Nordic Battle Group – should I stay or should I go?

Det har väl inte undgått någon som har ett försvars- och säkerhetspolitiskt intresse i vårt avlånga land att Sverige från och med årsskiftet leder Nordic Battlegroup. 1900 svenskar ingår i styrkan som totalt omfattar ca 2500 personer från Lettland, Litauen, Estland, Finland, Norge och Irland.

Styrkan ska med tio dagars varsel under första halvåret i år kunna börja vara på plats i ett insatsområde. Beslutet måste fattas enhälligt av EU-länderna. Ett sådant beslut har aldrig fattats tidigare. Jag har sedan en tid tillbaka hört snack om att Sverige trycker på rätt hårt att försöka få enighet att skicka styrkan – någonstans, varstans som helst, bara det blir skarpt. Ställena jag hört talas om är Mali (där Sverige i januari kommer att ha 250 man i en FN-insats), östra Kongo och Sydsudan. På twitter har Carl Bildt även spekulerat om Libyen. nbg

Och innan ni undrar om NBG15 inte skulle kunna användas som fredsbevarare i Östra Ukraina så låt mig bara säga att det är en politisk omöjlighet utan Rysslands godkännande och engagemang. Just nu finns det inte på kartan att Ryssland skulle vilja se en EU-styrka i Ukraina nära ryska gränsen.

Och det är fler än jag som märkt av ett svenskt intresse att få använda trupperna skarpt. Enligt Irish Independent så är den svenska lobbyingen kraftfull:

However, Sweden, which will act as the lead country in this battlegroup, is exerting huge pressure at political level for deployment.

”Huge pressure” är en anmärkningsvärd stark formulering vilket säger en del om hur det uppfattas från irländskt håll. Det finns flera samverkande politiska skäl till att Sverige trycker på. Det handlar om att positionera Sverige så att man plockar poäng till omröstningen om en plats i FN:s säkerhetsråd 2017-2018 där Sverige konkurrerar med Nederländerna och Italien om två EU-platser. Det finns en bred uppslutning i svensk politik att sikta på att få en sådan plats.

Från de som vill se ett mer aktivt EU-samarbete i KUSP-frågorna (Utrikes- och säkerhetspolitik) så är det också önskvärt att EU efter sju långa år använder sig av sina militära resurser. Det är en efterlängtad milstolpe som anhängarna hoppas ska svetsa samman unionen mer och bidra till värdefulla erfarenheter att bygga vidare på. ”Om vi nu har stridsgrupper så ska de väl användas för att förbättra säkerheten i världen” är det grundläggande argumentet.

Samtidigt finns det motstånd att skicka iväg styrkan. Margot Wallströms motpol i regeringen uppges vara försvarsminister Peter Hultqvist som inte vill använda sig av styrkan.

Jag kan bara spekulera i varför, om nu ryktena stämmer, och att det i sådana fall handlar om försvarets anstränga ekonomi och att i ett osäkert läge i Östersjöområdet skicka iväg en Nordisk Stridsgrupp till Afrika är att spela bort ett av få spelkort som finns vid en plötsligt upptrappning som också involverat ett av EU:s medlemsländer.

Det är ingen hemlighet direkt att Ryssland utövar starkt tryck på våra baltiska grannar (som går att läsa om i en FOI-rapport). I händelseutvecklingen finns bland annat att FSB kidnappnat den estniske säkerhetsofficeren Eston Kohver (som nu är fängslad i Moskva), att Ryssland krävt att litauiska desertörer från sovjetarmén ska utelämnas till Ryssland och lagföras,  spionage mot Natobaser avslöjats samtidigt som Lettland nu är ordförandeland för hela EU och är värd för ett Östligt Partnerskapstoppmöte i maj där bland annat Ukraina och Moldavien hoppas på att få visumfrihet.

Det var ju Ukrainas önskan om söka samarbete och närmande gentemot EU som utlyste den ryska aggressionen med annekteringen av Krim och invasionen i östra delarna av landet. Krisen med Ryssland kommer att uppta stor del av EU:s utrikesfokus under 2015. EUbloggen förutspådde redan i september en lång och kall vinter.

Utifrån det perspektivet är det inte konstigt att mer försiktiga politiker i Östersjöområdet kommer att vara motsträviga att skicka iväg NBG15. Satt jag som försvarsminister i Estland, Lettland och Litauen så skulle i alla fall jag varit väldigt tveksam. Hur den dragkampen kommer att sluta är ovisst.

Stridsgrupperna har funnits sedan 2007 och besluten om gemensam militär krishanteringskapacitet går tillbaka till 1999 och toppmötet i Helsingfors. Stridsgruppen är utbildad på att under en begränsad tid kunna agera längs hela konfliktskalan, från humanitär hjälp till väpnad strid. Jag har tidigare skrivit om hur ett medlemsland som Sverige skulle få militär hjälp genom EU:s strukturer. 

Fakta om styrkan: En kärna av arméförband, förband för logistik, sjukvård och spaning samt ett flygförband med 8 st JAS 39 Gripen, 7 st helikoptrar (för akutsjukvård och trupptransport) och två transportflygplan. Styrkan ska kunna operera i 30 dagar i insatsområdet, och med försörjning vara på plats i upp till 120 dagar.

Läs merNBG15:s hemsida, du kan också följa NBG på twitter och instagram.

Skärmavbild 2015-01-03 kl. 09.14.59

(PO)

Tillägg 1: Inlägget har uppdaterats och förtydligats efter påpekande av Reservofficer på twitter, som också följt upp med ett blogginlägg där en eventuell utstationering analyseras ur mer militärt perspektiv. Läs det här

Tillägg 2: Carl Bildt har nu utvecklat sina tankar kring NBG15 och varnar för att det kan bli den sista. Läs blogginlägget här.

Tillägg 3: Debatten om NBG15 har gått rätt het efter att inlägget postades. Även Johan Wiktorin har bloggat om det och argumenterar för att NBG15 inte ska skickas iväg, och många har diskuterat styrkan på twitter, här ett urval av tweets:

Annonser

Fördjupningsläsning om utvecklingen i Ryssland

Svenska Dagbladets uppgifter under lördagskvällen om att svenska marinen söker en skadad rysk ubåt är onekligen omskakande nyheter, även för en som bloggat till och från om illavarslande tecken på andra sidan Östersjön.

Här samlar jag en rad tidigare inlägg som på olika sätt kan vara fördjupningsläsning för vad som pågår kring Ryssland och hur EU och Sverige påverkas.

En kall vinter väntar – om tecknen som finns på en kraftig upptrappning i Östersjön

Flash: SD blir grupplösa – om att EFDD:s putinvänliga linje påverkade lettisk MEP att lämna gruppen pga tryck på hemmaplan

Serbien dras mellan Ryssland och EU –  om Putins besök i Belgrad där han hyllades med medalj och parad

Skriver i GD om Putinister och Nykaroliner – förkortad version av blogginlägget Putins svenska vänner

Putins svenska vänner – om hur SD konsekvent röstat pro-Putin i Europaparlamentet

Starka reaktioner på Orbans uttalande – om att Ungerns regeringschef ser Ryssland som förebild

MH17 gör hökar av duvor – genomgång av olika länders inställning till Ryssland

Ukrainakrisen förvärras – mina tankar och snabbanalys efter nedskjutningen av MH17

Kadyrov omfattas av EU-sanktioner – ett inlägg om ett av besluten om sanktioner

Partierna missar EU-perspektivet på Zombiefrågan – ett skämtsamt inlägg som berör säkerhetspolitik och beredskap.

Georgien & Ukraina historien går igen – ja, historien går igen…

Georgien 10: Om 1925-årsförsvarsbeslut och EU-försvar pekade redan 2008 på behovet av styrkeåtertagning och drog parallellerna till 1925 års försvarsbeslut som var förträngt ur 90-talsmedvetandet.

(PO)

800px-Flag-map_of_Russia.svg

Serbien dras mellan EU och Ryssland

Hökmark (M)

Gunnar Hökmark (M)

För ett par veckor sedan besökte jag Europaparlamentet och fick tillfälle att prata med åtskilliga parlamentariker. Ett möte var med Gunnar Hökmark och en sak låg kvar i mig efter mötet och som jag tänkt på att det här borde jag skriva mer om.

Nu har tiden mer än väl hunnit ikapp mig (hobbybloggarens dilemma). Putin är på väg till Belgrad för att få medalj.

Det som fastnade hos mig i mötet med Hökmark handlade just om Serbien, ett land som Gunnar Hökmark tog upp som nästa ställe att hålla ögonen på. EU har ju som bekant haft en process med landet men Serbien är också av tradition nära allierat med Ryssland.

Den historien går tillbaka 100 år, högaktuellt i och med skotten i Sarajevo. Det var då serbiska nationalister tände elden som satte hela Europa i brand och kastade tillbaka globaliseringen och den fria rörligheten så att det tog in i våra dagar att komma ikapp.

Genom att skjuta Österrike-Ungerns tronarvinge så svarade Österrike-Ungern med krig mot Serbien, vars bundsförvant Ryssland svarade med att ställa sig på Serbiens sida. Resten är historia.

I Serbien just nu finns det krafter som tittar västerut, och sedan finns det krafter som tittar österut.  I den senare kretsen finns människor som var runt förre diktatorn Slobodan Milosevic. Konflikten här blir extra tydlig och polariserad efter det senaste årets ryska aggression mot områden som regimen i Kreml betraktar som sitt historiska nationella intresse.

Annekteringen av Krim och truppinmarsch i Östra Ukraina är bara två exempel. Det ökande trycket på de baltiska staterna med kidnappad estnisk officer, beslagtagen lettisk fiskebåt och ryska rättsliga processer mot litauiska desertörer från sovjetarmén är bra andra exempel. EUbloggen har ägnat sig åt Ryssland specifikt i inlägget ”Winter is Coming”.

För Putin är Serbien både av historisk och emotionell betydelse, och känslorna tycks vara besvarade i Belgrad enligt AP när han anländer under torsdagen. Hur ska annars en grandios militärparad (första på 30 år) med 4500 man och en hjältes mottagande annars kunna förklaras. Hjälten ska också medalj, Serbiens finaste – trots annekteringen av Krim… Putin är populär i serbiska nationalistkretsar som inte glömt Natobomberna och Kosovo. Serbien har också hållit sig borta från allt vad sanktioner heter mot Ryssland.

Besöket från Putin knyter an till en annan historisk händelse, Röda Arméns (tillsammans med Titos partisaner) befrielse av Belgrad för 70 år sedan. Räkna med bombastisk retorik om segern mot nazismen och att Putin kommer att försöka spela nassekortet återigen mot Ukraina, Polen och Baltikum under besöket. Divide et Impera.

Under det sex timmar långa besöket lär alltså Putin hinna stöka till det för EU, som hela tiden känns som man är steget efter tvingas agera reaktivt. 

Från EU-håll är det svårt att se att en militärparad och medalj för en folkrättsförbrytare är det bästa sättet att bli integrerat i EU. Putins ambition är tydlig, för det första så är det ett ryskt absolut mål att stoppa ett eventuellt framtida serbiskt Natointräde och helst även ett EU-inträde. Budskapet tidigare till Belgrad har varit kristallklart, det schyssta frihandelsavtalet med Ryssland ryker all världens väg om Belgrad väljer Bryssel.

Putin vill också få Serbien att bygga sin del av den omstridda gasledningen South Stream som EU lagt på hold efter Ukrainakrisen. Här har tidigare Serbien vacklat och signalerat att man nog inte tänker börja bygga i väntan på att Bryssel och Moskva ska lösa upp sina knutar, ingen mening med att ha en gasledning som börjar vid en gräns och slutar vid en gräns utan anslutning till gas…

Putin som spelar propagandakorten skickligare än många andra och som vet vilka punkter han ska trycka på för att komma dit han vill kommer att försöka så split och splittring i Belgrads drömmar om att integrera sig mot väst. EU:s agerande med utvidgningströtthet, ingen utvidgningskommissionär, ekonomisk kris, svårighet att möta rysk aggression spelar Putin i händerna och understryker Kremls budskap.

– Som signal är det fel att vi inte har en utvidgningskommissionär i den nya kommissionen, konstaterade Gunnar Hökmark när jag träffade honom.

För Hökmark är förlorad tro på utvidgningen ett levande hot, och trots att Juncker har sagt att det inte blir någon utvidgning de kommande fem åren och därför inte behövs någon särskild kommissionär så är det viktigt att kicka igång tron på fortsatt utvidgning för den tillträdande kommissionen.

– Serbien, men också Ukraina och Turkiet ska veta att de är välkomna om de vill och uppfyller kraven. Jag vill inte att dagens Turkiet ska bli medlem, däremot morgondagens Turkiet som är fritt, öppet och sekulariserat med lika rättigheter vill jag gärna ska bli medlem. Dagens Ukraina ska inte bli medlem, men inte morgondagens Ukraina heller, men det Ukraina som kommer sedan ska kunna bli medlem. Ukraina och Polen var på samma BNP 1990, idag är BNP:n tre gånger högre i Polen och på väg upp. 

Hur BNP är på väg att utvecklas i Ukraina behöver vi inte gå in på, men det är allt annat än uppåt. En beslutsam Putin som spelar skickligt och ett EU som är tvåa på bollen kan innebära släckta drömmar för fler än serberna. Här kommer Federica Mogherini, EU:s nya utrikeschef, hamna i hetluften och sättas på prov. För som Hökmark påpekade så har Mogherini tidigare uppvisat en problematisk syn på Ryssland, mest präglat utifrån italienska handelsintressen som har Ryssland som strategisk partner. Hennes uttalanden sedan hon blivit vald har visat ett skärpt och tydligare tonfall mot Ryssland, hur det omsätts till handling är en annan av frågorna som EU:s nya ledning har svara på.

I dragkampen mellan de västliga och östliga krafterna i Serbien så är jag inte beredd att sätta min sista slant på att de demokratiska och västliga krafterna vinner den dragkampen. Situationen på Balkan är fortfarande ett läckande oljefat och det finns fler än Putin som springer omkring med tändstickor.

Händelsen i veckan i matchen mellan Serbien och Albanien, när någon skickade in en drönare med en kontroversiell storalbansk flagga där Kosovo fanns med gjorde att matchen fick brytas efter handgemäng. För storserber är flaggan en skymf och förnedring, för storalbaner är flaggan helig. Provokationen på Serbiens hemmaplan spelar i nationalistiska krafter rätt i händerna. Albanerna fick fly från planen.

Det är i ett land med spänningar som Putin i morgon landar i. Serbien är stället att ägna en del uppmärksamhet åt den kommande tiden.

(PO)

Kolla filmklippen från matchen