Löfven kunde ha undvikit sifferbingon om regeringen lärt av Wallström

Löfven kunde ha sluppit bakslaget i EU-nämnden… Bild: Skärmdump från Riksdagens hemsida.

Det finns en förhistoria om Stefan Löfvens numera ökända sifferbingo i Riksdagens EU-nämnden 22:a oktober. Förhistorien handlar om att regeringen blev varnad fem dagar tidigare när utrikesminister Margot Wallström hamnade i en liknande korseld från höger och vänster i samma fråga.

Det har väl knappast gått någon förbi att statsministern hade det kämpigt med siffrorna och stödet inför toppmötet. Jag som råkade se det på webbtv (eftersom konsultationen inför Europeiska Rådet är öppen) trodde knappt mina ögon. Och hade det inte varit för tv-sändningen och att hela mötet så småningom lades ut på Riksdagens hemsida och sedan laddades ned och gjordes highlights av någon så skulle väl få ha trott på vad som hände.

I efterdyningarna har regeringen försökt krishantera genom att i första vågen spinna på att Alliansen gjorde upp med SD, i andra vågen att Alliansen saboterar för statsministern och i tredje hand försöka måla upp att Löfven gjorde smarta taktiska drag och genom att vara medvetet vag lyckades hålla Miljöpartiet på plats.

Sanningen är nog mycket enklare. Underskattning, bristande samordning, en oförmåga att läsa av en komplicerad spelplan och misstaget att inte vara proaktiv, även om varningstecknen fanns där, är en mer trolig orsak till att det skrevs politisk historia på ett mindre smickrande sätt för statsminister Löfven.

Jag har tidigare hört det glunkas om att Löfvens EU-nämndsmöte hade en förhistoria med ett snarlikt scenario med Margot Wallström redan den 17:e oktober, men eftersom det mötet inte var öppet och TV-sänt så är det först nu som de stenografiska anteckningarna blivit justerade och offentliga (läs anteckningarna om replikskiftena i det stenografiska protokollet här).

Anteckningarna visar:

• Dubbla budskap fanns redan från början i skriftligt underlag från regeringen och vad Wallström presenterade på mötet vilket irriterade ledamöter från samtliga oppositionspartier i nämnden
• Sverigedemokraterna flaggade vad de ville, lägsta möjliga ambitioner.
• Alliansen var redan med Wallström skarp i orden om luddigheten från regeringen.
• Vänsterpartiet varnade öppet för dubbla budskap och att inte prata om ett andrahands alternativ.
• Regeringen var tydlig med att man inte skulle stoppa en för dålig deal, veto var aldrig aktuellt för regeringen – oavsett nivå.
• S & MP hade inte riktigt förmågan att skydda sin minister under sammanträdet.

Sammantaget borde det här ha varit en kraftfull varningssignal för Wallström & Löfven och att en tydligare plan borde ha lagts upp. Kanske är det här som den svaghet som EUbloggen varnat för tidigare visade sig för första gången tydligt, att ha den politiska styrningen på EU-nivå hos Utrikesministern men samordningen hos en statssekreterare under Löfven gör att frågor hamnar mellan stolarna (ja, EUbloggen menar fortsatt att det är ett misstag av regeringen Löfven att inte ha en EU-minister på SB).

I anförande 10 pekar Johan Hultberg (M) på att man fått tre olika ståndpunkter från regeringen inom loppet av en vecka.

– Vi är minst sagt lite frågande inför vem det egentligen är som tecknar firma å regeringens vägnar. För en vecka sedan när finansministern var här uttryckte hon sitt stöd för kommissionens förslag rätt av. Häromdagen distribuerades det en ståndpunkt till EU-nämnden och till miljö- och jordbruksutskottet som var oerhört vag, utan några som helst siffror. Efter det att vi i går haft överläggningar med klimat- och miljöminister Åsa Romson i miljö- och jordbruksutskottet kom det sedermera på eftermiddagen en skriftlig ståndpunkt, och det är den som är med i underlaget för dagens sammanträde. Även det underlaget väcker en hel del frågor.

I anförande 11 säger Jens Holm (V):

– I slutet av ståndpunkten säger regeringen att man ändå är beredd att acceptera kommissionens lägre ambitioner. Då tycker jag att det blir lite oklart vad det är för linje som vi egentligen kommer att driva på toppmötet nästa vecka. För att göra det riktigt tydligt kan vi tänka oss att utrikesministern har fått ett nytt jobb, ska löneförhandla och får ett bud om att få en månadslön på 25 000. Utrikesministern tycker att det är alldeles för lågt och vill ha minst 30 000. Då går man inte in i den löneförhandlingen och säger: Jag vill egentligen ha 30 000, men jag är beredd att acceptera 25 000. Man säger förstås inte ens 30 000 utan kanske 35 000 och hoppas att förhandlingen leder fram till ett bättre förslag än budet. Så till min konkreta fråga. När statsministern kommer till toppmötet nästa vecka, kommer då Stefan Löfven att säga ”Det är minst 50-procentiga utsläppsminskningar som gäller, och det är minst 40 procent förnybar energi som vi vill se i förslaget”, eller kommer Stefan Löfven redan från början att säga ”Egentligen vill Sverige något annat, men vi accepterar detta rakt av”? Jag tycker att det är viktigt att vi får det klargjort.

Kerstin Lundgren (C) i anförande 14:

– Men den handling som vi fick i går från Miljödepartementet har en annan slutkläm, för den landar i att man accepterar kommissionens förslag. Det är naturligt att man då ställer sig frågan vad som är en skärpning. Det verkar snarare vara en försvagning av den tidigare regeringens hållning om 50 procent – 40 plus 10.

När jag nu lyssnade på utrikesministern hörde jag ett mål om 50 procent – 40 plus 10. Har den nuvarande regeringen alltså samma målsättning som den tidigare regeringen? I så fall är det en tredje eller fjärde informationslinje som jag hör.

Désirée Pethrus (KD) i anförande 15:

– Då är frågan här om utrikesministern vill ha 50 procent eller 40 procent som mandat. Det vanliga här i EU-nämnden är att vi beslutar om ett mandat som den minister som åker ned och förhandlar sedan kan prata med EU-nämnden om i telefonkonferens, om man vill komma in på en annan linje, en andrahandsståndpunkt.

Därför blir det lite svårt att förstå när utrikesministern säger att hon ska åka ned och förhandla om 50 procent. I den handling som vi har fått säger man ju att man nöjer sig med 40 procent. Det är det vi måste få klart för oss. Det är mycket olyckligt, eftersom vi förhandlar med andra länder. Dessa länder kan läsa att vi föreslår 50 procent, men sedan får de på regeringens hemsida veta att 40 procent duger. Då tror jag att många länder inom EU undrar: Vad är Sveriges linje? Det är det vi måste klargöra.

Söker utrikesministern ett mandat för 50 procent eller ett mandat för 40 procent att utgå med i förhandlingarna?

Fredrik Malm (FP) i anförande 16:

– Om man läser de första tre styckena är regeringens ståndpunkt, tycks det, att driva 50–40–30. Men om man läser det sista stycket är regeringens ståndpunkt snarare 40–27–30, som någon sorts fallback till kommissionen.

Man kan notera att ett av regeringspartierna, Miljöpartiet, tidigare röstade för 60–45–40 i Europaparlamentet. Man har alltså gått från att ha de högsta ambitionerna för utsläppsreduceringar till att nu ha de lägsta, efter att ha suttit i regeringen i två veckor. 

Jens Holm (V) igen i anförande 17:

– Jag tycker att det vore bra om det blev tydligare inför EU-nämnden nästa vecka att det är de här höga ambitionerna som Sverige kommer att driva. Jag tycker inte att man behöver visa sitt andrahandsalternativ – det är lite dumt i en förhandling.

Désirée Pethurs (KD) kommer också tillbaka och säger i anförande 20:

– Jag har i EU-nämnden aldrig varit med om att vi tagit ställning till två olika mål samtidigt. Därför menar jag att vi i första hand måste få veta vad det är för mandat ministern söker. Om ministern sedan tänker ändra på det under pågående möte är det brukligt att vi har en underhandsöverläggning per telefon med ministern, det vill säga under pågående sittning. Frågan är alltså om det ska ske nu eller om det ska ske med statsministern i nästa vecka; jag är lite osäker på när det slutgiltiga ställningstagandet görs.

Wallström blir under mötet mer och mer frustrerad över ifrågasättandet, men levererar i anförande 22 egentligen nyckeln till hur Sverige kommer att agera – man kommer inte att stoppa en deal och nivån blir där nivån hamnar, oavsett var Sveriges ambitionsnivå ligger:

– Jag trodde att EU-nämnden skulle uppskatta att få en bild av hur förhandlingsläget ser ut och vad som faktiskt står på spel. Vi skulle förstås kunna sätta oss emot så mycket att vi förhindrar att vi får bindande mål och ett beslut som visar vägen när det gäller EU:s ställningstagande i klimatfrågan. Det vore mycket olyckligt, och därför säger vi: Realistiskt sett inser vi vad som kan komma att hända, och då kommer inte vi att bli de som förhindrar att EU antar de mål som nu synes ha en stor majoritet av medlemsländerna bakom sig. Det är det realistiska förhandlingsläget som vi har.

Efter de här skotten mot regeringen är det svårt att riktigt förstå hur kunde Stefan Löfven komma så oförberedd till EU-nämnden och köra fast så ordentligt som han gjorde.

Läs inläggen om turerna i EU-nämnden:

Löfven körde fast i EU-nämnden

Omstridd uppgörelse på klimattoppmötet

EU-nämnden nyckeln i Perssons regerande

Sifferraden regeringen inte får till

Skriver i GD & DT om EU-nämnden

Bilaga: Stenografiska protokollet till EU-nämnden

(PO)