FOTO (C) Europeiska Unionen 2014
Innan vi går in på olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet 2014-2019 så ska några av skillnaderna jämfört med svensk politik understrykas.
Europaparlamentet vs Riksdagen
Europaparlamentet har inget kvittningssystem som svenska riksdagen. Den som inte är med på en omröstning förlorar sin röst ( i riksdagen kan majoritet behållas genom att frånvarande ledamöter kan kvittas ut mot varandra). En annan skillnad är att partidisciplinen är svagare i Europaparlamentet än i svenska riksdagen (även om i genomsnitt 9 av 10 följer partilinjen). En tredje skillnad är det inte finns någon fast blockpolitik utan det är sakorienterade och hoppande majoriteter, där man gärna samlar en så bred majoritet om det innebär att man kan sätta press på EU:s andra lagstiftande kammare (ministerrådet med medlemsländerna).
Enkel majoritet
Det normala beslutsfattandet är att Europaparlamentet använder sig av en enkel majoritet (av de ledamöter som röstar), vilket sker i en lagstiftnings första läsning i Europaparlamentet. Det gör att det exakta antalet som behövs för att uppnå en majoritet kommer att variera beroende på hur många ledamöter befinner sig i sin stol och trycker på röstningsknappen. Parlamentet har 751 ledamöter vilket gör att den teoretiska magiska gränsen är 376 om alla är på plats. I genomsnitt är det ca 15 procent som är frånvarande vilket gör att ca 625-650 ledamöter på plats får anses som normalt. Alltså i praktiken ”bara” ca 315-325 röster.
Om vi räknar med ett bortfall på tio procent som röstar mot sin partilinje så tappar en majoritet sisådär 30-40 röster till. Man kan anta även motståndarsidan tappar några, men vanligtvis inte lika många. Därför behöver man komma upp i lite över 400 ledamöter på papperet i ett ”normal fall” om man inte vill gå in och ha väldigt nervösa och ovissa omröstningar.
Sajjad Karim ECR FOTO (C) Europeiska Unionen 2014
Absolut majoritet krävs i andra läsningen
I första läsningen är det inte nödvändigt att vinna stort, men ju fler som röstar för Europaparlamentets position desto starkare står parlamentet gentemot ministerrådet, vilket blir formellt viktigt i en andra läsning om ministerrådet och Europaparlamentet inte är överens. Om Europaparlamentet vill föreslå ändringar till rådets ståndpunkter från den första behandlingar så måste Europaparlamentets ändring antas av en absolut majoritet av parlamentets ledamöter. Det betyder i klartext att det måste vara minst 376 ledamöter på plats i kammaren som trycker på knappen vid varje ändringsförslag. Då börjar ni förstå att det blir svettigt…
Ett räkneexempel
Vi tar ”Grande Coalition+ALDE” som exempel. Socialdemokraterna, EPP (Moderater och Kristdemokrater) och ALDE (liberalerna med Folkpartiet och Centerpartiet) har på papperet 479 ledamöter vilket ser ut som en stabil majoritet. Med det här exemplet vill jag att visa att det kommer att behövas ett aktivt arbete för att säkerställa röstsegern, för om man bara kör på som vanligt blir det statistiskt en obehaglig överraskning…
Koalitionen är överens om att man vill trycka till rådet med ändringsförslag Y men har av olika skäl inte alls de övriga partigrupperna med sig (de kanske gillar rådets ståndpunkt, de kanske är allmänt anti-EU och trycker alltid nej eller så vill de lägga ned sina röster). Statistiskt sett så tappar S & EPP & ALDE då ca 7o ledamöter som inte är i salen under omröstningen (de kanske är sjuka, på en resa på något sidouppdrag, har nationellt uppdrag, prioriterade annat politiskt arbete på plats under sessionen än att vara och rösta). Fortfarande finns en stabil majoritet med ca 410 MEP:ar från de tre partigrupperna som är i salen under omröstningen.
Men nu råkar det här vara ett förslag som just svenska kristdemokrater och socialdemokrater är väldigt mycket emot, tillsammans med några andra partier från andra länder. Statistiskt sett så röstar 1 av 10 ledamöter emot sin grupp och när 40 ledamöter byter sida så är vi plötsligt nere under den magiska absoluta majoriteten av ledamöterna – 376. Ändringsförslaget faller, ministerrådets ståndpunkt blir den gällande. (Den som vill fördjupa sig i detalj i hela lagstiftningsprocessen kan kolla in det här).
Samarbetsscenarion
Det här är anledningen till varför Europaparlamentet behöver breda uppgörelser över många partigrupper. Jag har tagit fram några olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet som samlar över 400 ledamöter. I samtliga finns den största partigruppen EPP med. Jag har inte tagit fram exempel utan EPP eftersom jag har svårt att se hur man kan få ihop över 400 ledamöter utan EPP i Europaparlamentet 2014-2019. Scenariona visar också det som många sagt i analyser efter valet, att det kommer att krävas ännu mera samarbete mellan de två stora partigrupperna för att få lagstiftningen gjord än tidigare. Det kommer att ställa stora krav på gruppledarna och på den nye talmannen för att kunna lotsa igenom ändringar av ministerrådets ståndpunkter vid en andra läsning.
Socialdemokrater, Liberaler, Gröna och Vänstern samlar bara 360 ledamöter tillsammans. Att göra scenarior där dessa får med sig antingen ECR eller EFD men inte EPP känns inte som ett scenario som inträffar var och varannan session om jag uttrycker mig så…
Stora koalitionen är inte så stor…samlar numera bara 412 ledamöter
De två stora + liberalerna ger en större majoritet med 479 ledamöter.
Grande Coalition + ALDE kan egentligen bytas mot valfri annan partigrupp. Det är alltså ett scenario där S&D och EPP får med sig ytterligare en partigrupp. Mest troligt handlar det om ALDE. Om vi byter ALDE mot De Gröna blir det 462 ledamöter. Ett byte mot ECR skulle ge 482 ledamöter. Minst sannolikt är att man får med sig partigrupperna längst ut på kanterna dvs högerpopulistiska EU-kritiker i EFD och vänstergruppen GUE/NGL.
Regnbågen med 529 ledamöter samlar partigrupperna som är positivt inställda till EU.
Det här Regnbågsscenariot är exempelvis vad som skulle krävas för att ha en möjlighet att exempelvis avsätta EU-kommissionen (fast då skulle nog alla EU-kritiska grupper vara väldigt på…). För att avsätta kommissionen krävs förutom absolut majoritet av parlamentarikerna även att av de som röstar så måste 2/3 rösta för att avsätta EU-kommissionen.
Om liberaler, gröna och högern lyckas samarbeta får de 408 ledamöter.
Om liberalerna går till höger, som får med sig högern om höger också blir det 406 ledamöter.
För partigrupperna innebär parlamentet 2014-2019 att det blir ännu viktigare att hålla koll på sina parlamentariker, att försöka sätta tryck på att röstdisciplinen upprätthålls och veta vilka som är bortresta och inte. Trycket, men även makten hos gruppernas inpiskarna ökar. Det kommer också att
gynna mer sammanhållna och homogena partigrupper (i det utgående parlamentet EPP, S&D och de Gröna) där man kan räkna med få löshästar jämfört med partigrupper där man lovat större frihet till partierna att rösta som de själva vill, oavsett om det är en fråga om ideologi eller realpolitik i att ”köpa in ett parti in i partigruppen” (i den period jag skämtsamt kallar för MEP-draften). Här är min bild att särskilt EFD kommer att ha fortsatt svårt att rösta på ett sammanhållet sätt, men även ECR kommer troligen att vara mer röstsplittrat än ALDE denna mandatperiod.
För de stora partigrupperna EPP & S&D kommer troligen det här att innebära ett mer kyligt kalkylerat när man väljer att förhandla med de andra partigrupperna och när man anser att det räcker att få med sig delar av de andra partigrupperna på ett förslag.
Till sist – summa summarum
Räkna med att samarbetsförmågan och kompromissandet konst kommer att finslipas ytterligare under kommande fem år, men räkna också med att politiska grupperingar till höger och vänster kommer att anklaga de stora mittenpartierna för konsensunspolitik och smyguppgörelser (här i Sverige är det ju nästintill ett blockpolitiskt tabu att prata om hur Moderater & Socialdemokrater skulle göra upp i de flesta stora politiska frågor). I de mer politiskt känsliga frågorna där det finns låsningar i Ministerrådet eller mellan ministerrådet och parlamentet kommer vi att se ur S&D och EPP gör upp med någon grupp till för att kunna säkra den absoluta majoriteten med 376 röster.
Räkna med att liberalerna är fortsatta favoriserade partners, men även att ECR och de Gröna vill försöka vara med att påverka där de har intresse och möjlighet.
LÄS ÄVEN: PARTIGRUPPERNA: Störst – ökar mest – minst
(PO)
Tillägg: Tack till Göran von Sydow och Åsa Westlund som påpekade otydlighet i syftning till röstlojalitet i gruppen och att jag missat att De Gröna följer partilinjen i högre utsträckning än ALDE. De Gröna är den mest röstlojala gruppen. Jag har förtydligat och rättat.
EUbloggen 