Här är hela EU-nämndens stenografiska anteckningar från sammanträdet med Wallström kring klimatmålen och som blivit justerade och utlagda på nämndens sida.
Detta inlägg är en fördjupningsbilaga till ”Löfven kunde ha undvikit sifferbingon om regeringen lärt av Wallström”.
EU-nämndens stenografiska uppteckningar 2014/15:4
Fredagen den 17 oktober 2014
§ 1 Allmänna frågor
Utrikesminister Margot Wallström
Återrapport från möte i Europeiska unionens råd för allmänna frågor den 29 september 2014
Information och samråd inför möte i Europeiska unionens råd för allmänna frågor den 21 oktober 2014
Anf. 7 ORDFÖRANDEN:
Då går vi vidare till punkt 6, Förberedelser inför Europeiska rådets möte den 23–24 oktober 2014, Europeiska rådets slutsatser.
Anf. 8 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):
Det som händer på många möten är att det blir en sorts sista tillfälle för den avgående kommissionen att göra sammanfattningar, slutsatser och en tillbakablick. Det kommer vi nog att märka på många möten i EU-sammanhang framöver. Det här mötet blir det sista ordinarie under Van Rompuys ledning.
Huvudfrågan är klimat- och energiramverket för 2030, och sedan kommer frågan om den ekonomiska utvecklingen och utrikespolitiska frågor, beroende på vad som händer. Jag har redan märkt att utrikesministrarna, och förstås statsministrarna, befinner sig i stormens öga just nu.
I fråga om klimat- och energiramverket handlar det om att fastställa målen för minskning av utsläpp av växthusgaser, målen för användning av förnybar energi och energieffektivisering. I nästa steg är frågan hur de här minskningarna ska fördelas och finansieras, det vill säga den börda eller det ansvar som medlemsländerna ska ta.
Förhandlingarna har pågått sedan i våras, och det finns en väldigt tydlig skiljelinje mellan de medlemsländer som vill vara mer ambitiösa och de som tycker att man kanske ska hålla tillbaka något. Kopplat till det finns det en diskussion och slutsatser om hur EU:s försörjningstrygghet kan stärkas. Den här frågan drivs av flera medlemsländer och blir nog en viktig del i uppgörelsen om ramverket. Man måste ha stor förståelse, säger vi från regeringens sida, för den utsatta situation som många medlemsländer befinner sig i.
Vi i regeringen anser att ambitionerna i kommissionens förslag är för låga och måste skärpas. Regeringen vill se en utveckling där vi inför klimattoppmötet i Paris nästa år ska göra utfästelser i linje med ansvar och förmåga och med ett mål om 50 procents utsläppsreduktioner till 2030 jämfört med 1990. Därför agerar vi för att skapa en process som möjliggör ökade ambitioner efter Europeiska rådet i oktober. Vi hade förstås välkomnat ett högre mål om förnybar energi, kring 40 procent.
Vad gäller energieffektivisering är det viktigaste att det blir ett bindande mål, med en ambition om minst 30 procents energieffektivisering. Vi tycker att bördefördelningen ska ske på ett rättvist och mer kostnadseffektivt sätt där alla bidrar till utsläppsreduktionerna.
Det viktigaste är att få till stånd en överenskommelse med tre tydliga målsättningar för klimat, förnybar energi och energieffektivisering för att vi ska kunna agera konstruktivt inför Paristoppmötet. Regeringen anser därför, trots den för låga ambitionen i förslagen, att vi ska medverka till en uppgörelse. Det viktiga är att man tar ett steg. Vi kommer att driva på för att det ska vara så ambitiöst som möjligt, men vi behöver tydligt uttalade målsättningar.
Regeringen är kritisk till att det skapas nya fonder för finansiering av utsläppsminskningarna. Där kan jag svara på frågor om ni har några. Beträffande de finansieringslösningar som är kopplade till ramverket måste man se till att driva finansieringen bort från fossil energi mot energieffektivisering och förnybar energi.
Den ekonomiska utvecklingen i EU kommer också att behandlas vid Europeiska rådets möte, men någon diskussion förväntar vi oss inte därför att det inte finns några slutsatser förberedda i nuläget.
Vad gäller utrikes frågor brukar det tydligen bli klart mycket senare vilka frågor som kommer upp, men ebolakrisen kommer självklart att tas upp. Europeiska rådet ska bekräfta rådets beslut i september om en makroregional strategi för adriatisk-joniska regionen – jag kan bara hoppas att ni inte ställer frågor om några detaljer i den – och förhoppningsvis fatta beslut om den nya kommissionen.
Det här är de viktigaste frågorna.
Anf. 9 JOHNNY SKALIN (SD):
Herr ordförande! Det här är inga nya frågor, speciellt inte klimatpolitiken. Vi har tagit del av debatten både på Europanivå och på svensk nivå och lyssnat med intresse på den förra regeringen och dess återrapporteringar kring klimatpolitiken och hur man kommer till rätta med problemen, men framför allt hur man ska samråda med andra länder för att komma till några slutsatser.
Vi står bakom att vi måste ha klimatmål; vi måste pressa tillbaka växthusgaserna i Europa och i hela världen. Men faktum är att Europa numera står för en ganska liten del av utsläppen. Utsläppen ökar med ett helt Europa på fyra fem år. Vi menar att man kanske ska satsa mer pengar på forskning och utveckling för att kunna komma till rätta med problemen.
Det finns ett förslag till en svensk ståndpunkt under denna informationspunkt. Normalt sett brukar man inte anmäla avvikande mening gällande en informationspunkt. Men eftersom regeringen ändå framför en ståndpunkt vill jag – även om jag vet att de här frågorna kommer att återkomma – anmäla avvikande mening med anledning av det som vi anförde i miljö- och jordbruksutskottet den 16 oktober.
Anf. 10 JOHAN HULTBERG (M):
Herr ordförande! Även jag vill prata lite om EU:s klimat- och energipaket. Vi från Alliansens sida delar regeringens uppfattning att det är oerhört centralt att det tecknas en överenskommelse på Europeiska rådet. Det är fundamentalt viktigt för att Sverige och EU ska kunna spela en viktig roll inför klimatförhandlingarna nu närmast i Lima och inför det avgörande klimattoppmötet i Paris nästa år.
Mot den bakgrunden är vi oerhört bekymrade över hur regeringen hanterat den här frågan och över det faktum att vi inom loppet av en vecka i praktiken har fått ta del av tre olika ståndpunkter från regeringen. Vi är minst sagt lite frågande inför vem det egentligen är som tecknar firma å regeringens vägnar.
För en vecka sedan när finansministern var här uttryckte hon sitt stöd för kommissionens förslag rätt av. Häromdagen distribuerades det en ståndpunkt till EU-nämnden och till miljö- och jordbruksutskottet som var oerhört vag, utan några som helst siffror. Efter det att vi i går haft överläggningar med klimat- och miljöminister Åsa Romson i miljö- och jordbruksutskottet kom det sedermera på eftermiddagen en skriftlig ståndpunkt, och det är den som är med i underlaget för dagens sammanträde. Även det underlaget väcker en hel del frågor.
Jag skulle gärna vilja att ministern kommenterar ett antal av de frågor som väckts hos mig. Det handlar till exempel om bördefördelningen. Det är närmast en kontrollfråga, att regeringen inte anser att förnybarhetsmålet och energieffektiviseringsmålet ska bördefördelas på medlemsnivå.
Jag noterar en viss glidning vad gäller principerna för bördefördelningen när det handlar om utsläppsminskningsmålet. När klimat- och miljöminister Åsa Romson var i MJU i går tonade hon ned kostnadseffektiviteten som princip för bördefördelningen. Här upplever jag att utrikesministern snarare betonar kostnadseffektiviteten som princip för bördefördelningen. Det välkomnar jag i så fall. Från Alliansens sida tycker vi att det är oerhört viktigt att det just är kostnadseffektivitet som är vägledande för bördefördelningen när det gäller utsläppsminskningar.
Det som vi från Alliansen är mest bekymrade över är det faktum att regeringen till synes sänker den svenska ambitionen inför förhandlingarna. Alliansen har drivit på för att vi ska försöka landa på ett mål om 50-procentiga minskningar av utsläppen, varav 10 procent ska vara genom flexibla mekanismer, det vill säga att vi kan göra insatser kostnadseffektivt utanför unionen. Här verkar det som att regeringen landar på kommissionens målsättningar.
Om vi kan få några kommentarer om det så återkommer vi med avvikande mening lite senare.
Anf. 11 JENS HOLM (V):
Vi i Vänsterpartiet vill se högre mål för utsläppsminskningar, förnybar energi och energieffektivisering. När jag först läste den svenska ståndpunkten tyckte jag ändå att det var ett steg framåt, för man pratar om utsläppsminskningar med 50 procent och om 40 procent förnybar energi. Det är höjningar jämfört med kommissionens förslag.
I slutet av ståndpunkten säger regeringen att man ändå är beredd att acceptera kommissionens lägre ambitioner. Då tycker jag att det blir lite oklart vad det är för linje som vi egentligen kommer att driva på toppmötet nästa vecka.
För att göra det riktigt tydligt kan vi tänka oss att utrikesministern har fått ett nytt jobb, ska löneförhandla och får ett bud om att få en månadslön på 25 000. Utrikesministern tycker att det är alldeles för lågt och vill ha minst 30 000. Då går man inte in i den löneförhandlingen och säger: Jag vill egentligen ha 30 000, men jag är beredd att acceptera 25 000. Man säger förstås inte ens 30 000 utan kanske 35 000 och hoppas att förhandlingen leder fram till ett bättre förslag än budet.
Så till min konkreta fråga. När statsministern kommer till toppmötet nästa vecka, kommer då Stefan Löfven att säga ”Det är minst 50-procentiga utsläppsminskningar som gäller, och det är minst 40 procent förnybar energi som vi vill se i förslaget”, eller kommer Stefan Löfven redan från början att säga ”Egentligen vill Sverige något annat, men vi accepterar detta rakt av”? Jag tycker att det är viktigt att vi får det klargjort.
Oavsett hur det är vill vi i Vänsterpartiet ha högre målsättningar, men jag tror att jag återkommer till det, för jag vill först veta vilken förhandlingsstrategi som gäller från regeringens sida.
Anf. 12 ORDFÖRANDEN:
Det som finansminister Andersson sade här förra fredagen återges i de stenografiska uppteckningarna, om man vill ha en mer utförlig redogörelse.
Anf. 13 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):
Tack, ärade ledamöter, för frågorna!
Självklart går vi in i en förhandling med vårt bud, med det som vi anser borde vara EU:s roll fortsatt: att driva på och att vara så ambitiösa att vi ställer oss i spetsen, så som vi alltid har gjort.
Jag kan säga att jag själv i hög grad har varit ansvarig för de här förhandlingarna från EU:s sida och vet hur vi påverkar resten av världen – inte som ett land som har små utsläpp och därför inte spelar någon roll utan som de som är beredda att ställa sig där och argumentera tydligt för att vi behöver göra något hemmavid men också internationellt.
Vårt bud är 50 procent – 40 procent plus 10 procent i internationella krediter. Det kommer vi att så att säga köra i botten. Men vi inser att det är svårt. Vi vet hur det ligger till i medlemsländerna, hur de argumenterar just nu. Det kommer att bli svårt att få igenom det. Men om vi märker att vi inte kan få majoritet för vårt förslag vill vi inte förhindra att det kommer till ett beslut – det är vad det handlar om. Här säger vi att den politiska markeringen är viktig. Vi inser vartåt det är på väg politiskt.
Alla mål är politiska. Det är inget annat. Vi kan säga att vi har stöd från IPCC och forskningen när det gäller händelseutvecklingen, sannolikheten för att vi kommer att få en mycket allvarlig utveckling när det gäller klimatfrågan. Men de här målen är i högsta grad politiska.
Därför måste man tänka så här: Om vi i EU sätter upp ett mål om att vi år 2050 ska ha utsläppsreduktioner som är upp till 90 procent, hur ska vi nå dit om vi inte år 2030 kan nå upp till 50 procent – 40 procent egna utsläpp och sedan 10 procent på internationella krediter? Hur ser vi att utvecklingen ska te sig framöver?
Vår utgångspunkt är att vi måste våga vara ambitiösa. Vi tror dessutom att vi klarar av det eftersom vi har tekniken. Vi har kunskaperna och allt det som krävs och dessutom en uppbackning från EU i stort för en politik som är ambitiös. Då kommer vi också att leda resten av världen. Så ser jag på det.
Självklart ska vi forska. Det är en viktig poäng att vi behöver ännu mer forskning. Det måste nu tillses på alla områden. Det vi behöver göra handlar ju om allt från transporter till energiförsörjning. Det är jag helt med på.
Hur är det med kostnadseffektiviteten? Jag tycker att det är en viktig principfråga, och regeringen tycker förstås att det är en viktig fråga att driva. Än så länge har vi inget system för det som finns etablerat som en räknemodell och något som vi kan tillämpa fullt ut i alla de 28 medlemsländerna. Det är bekymret.
Man måste driva frågan så att vi får fler och fler med oss och så att vi kan utveckla en modell som också tittar på kostnadseffektiviteten. Man kan säga att handeln med utsläppsrätter faktiskt är ett sätt att göra det kostnadseffektivt. Det är att använda marknadskrafterna på rätt sätt för klimatets bästa. Det är fortsatt viktigt att försvara.
Energimålen ska fördelas per medlemsland. Återigen handlar det om vilka system och strukturer som vi har och kan använda på bästa sätt i fortsättningen. När det gäller kostnadseffektiviteten har vi ingen annan linje än den förra regeringen. Det här är vår syn på det.
Självklart går vi in i förhandlingarna med full kraft, utifrån vad vi tror är sakligt riktigt att göra.
Anf. 14 KERSTIN LUNDGREN (C):
Tack för föredragningen, utrikesministern!
Detta är en materia som har rört sig en del. När man läste den handling med regeringens ståndpunkt som kom till EU-nämnden tidigare stod det att kommissionens förslag måste skärpas och att man skulle återkomma med preciseringar i den delen.
Men den handling som vi fick i går från Miljödepartementet har en annan slutkläm, för den landar i att man accepterar kommissionens förslag. Det är naturligt att man då ställer sig frågan vad som är en skärpning. Det verkar snarare vara en försvagning av den tidigare regeringens hållning om 50 procent – 40 plus 10.
När jag nu lyssnade på utrikesministern hörde jag ett mål om 50 procent – 40 plus 10. Har den nuvarande regeringen alltså samma målsättning som den tidigare regeringen? I så fall är det en tredje eller fjärde informationslinje som jag hör.
Jag skulle vilja fråga: Hur tänker regeringen kring den process som aviseras för att öka ambitionerna efter det att man har bestämt sig för den lägre nivån? Vad innehåller den?
Jag skulle också vilja fråga om de flexibla mekanismerna, CDM och liknande. De är en viktig del i en högre ambitionsnivå. Det vore intressant att få veta om regeringen har tagit ställning till de flexibla mekanismerna och vill använda sig av dem fortsatt. Det handlar också om KP II och möjligheterna att ratificera KP II fullt ut.
Det är mina frågor för stunden.
Anf. 15 DÉSIRÉE PETHRUS (KD):
Ordförande! Tack så mycket, utrikesministern, för föredragningen!
Med all respekt för utrikesministern och det svåra uppdraget att komma in mitt i en förhandling som pågår inom EU: Det utrikesministern får här i nämnden är det mandat som utrikesministern eller i nästa steg egentligen Stefan Löfven ska förhandla om.
Då är frågan här om utrikesministern vill ha 50 procent eller 40 procent som mandat. Det vanliga här i EU-nämnden är att vi beslutar om ett mandat som den minister som åker ned och förhandlar sedan kan prata med EU-nämnden om i telefonkonferens, om man vill komma in på en annan linje, en andrahandsståndpunkt.
Därför blir det lite svårt att förstå när utrikesministern säger att hon ska åka ned och förhandla om 50 procent. I den handling som vi har fått säger man ju att man nöjer sig med 40 procent. Det är det vi måste få klart för oss. Det är mycket olyckligt, eftersom vi förhandlar med andra länder. Dessa länder kan läsa att vi föreslår 50 procent, men sedan får de på regeringens hemsida veta att 40 procent duger. Då tror jag att många länder inom EU undrar: Vad är Sveriges linje? Det är det vi måste klargöra.
Söker utrikesministern ett mandat för 50 procent eller ett mandat för 40 procent att utgå med i förhandlingarna?
Anf. 16 FREDRIK MALM (FP):
Herr ordförande! Välkomna hit, utrikesministern med medarbetare!
Mina allianskolleger har sagt en del kloka saker. Den ena frågan är förstås den som rör mandatet, precis som Kristdemokraterna tog upp. En annan fråga är hur vi över huvud taget ska tolka regeringens målsättningar.
Om man läser de första tre styckena är regeringens ståndpunkt, tycks det, att driva 50–40–30. Men om man läser det sista stycket är regeringens ståndpunkt snarare 40–27–30, som någon sorts fallback till kommissionen.
Man kan notera att ett av regeringspartierna, Miljöpartiet, tidigare röstade för 60–45–40 i Europaparlamentet. Man har alltså gått från att ha de högsta ambitionerna för utsläppsreduceringar till att nu ha de lägsta, efter att ha suttit i regeringen i två veckor. Vi noterar det. Det innebär i praktiken att Alliansens avvikande mening har högre ambitioner för utsläppsreduceringar än vad regeringen har.
Vi kommer att köra detta i botten, säger utrikesministern. Ja, om vi går till botten av själva ståndpunkten står det där att man är beredd att acceptera kommissionens förslag.
Min fråga är egentligen densamma som Kristdemokraternas: Vad är det för mandat man söker? Det är det ena. Det andra är att det är mycket riktigt att man kan tolka detta som politiska mål. Men de ska ju sedan uppnås. Vilka konsekvenser får bördefördelningen för exempelvis svensk konkurrenskraft? Jag skulle vilja att utrikesministern resonerade lite kring om man känner sig trygg med den bördefördelning som man riskerar att få.
Anf. 17 JENS HOLM (V):
Jag tackar för den preciseringen. Jag tycker att det vore bra om det blev tydligare inför EU-nämnden nästa vecka att det är de här höga ambitionerna som Sverige kommer att driva. Jag tycker inte att man behöver visa sitt andrahandsalternativ – det är lite dumt i en förhandling.
Det jag nu vill ha en precisering av gäller: 50-procentsmålet är alltså 40 procent på hemmaplan och 10 procent med krediter. Men det är ju den gamla, borgerliga politikens målsättning. Det trodde jag inte var den nya regeringens målsättning – det var inte vad Åsa Romson sade, och det är inte vad som egentligen står på papperet. Där måste det till ett klarläggande.
Anf. 18 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):
Jag får skylla på min nervositet eller att jag är ny här i dag.
Först och främst: Målet är 50 procent. Vi söker mandat för att förhandla om 50 procent. Jag rörde till det lite när det gäller de 10 procent som avser de internationella krediterna. Det kommer utanför. Det är alltså 50 procent som jag söker mandat att driva från regeringens sida.
Men vi vet att detta är en förhandling, och vi vill inte bli de som förhindrar att det blir en uppgörelse och bindande mål. Där är naturligtvis den röda linjen. Vi inser att detta kommer att bli mycket svårt. Vi känner ju till det politiska läget. Vi vet hur de andra medlemsländerna ställer sig och var vi ligger realistiskt sett. Men vi är redo att förhandla utifrån denna ståndpunkt, som är Sveriges ståndpunkt, och det är det vi söker mandat för.
Vi är förstås också fullt beredda att se till att det planeras för ett genomförande. Vi åtar oss det reformarbete som kommer att krävas för att leva upp till de här målen.
Anf. 19 JOHAN HULTBERG (M):
Herr ordförande! Jag kom till det här mötet med en uppenbarligen naiv förhoppning om att få lite mer klarhet i vad den svenska positionen egentligen går ut på. En fråga som jag blev mycket förvirrad över gällde huruvida det skulle bördefördelas när det gäller energieffektiviseringsmålet.
Jag har hittills uppfattat från regeringen – man var i miljö- och jordbruksutskottet i går – att man inte har för avsikt att driva en linje där energieffektiviseringsmålet eller förnybarhetsmålet skulle bördefördelas. Men i ministerns tidigare inlägg fick jag uppfattningen att det var regeringens mening att driva att det skulle ske en bördefördelning per medlemsstat.
Här måste vi verkligen få ett förtydligande. Som jag sade i mitt första inlägg blir man minst sagt bekymrad över vilken roll Sverige ska kunna spela i de här förhandlingarna.
Det är helt uppenbart att vi får diametralt olika besked beroende på vilken minister vi har överläggningar med – om det är finansministern, miljö- och klimatministern eller utrikesministern. Om Sverige ska kunna behålla den aktiva och pådrivande roll som vi har haft i klimatförhandlingarna är det viktigt att regeringen talar med en tydlig röst och har en ståndpunkt som alla begriper. Det känner jag inte riktigt är fallet i dag.
Som jag tolkar den skriftliga ståndpunkt som regeringen har delgett nämnden säger man i praktiken att man på Europeiska rådet kommer att nöja sig med ett utsläppsminskningsmål på 40 procent. Sedan har man en förhoppning om att man i ett senare skede, efter Europeiska rådet och inför klimatförhandlingarna i Paris, i något sidospår ska kunna se en process som leder fram till ökade ambitioner. Man skriver att man vill ”skapa en process som möjliggör ökade ambitioner efter Europeiska rådet i oktober”.
Därmed framstår den svenska positionen snarast som en önskelista. Man kommer alltså att driva 40 procent i förhandlingarna, och i den bästa av världar önskar man sig sedan någonting mer, det vill säga 50 procents utsläppsminskningar. Men det ska man försöka driva fram efter förhandlingarna i Europeiska rådet. Nu har vi samråd inför Europeiska rådet, och då är det viktigt att få ett tydligt besked från ministern om vad regeringen kommer att driva där.
Anf. 20 DÉSIRÉE PETHRUS (KD):
Först vill jag säga att jag instämmer i Moderaternas inlägg och står bakom den avvikande mening som förmodligen kommer att tvingas fram.
När det gäller andrahandsalternativ är det inte något som Kristdemokraterna förespråkar, men jag uppfattar papperet vi fått så att man har ett förstahandsalternativ och ett andrahandsalternativ. Jag har i EU-nämnden aldrig varit med om att vi tagit ställning till två olika mål samtidigt. Därför menar jag att vi i första hand måste få veta vad det är för mandat ministern söker. Om ministern sedan tänker ändra på det under pågående möte är det brukligt att vi har en underhandsöverläggning per telefon med ministern, det vill säga under pågående sittning. Frågan är alltså om det ska ske nu eller om det ska ske med statsministern i nästa vecka; jag är lite osäker på när det slutgiltiga ställningstagandet görs.
Sedan har vi de ytterligare 10 procent på internationell nivå som vi inom Alliansen är inne på. Varför vill utrikesministern inte att Sverige ska driva den linjen? Det är väl bra om vi går längre och får med oss EU på ytterligare minskade klimatutsläpp på internationell nivå.
Anf. 21 ORDFÖRANDEN:
Jag ger ordet till mig själv eftersom jag blev direkt apostroferad av Fredrik Malm då han refererade till hur Miljöpartiet hade röstat i EU-parlamentet. Det var jag som röstade så, och i egenskap av miljöpartist vill jag förklara mig.
Jag röstade mycket riktigt för de målen, för vi kände att det fanns en rimlig chans att pressa parlamentet i den riktningen, till de målsättningarna. Om vi nu driver 50-40-30 finns det en rimlig chans att rådet pressas dit när det sedan lagstiftas. Parlamentet har alltid varit mer radikalt än rådet i klimatfrågor, och det var alltså rimligt att ha den målsättningen.
Vad gäller rådet känns det nu, med den miljö som finns och med det kraftiga motstånd som finns i många länder mot att skärpa målen, som att 50-40-30 kanske skulle kunna ha en chans att drivas igenom på något sätt. Då är det en realistisk målsättning att man vill nå dit. Beroende på i vilken institution man finns kan det vara lite olika hur höga mål man över huvud taget kan få igenom.
När rådet slutligen ska komma överens med parlamentet och genomföra lagstiftningen hoppas jag givetvis att målsättningen kan bli högre än den som rådet kommer fram till. Det har hänt förr. Därför fanns alltså den skillnaden, vilket jag ville förklara här.
Anf. 22 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):
För tredje gången: Regeringen söker mandat för att driva budet om 50 procent. Tanken är att vi visar att vi tar ansvar för våra egna utsläpp. Vi vill visa på ambitionsnivån och driva på resten av EU:s medlemsländer. Det är en mycket tydlig signal.
Diskussionen om internationella krediter och hur höga de ska vara kommer förstås längre fram, men det vi nu söker mandat för är de 50 procent som vi menar att vi ska åstadkomma här hemma.
Jag trodde att EU-nämnden skulle uppskatta att få en bild av hur förhandlingsläget ser ut och vad som faktiskt står på spel. Vi skulle förstås kunna sätta oss emot så mycket att vi förhindrar att vi får bindande mål och ett beslut som visar vägen när det gäller EU:s ställningstagande i klimatfrågan. Det vore mycket olyckligt, och därför säger vi: Realistiskt sett inser vi vad som kan komma att hända, och då kommer inte vi att bli de som förhindrar att EU antar de mål som nu synes ha en stor majoritet av medlemsländerna bakom sig. Det är det realistiska förhandlingsläget som vi har.
GAC ska inte fatta beslut, och därför är det för dagen inte fråga om det. När det gäller bördefördelningen är energimålen, som ni vet, bindande EU-mål. Det gäller både energibesparingarna och energieffektiviteten, men det gäller inte per medlemsland. Det är ingen bördefördelning när det gäller det. Det är dessutom rimligt att varje land utifrån sina förutsättningar tittar på vad som kan göras beträffande både energieffektivitet och energifrågorna generellt.
Anf. 23 KERSTIN LUNDGREN (C):
Ordförande! Det här är spännande, för GAC ska ju förbereda Europeiska rådets möte. Avser utrikesministern att driva 50 procent som unikt mål vid utrikesrådet och överlämna till Europeiska rådet att landa i 40 procent? Eller kommer utrikesministern redan på allmänna rådet att vara beredd att acceptera 40-procentsnivån? Är det så vi ska tolka det? Handlar det i så fall om en 40-procentsnivå utan plus 10 procent internationellt? Jag hörde ingenting om just den delen eller ifall regeringen över huvud taget är intresserad av att driva frågan vad gäller CDM och andra flexibla mekanismer. Har regeringen ingen hållning i frågan? Det vore spännande att få höra eftersom det är en viktig del för att i grunden kunna gå vidare med Kyoto II, KP II. Jag skulle gärna vilja veta vad regeringen avser att säga.
Jag skulle också vilja veta hur regeringen tänker sig att en ny process ska dras i gång för att kunna göra någonting nytt inför Parismötet nästa år, alltså efter det att Europeiska rådet i oktober har fastställt EU:s hållning. Vad finns det för planer i byrålådan? Jag frågar eftersom regeringen aviserade det i den skrivelse som EU-nämnden fått.
Anf. 24 FREDRIK MALM (FP):
Herr ordförande! Jag fick inte svar på min tidigare fråga beträffande bördefördelningen och hur ministern ser på det i relation till svensk konkurrenskraft. Det är viktigt eftersom målen ju ska uppfyllas på olika sätt. Det är det ena.
Det andra är att vi från Folkpartiets sida givetvis ansluter oss till den avvikande mening som jag förmodar att Moderaterna kommer att anmäla.
Vi har framför oss en ganska lång mandatperiod, och om det är två partier i en regering är det rimligt att man kommer till EU-nämnden med en ståndpunkt som man förhandlat fram mellan sig. Nu kommer man till EU-nämnden med två ståndpunkter där det ena koalitionspartiet tar de tre första styckena och det andra partiet tar det sista stycket. Sedan söker man någon sorts frikort av EU-nämnden till att kunna göra så. Om det fortsätter på det sättet kommer det rent procedurmässigt att bli problematiskt framöver.
Vi från Alliansens sida har en gemensam avvikande mening som vi i god ordning före valet diskuterade och förhandlade fram. Vi förväntar oss att regeringen framöver kommer med en ståndpunkt, inte att det ena partiet tar ena halvan av ståndpunkten och det andra partiet andra halvan. Vi förväntar oss att regeringen kommer fram med någonting gemensamt.
Detta är bekymmersamt. Det är helt riktigt som utrikesministern säger, att målen är politiska. I just denna ståndpunkt är de i högsta grad politiska.
Anf. 25 JOHAN HULTBERG (M):
Herr ordförande! Jag tackar utrikesministern för förtydligandet att energieffektiviseringsmålet och förnybarhetsmålet, precis som kommissionen föreslagit, inte ska bördefördelas mellan medlemsstaterna. Det är ett besked som Alliansen välkomnar.
Det ministern säger om att man driver en mer realistisk linje är inte sant. En mer realistisk linje hade varit den som alliansregeringen tidigare drivit och som vi nu i opposition pläderar för, det vill säga att använda de flexibla mekanismerna som en hävstång för att höja ambitionerna. Precis som ministern sade i ett tidigare inlägg är det ett sätt att använda marknadsmekanismerna på bästa möjliga sätt, och det leder till en mer kostnadseffektiv politik.
Jag tror att det är fundamentalt viktigt att vi på europeisk nivå försöker hitta en klimatpolitik som är just kostnadseffektiv eftersom det nog är enda sättet att på allvar kunna visa ledarskap i klimatfrågan. Om vi ska få fler länder och fler grupper av länder runt om i världen att ta sitt ansvar är det viktigt att vara föredöme i den meningen att man bedriver en klimatpolitik som är kostnadseffektiv och förenar en stark ekonomisk tillväxt med sjunkande utsläpp. Jag är stolt över att den tidigare regeringen lyckades med det, med en tillväxt på 60 procent och samtidigt sjunkande utsläpp på 23 procent.
Jag tror kanske inte, herr ordförande, att vi kommer så mycket längre i de här diskussionerna. Jag vill därför å Alliansens vägnar anmäla avvikande mening genom att hänvisa till gårdagens överläggning i miljö- och jordbruksutskottet med miljö- och klimatminister Romson och till den avvikande mening som Alliansens fyra partier där anmälde.
Men eftersom regeringen efter överläggningen i går har kompletterat med en ny svensk ståndpunkt vill jag särskilt anmäla att Alliansen anser att utsläppsminskningsmålet måste vara överordnat eventuella ytterligare mål, att utsläppsminskningsmålet ska bördefördelas mellan medlemsstaterna på ett kostnadseffektivt sätt och, vilket kanske är det allra viktigaste, att den svenska regeringen fortsatt ska driva på för en ambitiösare linje, det vill säga 40 plus 10.
Det är viktigt att Sverige driver på användandet av internationella krediter som ett verktyg för att höja utsläppsminskningsambitionerna. Vi i Alliansen vill således att Sverige ställer sig bakom kommissionens förslag om 40 procents utsläppsminskningar inom EU, men vi kan tänka oss ytterligare 10 procents utsläppsminskningar i form av internationella krediter.
Avslutningsvis tycker vi att det är viktigt att ett eventuellt mål om energieffektivisering kopplas till ekonomisk utveckling.
Anf. 26 MARIE GRANLUND (S):
Jag var av förklarliga skäl inte med på miljö- och jordbruksutskottet. Däremot var jag med på förra EU-nämndssammanträdet när statsrådet Magdalena Andersson var här. Mig veterligen, och enligt det som står i de stenografiska uppteckningarna, sade hon ”minst 40 procent” eftersom frågan var på förhandlingsstadiet. Därför måste jag säga att det inte spretar så mycket som oppositionen försöker göra gällande.
Målet har nu preciserats till 50 procent, och det tycker vi är mycket bra. Vi tycker att den tidigare regeringen hade alldeles för låga ambitioner vad gällde klimatet. Nu kommer vi in mitt i slutförhandlingarna och avser att driva väldigt tuffa krav, men tåget har delvis redan gått. Därför måste vi kunna säga att vi, om vi inte lyckas med det här, inte kommer att vara de som hindrar att det trots allt blir en uppgörelse. Det är så jag ser det.
Anf. 27 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):
Det var en bra sammanfattning. Vi kommer att driva 50 procent på Europeiska rådets möte, och vi gör det för att vi är en ny regering. Vi kommer in, precis som sades, när förhandlingarna redan pågår. Vi driver det målet som en mycket tydlig politisk signal och visar därmed vår ambition beträffande var vi vill lägga nivån. Vi kommer att driva det hårt. Vi kommer att göra klart för alla att det är vår syn på vad som är nödvändigt om vi ska nå även EU:s långsiktiga mål.
Det är ingen slutförhandling på allmänna rådets möte, och statsministern återkommer förstås inför Europeiska rådets möte så småningom.
De internationella krediterna är viktiga, och jag argumenterar i likhet med dig, Johan Hultberg, att vi också måste vara kostnadseffektiva. Det som vi nu lägger fram om 50 procent ligger utanför EU-målet.
Vi tänker också återkomma till alla dessa frågor, hur de ska exakt ska läggas upp och definieras inför COP 21 under nästa år. Det är väldigt viktigt att Europeiska rådet lägger grunden nu för de allmänna målen, och det är där vi är. Vi får chans att återkomma till alla detaljer om hur man ska leva upp till dem. Men nu är det fråga om målsättningarna, och det är viktigt att EU kommer framåt och att det blir bindande åtaganden.
Anf. 28 ORDFÖRANDEN:
Jag ska försöka sammanfatta hur jag har uppfattat de avvikande meningar som är anmälda.
Jag uppfattar att Vänsterpartiet har anmält en avvikande mening enligt vad som skrivits i miljö- och jordbruksutskottet. Jag uppfattar att Alliansens partier ansluter sig till den avvikande mening som Moderaterna har redogjort för. Sedan noterade jag en avvikande mening från Sverigedemokraterna enligt vad som skickats in. Sammanfattningsvis finner jag att det med ordförandens utslagsröst finns stöd för regeringens inriktning.
Vi går vidare till punkt 7, Uppföljning av Europeiska rådets möte i juni 2014, temadebatt om prioriteringar för den strategiska agendan, ett Europa med frihet, säkerhet och rättvisa.
Under onsdagen hade jag möjligheten att närvara på plats under Riksdagens EU-nämnd inför toppmötet. Jag roade mig också med att försöka livetwitterrapportera från mötet – som du kan ta del av här & fortsättningen här.
EUbloggen 