EUbloggen granskar valmanifesten: Piratpartiet får Godkänt

Det är indirekt val i Sverige till EU:s andra lagstiftande kammare, ministerrådet, den 14:e september. Du känner säkert igen det under ett annat namn; Riksdagsvalet. I en serie inlägg granskar EUbloggen partiernas valmanifest utifrån EU-perspektiv. Valvinnare kommer ju att bilda regering, och regeringens ledamöter deltar i det EU-lagstiftande arbetet som sker i ministerrådet.

Tidigare inlägg i serien valmanifest: Folkpartiet får MVG, Centerpartiet får knappt G, Miljöpartiet får G, Kristdemokraterna får knappt G, Vänsterpartiet får IG, Feministiskt Initiativ får IG.

Tidigare granskning: Det här vill partierna inte prata om

PIRATPARTIETpiratpartiet

Har eget EU/Europakapitel: Nej.

Antal gånger som olika begrepp nämns:

EU: 4

Europa: 0

Europeisk(a): 1

Euron: 0

Konkreta löften i EU-politiken: 

Alla länder i Europa ska kunna bli medlemmar i EU (Europa definieras dock inte, frågan är om PP är för eller emot ett turkiskt medlemskap i framtiden hänger i luften).

Dataskyddsförordningen ska stärkas så att bl.a. personuppgifter inte blir en handelsvara.

Implementeringen av EU:s datalagringsdirektiv ska rivas upp.

Försvara EU:s fria rörlighet.

Förstärka EU:s demokrati i grunden (men PP berättar inte i valmanifestet hur det ska ske; direktvald Europeisk regering eller ännu starkare roll för de nationella parlamenten är två helt olika svar på frågan hur.)

Överraskningsfaktor: Att inte Piratpartiet kopplar exempelvis upphovsrätten till EU-nivån, inom kulturen väntas det vara den viktigaste frågan under mandatperioden.

Kommentar: Piratpartiet lyckades inte försvara sina mandat i Europaparlamentet i maj när man hamnade i medieskugga av Gudrun Schyman. Istället är målet nu att försöka få minst 1 procent i riksdagsvalet (för att få valsedlarna tryckta 2018) eller ännu hellre nå partistödsnivån på 2,6 procent. Valmanifestet kan ses som en anpassning till svensk rikspolitik. Det förbigår lika ofta som för många andra partier att det finns en EU-nivå som både sätter begränsningar och skapar möjligheter. Trots att det är EU-politik med lagstiftande erfarenhet från Christian Engström och Amelia Andersdotter som är partiets spetskompetens, särskilt i hjärtefrågorna integritet & IT, så är det inget som genomsyrar hösten valmanifest i Riksdagsvalet.

Det som lyfter omdömet är att EU finns med i en del konkreta frågeställningar och för att Piratpartiet vågar ha en EU-vision som att förstärka EU:s demokrati (även om man låter läsaren fylla det själv med innehåll), försvara fria rörligheten och att alla Europas länder ska kunna bli medlemmar. Det är faktiskt mer än de vad de flesta har klarat av. Piratpartiet hamnar i en mittfåra, bättre än V, Fi, KD & C men sämre än MP och FP.

Slutomdöme: Det blir slutbetyget Godkänt för Piratpartiet, med rekommendationen att för 2018 faktiskt våga nyttja kunskaper och kompetens förvärvat i den europeiska politiken även i den svenska myllan utan att för den delen slänga ut visionen av EU och Europa.

(PO)

PS Notera att betygssättningen inte handlar om politikens innehåll utan om hur EU-perspektivet finns med i partiernas valmanifest/valplattformar.

 

Annonser

ANALYS: Pirater utan vind i seglen

DSC_0061

Tre toppnamn, men ingen fick kvällstingarna att gå i spinn.

Eftersom Piratpartiet var det parti jag inte hann med i min förvalsserie så får jag kompensera med att göra den första partivalsanalysen om just Piratpartiet.

Piratpartiet 82 763 röster vilket gav 2,23 procent. Av partiets väljare kryssade 58,75 procent en kandidat.

Piratpartiet som fick två mandat 2009 åkte ur, inte med buller och bång utan snarare i tystnad. För visst har det varit tyst om Piratpartiet. Både före och efter valet, jämfört med 2009 förlorade partiet nästan två av tre väljare. Det som var hett, nytt och spännande 2009 var i jämförelse med Gudrun Schymans homepartyn iskallt i den benhårda medielogiken. Ilskan i samhällsdebatten, den som människor kunde identifiera sig med genom fildelningsfrågan, som bar ända till Bryssel för fem år sen fanns inte där Piratpartiet var starka. Övervakning och upphovsrätt mobiliserar inte massorna (även om det är viktiga frågor och kanske borde mobilisera…) eftersom det är inte symboliskt nära som att man någon gång har laddat ned en film eller två och ska bli brottsling för det.

Istället kanaliserades frustrationen av SD och Fi, två partier som fick stryka sina planerade valframgångar på foten 2009. I det valet hoppades Fi kunna försvara sitt av FP kapade mandat genom Maria Carlshamres partibyte och SD hoppades på det där genombrottet med sturm und drang som skulle skrämma slag på etablissemanget.

Krasst kan man säga att väljarna uppfattade att Piratpartiet var ett enfrågeparti (fildelning) som man inte längre brann för. Sedan att Piratpartiet byggt på med ett partiprogram som omfattar mer än bara ”det där med data” för att använda uttryck från Masjävlar, det uppfattades inte av väljare eller medierna. Det var väl inte så att Piratpartiet INTE ville prata om det, det bara inte blev så. Det enda som riktigt fastnade var att partiledaren Anna Troberg var skittrött på fildelning, partiets tidigare valmotor.

Piratpartiet var på utsidan 2009, men på insidan 2014. Piratpartiet sågs som radikala och annorlunda 2009, men var mer kammade och välartade men väldigt anonyma och gråa 2014.

Partiet valde att toppa med sina två sittande parlamentariker och där listtvåan Amelia Andersdotter fick större stöd än Christian Engström, 20,71 procent mot 18,30 procent. Logiskt att göra så, men partiet hade nog behövt spetsa listan för att ha skapat en annan medielogik i valrörelsen. I fjol skrev jag några inlägg på hur ett dreamteam skulle kunna se ut för olika partier. Jag konstaterar bara att Piratpartiet inte gjorde som jag föreslog, att spetsa och krydda listan med namn som hade fått kvällstidningarna att springa benen av sig. Namn som fått partiet både att verka spännande och lite ”Bad boy”, men också namn som kunde kommunicera modernt, framgångsrikt och den nya digitala ekonomin.  (Hade man varit riktigt provokativ kunde ju Piratpartiet gjort som Feministiskt Initiativ, medvetet sätta en icke valbar person på listan. Tänk vilket liv det hade varit med Edward Snowden på en sjunde plats…) Nu sprang pressen efter Gudrun Schyman och Jimmy Åkesson-protesterna. Piratpartiet seglade in i ett kommunikativt stiltje, blev utan vind i seglet och fick aldrig tillbaka något momentum.

Piratpartiet missgynnades också av den svaga EU-bevakning som finns mellan valen och att SVT:s Agendadebatt med partiledarna i valrörelsens start ”handlade om budgetförslagen för riksdagspartierna” och inte en partiledardebatt om EU-valet. Kombinationen blev att Piratpartiet inledde valrörelsen utan medietäckning, med många väljare som inte ens visste att de satt i parlamentet och utan den vind i seglen som behövs för att för att få fart i en valrörelse för ett litet parti med begränsade resurser. Det bidrog till att Piratskeppet blev akterseglat, men är inte den avgörande orsaken, det var den egna kommunikativa felseglatsen som beskrivits i stycket ovan. Piratpartiet försökte vända medieuppmärksamheten genom att spela kortet före, under och efter att de var missgynnande.

Kanske hjälpte det lite grann här och var anledningen till att man inte blev bortglömd så ofta (som att man föll bort i en grafiksammanställning i SvD vilka partier som sitter i parlamentet) men kommunikativt var det ingen höjdare mot väljarna. Inte nog med att man har ett parti som tappat sin profilfråga, blivit mainstream och anonyma och dessutom är ”gnälliga” (Missförstå mig rätt nu, jag tycker att Piratpartiet varit underbevakade före, under och efter, jag talar nu här om den kommunikativa effekten och inget annat). Snacka om osexigt, vem vill rösta på gråa, gnälliga förlorare? Sedan är det väl som så att man saknar kon först när båset är tomt, som Sofia Mirjamsdotter i ST är inne på.

Hade något kunnat rädda Piratpartiet kvar i parlamentet?
Mitt svar kan sammanfattas i att om partiet vågat vara mer populistiskt i listvalet och kandidaterna, och letat rätt på två namn som hade fått Gudrun att blekna så hade det varit fullt möjligt, särskilt om man behållit den ”rättfärdiga ilskan” i kommunikationen som kännetecknade partiet 2009, utan att för den delen slänga ut mogenhet och mångfald av frågor som partiet byggt på sig med sedan 2009 så hade valresultatet kunnat se annorlunda ut.

Vad händer nu?
Piratrörelsen står i vägskäl. Blir det som i Nassau på 1700-talet en kort storhetstid innan det faller ihop, eller en Junilista om man vill hämta en svensk jämförelse med ett politiskt parti som dansade en mandatperiod innan det föll ihop, eller kan Piratpartiet resa sig?

Det som talar för en resning jämfört med Junilistan är en starkare organisation i Piratpartiet och att det snabbt nu kommer nya val. Visst, det finns ingen chans att nå riksdagen. Mer realistiskt är mandat i några studentstäders fullmäktigeförsamlingar. Det kommer att vara ”bra för inre moral och stabilitet” som en Piratpartist uttryckte det. Det gör att partiet kan jobba vidare, fortsätta bygga och sikta på fler kommuner om fyra år och sedan revansch i EP-valet 2019 och Riksdagsvalet 2022. Efter Sverigedemokraternas första kommunala genombrott 2002 sade jag till mina kollegor på redaktionen där jag jobbade att det här innebär att de har goda chanser att nå riksdagen 2010 eftersom grunden till en riksorganisation med stabilitet började att läggas. Piratpartiets mål borde därför vara att nå samma läge som SD 2002, börja lägga grunden för ett stabilt parti med stabil bas.

Under tiden får Partiet hoppas på draghjälp här och där internationellt för att hålla Piratrörelsen levande. Närmast är isländskt kommunalval i Reykjavik där man räknar med piratframgångar. Piratpartiet sitter sedan i fjol i Alltinget.

Genom att Tyskland avskaffade spärren till Europaparlamentsvalet efter beslut i författtningsdomstolen så fick det tyska systerpartiet ett mandat, även om det i Tyskland inte blev någon valframgång (1,4 procent i EP-valet mot 2,2 i senaste nationella valet).

Piratpartiet lever vidare, men behöver fundera mer på framtoning, innehåll och hur man gör för att ta sig in det offentliga samtalet och bryter det kompakta intresse som finns för Gudrun och Jimmy nu inför valet i höst. Sen förstås, gräsrotskampanj i nyckelkommuner.

(PO)

Tillägg: Det blev ett mandat till Piratpartiet i Reykjavik med 5,9 procent av rösterna. Läs mer här. Partiet är med i diskussionerna kring styret, läs mer här.

PERSONVALSUPDATE: 39 procent av distrikten räknade

Det går långsamt för Valmyndigheten, i alla fall om är politiker eller politisk intresserad och vet att det klappat och klart i exempelvis Finland om vem som får mandaten. En reflektion som kommer att utvecklas mer senare är att personkrysspärren på 5 procent är för högt satt, den förtar spänningen och väljarnas möjligheter att påverka i för stor grad, särskilt i stora partier.

39 procent av valdistrikten (2399 av 6227) är nu räknade och jag gör en djupdykning i siffrorna bland annat där jag trodde att det skulle bli jämnast…

CENTERPARTIET

Skärmavbild 2014-05-27 kl. 20.48.11

Ledning just nu: F=Federley, J=Johansson, Y=Yngwe Ö=övriga

Fredrick Federley 13 643 kryss, 15,78%

Kristina Yngwe 9298 kryss, 10,75%

Kent Johansson 8706 kryss, 10,07%

Fredrick Federley har ryckt åt sig ledartröjan och ser ut att ta Centerpartimandatet. Framför allt har Federley haft ett starkt stöd i rösttunga Stockholm där han tagit 38,5 procent av kryssen (vilket är över hälften som över huvud taget har kryssat på C valsedeln just nu i Sthlms län). Tittar vi på Sverigekartan är Federley i ledning även i flest län även om det är mycket jämnt i en del områden. F:n är placerade från Göteborg  via Östergötland med universitetsstaden Linköping och sedan över Mälardalen och vidare norrut ända till Norrbotten.

Kent Johansson leder räkningarna i en fyrkant i sydöstra Sverige bestående av Kalmar, Kronoberg, Jönköping och Blekinge samt i Värmland. Länen är märkta med hans J på kartan. Kristina Yngwe med bas i Skåne har ledning i hemmalänet och i Halland. Lokala kandidater som inte har något med toppstriden att göra får vara Ö:n som ligger på traditionella starka centerfästena Gotland och Jämtland.

Det är fördel Federley, tendensen på kryssning brukar hålla i sig och det är många distrikt kvar att räkna i Federleys starkaste bas Stockholm. Som det ser ut nu kommer utmaningen närmast från Kristina Yngwe som har kryss att vänta från oräknade distrikt i Skåne. Håller det här i sig så kan jag inte säga när det hände senast att listetta i ett Europaparlamentsval landar på tredje plats, det kanske någon annan har koll på?

Centerpartiet är också med och slåss om det 20:e mandatet som på valnatten tillföll Socialdemokraterna. I det scenariot skulle alltså det bli två mandat om man lyckas sno det i onsdagsrösträkningens sista skälvande minuter. Men både S och MP ligger närmare än C i det räknescenariot.

SVERIGEDEMOKRATERNA

Kristina Winberg 16 686 kryss, 12,26%

Peter Lundgren 9802 kryss, 7,20%

Johnny Skalin 5314 kryss, 3,90%

Mikael Jansson 3427 kryss, 2,52%

Kristina Winberg är klar och kan packa väskan och försöka charma Nigel Farage för att få en plats i gruppen. Med mycket stor sannolikhet får hon sällskap av Peter Lundgren som kryssar på i en takt som gör att han lär hålla undan för Johnny Skalin. Ingen skräll där. Skrällen blir väl om Winberg lyckas få Farage och UKIP att smälta, vem vet – kanske gör en svensk schlager gör susen i Bryssel?

MILJÖPARTIET

Isabella Lövin 61 035 kryss, 24,14%

Peter Eriksson 26 403 kryss, 10,44%

Linnea Engström 7581 kryss, 3,00%

Utanför krysstriden men på plats 3 & 4: Bodil Ceballos & Max Andersson

Bodil Ceballos kommer nog att klara sin tredje plats eftersom Linnea Engström har en bit upp till spärren. Engström kommer att behöva gå väldigt bra i de områden som är kvar att räkna för att klara 5 procent. Den andra dramatiken är om MP ska sno det 20:e mandatet och få fyra MEP. Om det scenariot inträffar så är det Max Andersson som får se upp med Engström.

Övriga noteringar:

Moderaternas tre mandat går till topptrion som alla är i en egen kryssarflottilj.

Piratpartiet fick ju inget mandat, men skulle dom ha fått det så ser det ut som om Amelia Andersdotter hade petat listettan Christian Engström.

Folkpartiet domineras av Marit Paulsen, Cecilia Wikström har en säker lucka ned till trean Jasenko Seliminovic och kan räkna med fem nya år.

Kristdemokraterna domineras grymt av Lars Adaktusson som får kryss av varannan KD-väljare.

Feministiskt Initiativs Soraya Post dominerar nästan lika som Lars Adaktusson, hon får kryss från 4 av 10 väljare.

Socialdemokraterna får se upp om det 20:e mandatet, men annars är det lugnt. Ingen längre ned på listan hotar topp 6. Det är sexan Alexander Gabelic som kommer att titta oroligt på tiondelarna för S, C och MP innan han kan boka biljetten.

Vänsterpartiet domineras av listettan Malin Björk som kan känna sig säker på sitt mandat.

Följ sammanräkningen här.

(PO)

Besättningen som får Piratpartiet att kapa nya mandat

Eubloggen har en serie inlägg om partiernas drömuppställning i Europaparlamentsvalet 2014, vilka kandidater skulle vara ett dreamteam i varje parti – och vara det lag som kan föra partiet upp till dess maximala potential (eller rent av lite till). Blogginläggen mixar lite mellan partirealism och kryddade förslag som skulle kunna skaka om motståndarna och fånga intresset hos svenska folket. Det här blogginlägget handlar om Piratpartiet.

Upp som en sol och ned som en pannkaka. Det är något vi har har sett några gånger i svensk politik de senaste 20 åren. Det började med greven och betjänten – i läskbacksbyggande Ny Demokrati som tog riksdagen med storm och försvann ut i ingenting tre år senare.

2004 var det dags för Junilistan som red på vågen efter Nejet till Euron, men den väljarkår som lyfte in tre mandat till parlamentet (ok, en hoppade över till ett annat parti under perioden så till slut var de bara två) fanns inte kvar fem år senare. I valet 2009 var Junilistans roll som antietablissemang och alternativt parti bokstavligt talat kapad av ett gäng pirater som seglade med ipred och FRA-vind i seglen och fick ett mandat och sedan ett till Lissabon-mandat. Piratpartiets framgång bland unga, arga män, blockerade också Sverigedemokraterna från att ta ett mandat i parlamentsvalet 2009. Väl i parlamentet tog Piratpartisterna med viss tvekan plats i den gröna gruppen efter att ha övervägt liberalerna i ALDE (Centerpartiet och Folkpartiet) och haft bud från vänstergruppen GUE/NGL (Vänsterpartiet)

När partiet året efter parlamentsvalet gjorde ett magplask i riksdagsvalet 2010 så betraktade många dom som överspelade som politisk kraft och nästa pannkake-parti.

Jag skulle vara benägen att hålla med i den bedömningen fram till ganska nyligen. Sen kom en möjlig ”game changer” – Snowden och Prismaffären. Återigen har integritetsfrågorna kommit upp på dagordningen och piratpartisterna anar morgonluft. Kan det räcka för att nå till 2009-årsnivåer?

Antal röster 2009: 225 915 (NY)

Andel av rösterna 2009: 7,13 % (NY)

En mätning från TNS-Sifo antyder att Piratpartiet kanske har en del vind i seglen ändå. Eftersom mätningen inte särredovisar övriga partier så vet vi inte exakt vad PP fick i mätningen i webbpanelen, men av 6 procent övriga så är troligen PP den största andelen.

Med fler Snowdenskandaler, mer debatt om integritetsfrågorna, draghjälp från Miljöpartiet där Fridolin i Almedalen krävde att att FRA skulle sättas under en demokratisk kriskommission så finns chansen för Piratpartiet.

Kommer det att räcka ända till i maj 2014, tveksamt ändå. Stalltipset från Eubloggen är 0 mandat, men med en respektfull skrällvarning på 1-2 mandat (som annars troligen skulle hamna hos SD). Om piratpartisternas kan fylla sitt skepp med ett riktigt dreamteam kan fler mandat kapas, ja varför inte fyra eller fem…

1) Anna Troberg

Piratpartiets nya partiledare har tvättat bort en del av den grabbighet som associerades med partiet genom företrädaren Rick Falkvinge. Med översättaren och förläggaren Anna Troberg i spetsen har partiet mognat och med henne har partiet fått en mer intellektuell och välpolerad partiledare som kan bidra att fylla ut tekniken med mer ideologi och själ.

Anna Troberg är en given listetta för att visa att partiets prioritering är den betydelsefulla Europeiska arenana, även om hon givetvis kandiderar till riksdagen också och högst troligt lämnar sin parlamentsplats om partiet kommer in i riksdagen.

2) ”Daniel Ek, Spotify”

Missförstå mig rätt nu. Jag vet i ärlighetens namn inte om Daniel Ek sympatiserar med Piratpolitik, men bakom Anna Troberg skulle Piratpartiet behöva ha en fixstjärna eller två som drar mediernas och medborgarnas intresse till sig. Helst bör det vara två typer av fixstjärnor – dels helylle-framgångspersoner som vunnit världsframgångar i en kreativ och digital värld och dels ett svart får. Daniel Ek från Spotify faller väl in på det första kriteriet. Här skulle Piratpartiet få en talesman som förstår den digitala ekonomin och som står upp för partiets digitala ideologi och som redan nu har en rockstjärnestatus i många kretsar. Så om inte Daniel Ek, nån som han – ja ni fattar!

3) Gottfrid Svartholm Warg

För att spetsa det hela ytterligare skulle partiet behöva det svarta fåret, förlåt Wargen – som fängelsedömde Gottfrid Svartholm Warg. Pirate Baygrundaren är en riktig digital aktivist (eller haverist som hans motståndare skulle kalla det). Men med Warg som trea finns det ingen redaktion i Sverige (eller i världen) som skulle undgå att vilja rapportera om Piratpartiet och hur mannen som gäckat rättssystem i olika länder tar sig själv till lagstiftande församling. Under valet avtjänar Svartholm Warg dessutom fängelsestraff, vilket han lär kunna använda politiskt. Jag har inte hittat några begränsningar i Sverige om att man inte ska kunna valbar till Europaparlamentet även om man avtjänar ett fängelsestraff, någon mer kunnig bloggläsare kan kanske bekräfta eller dementera detta.

 4) Amelia Andersdotter

Kom in under mandatperioden genom Lissabonfördraget som gav Sverige ytterligare mandat. Sveriges yngsta MEP och tagit plats i ITRE (industriutskottet) där hon bekämpat ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement – ett handelsavtal mot piratkopior/förfalskningar) som parlamentet med stor majoritet röstade ned.

Amelia Andersdotter fick över 20 000 personröster i valet 2009 och var näst mest kryssad bakom listettan…

TILLÄGG: Amelia Andersdotter är inte bara Sveriges, utan även hela parlamentets, yngsta MEP. Tack Sara för faktauppgiften!

TILLÄGG 2: Amelia Andersdotter är också den yngsta MEP:en genom tiderna. Tack Rick Falkvinge för faktauppgiften.

5) Christian Engström

Partiets parlamentariker ända sedan 2009 med plats i det mäktiga inre marknadsutskottet. Christian Engström har haft en otacksam uppgift att länge ensam vara den ende valde Piratpartisten i en lagförsamling samtidigt som intresset för partiet gick från skållhett till iskallt på hur kort tid som helst. I det ensamma och ganska tysta har han slitit på med vardagsarbetet i parlamentet och drivit motstånd mot ACTA och fått de gröna att anamma Piratpartiets politik kring legaliserad fildelning. Men i vinna-eller-försvinna-valet som avgör Piratpartiets framtid får han träda tillbaka ett antal platser till förmån för starkare fixstjärnor, väl förvissad om att vid en framgång kommer han tillbaka, i alla fall som ersättare.

Piratpartiet ska spika sin lista på ett möte i höst och lär som sagt var inte se ut som listan här ovanför. Mer troligt är att Christian Engström tar första platsen och Amelia Andersdotter andra platsen, precis som 2009.  

(PO)

ITRE och CULT för Andersdotter

Via Facebook hälsar Amelia Andersdotter kanslichef Mattias Bjärnemalm att Andersdotter siktar på att ta plats i ITRE, utskottet för industri, energi och forskningsfrågor, samt i kultur- och utbildningsutskottet (CULT som det heter på EU-förkortningsbyråkratiskan).

I ITRE får hon sällskap av en annan rookie, Kent Johansson (C) som nyligen ersatte Lena Ek samt de gamla partisekretarveteranerna Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M). I CULT blir Andersdotter ensam svensk.

(PO)

Sverige har fått två nya ledamöter i parlamentet

Så har till sist det sista parlamentet sagt ja, postgången till EU:s arkiv till Rom har inte tappat bort påskriften och så har det registrerats i vederbörlig ordning. 2009 stod det klart att Jens Nilsson (S) och Amelia Andersdotter (PP) skulle bli Sveriges 19:e och 20:e Europaparlamentariker så snart Lissabonfördraget trädde i kraft – så sades då. Men EU är ju ofta mycket kring teknikaliteter och juridik – så även om förändringen fanns med i fördraget så hamnade det rent tekniskt i ett tilläggsprotokoll som sedan behövde ratificeras. Europaparlamentet får nu tillfälligt 754 ledamöter för att sjunka till 751 efter valet 2014. Processen att ratificera protokollet har tagit längre tid än vad de flesta någonsin kunde drömma –  och väntan har tidvis varit frustrerande för ledamöterna som inte vetat när, eller rent av om, de ska kunna ta en plats i parlamentet.

Men från och med nu är det alltså klart – och Jens Nilsson säger på S-gruppens hemsida: ”Jag har stått frustande och stampat det senaste året. Nu ser jag mycket fram emot att kunna börja arbeta på riktigt. ”

Nilsson tar plats i utskottet för regional utveckling.

På Piratpartiets hemsida finns också en pressrelease men ingen uppgift om vilket/vilka utskott som Andersdotter tar plats i. Kanske någon läsare som kan fylla i det?

(PO)

PS Att Sverige skulle troligtvis få 20 ledamöter var något jag rapporterade om redan 2007 när jag var korre. Det ger ett perspektiv på EU:s långa cykler 🙂

 

Familjedragkamp om pressguide

20110802-060709.jpg

Vissa saker i posten orsakar dragkamp i familjen. Idag var det jag som förlorade mot dottern (16 mån) när det kom till Europarlamentets nya informationsbroschyr och pressguide. Framför allt fångade uppslaget med Cecilia Wikström och Lena Ek dotterns uppmärksamhet. Hon ville verkligen inte lämna ifrån sig broschyren.

Guiden innehåller kontaktinfo till de 18 parlamentarikerna (våra MEP:s in waiting Nilsson och Andersdotter får fortsätta att vänta) samt kontaktinfo till de viktigaste institutionernas pressavdelningar. Man kan hoppas att den inte bara når ut till redaktionerna, utan läses också…

Själv får jag se när jag får tillbaka mitt exemplar av dottern…

(PO)

Dubbelfel i fråga om Andersdotters titel

DN.se och TT har gjort ett inte ovanligt, men ändå ett slarvigt fel. I en text om att Spanien kan vara på väg att införa lagstiftning som ska göra det möjligt att stänga hemsidor som innehåller upphovsrättskyddat material får Amelia Andersdotter (PP) titeln Europaparlamentariker. TT har rättat felet, men fortfarande vid 17-tiden kvarstår felet på DN.se, trots att felet uppmärksammats på twitter, och trots att minst ett mejl om att det är felaktigt har gått till DN.

Felet är rätt typiskt och det är möjligt att det är Wikipedia som spökar även om man kan tycka att DN och TT borde kunna ha dubbelkollat med exempelvis Europaparlamentet. I grunden finns en okunskap och ett ointresse för EU generellt, men mer specifikt för Europarlamentet. För annars hade varken DN eller TT (två redaktioner som ändå har korrar på plats i Bryssel) inte gjort misstaget.

Hur förhåller det då sig? Jo Amelia Andersdotter från Piratpartiet och socialdemokraten Jens Nilsson är vad man skulle kunna kalla parlamentariker i limbo, men de är idag inte Europaparlamentariker. Genom Lissabonfördraget utökades Sveriges platser med två stolar till 20 ledamöter. Men trots att Lissabonfördraget trätt i kraft så har inte justeringen av ledamöterna gjorts. Orsaken till det här egentligen inget annat än en tyst skandal. Som Europaparlamentet skriver på sin hemsida i slutet av juni i fjol: ”I veckan godkände en regeringskonferens den ändring i fördraget som krävdes. Efter godkännandet ska nu alla EU-länder ratificera fördragsändringen.” Medlemsländernas långsamhet i den här formaliefrågan får nästan betraktas som politisk obstruktion, men kan också ses som en del i maktspelet mellan institutionerna.

Det är i nuläget inte klart när Nilsson och Andersdotter kan tillträda, och vad jag vet har inte heller observatörsstatus beslutats. Förlorare i den här soppan är förutom redaktionernas trovärdighet att inte kunna hålla reda på vem som är Europaparlamentariker även de svenska väljarna som efter valet 2009 fick bilden av att när fördraget träder i kraft så har vi 20 ledamöter och Nilsson och Andersdotter då sitter i Europaparlamentet.

Frågan är bara hur länge till de ska vänta, eller rättare sagt om de överhuvudtaget får ta plats före 2014.