Europaparlamentet om Palestina – lätt förvirrad historia

Michele Rivasi i Gröna Gruppen gör tummen upp Foto © European Union 2014 - EP

Michele Rivasi i Gröna Gruppen gör tummen upp Foto © European Union 2014 – EP

När Europaparlamentet röstade om en resolution kring Palestina är det lätt att bli förvirrad. Låt mig börja med att klargöra att resolutionerna har ingen praktisk politisk betydelse eftersom Europaparlamentet inte har den befogenheten. Däremot är det en opinionsyttring som kan påverka.

Resolutionen var en kompromiss mellan flera av partigrupperna. Den är undertecknad av både Gunnar Hökmark (tidigare ordförande i samfundet Sverige-Israel) och Marita Ulvskog (S) & Soraya Post (Fi) från S&D-gruppen. Och här någonstans börjar du kanske förstå att man kan tolka innehållet lite olika när inte ens de som undertecknat resolutionen är överens efteråt på twitter vad den innebär.

När olika polariserade åsikter om Mellanöstern hittar en kompromiss som de stora grupperna kan stödja så finns det något för alla. På pluskontot kan man spekulera att i förhandlingarna mellan partigrupperna kan bidra till olika åsikter om konflikten fått ökad förståelse för den andra sidans syn.

Kärnan i resolutionen (som du kan läsa här) att tvåstatslösning (med 1967 års gränser och Jerusalem som huvudstad för båda staterna) och i princip ett erkännande av Palestina (ordet princip kommer ni se att man tolkar olika). Dessutom innehåller resolutionen fördömande av våldshandlingar ”Parlamentet fördömer i skarpast möjliga ordalag alla terror- och våldsdåd” och varnar för upptrappningar som kan förstöra möjligheterna till en tvåstatslösning.

Trots en bred överenskommelse som gick igenom med 498 röster mot 88 nej och hela 111 nedlagda så var svenskarna i sin röstning ganska splittrade, och i sin tolkning av resolutionen.

Fyra ledamöter röstade nej. Peter Lundgren och Kristina Winberg från Sverigedemokraterna, Lars Adaktusson (KD) och Cecilia Wikström (FP).

Två lade ned sina röster, Marit Paulsen (FP) och Fredrick Federley (C).  Övriga svenskar röstade ja.

Och det är nu som tolkningsdiskussionen utbryter på twitter:

 

Om några som var överens är så oöverens om man vad man var överens om så förstår ni att konflikten Israel-Palestina inte är lättlöst…

(PO)

Annonser

EU-nämnden i hetluften

riksdag

Nu klockan nio sammanträder EU-nämnden och det blir ett intressant sammanträde som kan bli ett tecken på hur nämnden kommer att utveckla sig under mandatperioden. Två frågor är uppe för ordföranden Carl Schlyter att försöka få igenom. Dels handlar det om klimatförhandlingsmålet som Alliansen vill skärpa efter i alla fall under gårdagen otydlig linje från regeringen (se SvD). 

Den andra frågan handlar om situationen i Mellanöstern där EUbloggen erfar att alliansen vill få tydligare skrivningar om avståndstagande från Hamas och raketbeskjutningen av Israel. Normalt sett borde det vara en fråga som även Sverigedemokraterna röstar för. Så det blir intressant att se hur Pavel Gamov och Johnny Skalin i SD agerar i frågan.

(PO)

EU-reaktioner på dagens stora nyhet

EU-kommissionens ordförande Barroso och rådets president van Rompuy gjorte ett kort gemensamt pressuttalande: ”Osama Bin Laden was a criminal responsible for heinous terrorist attacks that cost the lives of thousands of innocent people. His death makes the world a safer place and shows that such crimes do not remain unpunished.

This is a major achievement in our efforts to rid the world of terrorism. The European Union continues to stand shoulder to shoulder with the United States, our international partners and our friends in the Muslim world in combating the scourge of global extremism and in building a world of peace, security and prosperity for all.”

Europaparlamentets talman Jerzy Buzek är inne på samma linje och menar att Usama Bin Ladens död är en framgång i kampen mot terrorismen: ”Även om denna kamp är långt ifrån över, har vi gjort betydande framsteg mot en säkrare värld”.

Cecilia Malmström, EU-kommissionär med bland annat terroristbekämpning på agendan, manar till fortsatt arbete för säkerhet men konstaterar också att det hade varit önskvärt att Bin Laden hade tagits levande: ”Det hade förstås varit att föredra om han hade ställts inför rätta och fått svara för sina handlingar inför domstol, men nu fick operationen en annan utgång.”

Carl Bildt (M), utrikesminister, skriver på sin blogg: ”Det var mer en falnande symbol än en aktiv ledare som miste livet under nattens operation. Hans attaktionskraft har försvagats åtskilligt under senare år, och någon direkt operativ ledning av terrornätverket är det svårt att se att han utövat under den senaste tiden.”

Gunnar Hökmark, Europaparlamentariker och vice ordförande i EPP-gruppen, kallar nyheten för hoppingivande: ” Den person som mer än någon annan företrätt brutalt mördande i religionens namn finns nu inte mer. Det är bra. Men det innebär inte att hatet och våldsdyrkan försvunnit. Men det är ett hoppingivande tecken att hatets profeter, från Bin Laden till Gadaffi, är på avveckling och demokratin gror.”

Den socialdemokratiska partigruppens ordförande i Europaparlamentet, Martin Schulz, varnar för att Bin Ladens död kan trigga terrordåd: There is now a risk of retaliation by other Al-Qaeda groups and we must all be vigilant. Bin Laden was a symbolic figure who knew what his fate would inevitably be. But we need to exercise caution. Al-Qaeda is not a centralised organisation but a network of independent groups. I fear that the threat has certainly not diminished.”

Aldes (den liberala partigruppen) ledare, Guy Verhofstadt, menar att Bin Ladens död markerar slutpunkten på terrorns årtionde: ”I truly hope that the death of bin Laden means the end to a decade of terror. Following the ten years of hope after the collapse of the Soviet-Union, we lived through ten years of fear, which resulted in a movement of more nationalism and exclusion. With the democratic revolutions in the Arab world and now the end of Osama bin Laden, let’s hope that a new era has started.”

Över fyra miljarder kronor i EU-stöd till Mubaraks Egypten

Blir 2011 arabvärldens 1989? Efter Tunisien är det just nu Egypten som i natt är i blickfånget. President Mubarak vill sitta kvar men lovar en ny regering. Det lär knappast lugna ned protesterna.

När Europaparlamentet sammanträder i Bryssel för en minisession i nästa vecka (2-3 februari) finns Tunisien på agendan, men efter händelserna nu ikväll lär Egypten också dyka upp. Kanske blir det protester i fler länder innan parlamentarikerna sammanträder.

Klart är i alla fall att  om EU verkligen vill stödja demokrati och utveckling så fungerar inte det inte att ge stöd till diktatorer (i Egyptens fall €449 miljoner de kommande två åren skriver EUobserver). Det kommer inte heller att fungera med tomma ord och skenhelighet. Eller tystnad.

Ett snabbt axplock på kommentarsläget på twitter (som kokat under #Egypt denna historiska natt).

Rådsordföranden Herman van Rompuy (@euhvr) har inte nämnt Egypten eller Tunisien de senaste dagarna, istället är det världselitens Almedalsvecka i Davos som det twittras om under fredagen..

Tyst är det också från EU:s utrikestjänst (@eu_eeas). Kommissionens ordförande Barroso och utrikeschefen Ashton finns inte på twitter (om jag inte helt har missat dom!).

Talmannen i Europaparlamentet ägnar dock uppmärksamhet åt Egypten nu ikväll, som polack vet Jerzy Buzek (@JerzyBuzek) vad 1989 innebar. Senaste tweeten, efter Mubaraks tal, var ”I call on #Egypt, as a partner country of the #EU, to fully respect the fundamental rights and freedoms of their citizens”

Vilken väg som Tunisien, Egypten och de andra arabländerna tar återstår att se, och med vilken röst EU kommer att prata framöver.

(PO)