Gröna tveksamheter inför utfrågningarna

DSC_0067

Måndag 27:e drar utfrågningarna av EU-kommissionärerskandidaterna igång i Europaparlamentets olika utskott. Först ut är Cecilia Malmström, handelskommissionär, och maltesen Karmenu Vella som fått miljö- och fiske på sitt bord.

Inför utfrågningarna har den Gröna Gruppen valt att lägga ut öppet sina tankar och funderingar kring kandidaterna. Malmström har man inte skrivit om ännu, men däremot Karmenu Vella. Isabella Lövin är den som tittat närmare på Vellas nominering:

”I am very doubtful about the choice of merging environment and fisheries into one portfolio and making one commissioner responsible for areas that previously were the charge of individual commissioners. The two previous commissioners for these portfolios, Janez Potočnik and Maria Damanaki, have both worked more than full time on their respective policy areas. The fisheries commissioner Maria Damanaki spent a lot of time and effort on the international dimension of the fisheries policy, such as global ocean protection and fighting illegal fishing internationally. I fear that these tasks will now become neglected, since Karmenu Vella will also have the broader environment portfolio to deal with.

If appointed, Karmenu Vella will have to report to the designated vice-president for energy union Alenka Bratušek and the vice-president for jobs, growth, investment and competitiveness Jyrki Katainen. Neither of these two ‘super-commissioners’ has been given the remit by Jean-Claude Juncker of defending the environment in cases of conflict between growth and environmental protection. That is very worrying.” Läs hela texten här.

En som EUbloggen tidigare pekat ut som en kandidat som kommer att få det tufft är ungraren Navracsics som Judith Sargentini kritiserar med de här orden:

”The decision to propose former Hungarian foreign minister Tibor Navracsics as commissioner for education, culture, youth and (particularly) citizenship is astonishing. Navracsics played a prominent role in the Viktor Orbán-led government that has been widely criticised for pursuing an anti-democratic agenda, undermining media freedom, pluralism and the independence of the judiciary. Just recently, the Hungarian National Investigation Bureau together with special police forces raided the offices of two NGOs, which work to promote human rights and democracy, without clear legitimate reasons why such an invasive measure was deemed necessary. We, as the Greens/EFA group, have requested EP president Schulz to investigate the facts and to ask the Commission to apply the new rule of law mechanism. How will a commissioner who played a key role in a government that infringes basic democratic freedoms and values contribute positively to the EU in the field of education, culture and youth?  Isn’t it a downright provocation to put him in charge of citizenship?”

Claude Turmes skriver om energi- och klimatportöljens Miguel Arias Canete från Spanien och vice ordföranden Alenka Bratusek, två andra som EUbloggen listat som möjliga minor för Juncker:

”Mr Cañete will have to clarify this during the hearings and convince the MEPs that he takes climate change seriously, contrary to what his government was doing in Spain. The government he served is well known for being pro-coal, pro-nuclear energy, pro shale-gas and being opposed to renewable energy. This is contrary to the goals President-elect Juncker outlined to the European Parliament before being voted in July.

As for the commission vice-president with responsibility for the energy union, Alenka Bratušek, I remain suspicious. The process of her nomination is very questionable and needs to be addressed at the different hearings in the European Parliament committees. Moreover, Ms Bratušek has not worked on energy issues before. Her reputed limited language skills also raise doubts about her ability to communicate and coordinate work with the other commissioners.”

(PO)

Annonser

Nordiska presidieposter till svenskorna

Anna Maria Corazza Bildt en av de som får presidieposter FOTO © European Union 2014 - EP

Anna Maria Corazza Bildt en av de som får presidieposter FOTO © European Union 2014 – EP

När presidieplatserna fördelades så har framför allt svenska kvinnor från fyra olika partier lyckats med att få viktiga positioner. Cecilia Wikström (FP) lyftes fram till utskottsordförande i PETI, utskottet för framställningar,i en uppgörelse som sidsteppade EFDD:s kandidat i det som blev valets heta snackis i Bryssel (och på twitter).

Svenskorna lade också beslag på tre 1:e vice ordförandeplatser:

  • Anna Maria Corazza Bildt har fått platsen i det traditionellt tunga och viktiga IMCO, utskottet för inre marknadsfrågor.
  • Marita Ulvskog fortsätter en tung svensk socialdemokratisk tradition (minns ex att Jan Andersson satt som ordförande 2005-2009) genom att plats i EMPL, Sysselsättning & Sociala frågor.
  • Isabella Lövin fortsätter att positionera sig tungt i fiskefrågor och tar nu vice ordförandeposten.

Det som dessa fyra har gemensamt är att de har suttit en mandatperiod där de alla tagit för sig och gjort avtryck gentemot sina europeiska partikamrater och visat förmåga både i att nätverka och bedriva politik.

Övriga nordiska presidieposter i utskotten hittar ni nedan:

1:e Vice ordförande

FI: Petri Sarvamaa (Saml) —–> BUDG / Budgetutskottet

SE: Anna Maria Corazza Bildt (M)—–> IMCO / Inre marknaden och konsumentskydd

SE: Marita Ulvskog (MP) —-> EMPL / Sysselsättning & Sociala frågor

SE: Isabella Lövin (MP) —-> PECH / Fiske

2:a Vice Ordförande

FI: Paavo Väyrynen (C) —-> DEVE / Utvecklingsutskottet

3:e Vice Ordförande

DK: Ulla Tørnæs (V)  —-> EMPL / Sysselsättning & Sociala frågor

4:e Vice ordförande

DK: Morten Helveg Petersen (RV), Ledamot —–> ITRE / Industri, forskning och energi (på bekostnad av en ledamot från EFDD)

Några presidieposter har också skjutits upp. Jag har inte heller full koll på alla sidouppdrag som till exempel uppdraget är bli partigruppens koordinatör i ett visst utskott. Fredrick Federley (C) har exempelvis ALDE-uppdraget i industriutskottet ITRE.

Hela listan på vilka utskott nordiska MEP:ar sitter i hittar du här.

Alla presidieposter i utskotten finns i bilden nedan.

Klicka på bilden för att se större version.

Klicka på bilden för att se större version.

(PO)

Fotnot 1: Notera att (V) är ett danskt V vilket innebär Venstre, ett liberalt parti som är medlem i den liberala gruppen ALDE. RV står för ett Radikale Venstre, även de är med i ALDE.

Fotnot 2: I detta inlägg använder jag korrekt landsförkortning FI för Finland. I ett tidigare inlägg använde jag det gamla SF vilket orsakade viss uppmärksamhet på twitter, SF byttes 1994 till FI – nu hoppas jag bland annat att Päivi och Adam blir nöjda att det är ordning på mina förkortningar.

Miljöpartiet vill stoppa Juncker

I flera inlägg har jag noterat svenska partiers kluvenhet och dubbla budskap när det gäller Spitzenkandidaten. Senaste inlägget handlade om Vänsterpartiet som i EU-nämnden sade nej till Juncker som kommissionens ordförande. Röstade nej gjorde även Miljöpartiet, trots att Juncker är kandidaten från den största partigruppen.

Miljöpartiet hade under valrörelsen själva en Spitzenkandidat som man stod bakom, Ska Keller, men var väldigt tyst om i valrörelsen om det maktöverförande på medlemsländernas bekostnad som Spitzenkandidaten innebar. Inte heller protesterade någon miljöpartist vad jag kunde se mot Kellers uttalanden i debatten om att kandidaten från största gruppen måste bli vald till EU-kommissionens ordförande, bland annat sade Keller: ”Medlemsländerna måste respektera lagstiftningen!” (läs majoriteten i Europaparlamentets tolkning av fördraget, en tolkning som Miljöpartiet inte delar visade det sig). Den Gröna Gruppen har också i konsultationer inför det pågående toppmötet lovat att snabbt godkänna Juncker.

Jag fick en twitterdiskussion med nyvalde MEP:en Max Andersson (där språkröret Åsa Romson och MEP-kollegorna Ceballos och Lövin valde att inte gå in och delta) om Miljöpartiets inställning. Stort tack till Max tog diskussionen som så många andra duckat för.

Kortfattat kan man summera diskussionen att Gröna Gruppen är för Spitzenkandidaten, Miljöpartiet var för Ska Keller, men aldrig för att Rådet måste välja vinnaren – men det hann man aldrig göra sin röst hörd om eftersom man blev tagen på sängen av den tolkningen. Nu är Gröna Gruppen emot alla andra än Juncker, Miljöpartiet är emot Juncker, och när det gäller godkännande i Europaparlamentet så får vi se hur Gröna Gruppen röstar och även hur Miljöpartiet röstar (även om riksdagskollegan i Sverige röstade nej).

När det gäller att vara glasklara om Spitzenkandidaten i svensk politik så är det bara Sverigedemokraterna (som inte hade någon kandidat och är emot) och Folkpartiet (som är helt för) som har varit helt glasklara i sin politiska kommunikation.

Henrik Brors skriver för övrigt träffande hur svenska medier och svenska politiker helt missade tåget med Spitzenkandidaten.

Ralf Grahn påpekar att förslaget om Spitzenkandidaten spåras tillbaka till 2003.

Skärmavbild 2014-06-26 kl. 21.05.12

Skärmavbild 2014-06-26 kl. 21.05.45

(PO)

För mer läsning om toppmötet:

Vänsterpartiet vill stoppa Juncker

Hermans inbjudan: – Vi tar det jobbigaste sist

Det blir Juncker

No Merry Men in tights

A true modest proposal

VEM GÖR UPP MED VEM? – Olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Innan vi går in på olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet 2014-2019 så ska några av skillnaderna jämfört med svensk politik understrykas.

Europaparlamentet vs Riksdagen

Europaparlamentet har inget kvittningssystem som svenska riksdagen. Den som inte är med på en omröstning förlorar sin röst ( i riksdagen kan majoritet behållas genom att frånvarande ledamöter kan kvittas ut mot varandra). En annan skillnad är att partidisciplinen är svagare i Europaparlamentet än i svenska riksdagen (även om i genomsnitt 9 av 10 följer partilinjen). En tredje skillnad är det inte finns någon fast blockpolitik utan det är sakorienterade och hoppande majoriteter, där man gärna samlar en så bred majoritet om det innebär att man kan sätta press på EU:s andra lagstiftande kammare (ministerrådet med medlemsländerna).

Enkel majoritet 

Det normala beslutsfattandet är att Europaparlamentet använder sig av en enkel majoritet (av de ledamöter som röstar), vilket sker i en lagstiftnings första läsning i Europaparlamentet. Det gör att det exakta antalet som behövs för att uppnå en majoritet kommer att variera beroende på hur många ledamöter befinner sig i sin stol och trycker på röstningsknappen. Parlamentet har 751 ledamöter vilket gör att den teoretiska magiska gränsen är 376 om alla är på plats. I genomsnitt är det ca 15 procent som är frånvarande vilket gör att ca 625-650 ledamöter på plats får anses som normalt. Alltså i praktiken ”bara” ca 315-325 röster.

Om vi räknar med ett bortfall på tio procent som röstar mot sin partilinje så tappar en majoritet sisådär 30-40 röster till. Man kan anta även motståndarsidan tappar några, men vanligtvis inte lika många. Därför behöver man komma upp i lite över 400 ledamöter på papperet i ett ”normal fall” om man inte vill gå in och ha väldigt nervösa och ovissa omröstningar.

Sajjad Karim FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Sajjad Karim ECR FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Absolut majoritet krävs i andra läsningen

I första läsningen är det inte nödvändigt att vinna stort, men ju fler som röstar för Europaparlamentets position desto starkare står parlamentet gentemot ministerrådet, vilket blir formellt viktigt i en andra läsning om ministerrådet och Europaparlamentet inte är överens. Om Europaparlamentet vill föreslå ändringar till rådets ståndpunkter från den första behandlingar så måste Europaparlamentets ändring antas av en absolut majoritet av parlamentets ledamöter. Det betyder i klartext att det måste vara minst 376 ledamöter på plats i kammaren som trycker på knappen vid varje ändringsförslag. Då börjar ni förstå att det blir svettigt…

Ett räkneexempel

Vi tar ”Grande Coalition+ALDE” som exempel. Socialdemokraterna, EPP (Moderater och Kristdemokrater) och ALDE (liberalerna med Folkpartiet och Centerpartiet) har på papperet 479 ledamöter vilket ser ut som en stabil majoritet. Med det här exemplet vill jag att visa att det kommer att behövas ett aktivt arbete för att säkerställa röstsegern, för om man bara kör på som vanligt blir det statistiskt en obehaglig överraskning…

Koalitionen är överens om att man vill trycka till rådet med ändringsförslag Y men har av olika skäl inte alls de övriga partigrupperna med sig (de kanske gillar rådets ståndpunkt, de kanske är allmänt anti-EU och trycker alltid nej eller så vill de lägga ned sina röster). Statistiskt sett så tappar S & EPP & ALDE då ca 7o ledamöter som inte är i salen under omröstningen (de kanske är sjuka, på en resa på något sidouppdrag, har nationellt uppdrag, prioriterade annat politiskt arbete på plats under sessionen än att vara och rösta). Fortfarande finns en stabil majoritet med ca 410 MEP:ar från de tre partigrupperna som är i salen under omröstningen.

Men nu råkar det här vara ett förslag som just svenska kristdemokrater och socialdemokrater är väldigt mycket emot, tillsammans med några andra partier från andra länder. Statistiskt sett så röstar 1 av 10 ledamöter emot sin grupp och när 40 ledamöter byter sida så är vi plötsligt nere under den magiska absoluta majoriteten av ledamöterna –  376. Ändringsförslaget faller, ministerrådets ståndpunkt blir den gällande. (Den som vill fördjupa sig i detalj i hela lagstiftningsprocessen kan kolla in det här).

Samarbetsscenarion

Det här är anledningen till varför Europaparlamentet behöver breda uppgörelser över många partigrupper. Jag har tagit fram några olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet som samlar över 400 ledamöter. I samtliga finns den största partigruppen EPP med. Jag har inte tagit fram exempel utan EPP eftersom jag har svårt att se hur man kan få ihop över 400 ledamöter utan EPP i Europaparlamentet 2014-2019. Scenariona visar också det som många sagt i analyser efter valet, att det kommer att krävas ännu mera samarbete mellan de två stora partigrupperna för att få lagstiftningen gjord  än tidigare. Det kommer att ställa stora krav på gruppledarna och på den nye talmannen för att kunna lotsa igenom ändringar av ministerrådets ståndpunkter vid en andra läsning.

Socialdemokrater, Liberaler, Gröna och Vänstern samlar bara 360 ledamöter tillsammans. Att göra scenarior där dessa får med sig antingen ECR eller EFD men inte EPP känns inte som ett scenario som inträffar var och varannan session om jag uttrycker mig så…

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 20.35.56

Stora koalitionen är inte så stor…samlar numera bara 412 ledamöter

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 20.44.55


De två stora + liberalerna ger en större majoritet med 479 ledamöter.

 

Grande Coalition + ALDE kan egentligen bytas mot valfri annan partigrupp. Det är alltså ett scenario där S&D och EPP får med sig ytterligare en partigrupp. Mest troligt handlar det om ALDE. Om vi byter ALDE mot De Gröna blir det 462 ledamöter. Ett byte mot ECR skulle ge 482 ledamöter. Minst sannolikt är att man får med sig partigrupperna längst ut på kanterna dvs högerpopulistiska EU-kritiker i EFD och vänstergruppen GUE/NGL.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 20.49.08

Regnbågen med 529 ledamöter samlar partigrupperna som är positivt inställda till EU.

Det här Regnbågsscenariot är exempelvis vad som skulle krävas för att ha en möjlighet att exempelvis avsätta EU-kommissionen (fast då skulle nog alla EU-kritiska grupper vara väldigt på…). För att avsätta kommissionen krävs förutom absolut majoritet av parlamentarikerna även att av de som röstar så måste 2/3 rösta för att avsätta EU-kommissionen.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 22.24.26

Om liberaler, gröna och högern lyckas samarbeta får de 408 ledamöter.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 21.01.30

Om liberalerna går till höger, som får med sig högern om höger också blir det 406 ledamöter.

För partigrupperna innebär parlamentet 2014-2019 att det blir ännu viktigare att hålla koll på sina parlamentariker, att försöka sätta tryck på att röstdisciplinen upprätthålls och veta vilka som är bortresta och inte. Trycket, men även makten hos gruppernas inpiskarna ökar. Det kommer också att
gynna mer sammanhållna och homogena partigrupper (i det utgående parlamentet EPP, S&D och de Gröna) där man kan räkna med få löshästar jämfört med partigrupper där man lovat större frihet till partierna att rösta som de själva vill, oavsett om det är en fråga om ideologi eller realpolitik i att ”köpa in ett parti in i partigruppen” (i den period jag skämtsamt kallar för MEP-draften). Här är min bild att särskilt EFD kommer att ha fortsatt svårt att rösta på ett sammanhållet sätt, men även ECR kommer troligen att vara mer röstsplittrat än ALDE denna mandatperiod.

För de stora partigrupperna EPP & S&D kommer troligen det här att innebära ett mer kyligt kalkylerat när man väljer att förhandla med de andra partigrupperna och när man anser att det räcker att få med sig delar av de andra partigrupperna på ett förslag.

Till sist – summa summarum

Räkna med att samarbetsförmågan och kompromissandet konst kommer att finslipas ytterligare under kommande fem år, men räkna också med att politiska grupperingar till höger och vänster kommer att anklaga de stora mittenpartierna för konsensunspolitik och smyguppgörelser (här i Sverige är det ju nästintill ett blockpolitiskt tabu att prata om hur Moderater & Socialdemokrater skulle göra upp i de flesta stora politiska frågor). I de mer politiskt känsliga frågorna där det finns låsningar i Ministerrådet eller mellan ministerrådet och parlamentet kommer vi att se ur S&D och EPP gör upp med någon grupp till för att kunna säkra den absoluta majoriteten med 376 röster.

Räkna med att liberalerna är fortsatta favoriserade partners, men även att ECR och de Gröna vill försöka vara med att påverka där de har intresse och möjlighet.

LÄS ÄVEN: PARTIGRUPPERNA: Störst – ökar mest – minst

(PO)

Tillägg: Tack till Göran von Sydow och Åsa Westlund som påpekade otydlighet i syftning till röstlojalitet i gruppen och att jag missat att De Gröna följer partilinjen i högre utsträckning än ALDE. De Gröna är den mest röstlojala gruppen. Jag har förtydligat och rättat.

 

PARTIGRUPPERNA: Störst – ökar mest – minst

PARTIGRUPPERNA från vänster till höger

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 21.18.12

*I valresultatet ingår nya partier + grupplösa förra mandatperioden

När deadine passerat är det det dags att summera utfallet i det som jag skämtsamt kallat för MEP-draften, dvs perioden efter valet där det förhandlas om vilka partier som ingår i vilka grupper. Den stora nyheten före deadline var att EAF med högerextrema partier som Nationella Fronten mfl inte lyckades klara kriterierna att ha minst 25 ledamöter från en fjärdedel av medlemsländerna.

Den stora skrällen är att ALDE tappar sin traditionella position som tredje största partigrupp och är numera bara fyra. Vinnare i bronskampen är gruppen ECR med EU-skeptiska högerpartier som breddats till att numera omfatta mer populistiska partier. EPP (Moderater & Kristdemokrater) och S&D (Socialdemokrater) är fortsatt utan konkurrens de största partigrupperna.

EFD där Sverigedemokraterna ingår blev minsta partigrupp även den här gången men ökar i antal medlemmar på grund 5stjärnerörelsen i Italien och valframgångar för UKIP. I antal tappade mandat jämfört med förra mandatperioden är EPP och ALDE parlamentets förlorare, men där förlusten av ALDES självklara tredje plats svider mest.

Partigruppernas storlek har betydelse inte bara i praktisk maktpolitik (att få igenom sin politik) utan även i fördelning av maktposter i parlamentet. Parlamentet använder sig av d´Hondt-metoden för att fördela utskottsordförandeposter, vice ordförandeposter och rapportörskap där ju större grupp desto mer ”poäng” finns att skaffa sig poster. Här har storleksordning betydelse i vem som väljer först.

Hur politiken påverkas och hur olika konstellationer kan se ut kan du läsa här.

Officiell uppräkning av grupperna på parlamentets hemsida.

Titta gärna igenom en ganska pedagogisk video från Europaparlamentet hur det här med partigrupperna fungerar.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 22.04.57

Klicka på bilden för att komma till filmen

(PO)

 

 

Doktorshatten på för Grön MEP

DSC_0067

Hatten på vid nästa besök i Uppsala för Isabella Lövin

Europaparlamentarikern Isabella Lövin från Miljöpartiet har utsetts till hederdoktor vid SLU i Uppsala skriver universitetet i ett pressmeddelande.

Lövin har  ”som få andra … satt fokus på fiskefrågorna såväl i Sverige som internationellt” konstaterar SLU i motiveringen.

Promoveringen sker 4:e oktober.

(PO)

Peter Eriksson vice ordförande i Gröna Gruppen

DSC_0067

Den Gröna gruppen valde som väntat Peter Eriksson till vice ordförande idag.

Gruppen leds av språkrören Rebecka Harms (Tyskland) och Philippe Lamberts (Belgien). Gruppen har förutom Peter Eriksson fyra vice ordföranden, där vi för nordisk del kan notera att även Heidi Hautala valdes.

Gruppen nominerade även Ulrike Lunacek som vice talman i Europaparlamentet.

Totalt har gruppen just nu över 50 medlemmar i parlamentet, varav fyra är svenska miljöpartister.

(PO)

EP2014: Vinnare och förlorare i vem tar vem

Det är mycket Silly Season-snack just nu med massa rykten och skvaller kring vilket parti byter till vilken partigrupp? Vart tar de nya vägen? För svensk del är det intressant att se var Sverigedemokraterna hamnar, de har till exempel sagt att de vill sitta med brittiska Tory (vilket varken jag eller någon annan tror på) eller med UKIP i EFD (som sagt nej), men de har själva nobbat Le Pens EAF, en partigrupp som ännu inte tillkännagivits. Även Feministiskt Initiativ pratar med olika grupper, från GUE/NGL till De Gröna vidare till Socialdemokraterna.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.18

 

 

 

 

 

 

EUbloggen har gjort en sammanställning på hur mandatfördelningen i Europaparlamentet ser ut just nu, denna fredag förmiddag 6:e juni. Dansandet kommer att fortsätta och staplarna kommer att ändra sig ända fram till parlamentets första sammanträde i juni, och även kanske därefter.

Noterbart är att alla grupper utom två ökat efter valresultatet. Nigel Farages EFD minskar mest, och som riskerar att minska ytterligare när Le Pen offentliggör sin grupp EAF. Farage tappade i veckan både Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. Farages hopp är att fiska i gruppen ej valt, men hittills är det bara ett parti som valt EFD, tjeckiska ”Fria medborgares parti” (Svobodní) med ett mandat. Farage har förlorat flera dragkamper mot ECR där Tory är dominerande och EFD har inte råd att misslyckas så många gånger till för att överhuvudtaget kunna bilda en partigrupp. För att klara målsnöret krävs minst 25 ledamöter och sju länder (ledamöter är  inte problemet om Farage får till det med Beppe Grillo som har med sig 17 stycken, däremot sju länder kan bli svettigare).

Liberala gruppen ALDE som var en av valets stora förlorare har också tappat. De har förvisso vunnit två nya medlemmar och förlorat en medlem, Rumänska PNL som tog med sig hela 6 mandat till EPP när de gick. Sedan kan det vara att man blir glad över att bli av med mandat, Vänsterpartiet drog nog en suck av lättnad när Grekiska Kommunistpartiet tog sina två mandat och lämnade GUE/NGL.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.43

 

 

 

 

 

 

I det här diagrammet ser vi tydligare vinnare och förlorare i de olika etapperna. Längst till vänster är läget”Just Nu” jämfört med valresultatet. Alltså vilka som är framgångsrika att ragga nya medlemmar (och behålla sina befintliga) efter valet. Överlägset bäst går ECR, följd av EPP (som ni förstår tog hela vinsten på att sno PNL från ALDE).

Kolumn två ovan är själva valresultatet med förändringar i mandat. Valresultatsmässigt var det EPP och ALDE som tog mest stryk, men även Socialdemokraterna i PSE och DE Gröna backade. Vinnare i valet var Vänstergruppen GUE/NGL och de grupplösa samt nyvalda partier. I kolumnen ej valt ser vi att av de 56 nyvalda mandaten så återstår 32 mandat att bestämma var de hamnar (varav 17 alltså följer med Beppe Grillo någonstans), i någon av partigrupperna eller i den grupplösa raden.

Kolumn tre ovan är skillnaden mellan förra parlamentet och läget just nu, som alltså tar hänsyn till förändringarna i grupperna. Här blir det tydligt att ECR har tagit igen sin valförlust med råge och ökar starkt. Socialdemokraterna har också jobbat sig upp på ett blygsamt plusmandat.

Det som inte finns med i tabellen är vilka partier i befintliga grupper som har sagt att de funderar kring var de ska sitta och som ännu inte bestämt sig vad jag har sett:

 Nya Flamländska Alliansen (N-VA) 4 mandat: (Gröna —> ECR, EPP, ALDE el Gröna?)

 Lega Nord (LN) 4 mandat: (EFD  —> EAF, EFD el Grupplös?)

 Lettiska Ryska Alliansen 4 mandat: (Gröna —> Gröna el Grupplös?)

 Ordning och Rättvisa (TT) 2 mandat: (EFD—> EFD el EAF?)

 Reformerta Samhällspartiet (SGP) 1 mandat: (EFD—> ECR el EFD?)

 Lag & Rättvisa (PiS) 19 mandat: (ECR —> ECR el EPP?)

I den sista grafiken har jag hämtat det officiella valresultatet som bygger på hur partierna klarade sig i valet och som INTE tar hänsyn till händelserna under transferseason. Där ser ni även procentfördelningen

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.03.37

Klicka på bilden för att komma till den officiella sammanställningen av valresultatet.

(PO)

FOTNOT: Notera att det utgående parlamentet hade 766 ledamöter, det nyvalda har 751 ledamöter.

 

Den tyska dominansen ökar

ms3

Schulz på kampanjbesök i Umeå. Fotograf: Mattias Larsson.

I veckan stod det klart att Martin Schulz siktar på att ta tillbaka gruppledarposten i Socialdemokraterna i Europaparlamentet. Schulz har också utsetts till partigruppens förhandlare i EU-kommissionsordförandefrågan, där parlamentets kandidat just nu är Jean-Claude Juncker, något som bl a Storbritannien motsätter sig i rådet.

Det tog två dagar efter valet för Schulz att öppet erkänna att Juncker hade första tjing på jobbet som ordförande i kommissionen, men med reservation att det är hans tur att försöka få en kvalificerad majoritet i Rådet om Juncker inte får det. Det innebär i förlängningen att Socialdemokraternas förhandlingsman kommer att förhandla delvis om sig själv.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 08.09.23

Nu räknar dock ingen bedömare att Schulz kommer i fråga för uppdraget, så därför ter sig beskedet att Schulz vill bli vald till gruppledare den 18:e juni som ett tröstpris. Schulz hade uppdraget innan han blev parlamentets talman.

Det här innebär att de två största grupperna kommer att ledas av tyskar, EPP valde i veckan Manfred Weber till sin gruppordförande. Det är också troligt att De Gröna väljer tyskan Ska Keller (som också var en av ”Spitzenkandidaten”) till en av sina gruppledare. Sett ur ett större perspektiv är det olyckligt för Europaparlamentets legitimitet om de större och mer inflytelserika gruppens ledare kommer alla från och ett samma land. Det är om man ska vara krass mer känsligt att det kommer från Tyskland som redan nu är en tungviktare ekonomiskt och politiskt än om samtliga skulle komma från säg Nederländerna.

Den troliga effekten av valresultatet är att EPP (Moderaterna & Kristdemokrater) och Socialdemokraterna kommer att göra upp ännu fler lagförslag än de 70% som det handlade om förra mandatperioden (i en mätning i en Timbrorapport). Om då allmänhetens bild av detta blir att Manfred Weber och Martin Schulz sitter på en bierstube och kohandlar så kommer det att slå mot valdeltagandet 2019 och gynna de mer EU-skeptiska krafterna.

Fördel Juncker mot Schulz

Image

I den senaste sammanställningen av europeiska opinionsmätningar från Pollwatch har EPP tagit greppet mot PSE och utökar nu försprånget i prognosen till 11 mandat (216-205) jämfört med förra veckans sammanställning då skillnaden var blygsamma fem mandat. EPP är partigruppen där moderater och kristdemokrater ingår och det är framför allt efter framgångar Spanien, Rumänien och Polen för EPP och bakslag för PSE, där Socialdemokraterna sitter, i Frankrike och Polen.

Det betyder att EPP:s officiella kandidat till posten som ordförande för EU-kommissionen, Jean-Claude Juncker, har skaffat sig fördel i matchen mot S-kandidaten Martin Schulz.

(Förtydligande tillägg – som väljare röstar du på ett svenskt parti, det partiet är med i en partigrupp i Europaparlamentet som i sin tur har utsett sin officiella kandidat till posten som Kommissionens ordförande. Det nya med årets val är att fördraget säger att Europeiska Rådet (EU:s stats- och regeringschefer) ska ta hänsyn till Europaparlamentsvalets resultat i vem de föreslår. Partigrupperna har tagit det här steget längre och utsett sina officiella kandidater som de därigenom vill tvinga på Europeiska Rådet att välja mellan. Den som Rådet föreslår ska sedan godkännas av en majoritet av parlamentet, om parlamentet säger nej måste Rådet föreslå  en ny, som ska godkännas av en majoritet av rådet (ja, ni börjar ana det här kan bli en rysare i sig och är värd ett eget blogginlägg)).

Liberalerna ALDE (där C och FP ingår) har ett säkrare grepp om tredje platsen i den här mätningen, GUE-NGL (Vänstergruppen) ligger fyra och sedan är det jämn huggning om femte platsen mellan De Gröna (Miljöpartiet och Piratpartiet) och de båda etablerade eu-skeptiska högergrupperna ECR och EFD (där inga svenska partier ingår).

För Sveriges del använder sig Pollwatch av SVT:s mätning i mandatfördelningen och inte SKOP:s. Alla Pollwatchsiffror hittar du här.

Tillståndet till höger i fältet kommer att fördjupas i ett särskilt blogginlägg.

Skärmavbild 2014-05-07 kl. 19.13.29

Fotnot: Bilden på Juncker är hämtad från dennes Flickrsida med CC-licens