ANALYS: Pirater utan vind i seglen


DSC_0061

Tre toppnamn, men ingen fick kvällstingarna att gå i spinn.

Eftersom Piratpartiet var det parti jag inte hann med i min förvalsserie så får jag kompensera med att göra den första partivalsanalysen om just Piratpartiet.

Piratpartiet 82 763 röster vilket gav 2,23 procent. Av partiets väljare kryssade 58,75 procent en kandidat.

Piratpartiet som fick två mandat 2009 åkte ur, inte med buller och bång utan snarare i tystnad. För visst har det varit tyst om Piratpartiet. Både före och efter valet, jämfört med 2009 förlorade partiet nästan två av tre väljare. Det som var hett, nytt och spännande 2009 var i jämförelse med Gudrun Schymans homepartyn iskallt i den benhårda medielogiken. Ilskan i samhällsdebatten, den som människor kunde identifiera sig med genom fildelningsfrågan, som bar ända till Bryssel för fem år sen fanns inte där Piratpartiet var starka. Övervakning och upphovsrätt mobiliserar inte massorna (även om det är viktiga frågor och kanske borde mobilisera…) eftersom det är inte symboliskt nära som att man någon gång har laddat ned en film eller två och ska bli brottsling för det.

Istället kanaliserades frustrationen av SD och Fi, två partier som fick stryka sina planerade valframgångar på foten 2009. I det valet hoppades Fi kunna försvara sitt av FP kapade mandat genom Maria Carlshamres partibyte och SD hoppades på det där genombrottet med sturm und drang som skulle skrämma slag på etablissemanget.

Krasst kan man säga att väljarna uppfattade att Piratpartiet var ett enfrågeparti (fildelning) som man inte längre brann för. Sedan att Piratpartiet byggt på med ett partiprogram som omfattar mer än bara ”det där med data” för att använda uttryck från Masjävlar, det uppfattades inte av väljare eller medierna. Det var väl inte så att Piratpartiet INTE ville prata om det, det bara inte blev så. Det enda som riktigt fastnade var att partiledaren Anna Troberg var skittrött på fildelning, partiets tidigare valmotor.

Piratpartiet var på utsidan 2009, men på insidan 2014. Piratpartiet sågs som radikala och annorlunda 2009, men var mer kammade och välartade men väldigt anonyma och gråa 2014.

Partiet valde att toppa med sina två sittande parlamentariker och där listtvåan Amelia Andersdotter fick större stöd än Christian Engström, 20,71 procent mot 18,30 procent. Logiskt att göra så, men partiet hade nog behövt spetsa listan för att ha skapat en annan medielogik i valrörelsen. I fjol skrev jag några inlägg på hur ett dreamteam skulle kunna se ut för olika partier. Jag konstaterar bara att Piratpartiet inte gjorde som jag föreslog, att spetsa och krydda listan med namn som hade fått kvällstidningarna att springa benen av sig. Namn som fått partiet både att verka spännande och lite ”Bad boy”, men också namn som kunde kommunicera modernt, framgångsrikt och den nya digitala ekonomin.  (Hade man varit riktigt provokativ kunde ju Piratpartiet gjort som Feministiskt Initiativ, medvetet sätta en icke valbar person på listan. Tänk vilket liv det hade varit med Edward Snowden på en sjunde plats…) Nu sprang pressen efter Gudrun Schyman och Jimmy Åkesson-protesterna. Piratpartiet seglade in i ett kommunikativt stiltje, blev utan vind i seglet och fick aldrig tillbaka något momentum.

Piratpartiet missgynnades också av den svaga EU-bevakning som finns mellan valen och att SVT:s Agendadebatt med partiledarna i valrörelsens start ”handlade om budgetförslagen för riksdagspartierna” och inte en partiledardebatt om EU-valet. Kombinationen blev att Piratpartiet inledde valrörelsen utan medietäckning, med många väljare som inte ens visste att de satt i parlamentet och utan den vind i seglen som behövs för att för att få fart i en valrörelse för ett litet parti med begränsade resurser. Det bidrog till att Piratskeppet blev akterseglat, men är inte den avgörande orsaken, det var den egna kommunikativa felseglatsen som beskrivits i stycket ovan. Piratpartiet försökte vända medieuppmärksamheten genom att spela kortet före, under och efter att de var missgynnande.

Kanske hjälpte det lite grann här och var anledningen till att man inte blev bortglömd så ofta (som att man föll bort i en grafiksammanställning i SvD vilka partier som sitter i parlamentet) men kommunikativt var det ingen höjdare mot väljarna. Inte nog med att man har ett parti som tappat sin profilfråga, blivit mainstream och anonyma och dessutom är ”gnälliga” (Missförstå mig rätt nu, jag tycker att Piratpartiet varit underbevakade före, under och efter, jag talar nu här om den kommunikativa effekten och inget annat). Snacka om osexigt, vem vill rösta på gråa, gnälliga förlorare? Sedan är det väl som så att man saknar kon först när båset är tomt, som Sofia Mirjamsdotter i ST är inne på.

Hade något kunnat rädda Piratpartiet kvar i parlamentet?
Mitt svar kan sammanfattas i att om partiet vågat vara mer populistiskt i listvalet och kandidaterna, och letat rätt på två namn som hade fått Gudrun att blekna så hade det varit fullt möjligt, särskilt om man behållit den ”rättfärdiga ilskan” i kommunikationen som kännetecknade partiet 2009, utan att för den delen slänga ut mogenhet och mångfald av frågor som partiet byggt på sig med sedan 2009 så hade valresultatet kunnat se annorlunda ut.

Vad händer nu?
Piratrörelsen står i vägskäl. Blir det som i Nassau på 1700-talet en kort storhetstid innan det faller ihop, eller en Junilista om man vill hämta en svensk jämförelse med ett politiskt parti som dansade en mandatperiod innan det föll ihop, eller kan Piratpartiet resa sig?

Det som talar för en resning jämfört med Junilistan är en starkare organisation i Piratpartiet och att det snabbt nu kommer nya val. Visst, det finns ingen chans att nå riksdagen. Mer realistiskt är mandat i några studentstäders fullmäktigeförsamlingar. Det kommer att vara ”bra för inre moral och stabilitet” som en Piratpartist uttryckte det. Det gör att partiet kan jobba vidare, fortsätta bygga och sikta på fler kommuner om fyra år och sedan revansch i EP-valet 2019 och Riksdagsvalet 2022. Efter Sverigedemokraternas första kommunala genombrott 2002 sade jag till mina kollegor på redaktionen där jag jobbade att det här innebär att de har goda chanser att nå riksdagen 2010 eftersom grunden till en riksorganisation med stabilitet började att läggas. Piratpartiets mål borde därför vara att nå samma läge som SD 2002, börja lägga grunden för ett stabilt parti med stabil bas.

Under tiden får Partiet hoppas på draghjälp här och där internationellt för att hålla Piratrörelsen levande. Närmast är isländskt kommunalval i Reykjavik där man räknar med piratframgångar. Piratpartiet sitter sedan i fjol i Alltinget.

Genom att Tyskland avskaffade spärren till Europaparlamentsvalet efter beslut i författtningsdomstolen så fick det tyska systerpartiet ett mandat, även om det i Tyskland inte blev någon valframgång (1,4 procent i EP-valet mot 2,2 i senaste nationella valet).

Piratpartiet lever vidare, men behöver fundera mer på framtoning, innehåll och hur man gör för att ta sig in det offentliga samtalet och bryter det kompakta intresse som finns för Gudrun och Jimmy nu inför valet i höst. Sen förstås, gräsrotskampanj i nyckelkommuner.

(PO)

Tillägg: Det blev ett mandat till Piratpartiet i Reykjavik med 5,9 procent av rösterna. Läs mer här. Partiet är med i diskussionerna kring styret, läs mer här.

Advertisements

3 thoughts on “ANALYS: Pirater utan vind i seglen

  1. Pingback: ANALYS: Moderaterna gjorde som vanligt | Eubloggen

  2. Pingback: ANALYS: Det blir annorlunda för Wikström och Paulsen | Eubloggen

  3. Pingback: ANALYS: Katastrof för personvalet | Eubloggen

Kommentarer inaktiverade.