Kostnaderna för EU-museum rusar i taket

Engelska tidningar älskar att lyfta fram ”skräck-EU”-grejer, samtidigt måste man erkänna att de engelska nyhetsreportrarna är på och lyfter fram saker som sällan svenska medier är först på.

Senaste exemplet är en kraftig fördyring av ett EU-projekt. Det kanske inte är så konstigt, de flesta stora projekt brukar bli dyrare än vad man tänkt sig, men det som är anmärkningsvärt här är utifrån ett skattebetalarperspektiv att det handlar om ett rent skrytbygge – ett museum för att framhäva EU:s historia med fokus på det europeiska enandet. Det så kallade Huset för europeisk historia är nu uppe på en nota av smått svindlande 1,4 miljarder kronor. Priset har nästan fördubblats, trots att första spadtaget inte tagits. Det är The Telegraph som rapporterar om förre talmannen i Europaparlamentet, Hans-Gert Pöttering, favoritprojekt.

Tanken är att HEH (som den officiella EU-förkortningen är) ska öppna i Bryssel 2014 med nästan femtusen kvadratmeter utställningsyta. Med tanke på kritiken tidigare från parlamentets budgetkontrollutskott mot ”propagandaprojekt” så lär det bli mer diskussioner om HEH framöver, särskilt i tider när det är svångrem på för många medlemsländer och euron känner av trycket från haltande ekonomier i Grekland, Irland och nu senast Portugal.

Det ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan någon svensk redaktioner lyfter upp HEH och hur länge det dröjer innan vi får de första svenska reaktionerna på bygget.

EU-skeptiska UKIP:s (United Kingdom Independent Party) ledamot i budgetkontrollutskottet, Marta Andreasen, skräder inte med orden för The Telegraph:  ”It defies both belief and logic that in this age of austerity MEPs have the vast sums of money to fund this grossly narcissistic project.”

Känns lite grann som det blev öppet mål för populistiska anti-EU-utspel i den här frågan. Med vänner som de ekonomiansvariga i HEH:s styrelse behöver EU liksom inga fiender…

(PO)

Annonser

Osynlig parlamentariker ny ekonomisk talesperson

Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt har plockat fram en ekonomisk talesperson (läs finansministerkandidat) med EU-erfarenhet, men det är inga större avtryck han gjort. Tommy Waidelich var under tre år Europaparlamentariker. Han satt från inträdet 1995 och lämnade parlamentet för en riksdagsplats efter valet 1998. I parlamentet satt Waidelich bland annat med i delegationen för Maghrebländerna och Arabiska maghrebunionen, frågor som minst sagt är på dagordning just nu med den arabiska vår som varit. För den nya posten som ekonomisk talesperson så är det värt att notera att Waidelich satt i både budgetutskottet och budgetkontrollutskottet. Han hade också suppleantposter i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media samt utskottet för transport och turism.

En granskning som Aftonbladet gjorde om aktiviteten (och visst, siffror säger inte allt inflytande och resultat i Europaparlamentet) hos parlamentarikerna 1999 placerade Waidelich näst sist. Visst, till skillnad från många andra satt han inte hela mandatperioden så jämförelsen är inte riktigt schysst.

Waidelich hade inte något rapportörskap i ett medbestämmande ärende under mandatperioden, ett öde han delade med bland andra Gunilla Carlsson (M) och Jörn Svensson (V). Waidelich hade under perioden två andra betänkanden, kom med förslag på två resolutioner som båda antogs, ställde 19 frågor och var uppe i 22 debatter (minst av alla).

Omdömet som parlamentariker blir att Tommy Waidelich var tämligen osynlig utifrån de data jag har lyckats leta fram. EU-politik var inte riktig mitt fokus där på mitten av 90-talet. Kanske någon läsare med bättre historisk koll kan bidra med en mer kvalitativ analys av Waidelich som Europaparlamentariker.

I riksdagen var Tommy Waidelich ordförande i EU-nämnden från 2004 fram till valet 2006. Noteras kan att han efterträdde Inger Segelström när hon kandiderade till Europaparlamentet 2004.

(PO)

Parlamentskritik mot PR, TV och riktigt dyra priser

Jag ska börja med att göra en bekännelse, jag var med i fjol och gallrade svenska nomineringar till Europaparlamentets journalistpris. Särskilt roligt var det att hitta ett riktigt starkt radiopris som sedan blev en slutvinnare. Det var Kajsa Norell och Nuro Kinos granskning i Ekot av EU-bidrag till Turkiet som vi i svenska juryn fastnade för som var riktigt bra. Den europeiska juryn höll med och prisade SR-medarbetarna med förstapris i radioklassen.

Journalistpriset är en liten del som nu får hård kritik från Europaparlamentarikern Ville Itälä i hans budgetrapport (med ändringsförslag inför utskottet) för 2009 (se även pressmeddelande efter mötet) där han riktar kritik mot att över 800 miljoner kronor läggs i olika PR-insatser med tveksam utdelning. Just Journalistpriset vill Itälä ska försvinna:

”Prize for Journalism is inappropriate, as Parliament should not award prizes to journalists whose task is critically to examine the EU institutions and their work.”

Jag kan tillägga i fall ni undrar, att sitta i den svenska gallringsjuryn var ideellt och icke-arvoderat. Men Journalistpriset är långt ifrån det enda priset och långt ifrån det dyraste. Filmpriset LUX får också kritik av flera ledamöter som i tilläggsförslag till rapporten vill att priset ska läggas ned, bland att Christofer Fjellner (M) menar att priset som kostar runt tre miljoner inte fyller någon funktion. Sammantaget konstaterar Itälä:

”Observes that, in the last few years, Parliament has greatly increased the number of and the budget for its prizes; expresses doubts as to whether those prizes represent at their best Parliament’s core competences and the tasks which stem from its legislative, budgetary and budgetary control prerogatives; calls on its Bureau to refrain from initiating the funding of new prizes.”

Parlaments-TV:n får också svidande kritik i rapporten:

”Deplores the fact that EuroparlTV cannot be considered to be a success story in view of its very low number of direct users (excluding viewers through partnership agreements with regional TVs) in spite of the considerable annual appropriations that it receives, amounting to some EUR 9 000 000.”

En annan punkt som ifrågasätts är hur kampanjpengarna för att få upp valdeltagandet i parlamentsvalet 2009 användes. Trots satsade runt 50 miljoner kronor blev utfallet det lägsta valdeltagandet någonsin med bara 43 procent av EU-medborgarna som lade en röst. En ironi med tanke på att det sittande parlamentet är det mäktigaste i historien efter att ha fått nya befogenheter i Lissabonfördraget.

Parlamentets DG för Information (rätta mig gärna om någon har en exakt siffra) har runt 700 anställda och sammantaget ger Itälä ett lågt betyg på utfallet för EU:s skattebetalare och oroas över att man lägger ut så mycket pengar för att försöka motivera sitt existensberättigande. Till Telegraph säger Itälä:

”I am looking out for the taxpayer and the normal citizen. We must be very careful. We are here to represent citizens, not to justify our positions.”

(PO)