Dubbelmoral när det gäller jämställdhet

Martin Schulz, tidigare S-gruppens ledare och nu talman i Europaparlamentet. (Foto: Mattias Larsson)

Europaparlamentet har fått smak på makt i EU. Efter triumfen med Spitzenkandidaten – ett nytt revolutionerande sätt att utse EU-kommissionens ordförande genom nomineringar i partigrupperna och sedan ett indirekt val i Europaparlamentet hotar nu parlamentet att efter att ha tillsatt Juncker som EU-kommissionens ordförande – sänka hela den tillträdande EU-kommissionen i en omröstning. Ja, om det inte blir tillträckligt med kvinnor i EU-kommissionen förstås.

Utgående Barroso II-kommissionen har 9 kvinnor, det magiska antalet anses nu för Juncker I vara lite bättre än förra, dvs minst 10. För ett par veckor sedan gick Martin Schulz, socialdemokratisk talman i Europaparlamentet, ut och satte ribban: ”Parlamentet kommer inte att acceptera en herrklubb”. Underförstått om inte medlemsländerna skickar tillräckligt många kvinnor så blir det underkänt i parlamentet, ett parlament som känner starkt självförtroende att de kan ge sig på medlemsländernas rätt att nominera vilka de vill.

10 kvinnliga EU-kommissionärer av 28 kan väl låta rimligt tycker säkert många, det är ju bara dryga 36 procent, som nästan av en slump ungefär lika stor andel kvinnor som Europaparlamentet (36,9% av MEP:arna är kvinnor) har.

Men skrapar vi djupare på siffrorna ser vi att Europaparlamentet skulle behöva göra rent framför egen dörr (som det står Herrklubb på)  innan man pekar finger. Men det är klart, pekar man finger tillräckligt mycket, länge och argt så tittar folk åt det håll man pekar och inte på pekaren.

Här kommer lite nyckeltal om ”herrklubben” Europaparlamentet:

• Av Europaparlamentets samtliga talmän har bara två varit kvinnor (mot sisådär 26 män om jag räknade rätt i hastigheten).
• Sedan Sverige gick med i EU har Europaparlamentet haft 9 talmän. 1 har varit kvinna. Det är 11%.
• Tittar vi på partigruppernas ledare så har två partigrupper dubbelstyre (EFDD har två män, de Gröna en kvinna och en man) övriga en gruppledare. Endast Vänstergruppen GUE/NGL har en ensam kvinna vid rodret. Övriga är alltså män. Det gör totalt 7 män 2 kvinnor. Det är 22 procent.
• När vi nu vänder blicken mot Martin Schulz egna socialdemokratiska partigrupp (S&D) så har man vid 17 tillfällen valt ordförande, bara två har blivit kvinnor, det är under 12 procent. Om vi är lite snälla och bara ser till ”modern tid”, dvs sedan Sveriges inträde 1995 så har man haft en kvinna, Pauline Green (som valdes innan Sverige gick med). Vid fem följande tillfällena har man valt en man. Svenska socialdemokrater har alltså aldrig fått uppleva en omröstning som inneburit att den nyvalde gruppledaren blivit en kvinna.
• Vid en anblick kan fördelningen av utskottens ordförandeposter verka jämställda. På 22 utskott är det tolv män och tio kvinnor. Men två av utskotten är underutskott, vilket gör det 12-8. Om vi sedan börjar titta på vilka utskott som kan betraktas som tunga (med mer lagstiftningsärenden) så faller kvinnorna bort. I praktiken är det bara Vicky Ford som leder inre marknadsutskottet IMCO som kan betraktas som innehavare av en tung utskottsordförandepost.
• Europaparlamentets högsta tjänsteman – generalsekreteraren är en man. Samtliga sju innehavare har varit män.

Innan Martin Schulz ger sig på att få andra institutioner att bli mer jämställda vore det mer klädsamt om han började arbetet där han stod och har mer makt och inflytande att kunna ordna snabba resultat. Om nu jämställdhet var en genuin politisk prioritering så skulle S-gruppen inte valt Pitella efter Schulz utan en kvinna. Dessutom hade Schulz kunnat fortsätta med att se till att det blev en jämn fördelning av portföljerna i de tunga utskotten och raskt byta generalsekreterare.

Om nu Martin Schulz (och medlemsländerna för den delen) menar allvar med mer jämställdhet inom Europaparlamentet och i EU-kommissionen så är det en enkel sak att ordna. Varför inte en överenskommelse att efter en man ska det bli en kvinna, och efter en kvinna ska det komma en man – oavsett vilken nyckelpost vi talar om (verkar enda sättet för Sverige att få jämställdhet på EU-kommissionärsposten eftersom vi i jakten på att bistå EU-nivån med jämställdhet har gjort kommissionär till ett uppdrag som bara kvinnor innehar). Det gäller EU-kommissionärerna så väl som talman i Europaparlamentet som gruppledare (om man inte har två, en av vardera könet) för partigrupperna som ordförande för parlamentets utskott.

Istället är det lätt att misstänka att jämställdhet nu har blivit ett användbart slagträ för Martin Schulzs försök att utöka Europaparlamentets makt och sätta sin prägel den kommission han aldrig fick leda. Så länge Europaparlamentet inte städar framför egen dörr så är inte utspelet om att stoppa EU-kommissionen på grundval av för få kvinnor inget annat än manlig tuppfäktning mellan Martin Schulz å ena sidan och på den andra Jean-Claude Juncker och medlemsstaternas regeringar, utan att det för den skull förtar intrycket av att färre än 9 kvinnliga kommissionärer i Juncker I skulle bli pinsamt för medlemsländerna och EU-kommissionen (men det är en helt annan historia).

(PO)