Färgstark populist gråblek i Europaparlamentet

Europaparlamentarikern Timo Soini är verkligen i strålkastarljuset just nu. 48-åringen från Raumo (Rauma på finska) har blivit omskriven i de flesta svenska tidningar i helgen, som DN, SvD och SvD:s ledarsida och Expressens ledare (samt Yle som uppmärksammar att Sverige uppmärksammar). Men det är inte som Europaparlamentariker som högerpopulisten Soini intresserar svenska journalister, det är som partiledare för Sannfinländarna som är på väg att bli rumsrena i Finland. Partiet är troligtvis på väg in i regeringen och i opinionsmätningarna ligger man inte långt efter de tre ”stora” Centerpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna. Sannfinländarnas politik är klassiskt högerpopulistisk och kan sägas härbärgera en rad missnöjesyttringar som den finländska konsensuskulturen undertryckt, som till exempel en stark anti-EU-retorik. Finland har ju till exempel inte folkomröstat sedan inträdet i EU och i den finländska politiska diskursen har EU-medlemskapet var en säkerhetspolitisk garanti. Finland har också vinnlagt sig om att vara bror duktig inom EU. Det var först med den borgliga regeringen 2006 som Sverige började konkurrera. Jag minns ett julparty hos en finländsk korrespondent där jag bland annat träffade en rad finländska EU-politiker och journalister där man lite avundsjukt kommenterade att den nya svenska regeringen verkligen var på hugget och tog för sig på ett sätt som konkurrerade lite med finländarna.

Soinis EU-kritik har också fått vatten på kvarnen med krisen för Euroländerna Grekland, Irland och Portugal. Varför ska Finland bidra till misskötta länder långt borta har Sannfinländarnas kritik varit.

Sannfinländarna har också drivit kampanj mot ”tvångssvenskan” och får överraskande nog stöd i detta i Sverige av Sverigedemokraterna. Sannfinländarna är också djupt konservativa när det gäller normativa frågor som homosexuellas rättigheter och äktenskapsfrågor. De vill också ha en strikt invandringspolitik.

Eftersom ingen i svensk press (vad jag har sett) har brytt sig om att ta upp vad Soini gjort i Europaparlamentet får det bli ämnet för söndagskvällens blogginlägg (tittandes på West Wing för typ femtifjärde gången, jo vi är lite politiknördiga i familjen).

Timo Soini är vice ordförande i EFD, partigruppen ”Frihet och demokrati i Europa”. I gruppen ingår partier som Dansk Folkeparti, italienska Lega Nord och United Kingdom Independence Party. Hade Sverigedemokraterna blivit invalda i Europaparlamentet 2009 hade de troligtvis välkomnats i den här gruppen.

Soini sitter som vice ordförande i utskottet för kultur och bildning och han är ledamot i delegationen för förbindelserna med Kanada.

Några lagstiftningsärenden har inte Soini fått förtroendet att vara rapportör för. Hans parlamentariska aktivitet står inte ut direkt. Han har hunnit med fem frågor till kommissionen, en har handlat om fiskeripolitik, de fyra andra har handlat om samma sak – Natura 2000, men Soini har varit missnöjd med svaret och upprepat frågan gång på gång.

I kammaren har Soini varit uppe i 20 debatter. En röd tråd är inte helt lätt att hitta, men återkommande tycks vara den nordliga dimensionen och regionalpolitik. Tre debatter har handlat om frågor som tangerat det. Och när svenska ordförandeskapet presenterade sitt program sade Soini:

Jag är mycket glad över att ni nämnde Östersjön och jag stöder er till fullo i denna fråga. Östersjön har svårigheter. Den dör och den måste räddas. Den nordliga dimensionen har dock saknats i allt detta och jag hoppas att ni kommer att göra mycket för att främja den, trots att ni inte nämnde det.

Eftersom Soini tillhör en partigrupp som brukar stå utanför de stora politiska uppgörelserna och som har låg grad av inflytande i de tunga lagstiftande ärenden, samt att han sitter i det ganska svaga och inte särskilt tunga kultur- och utbildningsutskottet så är en sammantagen bedömning att Soini haft mycket ringa makt i Europaparlamentet. Utan lagstiftningsärenden att ratta eller skugga genom utskott och plenum så är det just frågor och debatter Soini kan sysselsätta sig med, och han lär ju inte direkt ha överansträngt sig att skriva samma fråga till kommissionen fyra gånger och varit upp i 20 debatter. Så lika färgstark som Soini är i den finländska politiken, lika gråblek tycks han vara i parlamentets långa korridorer.

I Europaparlamentet kommer hans frånvaro efter nästa söndags finländska riksdagsval knappast att märkas. Däremot kan det komma att märkas i Finlands EU-politik om Soini lyckas få en ministerpost, men det är som det brukar heta – en helt annan historia.

(PO)