Jean-Claude Juncker som haft en till synes varm relation med Alex Tsipras i Grekland har nu publikt uttryckt sin besvikelse. Och det är ord och inga visor. Det liknar närmast de känslor man har när man utan förvarning blir dumpad av sin partner.
– Jag är djupt förtvivlad över spektaklet i lördags kväll. Efter alla försök jag har gjort tog det taktiskt spelet över, jag känner mig bedrövad, sade Juncker på pressträdden enligt DN:s Annika Ström Melin..
Eftersom jag skrivit någon halv spaltmil om Grekland och Tsipras Moskvaflörtande i utpressningssyfte så bör man notera att han nu varit i Moskva. Men jag tänkte inte trötta ut er med mina ord och analyser den här gången utan samla vad andra sagt och twittrat.
Spelet kring Grekland fortsätter med svindlande insatser. Om tre veckor uppges pengarna vara helt slut om inte nya pengar trillar in i Aten. Premiärminister Tsipras har lovat en detaljerad lista med reformer i utbyte mot en delbetalning av krislån. Problemet var bara att den första listan fick tummen ned och nu väntar Europa på en ny lista senast måndag.
Kathimerini skriver att listan väntas bli en blandning av Syrizas löften i samband med valet, men också gå långivarna till mötes på en rad frågor. Däremot blir det ingen höjning av pensionsåldern eller något annat som skulle påverka plånboken hos de grekiska väljarna. Det återstår att se hur det landar hos eurogruppen som står för stora delar av notan, där det finns länder som har högerregeringar som gått genom stålbad och som inte vill uppmuntra sin vänsteropposition (Spanien) men också länder som inte förstår varför de ska vara med och betala för att grekerna ska ha en högre levnadsstandard än de själva (som de baltiska).
Den grekiska osäkerheten har gjort att ekonomin halkat efter igen, recessionen är tillbaka efter fjolårets återhämtning (om än blygsamt). Enligt the Economist har nu prognosen för årstillväxten nästan halverats, från 2,9 procent till ca 1,5 procent. Arbetslösheten stiger också. Det grekiska nyvalet som orsakades av att man inte lyckades välja president i december har lett till att Greklands framtid i euron ifrågasätts.
Valet av Syriza har gjort att många greker har tagit ut sina pengar från bankerna och en uppskattning är att omkring 10 miljarder euro numera ligger i madrasserna med 15 miljarder euro har förts ut ur landet sedan valet. Den cypriotiska erfarenheten har lärt grekerna att inte lita på bankerna.
Samtidigt tycks både Tsipras och grekiska folkets kalkyl vara att Europa inte kommer att låta Grekland falla ur Euron. För att hålla trycket uppe flörtar Greklands regering med Ryssland. Samtidigt är varje ny tur med Grekland ett steg närmare Grexit eller Grexident, att måttet blir rågat för tyska väljare och regeringarna i Madrid, Tallinn, Riga och Vilnius. Tsipras spelar högt, så frågan är vad som händer när korten synas.
Tsipras förtroendesiffror ligger fortfarande högt, ca 60 procent. Samtidigt kan det jämföras med de 80 procent som hade förtroende för Tsipras. Men det lär fortsätta falla. Kanske redan på måndag beroende på vad listan innehåller, och vad reaktionen blir på listan.
Det här är det fjärde blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.
Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.
Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.
Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser
Redan under Lars Werners tid som partiledare gjorde VPK sig av med det kommunistiska K:et och blev Vänsterpartiet. Över 20 år har gått sedan dess men när Vänsterpartiet agerar i Europaparlamentet så är K:et med i form av att sex partier som är med i partigruppen GUE/NGL (EU-skeptiska vänsterpartier). Det är något man på hemmaplan pratar tyst om, särskilt eftersom man med nya partiledaren Jonas Sjöstedt sluppit K-diskussioner på hemmaplan de senaste åren.
Går man runt i Europaparlamentets korridorer i Strasbourg eller Bryssel så är hammaren och skäran och K:et väl synligt hos flera av dessa sex partier. Jag väljer ett plocka ut ett parti och ett exempel på vad som kan bli problematiskt med sånt sällskap. Det är ett parti som har spelat en roll i vårens stora europeiska drama som pågår fortfarande i Ukraina. Partiet är det Grekiska Kommunistpartiet, ett parti med två mandat i parlamentet och som är ett gammaldags marxistiskt-leninistiskt parti. Engelska Searchlight (typ motsvarigheten till svenska EXPO) kallar partiet även för Ny-Stalinistikt.
Anledningen till att partiet nämns av Searchlight är att en av Vänsterpartiets gruppkamrater i Europaparlamentets bänkar, Charalampos Angourakis, tillsammans med medlemmar av det tyska vänsterpartiet (forna Östtyska kommunistpartiet) och ett gäng nynazister, högerextremister och fascister var valobservatör i den riggade folkomröstningen på Krim, och därigenom legitimerade Rysslands övertagande av området. (Fotnot: Angourakis avled dock oväntat i Athen i veckan mitt under kampanjen för att bli återvald till parlamentet. )
Vänsterpartiets tystnad kring gruppkamraters samarbeten med fascister och legitimering av brott mot internationell rätt är anmärkningsvärd. Annars brukar partiet var snabb att fördöma extremhögerns agerande och se sig mot den främsta motkraften. Här spelar man på samma planhalva.
Jag har förgäves sökt men inte hittat något avståndstagande gentemot valobservatörerna från Vänsterpartiet eller från GUE/NGL. Jag hittar inte heller att Vänsterpartiet ska ha fördömt folkomröstningen på Krim (någon läsare kan säkert hitta eventuella länkar bättre än jag, jag postar gärna länkar som motbevisar det jag just skrivit).
Vänsterpartiets andra paradox är balansen mellan att vara EU-kritiskt parti och samtidigt ta chansen att driva sakpolitiken man brinner för – men i en överstatlig riktning (för att det är rätt politik).
Partiet har också (i alla fall har jag inte sett att Vänsterpartiet tagit avstånd från Tsipras “presidentkandidatur”) en egen kandidat genom GUE/NGL-kandidaten Alexis Tsipras till posten till EU-kommissionens ordförande. Det är federalistiska krafter som mobiliserat att parlamentsgrupperna ska plocka fram sina kandidat för att få till en presidentkampanj (ordförande är President på en rad andra språk) i vad man hoppas ska utveckla sig till i framtiden ett direktval till posten. Nu är valet indirekt och kandidaterna säger öppet att de förväntar sig att den största gruppens kandidat blir EU-kommissionens näste ordförande. Så här sade Tsipras i debatten att medlemsländernas Stats- och regeringschefer inte är bundna att ta kandidaten från den största gruppen.
– Det här kan inte ifrågasättas. Vi kan ju inte bli överraskade om folk vänder oss ryggen om vi inte respekterar deras röster. Det skulle vara katastrofalt, man skulle splittra Europa.
Samtidigt, om partiet sätter maktfrågan först (den EU-kritiska linjen och att beslutet inte hör hemma på EU-nivå), räkna då med att man åker på stryk från andra hållet från de som driver sakfrågan. Vänsterpartister brukar vara stolta över sitt rättighetsarbete, men RFSL kritiserade nyligen Vänsterpartiet för att vara oväntat svaga i sin Europapolitik. I RFSL:s poängbedömning hamnade Vänsterpartiet på ungefär samma nivå som Kristdemokraterna vilket måste ha varit en chock för många vänsterpartister.
Att vara sliten mellan de här två krafterna har tärt på Vänsterpartiet. I takt med att EU fördjupas och Vänsterpartiet ser möjligheterna att bedriva politik har det absoluta utträdeskravet mjukats upp till det här valet.
Nu heter det att målet är långsiktigt. Det börjar likna Socialdemokraternas ställningstagande att Kungahuset ska avskaffas. Det ser bra ut i partiprogrammet, att ta bort det skulle reta de renläriga i partiet, men i praktisk politik är det sedan länge helt överspelat och partiet agerar inte för den långsiktiga målsättningens förverkligande. Där är inte Vänsterpartiet, än.
EUbloggen 