Peter Lundgren (SD) Foto © European Union 2014 – EP
Om ni tror att Sverigedemokraterna har skickat några självständiga rebeller till Europaparlamentet, eller att för den delen att partiet efterliknar sina förebilder i Dansk Folkeparti så tror ni fel. Sverigedemokraterna beter sig så svenskt som nidbilden ofta gör gällande, lojala mot partigruppens ledare Nigel Farage och ställer inte till något större väsen.
Det är en hårdkokt sammanfattning av en mycket längre och akademisk text ”A Loyal Rookie? The Sweden Democrats´ First Year in the European Parliament” av Niklas Bolin som publicerats i The Polish Quarterly of International affair. Bolin är statsvetare vid Mittuniversitet och artikeln hänvisar även till data och intervjuer från just EUbloggens genomgångar av SD:s omröstningar.
Bolins artikel belyser både hur SD hamnade i partigruppen EFDD och hur det första året varit:
The analysis shows that, while vote loyalty is generally low in the EFDD group, the SD tends to vote in a similar way as UKIP. Moreover, and surprisingly, the coherence between the SD and the DPP is very low, indicating that group membership is more important than political affinity for the SD in deciding on its voting stance in the EP.
Att vara en lojal spelare till gruppens tyngsta parti, UKIP, tycks alltså ha varit viktigare än att följa sin förebild Dansk Folkeparti. En orsak till det kan återfinnas i spelet om var SD skulle hamna. Bolin konstaterar att SD skulle kunna ha bidragit till att Le Pen fått ihop sin partigrupp snabbare (och därigenom fått det svårt för Farage att få ihop EFDD). Det hade inte varit konstigt med tanke på att Kent Ekeroth var kassör i den Le Pens EAF och att Kasselstrand samarbetade med ungdomsförbunden till Front National, FPÖ och Vlaams Belang.
Nigel Farage FOTO © Europeiska Unionen 2014
Först när UKIP stod utan Sannfinländarna och Dansk Folkeparti, som gick över till ECR, som dörren för SD öppnades. Men det var inte en enkel eller oproblematisk process.
While first denying it, the two SD MEPs were forced to sign an agreement distancing themselves from the party’s past. As we shall see, this might also be a possible explanation for how the SD has acted during its first year in the EP.
Bolin visar att Sverigedemokraterna och UKIP är de partier som röstar mest lika i EFDD. Vidare visar Bolin att SD faktiskt röstar överlägset mest lika UKIP i ett större urval av partier. Även Geert Wilders VVP, som är med i Le Pens partigrupp, har en hög överensstämmelse med SD.
Däremot är andelen omröstningar där man hamnar på lika som Dansk Folkeparti överraskande få. Notera också hur lite lSD röstar lika som det andra stora partiet i EFDD, Beppe Grillos 5-stjärnerörelse.
Resultatet som Bolin får motsäger också SD:s favoritargument att man röstar som man röstar i Europaparlamentet för att man röstar emot europeisk integration.
While the overall coherence with other radical right parties is low, it is somewhat higher than with the other included parties. Interestingly, it is hard to find any evidence that the stances towards European integration are of any importance in understanding behaviour in the EP. If, for example, the SD’s level of coherence with the Sweden’s most EU-friendly party, the Liberal Party, is compared with the other hard Eurosceptic party, the Left Party, only small differences can be identified. While overall coherence is somewhat higher for the Liberal Party, the opposite holds true if only final votes are compared.
Och Bolins slutsats landar i följande:
The UKIP leadership, on the other hand, was initially sceptical about the SD. Hence, loyalty towards UKIP might be a way for the SD to increase its credibility and ensure that the extremism of the past is consigned to history. Of course, it is also possible that the reasons referred to by the SD, such as lack of resources and experience, are equally important.
Kristina Winberg (SD)
(PO)
EUbloggen 