Sifferbingons återkomst eller EU-nämnden + Klimat = Regeringshuvudvärk

Löfven kunde ha sluppit bakslaget i EU-nämnden...

Löfven kunde ha sluppit bakslaget i EU-nämnden…

Regeringen fortsätter att vingla fram och tillbaka kring vilken politik Sverige för i klimatfrågan i EU. Efter alla turer kring det som blivit känt som Sifferbingo när Löfven var i EU-nämnden (EUbloggens mest lästa inlägg alla kategorier genom tiderna), och alla uppföljningsturer kring klimatpolitiken så kommer nu nästa kapitel när Fredrik Malm (FP) frågar miljöminister Romson vad som nu faktiskt gäller. I en interpellation ställer sig Malm frågan:

”I ett pressmeddelande den 3 februari från klimat- och miljöminister Åsa Romson anges att ”regeringen driver på för att EU ska höja sin ambition och anser att utsläppsminskningar om 50 procent till 2030 är i enlighet med EU:s ansvar och förmåga”.

Detta är till synes något annat än det mandat som regeringen fick den 22 oktober 2014 när statsministern besökte EU-nämnden. Mandatet från EU-nämnden är utsläppsminskningar om 40 procent inom EU och ytterligare 10 procent som kan genomföras utanför EU.”

Det är uppenbart att minnet från hösten är kort och vilket regeringens parlamentariska mandat var är förträngt. För statsminister Stefan Löfven är Romsons pressmeddelande en jobbig påminnelse om den där dagen han helst vill glömma.

UPPDATERAT: Till SvD (som skriver om det här) har Romson lämnat ett skriftligt svar:

”Ska vi enas om ett avtal som håller uppvärmningen under två grader så behöver EU och andra länder göra mer”

Sifferraden regeringen inte får till

Nu har det gått troll för regeringen Löfven när det gäller EU:s klimatambitioner. Efter Löfvens siffersnurr i EU-nämnden verkar nu miljöministern Åsa Romson (MP) inte  riktigt ha koll på vad Stefan Löfven och de andra stats- & regeringscheferna egentligen beslutade om i Bryssel.

IMG_3458.PNG

EUbloggen vet inte om det är Romson själv som twittrar eller om det är någon i hennes stab (kontot är heller inte verifierat som äkta av twitter, så läs in den reservationen). Olyckligt är det dock för regeringen att fortsätta fastna i ett sifferbingo.

Kanske dags att låta ett påbud gå ut att ingen i regeringen ska säga några klimatsiffror under en vecka utan att ha passerat en sifferexamen. Tills vidare bjuder EUbloggen på lite studiematerial för sifferpluggande som tillhandahålls utan kostnad:

50-40-30 Regeringens ursprungliga mål med EU:s klimatpolitik. Det förslag som Löfven till sist begärde mandat för i EU-nämnden, även om han visste att den positionen var långt från möjlig på toppmötet.

40 (+10) – 27-30 Alliansens förslag som är en förstärkning av EU-kommissionens förslag med 10 procent utanför EU, som blev mandatet för Löfven vid Toppmötet efter att Sverigedemokraterna röstat för det.

40-27-30 EU-kommissionens förslag. Det mandat som Löfven höll på att begära av EU-nämnden och som då hade fått stöd av Sverigedemokraterna.

40-27-27 Det toppmötet beslutade om i slutändan. Regeringen & Sverigedemokraterna ställde sig bakom, Vänsterpartiet röstade emot och Alliansen lade ned sina röster på EU-nämnden.

Mer läsning om EU-nämnden och siffrorna som stökar:

Kaos på EU-nämnden när Löfven fick toppmötesbakläxa

Omstridd klimatuppgörelse

EU-nämnden central för regeringen Perssons regerande

(PO)

Regeringen Löfven: En Wallström räcker inte

Wallström träffar 2009 dåvarande talmannen Buzek  FOTO © European Union 2011 PE-EP

Wallström träffar 2009 dåvarande talmannen Buzek FOTO © European Union 2011 PE-EP

Det var med stigande förvåning som jag lyssnade på regeringsförklaring och ministerpresentationen i morse. Inte att Margot Wallström blivit utrikesminister, det var väntat även om jag nog håller med Henrik Brors att om Stefan Löfven varit riktigt klok skulle han ha haft henne som vice statsminister med särskilt EU-ansvar hos sig i statsrådsberedningen.

Istället blev min första förvåning INGEN EU-minister. Visst, det sägs att alla ministrar är EU-ministrar, och det är korrekt att de är det i sina sakområden. Men det är ett taktiskt och strategiskt misstag att inte ha en ministerpost som kan arbeta långsiktigt och överblickande i EU-frågor och agera som stöd till andra ministrar men framför allt till statsministern. EU:s toppmöten är ett viktigt forum och för att åka och spela boll med Hollande, Cameron och Merkel med flera så behöver man vara på topp.

När Löfven dessutom tillkännagav att Kristina Persson tar plats i statsrådsberedningen, men ska inte ha EU på sitt bord utan frågorna om nordiskt samarbete förstår EUbloggen ingenting. Nog för att undertecknad inte kan sägas ha något emot ett djupare nordiskt samarbete men varför inte Kristina Persson blev EU- & Nordenminister övergår mitt förstånd. Symbolhandlingen från Löfven är att Norden är viktigt men inte EU? Politik är symbolik. Jag misstänker att Köpenhamn och Helsingfors tittar förvånat mot Rosenbad och försöker förstå innebörden i den manövern. Det är nog en och annan som över gammeldansken och bastuvodkan nu ikväll ställer sig frågan om svenskarna tänkt sig att Kalmarunionen ska resa sig igen som ett alternativ till EU?

När det dessutom senare klarnar att EU-frågorna på ministernivå flyttar från Statsrådsberedningen till Utrikesdepartementet blir det än mer förvånande. Göran Persson insåg att det inte fungerade, Fredrik Reinfeldt har insett samma sak, men inte Löfven? Istället ska Margot Wallström som Utrikesminister också ha EU-frågor som är inrikesfrågor. Det innebär att det blir en ganska ensam Löfven på toppmötena, han kommer alltså för långt från makten. De personliga banden, kunskaperna och förtroendena som påverkar förhandlingarna blir en utmaning för Löfven att hantera i den här uppdelning. Det är dessutom ett bollspel som pågår mellan toppmötena och när telefonsamtalet från Merkel kommer kan inte Löfven säga ”vänta, jag ska bara se om jag koppla om samtalet till UD.” 

Det finns forskning från Karl-Magnus Johansson och Jonas Tallberg som pekar på vikten att ha de allt viktigare och komplexa EU-frågorna nära statsministern. Läs studien. Jag är inte ensam om att reagera på det, läs även SACO-bloggen och Henrik Brors.

Sammantaget verkar det som om Stefan Löfven inte har förstått vilken funktion EU-ministern fyller idag, att den övergripande, samordnande och stödjande funktionen försvinner blir problematiskt. Särskilt i ett läge när det är en extremt svag regering avseende EU-politisk kompetens. Samtidigt är prioriteringen en avspegling av EU i valmanifesten för Socialdemokraterna och Miljöpartiet, inte så imponerande med andra ord.

Ska vi gissa att EU-frågorna flyttar tillbaka till Statsrådsberedningen om sisådär 6-12 månader när problemen blivit allt för uppenbara för Wallström & Löfven?

TILLÄGG 1: På lördagen klarnade det att Statsrådsberedningen behåller EU-samordningen på statssekreterarnivå. Uppdraget går till UD-veteranen den 66-årige Hans Dahlgren som hämtas hem från Geneve. Löfven skickar alltså inte iväg alla EU-frågor till UD, men att ha ministern på UD och samordningen på SB är en konstruktion som…är en utmaning. Utmaningen blir inte mindre av att ordföranden i Riksdagens EU-nämnd blir en uttalad EU-kritiker som kämpade med näbbar och klor för att Miljöpartiet INTE skulle slopa sitt utträdeskrav ur EU.

Tittar vi på ministerlistan och jämför den med min förhandsspekulation är det sämre än vad jag hade hoppats. Låt oss börja med dom med EU-erfarenhet.

Margot Wallström (S), utrikesminister – 10 år i EU-kommissionen och erfarenheter som minister. Varvade en bra inledning som miljökommissionär med att sedan försvinna in i skuggorna i fem år under Barroso I. I Bryssel är Wallström inte hypad som i Sverige, där hennes storhet har byggts som en antites till Göran Persson.

Isabella Lövin (MP), biståndsminister – Europaparlamentariker sedan 2009. Fanns med som joker till ministerpost eftersom EUbloggen inte trodde att MP ville försvaga sitt parlamentsteam. När hon väl hämtas hem är det synd att hon har fått Biståndsposten. Med Lövins EU-kompetens hade det varit bättre att sätta henne på en tyngre post där EU har större betydelse. Exempelvis Jordbruksminister med fiskefrågor, miljöminister eller klimatminister med fiskefrågor. Nu ”slösar” Löfven bort sitt kanske vassaste EU-kort på fel frågor.

Kristina Persson (S), minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete – och som sagt var borde ha varit EU-minister. Kalenderbitarna vet att Persson var fyllnads-MEP efter Sveriges EU-inträde (januari-oktober) innan ordinarie parlamentsval hölls. Men det var för mycket länge sedan och en kort tid, och EU har förändrats kraftigt sedan dess.

Socialdemokraterna Morgan Johansson, Ibrahim Baylan, Ylva Johansson har alla ministerrådserfarenheter från att ha suttit i regeringen Persson.

Tre miljöpartister har erfarenheter från riksdagens EU-nämnd; Gustav Fridolin (MP) har varit ordinarie och suppleant medan  Åsa Romson (MP) och Mehmet Kaplan (MP) har varit suppleanter.

Jag saknar från Socialdemokraterna framför allt fd Europaparlamentarikern Åsa Westlund på ministerlistan. Hon borde kunna ha blivit klimatminister till Romson, eller varför inte matcha Canetes portfölj med att ge Westlund Energi & Klimat. Jag hade henne också som en möjlig konsumentminister.

Jag skulle också ha blivit väldigt trygg om Löfven plockat in Göran Färm i teamet, men det är inte försent – gör honom till regeringens EU-statssekreterare eller grå EUminens, det kan behövas. Någon till socialdemokrat med regeringserfarenhet hade inte heller suttit helt fel.

Det krävs väldigt EU-duktiga statssekreterare på varje departement för att kompensera för Löfvens laguppställning, både när det gäller spelsystem och lagmedlemmar. Låt oss hoppas för Sveriges EU-väl och ve att det blir så. Och låt oss hoppas att en gnällig bloggare blir överbevisad med att allt faktiskt blir bättre än vad jag tror.

(PO)

Lövin i valkampanjen

IMG_2677.JPG

Lövin på turné

Miljöpartiet hade under helgen 4/5 av sin förstafemma på besök i Uppsala. Det var bara Europaparlamentarikern och förra språkröret Peter Eriksson som saknades när språkrören Romson & Fridolin stod på scenen tillsammans med förra språkröret Maria Wetterstrand och Europaparlamentarikern Isabella Lövin.

En spaning är att frågorna handlade överraskande mycket om både EU och internationellt perspektiv. Det togs till och med upp att den regering som kommer till makten efter riksdagen kommer att representera Sverige i EU, att det alltså handlar om ett indirekt ministerrådsval. Med tanke på MP:s valmanifest när det gäller EU-perspektiv och hur lite MP fått ut Europaperspektivet i debatterna så hade inte EUbloggen räknat med att EU skulle få ta den plats det gjorde.

Mitt besök på torgmötet var inte planerat men jag passade på att ställa tre korta frågor till Isabella Lövin  som nu gör sin andra mandatperiod i Europaparlamentet.

Vad är mandatperiodens viktigaste fråga?

– Det är klimatfrågan, det är en svår fråga att försöka driva som EU-parlamentariker. Vi måste ju få med oss parlamentet att bli så ambitiösa som möjligt. Vi vet ju inte heller riktigt hur det nyvalda parlamentet kommer att ställa sig – tidigare var ju parlamentet mer ambitiöst än ministerrådet och vi får hoppas att det fortsätter så.

– För mitt arbete är att jag vill se till att den nya fiskeripolitiken sjösätts och implementeras på det sätt som är meningen. Då behöver man vara en blåslampa så att varje nytt lagstiftningsärende som kommer upp verkligen genomförs. Det kan gärna bli lite små undantag och att man försöker skjuta saker.

Jean-Claude Juncker har presenterat sina namn till EU-kommissionen, finns det någon kandidat som kommer att få problem i Europaparlamentets utfrågningar?

– Jag har inte hunnit analysera den så jättenoga, så det är för tidigt att uttala sig om. Såg att vi får en maltes som fiskekommissionär (reds anm det är läckor som tyder på det, Juncker presenterar portföljerna till veckan)…vi får se, jag är försiktigt positiv för det är i alla fall inte någon från en stor fiskenation.

Här på valturnén pratar ni ganska mycket EU och internationella frågor, jag blev faktiskt överraskad med tanke på ert valmanifestet som är…blygsamt i EU-frågor. Hur viktigt är det internationella perspektivet i valrörelsen idag?

– Här i Sverige har det internationella varit i stort sett totalt frånvarande. Det tycker jag är skamligt för alla partier att man inte lyft fram det mer med tanke på den kris som är världen idag. Det enda vi har sett är att moderaterna hotar med det oroliga läget och försöker vädja till att svenska folket ska vilja ha kvar alliansregeringen av den anledningen. Vad vi gör nu är vårt yttersta är att lyfta internationella dimensionen när det gäller de globala klimatproblemen. Visst det är en miljöfråga, men det är också en miljöfråga som kommer att fortsätta skapa osäkerhet i världen av säkerhetspolitisk art. Klimatflyktingar är något vi i stort sett redan ser, det här något vi tycker att Sverige måste ta ledartröjan som vi haft tidigare men som vi tyvärr tappat under alliansåren.

(PO)

 

Vänsterpartiet vill stoppa Juncker

Före valet var jag kritisk mot de flesta partier som på europeisk nivå slöt upp bakom sin #Spitzenkandidaten talade så tyst om det på hemmaplan i valrörelsen. Vänsterpartiet var inget undantag, partiet stod bakom Alex Tsipras som tillsammans med de andra kandidaterna målade upp svek-kris-katastrofscenarior om regeringscheferna skulle ha mage att nobba kandidaten från största partigruppen (vilket jag i ärlighetens namn trodde att de skulle göra för att man inte vill flytta mer makt från medlemsländerna till Europaparlamentet).

Dagens EU-nämnd där Fredrik Reinfeldt fick mandat inför toppmötet (där vinnaren Juncker väntas föreslås) blev stormigt. Vänsterpartiet och Miljöpartiet, trots att de i sina europeiska partigrupper stått bakom Spitzenkandidatenupplägget under valrörelsen (med det moraliska åtaganden att rösta ja i parlamentet till vinnaren) samt att man även gett rådets ordförande beskedet att man säger ja till Juncker om han nomineras, sade trots det nej till Jean-Claude Juncker i EU-nämnden. Socialdemokraterna vobblade omkring i frågeställningen och lade ned sina röster till sist.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt har själv lång erfarenhet i Europaparlamentet (och är den enda partiledare i Sverige som varit MEP) kommenterade det hela på twitter. Det blev en lång diskussion där även riksdagsledamoten Jens Holm, även han tidigare Europaparlamentariker, och Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg deltog. Sjöstedt ska ha heder av att ha tagit diskussionen som så många andra undvikit, både i Sverige och i andra länder. Här har jag försökt få ihop kärnan i tråden (skärmdumparna är från olika tillfällen därav olika tider – men kronologin ska stämma):

Skärmavbild 2014-06-25 kl. 19.43.04Skärmavbild 2014-06-25 kl. 20.16.23

Jag har ställt samma grundfrågeställning till Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och MEP:arna på twitter, samt frågan till Socialdemokraterna om de i parlamentsomröstningen tänker lägga ned sina röster. Återstår att se om de svarar.

(PO)

För mer läsning om toppmötet:

Hermans inbjudan: – Vi tar det jobbigaste sist

Det blir Juncker

No Merry Men in tights

A true modest proposal