Det här vill inte Miljöpartiet att du läser

DSC_0067

Toppduon på partiets valstuga i Uppsala

Det här är det åttonde blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

Kapitel 8: Det här vill inte Miljöpartiet att du läser

Miljöpartiet stormar mot ett starkt val. Alla opinionsmätningar pekar på minst ett mandat till, kanske, kanske till och med två nya mandat. Det skulle innebär tre eller fyra miljöpartister från Sverige i Europaparlamentet.  Partiet har medvind i opinionen och agerar med självförtroende och har hittills inte fastnat i några medieskandaler eller svårhanterliga situationer.

Det mest uppenbara som partiet inte vill prata om är vad som händer med EU-nejparti om man är sambo i 2o år med några av Europas mest utpräglade federalister. En röst på Miljöpartiet stärker en partigrupp där många har gjort “The Federalist Pledge” som innebär ställningstagande att näste kommissionsordförande måste hämtas från partigruppernas kandidater, ett nytt konstitutionellt konvent för att besluta om ett federalt system för Europa, göra kommissionen till en europeisk regeringen och parlamentet till ett parlament på samma sätt som de nationella. Totalt har över 200 kandidater från olika partier skrivit under Federalistlöftet, flera av dessa kommer från gröna partier.

Medlemmar från den gröna gruppen är också representerade i Spinelligruppen, en grupp som samlar federalisterna i Europaparlamentet. Gruppen bildades på initiativ av bl a Isabella Lövin och Carl Schlyters partigruppspråkrör Daniel Cohn Bendit. För tydlighetens skull ska det sägas att ingen svensk miljöpartist är med i gruppen, men det är ännu ett exempel på det federalistiska engagemanget från Miljöpartiets europeiska vänner.

Men påverkar sällskapet Miljöpartiet då? Den mest EU-kritiske MEP:en i Miljöpartiet Carl Schlyter kandiderar inte till omval (roatationsprincipen) och partiets linje nu spretar mellan EU-kritik och vilja ge EU mer befogenheter. Både Schlyter och Lövin röstade till exempel för Tobinskatten, en skatt på finansiella tjänster, vars användningsområde för pengarna ska bestämmas av EU. En skatt som antifederalister ser som den federalistiska trojanska hästen. Partiet vill också införa en till skatt på EU-nivå, koldioxidskatt – men här ska medlemsländerna själva bestämma hur det används.

Isabella Lövin har också enligt granskning.eu röstat bl a röstat för att EU ska lägga sig i bostadssubventioner men också avstått att rösta för att inte stöta sig med partigruppens linje.

En annan sak som Miljöpartiet talar tyst om är kandidatåldern. Partiet framstår med fortfarande med ungdomlig vigör och vitalitet (född sisådär 100 år efter många andra) och har Gustav Fridolin som ett ungt språkrör som bidrar till imagen. Men tittar vi på listan så är det 50+ som härskar i toppen. Snittåldern på de tre toppnamnen är 54 år. Det kan jämföras med Centerpartiets 43 år eller Piratpartiets 40 år. Dessutom är samtliga tre MP-kandidater i 50-årsåldern. Vad hände med åldersspridning som princip? Efter fem år kommer snittet för MP:s tre toppnamn att ligga på 59 år.

Miljöpartiet kommunicerar gärna också sin unikitet, från början en kraft mellan blocken för miljöns bästa – men egentligen är partiet det parti som är mest lika som bär med andra partier, i alla fall i SVT:s valkompass. Det ska erkännas att det överraskade mig när jag såg det. Det finns ingen annan partikombination som är så överenstämmande som mellan Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. 93 procent av Fi och MP-kandidaterna tycker lika. 89 procent av kandidaterna för MP och V tycker lika. En röst på MP skulle ligga gärna kunna hamna på Fi eller V (men MP är skickligare kommunikatörer än de andra partierna).

Jämför det är till exempel med M och FP som bara har 79 procents överensstämmelse, lika mycket som S och C förövrigt. Kolla in matrisen och läs mer här.

Miljöpartiet delar ju grupp i Europaparlamentet med Piratpartiet. Men här menar gruppkompisarna PP att MP är både en svikare och har farit med osanning om Gallorapporten. PP:s MEP Christian Engström skriver om hur MP:s toppnamn Isabella Lövin försökte åla sig ur att hon röstat för hårdare tag mot fildelning, något som är PP:s hjärtefråga och som vars stöd från gröna gruppen gjorde att PP valde att gå med i gruppen.

(Filmen ovan är lite politisk satir anno 1988 och har väl inte så mycket med det här att göra än som en paus om texten är för lång 🙂 )

Miljöpartiet har också åkt på en smäll i den danska fläskkötthärvan, en fråga många partier försöker plocka poäng på, inklusive Miljöpartiet. Lite jobbigt då att Åsa Domeij som en gång i tiden (1988) var med och förde in partiet i Riksdagen idag sitter som hög chef på Axfood som säljer just det omtalade danska fläskköttet, något politiska motståndare inte är sena att försöka plocka poänger på.

Miljöpartiet gjorde comeback i riksdagsvalet 1994, mycket på sitt EU-motstånd. Men 20 år i samma partigrupp som de mest entusiastiska federalisterna har fått MP att mjukna och man har övergett utträdeskravet, något som det är tveksamt om det har gått hem hos alla maskrosrötter. En jag mötte vid en valstuga någonstans i Sverige svarade när jag påpekade den federalistiska hemvisten, “ja, men vi kämpar på att få dom att ändra sig”. Det är snarare Miljöpartiet som förändras än några andra i partigruppen.

Läs de andra kapitlen i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

Kapitel 5: Det här vill inte Centerpartiet att du läser

Kapitel 6: Det här vill inte Sverigedemokraterna att du läser

Kapitel 7: Det här vill inte Feministiskt Initiativ att du läser

(PO)

 

Annonser

”Grekland är en misslyckad statsbildning”

Det är svårt att inte hålla med Daniel Cohn-Bendit: ”Grekland är en misslyckad statsbildning”.

När nyheterna rullar in om att Grekland halkat ned på bottenplats när S&P sänkte kreditbetyget från B till CCC och att EU-ländernas finansministrar ikväll, ännu en gång, träffas för att göra överenskommelser om budgetdisciplin vid ett extrainsatt möte är det inte svårt att tycka att det är en grekisk tragedi som spelas upp för våra ögon.

Grekland är en statsbildning som har misslyckats. Det civila förtroendekapitalet är kört i botten, där skatteundvikning och klientelsystem varit alltför vanligt, där medborgarna nu protesterar hejvilt för att de måste ta konsekvenserna av åratal av vanskötsel. Sedan att det skett mer eller mindre med allas goda minne är en annan sak. Jag bevakade en stor skogsbrand med tragisk utgång där där över 60 människor dog för några år sedan i just Grekland för SVT. För att summera rapporteringen skrev jag den här krönikan för att försöka sammanställa intrycken i mötena med offer och det grekiska räddningsarbetet.

Hur kunde det hända? Vem bär ansvaret? Frågan kommer att dominera det grekiska valet om ett par veckor. Den konservativa regeringen har försökt visa handlingskraft genom att snabbt dela ut 10 000 euro till alla som fått sina hem förstörda. Över 200 miljoner kronor till 7 500 personer betalades ut det första dygnet, många misstänks ha bluffat till sig pengar. Kritiken växer mot regeringens sätt att hantera hela krisen, också mot att myndigheterna har kallat det inträffade för en terrorliknande mordbrännarkampanj. G700, en grekisk blogg, beskriver det som att ”Grekland är under attack från organiserad inkompetens”.

Kanske är det en förklaring till att så människor dog och konsekvenserna blev så omfattande. Intrycket av att resa runt i området är stort hjärta och stor vilja, men brister i samordning och information.” 

När jag läser vad jag skrev om tragedin är det citatet ”Grekland är under attack från organiserad inkompetens” och hur snabbt och okontrollerat regeringen bara slängde ut pengar som människor kunde bluffa sig till som är mest slående utifrån dagens kris.

För några veckor sedan hade jag möjligheten att tillsammans med en grupp ledarskribenter samtala med Daniel Cohn-Bendit. Cohn-Bendit är de grönas gruppledare och en brinnande federalist för EU. Han var frank när vi kom till Grekland och beskrev det som många andra beskrivit, fast i ännu rakare termer – Grekland är en misslyckad statsbildning. Det viktigaste menade Cohn-Bendit som EU kunde göra var att hjälpa till att bygga upp de grekiska institutionerna och återställa medborgarnas förtroende för landets beslutsfattare. Hur det görs är en annan fråga, hur mycket det kostar är en tredje och den fjärde och avgörande frågan är om både EU-länderna (med ett allt tröttare Tyskland i spetsen) och Grekland och dess medborgare både har modet och viljan att ens försöka. Att sedan de flesta länder i många år mer eller mindre medvetet blundat och varit skenheliga i underskottsfrågan gör inte skådespelet mindre sorgligt. För Grekland som hade behövt en tuff och rak vänskap som stöd från de andra länderna var det som att bjuda en alkoholist på spritfest. Det kan inte sluta lyckligt och bakfyllan blir obehaglig för alla inblandade.

Själv tillhör jag de allt mer skeptiska som har svårt att se hur Grekland kan resa sig ur krisen utan att göra det genom att ställa in betalningen och efter en nollställning försöka komma upp på banan igen. Konsekvenserna och svallvågorna av ett sådant scenario är svår att överblicka och kan bli dramatiskt för finansmarknader, andra EU-länder, Euron och världsekonomin. Det är bara att hoppas att dystergökar som jag själv har fel. När jag läser inledningen på min krönika på SVT är det nästan som en metafor för över den grekiska ekonomiska krisens utveckling de senaste åren:

”Det första du känner är doften av rök. När du kommer närmare reser du in i ett tunt dis, diset ligger som slöjor i bergen i fjärran. Sedan börjar du se spåren, litet bränt här och där. Långsamt blir landskapet mer och mer bränt.

Döda träd där det en gång funnits liv och grönska. Fortfarande finns det levande växter mitt i döden, buskar och träd som trotsat förstörelsens kraft och som envist står kvar.

Ju högre upp du kommer desto glesare blir dessa gröna öar. Till sist ser du bara bränd mark, träd som stelnat till kol och hur det pyr överallt, nästan som om röken kommer från underjorden.”

(PO)

PS Om ni läser hela SVT-krönikan så ser ni slutet också, efter att allt blivit ödelagt kommer det att spira grönska igen… Är jag för mycket dysterkvist?