Reflekterande och kåserande sammanfattning av dag 1


Det här var vad jag tänkte säga och förberedde mig på, men så blir det ju som det blir ibland och jag freebasade en hel del. Men ni som inte var på plats på Europaforum får i alla fall en bild av vad jag ville säga efter den första dagen när jag skulle summera, ni som var på plats har chansen att jämföra med vad jag tänkte säga och verkligen sade:

Jag ska ju summera första dagen, och jag tror jag gör det bäst genom att berätta om när jag kom till Bryssel för att börja jobba för SVT så tänkte jag – hur svårt kan det vara att ha EU som bevakningsområde. Jag menar, jag hade ju suttit i Umeå, Sundsvall och Stockholm och nyhetsvärderat och haft koll på landsting, kommuner, domstolar, riksdag, utrikesfrågor, händelsenyheter, sport och mycket mer.

Så hur svårt kan det vara att ha koll på ett enda ämne – EU? Jag slängde mig in i det med hull och hår och gick på alla briefingar, läste alla pressmeddelanden och efter par veckor höll jag på att drunkna. EU var större och mer komplext än vad jag kunnat ana. Det går inte för en enda person att hålla kolla på allt som händer i alla institutionerna, dessutom var det komplicerade och många gånger tekniska frågeställningar med många förkortningar. Under gårdagen fick en påminnelse om det – jag fick lära mig något jag inte hade den blekaste aning om. Jessica och Jeremiah. Två program jag aldrig hört talas om, jag kan inte säga att jag vet vad de handlar om riktigt, men nu vet jag att de finns.

Så är det ofta med EU, det är lite som att skala en lök. Det finns hela tiden nya lager att upptäcka, ny kunskap att vinna och upptäcka.

En annan sak jag lärde mig fort var att det är många turer och långa tidshorisonter. Vi såg ju graferna på femåriga budgetdiskussioner, från utredning till färdigt förslag. Budgeten är ju ett typexempel. Det är spännande, det finns motsättningar. Bara inom Sverige har vi budgethökar som regeringen till en parlamentsbudgetduva som Jens Nilsson. Men det är också med budgeten som exempel som vi kommer till det som gör att journalistiken har så svårt att hantera EU – det är egentligen omöjligt att säga när en fråga avgörs. I EU är det ofta en till instans, och en till och en till som ska säga sitt. Som med budgeten, först kommissionens remissrundor, sedan det skarpa förslag, sen ska det ministerråd och parlament, i en eller två läsningar och i värsta fall är man inte överens så det blir en trilog…Och ibland sker den dramatiska omröstning som avgör frågan i praktiken innan det är klart formellt.

Min personliga gissning när det gäller EU:s budget är att det är Europaparlamentet som kommer att ta taktpinnen och driva ministerrådet framför sig. Europaparlamentet har flyttat fram positionerna, inte bara formellt med fördraget – utan också informellt genom att ha haft lättare att sy ihop hållbara kompromisser än vad ministerrådet har. Den officiella svenska linjen lär vara svårt att få igenom i ministerrådet – minska budgeten totalt men höja kommissionens föreslagna nivå för våra glest befolkade områden. Därför kan det ur ett nordsvenskt perspektiv vara lättare att lobba på Europaparlamentet som Åsa Möller var inne på under gårdagen för att försöka nå framgång i den här frågan.

Det som hände igår och händer i dag här på Europaforum är vardag inom EU, vardag men en viktig sådan. Tankar och idéer utbyts, positioner jämkas och fastställs – budskap skickas till andra intressenter.

Jag brukar få frågan om vad är EU – och mitt svar då är – en förhandlingsorganism som lever 7 dagar i veckan 24 timmar om dygnet på alla platser i Europa, ja faktiskt hela världen. Det enda som krävs att minst två personer utbyter tankar och idéer om hur saker och ting borde skötas och göras inom EU. Mest intensivt är detta evigt pågående samtal förstås i Bryssel, men Europaforum och diskussionerna här utgör en del av den organismen. Med bra argument och tålmodigt, målmedvetet arbete samtidigt som man samarbetar med likasinnade så går det att påverka organismen rörelseriktning – här är Botniska korridoren som vi ska prata mer alldeles strax ett sådant exempel.

Det här evigt pågående samtalet, det är ofta inte sexigt, det är inte tydligt, det är inte alla gånger konkret – men det är viktigt för att få EU att fungera. Så länge vi pratar med varandra så kommer vi framåt.

Vi hörde också kontorscheferna för Midsweden European Office och North Sweden European Office prata om vikten av goda kontakter med EU-kommissionen. Vi svenskar är ju lite mer diplomatiska och lite nedtonade, men från min Brysseltid är det framför allt Lappland-Oulus dåvarande kontorschef som jag kommer ihåg – för han konstaterade med finsk kärvhet att ”Nåja, nu är det så här – vi jobbar ihop med kommissionen och fienden – det är Helsingfors.”

Genom EU har den regionala nivån fått en ny dimension och möjligheten att skapa nya allianser, inte bara med EU-kommissionen mot Stockholm, utan med andra regioner, med parlamentet, med regeringen också för den delen. Att vara en del i en förhandlingsorganism så handlar det om att bygga nätverk och komma ihåg att dagens motståndare kan i morgon, i ett annat ämne vara den viktiga allierade som behövs för att nå framgång. Och framgång kan nås. Vi ska prata mer om ett ämne där det har varit framgång, där det har varit ett långsiktigt och tålmodigt arbete – Botniska korridoren.

(PO)

Annonser