Akademiska sjukhusets framtid


I lördagens UNT (3/5) går sjukhusledningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala ut och kritiserar den borgliga landstingsledningens agerande i regionfrågan. Alliansen i Uppsala läns landsting vill inte bilda region med Dalarna, Gävleborg, Värmland, Västmanland och Örebro, något som innebär att de landstingens intresse att köpa vård från Akademiska svalnar. Idag säljer Akademiska vård för 1,5 miljarder kronor till andra landsting, det är nästan lika mycket som de andra universitetssjukhusen säljer tillsammans. Om den intäkten skulle försvinna innebär det 2000 arbetstillfällen, det är inte svårt att förstå sjukhusledningens oro.

Frågan om hur Sverige ska organisera sig i framtiden har en europeisk dimension som sällan kommer fram i debatten. Sedan Sverige gick med i EU har regionfrågan blivit allt hetare. Det beror på flera skäl. En orsak är att EU ger stöd i såkallade NutsII-områden som är betydligt större än det genomsnittliga svenska länet och landstinget. Någon naturlig mottagare i form av en myndighet som hanterar det här har inte funnits. De svenska regionbildningarna i Skåne och Västra Götaland kan ses som svar på detta att försöka bilda fungerande näringspolitiska och administrativa regioner. I Bryssel har det regionala samarbetet i form av olika kontor skett på många olika sätt, med olika huvudmän och olika historiker, men det de har gemensamt är att de allra flesta svenska regionkontor täcker en större yta än befintligt svenskt län/landsting. För den som hade kunnat se i spåkulan så var det en föraning om vad Svegfors ansvarsutredning skulle komma fram till.

För en europé som rör sig i Bryssels regionala miljö och är van med tyska länders beslutsmandat eller för den delen spanska regioner som Katalonien är det svårt att förstå vad till exempel West Sweden är för konstig hybrid av 68 fristående kommuner samt Västra Götalandsregionen, regionförbundet Värmland och landstinget i Halland. För att förenkla regionalstöd, kommunikation och lobbying i Bryssel, och regionala samarbeten mellan olika delar av Europa så finns det en självgenererande kraft som driver Sverige mot större regioner.

Den här processen hejas på av EU-kommissionen. Regionkommissionären Danuta Hübner vill ha mer effektiva samtalspartners, sedan kan man rent cyniskt konstatera att det handlar om makt. Ju mer makt som EU-nivån och den regionala nivån kan få, desto mindre makt ligger på nationalstaten. Någonstans här kan man ana att den politiska motviljan mot svenska regioner ligger hos en del i debatten. De ser en nationalstat som kläms från två håll, från Bryssel och från regionerna. Vad en riksdagsledamot egentligen ska göra i en framtid där allt fler beslut tas av Europaparlamentet och ministerrådet och i regionala parlament kan man undra. Smarta regionala företrädare har insett att de har en allierad i Berlaymont, några uttrycker det mer i klartext än andra. När jag våren 2007 intervjuade Lappland-Uleåborgs regionkontorschef sade han rent ut att kommissionen var en allierad i kampen mot Helsingfors. Andra regionföreträdare har berättat att om man vill ha tryck i ett infrastrukturprojekt så går lobbying via Bryssel. Det biter hårdare när kommissionen ställer frågor än ett kommunalråd.

För att förstå den politiska debatten kring regioner måste man också se den europeiska dimensionen, annars blir frågan om vården på Akademiska sjukhuset mest en kamrerpolitisk säljhistoria. Hur det går i slutändan med regiontillhörighet i Uppsala län återstår att se, men att det blir en region i någon form i framtiden är vad man kan kalla för en riktig lågoddsare.
(PO)

Annonser

2 thoughts on “Akademiska sjukhusets framtid

  1. Precis det spår jag var inne på när jag försökte skriva uppsats i statsvetenskap om EU hösten 1994. (Då fanns emellertid på hela Stockholms Universitet icke en enda person som hade kompetens att handleda en uppsats om EU – sug på DEN du – och det hela rann ut i sanden). Hela subsidiaritetsprincipen går ju ut på just detta, att pressa makten neråt – men eftersom överbyggnaden finns kvar och har allt större befogenheter, blir det en timglaseffekt där nationalstatens parlament hamnar i kläm. Detta sker gradvis och utan debatt – är det så vi vill ha vår världsdel inrättad?
    Intressant också att notera att detta ju leder i käpprätt federalistisk riktning. Regionernas Europa är ett Europas förenta stater per definition. Än mer intressant är frågan vad som händer när regionerna börjar korsa de gamla nationsgränserna på allvar, tänk Öresund eller svenska och finska Lappland.

  2. Den gränsöverskridande regionala processen kan iakttas på flera håll i Sverige, mest tydlig är den i Öresundsregionen och runt det som i alla fall förr marknadsfördes som Eurocity, numera Ikeastaden – alltså Haparanda-Torneå. Torneås vattenverk ligger i Sverige, och när Uleåborg och Torneå hade bandy-VM spelades matcherna i Sverige om jag minns rätt. EU-uppmuntrar också gränsöverskridande samarbeten genom interreg-projekt. Nästa steg är gemensamma politiska organ för att styra över gränsöverskridande regioner.

    Om regionernas Europa är bra eller inte, federalistisk eller inte, låter jag andra tycka och bedöma, men för att förstå den svenska regiondebatten måste man vara medveten om de här krafterna som påverkar utvecklingen. Det viktigaste är att medborgarna gör medvetna val om sin framtid.

Kommentarer inaktiverade.