Peter Eriksson näste utskottsordförande i TRAN?

När nu matematiken i enlighet med d´Hondt och valen mellan partigrupperna om utskottsordförandeplatserna börjar bli klar så finns det ett rykte om att Peter Eriksson från miljöpartiet blir svensk ordförande i transport- och turistutskottet. Återstår att få bekräftelse på det ryktet, men Eriksson tog ju en vice språkrörspost i gruppen och har nationellt språkrörserfarenhet vilket gör honom meriterad. Utskottet har idag en ordförande från Socialdemokraterna, men nu ska alltså en Grön ledamot ta över.

TIllägg: Att det blir en grön ordförande i TRAN är bekräftat från presshåll, däremot varken bekräftas eller dementeras namnfrågan just nu.

Listor på fördelningen mellan partigrupperna och ordförandeskap som jag har tagit del av har innehåll enligt nedan. Notera att jag inte sett att det är bekräftat, utan det beskrivs från olika håll som ”arbetsdokument som kan ändras men att det är typ klart”. En sak som talar för att det kan bli justeringar av listan är att även ALDE har slutit sig i ett mer organiserat samarbete med S&D och EPP (läs mer om vad Grande Coalition + ALDE betyder) I ett pressmeddelande säger ALDE:

”The EPP, S&D and ALDE groups in the European Parliament agree to work to create a stable, pro-European majority in the House to defend the values and principles of European integration whilst striving, jointly, for reforms that will strengthen and improve the workings and transparency of the institutions and their effectiveness in delivering economic growth and meeting the EU’s future challenges.”

Sen vad dealen innebär har det varit ryktessnurr kring. Europolitics gick ut och hade uppgifter om att ALDE lyckats kohandla sig till talmansjobbet 2017-2019, som ett tröstpris till Spitzenkandidaten Guy Verhofstadt – men det fick Europolitics efter ett tag dementera. Hur det är med uppgiften om att ALDE fått två till utskottsordföringar sätter jag än så länge på kontot rykten. Om den delen skulle stämma så är en ren gissning är att från listan nedan så avstår EPP och S&D vardera en ordförandeplats.*

 


UTSKOTT  – Ordförande

AFCO – EPP

AFET – EPP

AGRI – EPP

BUDG – ALDE

CONT – EPP

CULT  – S&D

DEVE – S&D

ECON – S&D

EMPL  – GUE

ENVI – EPP

FEMM – S&D

IMCO – ECR

INTA – S&D

ITRE  – EPP

JURI – EPP

LIBE – S&D

PECH – EPP

PETI – EFDD

REGI – ALDE

TRAN – GREENS

Underutskott till Utrikesutskottet

SEDE – ECR

DROI – S&D

Vill ni uttolka förkortningarna till begriplig svenska så kolla här, läs mer om utskotten här.

Det man kan ifrågasätta är varför ECR har valt ett så lågprioriterat utskott som ett underutskott (Säkerhet & Försvar) istället för ett ”riktigt” utskott, starkt personligt önskemål från tung ECR:are som är lovad en ordförandeplats? Tjingadet följer D´hondt metoden, som Simon Hix redovisar utfallet i en tweet.

(PO)

Fotnot: EFDD hette tidigare EFD och är alltså partigruppen där SD sitter.

*En tidigare version av det här blogginlägget hade med, beskrivet som obekräftade uppgifter, Europolitics första uppgift om ALDE-talman. Blogginlägget har uppdaterats med Europolitics egen rättelse.

Annonser

VEM GÖR UPP MED VEM? – Olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Innan vi går in på olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet 2014-2019 så ska några av skillnaderna jämfört med svensk politik understrykas.

Europaparlamentet vs Riksdagen

Europaparlamentet har inget kvittningssystem som svenska riksdagen. Den som inte är med på en omröstning förlorar sin röst ( i riksdagen kan majoritet behållas genom att frånvarande ledamöter kan kvittas ut mot varandra). En annan skillnad är att partidisciplinen är svagare i Europaparlamentet än i svenska riksdagen (även om i genomsnitt 9 av 10 följer partilinjen). En tredje skillnad är det inte finns någon fast blockpolitik utan det är sakorienterade och hoppande majoriteter, där man gärna samlar en så bred majoritet om det innebär att man kan sätta press på EU:s andra lagstiftande kammare (ministerrådet med medlemsländerna).

Enkel majoritet 

Det normala beslutsfattandet är att Europaparlamentet använder sig av en enkel majoritet (av de ledamöter som röstar), vilket sker i en lagstiftnings första läsning i Europaparlamentet. Det gör att det exakta antalet som behövs för att uppnå en majoritet kommer att variera beroende på hur många ledamöter befinner sig i sin stol och trycker på röstningsknappen. Parlamentet har 751 ledamöter vilket gör att den teoretiska magiska gränsen är 376 om alla är på plats. I genomsnitt är det ca 15 procent som är frånvarande vilket gör att ca 625-650 ledamöter på plats får anses som normalt. Alltså i praktiken ”bara” ca 315-325 röster.

Om vi räknar med ett bortfall på tio procent som röstar mot sin partilinje så tappar en majoritet sisådär 30-40 röster till. Man kan anta även motståndarsidan tappar några, men vanligtvis inte lika många. Därför behöver man komma upp i lite över 400 ledamöter på papperet i ett ”normal fall” om man inte vill gå in och ha väldigt nervösa och ovissa omröstningar.

Sajjad Karim FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Sajjad Karim ECR FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Absolut majoritet krävs i andra läsningen

I första läsningen är det inte nödvändigt att vinna stort, men ju fler som röstar för Europaparlamentets position desto starkare står parlamentet gentemot ministerrådet, vilket blir formellt viktigt i en andra läsning om ministerrådet och Europaparlamentet inte är överens. Om Europaparlamentet vill föreslå ändringar till rådets ståndpunkter från den första behandlingar så måste Europaparlamentets ändring antas av en absolut majoritet av parlamentets ledamöter. Det betyder i klartext att det måste vara minst 376 ledamöter på plats i kammaren som trycker på knappen vid varje ändringsförslag. Då börjar ni förstå att det blir svettigt…

Ett räkneexempel

Vi tar ”Grande Coalition+ALDE” som exempel. Socialdemokraterna, EPP (Moderater och Kristdemokrater) och ALDE (liberalerna med Folkpartiet och Centerpartiet) har på papperet 479 ledamöter vilket ser ut som en stabil majoritet. Med det här exemplet vill jag att visa att det kommer att behövas ett aktivt arbete för att säkerställa röstsegern, för om man bara kör på som vanligt blir det statistiskt en obehaglig överraskning…

Koalitionen är överens om att man vill trycka till rådet med ändringsförslag Y men har av olika skäl inte alls de övriga partigrupperna med sig (de kanske gillar rådets ståndpunkt, de kanske är allmänt anti-EU och trycker alltid nej eller så vill de lägga ned sina röster). Statistiskt sett så tappar S & EPP & ALDE då ca 7o ledamöter som inte är i salen under omröstningen (de kanske är sjuka, på en resa på något sidouppdrag, har nationellt uppdrag, prioriterade annat politiskt arbete på plats under sessionen än att vara och rösta). Fortfarande finns en stabil majoritet med ca 410 MEP:ar från de tre partigrupperna som är i salen under omröstningen.

Men nu råkar det här vara ett förslag som just svenska kristdemokrater och socialdemokrater är väldigt mycket emot, tillsammans med några andra partier från andra länder. Statistiskt sett så röstar 1 av 10 ledamöter emot sin grupp och när 40 ledamöter byter sida så är vi plötsligt nere under den magiska absoluta majoriteten av ledamöterna –  376. Ändringsförslaget faller, ministerrådets ståndpunkt blir den gällande. (Den som vill fördjupa sig i detalj i hela lagstiftningsprocessen kan kolla in det här).

Samarbetsscenarion

Det här är anledningen till varför Europaparlamentet behöver breda uppgörelser över många partigrupper. Jag har tagit fram några olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet som samlar över 400 ledamöter. I samtliga finns den största partigruppen EPP med. Jag har inte tagit fram exempel utan EPP eftersom jag har svårt att se hur man kan få ihop över 400 ledamöter utan EPP i Europaparlamentet 2014-2019. Scenariona visar också det som många sagt i analyser efter valet, att det kommer att krävas ännu mera samarbete mellan de två stora partigrupperna för att få lagstiftningen gjord  än tidigare. Det kommer att ställa stora krav på gruppledarna och på den nye talmannen för att kunna lotsa igenom ändringar av ministerrådets ståndpunkter vid en andra läsning.

Socialdemokrater, Liberaler, Gröna och Vänstern samlar bara 360 ledamöter tillsammans. Att göra scenarior där dessa får med sig antingen ECR eller EFD men inte EPP känns inte som ett scenario som inträffar var och varannan session om jag uttrycker mig så…

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 20.35.56

Stora koalitionen är inte så stor…samlar numera bara 412 ledamöter

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 20.44.55


De två stora + liberalerna ger en större majoritet med 479 ledamöter.

 

Grande Coalition + ALDE kan egentligen bytas mot valfri annan partigrupp. Det är alltså ett scenario där S&D och EPP får med sig ytterligare en partigrupp. Mest troligt handlar det om ALDE. Om vi byter ALDE mot De Gröna blir det 462 ledamöter. Ett byte mot ECR skulle ge 482 ledamöter. Minst sannolikt är att man får med sig partigrupperna längst ut på kanterna dvs högerpopulistiska EU-kritiker i EFD och vänstergruppen GUE/NGL.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 20.49.08

Regnbågen med 529 ledamöter samlar partigrupperna som är positivt inställda till EU.

Det här Regnbågsscenariot är exempelvis vad som skulle krävas för att ha en möjlighet att exempelvis avsätta EU-kommissionen (fast då skulle nog alla EU-kritiska grupper vara väldigt på…). För att avsätta kommissionen krävs förutom absolut majoritet av parlamentarikerna även att av de som röstar så måste 2/3 rösta för att avsätta EU-kommissionen.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 22.24.26

Om liberaler, gröna och högern lyckas samarbeta får de 408 ledamöter.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 21.01.30

Om liberalerna går till höger, som får med sig högern om höger också blir det 406 ledamöter.

För partigrupperna innebär parlamentet 2014-2019 att det blir ännu viktigare att hålla koll på sina parlamentariker, att försöka sätta tryck på att röstdisciplinen upprätthålls och veta vilka som är bortresta och inte. Trycket, men även makten hos gruppernas inpiskarna ökar. Det kommer också att
gynna mer sammanhållna och homogena partigrupper (i det utgående parlamentet EPP, S&D och de Gröna) där man kan räkna med få löshästar jämfört med partigrupper där man lovat större frihet till partierna att rösta som de själva vill, oavsett om det är en fråga om ideologi eller realpolitik i att ”köpa in ett parti in i partigruppen” (i den period jag skämtsamt kallar för MEP-draften). Här är min bild att särskilt EFD kommer att ha fortsatt svårt att rösta på ett sammanhållet sätt, men även ECR kommer troligen att vara mer röstsplittrat än ALDE denna mandatperiod.

För de stora partigrupperna EPP & S&D kommer troligen det här att innebära ett mer kyligt kalkylerat när man väljer att förhandla med de andra partigrupperna och när man anser att det räcker att få med sig delar av de andra partigrupperna på ett förslag.

Till sist – summa summarum

Räkna med att samarbetsförmågan och kompromissandet konst kommer att finslipas ytterligare under kommande fem år, men räkna också med att politiska grupperingar till höger och vänster kommer att anklaga de stora mittenpartierna för konsensunspolitik och smyguppgörelser (här i Sverige är det ju nästintill ett blockpolitiskt tabu att prata om hur Moderater & Socialdemokrater skulle göra upp i de flesta stora politiska frågor). I de mer politiskt känsliga frågorna där det finns låsningar i Ministerrådet eller mellan ministerrådet och parlamentet kommer vi att se ur S&D och EPP gör upp med någon grupp till för att kunna säkra den absoluta majoriteten med 376 röster.

Räkna med att liberalerna är fortsatta favoriserade partners, men även att ECR och de Gröna vill försöka vara med att påverka där de har intresse och möjlighet.

LÄS ÄVEN: PARTIGRUPPERNA: Störst – ökar mest – minst

(PO)

Tillägg: Tack till Göran von Sydow och Åsa Westlund som påpekade otydlighet i syftning till röstlojalitet i gruppen och att jag missat att De Gröna följer partilinjen i högre utsträckning än ALDE. De Gröna är den mest röstlojala gruppen. Jag har förtydligat och rättat.

 

PARTIGRUPPERNA: Störst – ökar mest – minst

PARTIGRUPPERNA från vänster till höger

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 21.18.12

*I valresultatet ingår nya partier + grupplösa förra mandatperioden

När deadine passerat är det det dags att summera utfallet i det som jag skämtsamt kallat för MEP-draften, dvs perioden efter valet där det förhandlas om vilka partier som ingår i vilka grupper. Den stora nyheten före deadline var att EAF med högerextrema partier som Nationella Fronten mfl inte lyckades klara kriterierna att ha minst 25 ledamöter från en fjärdedel av medlemsländerna.

Den stora skrällen är att ALDE tappar sin traditionella position som tredje största partigrupp och är numera bara fyra. Vinnare i bronskampen är gruppen ECR med EU-skeptiska högerpartier som breddats till att numera omfatta mer populistiska partier. EPP (Moderater & Kristdemokrater) och S&D (Socialdemokrater) är fortsatt utan konkurrens de största partigrupperna.

EFD där Sverigedemokraterna ingår blev minsta partigrupp även den här gången men ökar i antal medlemmar på grund 5stjärnerörelsen i Italien och valframgångar för UKIP. I antal tappade mandat jämfört med förra mandatperioden är EPP och ALDE parlamentets förlorare, men där förlusten av ALDES självklara tredje plats svider mest.

Partigruppernas storlek har betydelse inte bara i praktisk maktpolitik (att få igenom sin politik) utan även i fördelning av maktposter i parlamentet. Parlamentet använder sig av d´Hondt-metoden för att fördela utskottsordförandeposter, vice ordförandeposter och rapportörskap där ju större grupp desto mer ”poäng” finns att skaffa sig poster. Här har storleksordning betydelse i vem som väljer först.

Hur politiken påverkas och hur olika konstellationer kan se ut kan du läsa här.

Officiell uppräkning av grupperna på parlamentets hemsida.

Titta gärna igenom en ganska pedagogisk video från Europaparlamentet hur det här med partigrupperna fungerar.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 22.04.57

Klicka på bilden för att komma till filmen

(PO)

 

 

FLASH: Sverigedemokraterna är klara för EFD


För en liten stund sedan gick Nigel Farage, ledare för UKIP, ut och tillkännagav att EFD klarar kriterierna för partigrupp vilket är minst 25 ledamöter från 7 länder. Det som varit svettigt för Farage att få ihop pusslet och till sist, trots uttalat motstånd under våren, fick Farage ta in SD (vilket jag de senaste veckorna lutat åt att han skulle göra).

Gruppbildningen har varit omgärdat av många Silly Season-rykten med partier in och ut men innehåller nu enligt ett pressmeddelande från UKIP 7 nationaliteter och 48 ledamöter.

FRANRIKE: Avhoppare från Front National, Joëlle Bergeron, 1 ledamot

ITALIEN: M5S, 17 ledamöter

LETTLAND: ZuZ 1 ledamot

LITAUEN: Lag & Rättvisa (Tvarka ir teisingumas) 2 ledamöter.

STORBRITANNIEN: UKIP 24 ledamöter

SVERIGE: Sverigedemokraterna 2 ledamöter

TJECKIEN: SSO 1 ledamot

Därmed klarade Farage, trots betydligt mer svårigheter pga många fler avhopp än vad jag trodde, av att bilda partigrupp. Nu återstår att se om mitt förvalstips om att även EAF (med Front National) bildas. Läs blogginlägget från 7:e maj om Rackarspel att vänta (och f-n ska veta att det verkligen blev ett rackarspel) där jag inte trodde att UKIP skulle få så stora problem, och att SD skulle vara ute i kylan.

Säkrast är väl att lägga in en brasklapp att tjuv- och rackarspelet säkert inte är slut. Gruppen är bräcklig med bara sju länder där flera delegationer bara består av en ledamot och att det faktiskt är några dagar kvar till den formella gränsen 24:e juni för att ta del av de extra bidragen det här året till partigrupper. Tillkännagivandet sätter också press på en del andra partier och kan få dom att välja att hoppa på EFD.

Men vinnare idag är framför allt Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson som satte allt hopp på kortet att få komma med i EFD och lyckades.

Läs mer ex hos SvD & The Guardian.

(PO)

Ödesvecka för Le Pen & Farage & SD

FOTO © Europeiska Unionen 2014

Vem kommer ut med Farage den här veckan? FOTO © Europeiska Unionen 2014

Den här veckan har Sverigedemokraterna sagt att de räknar med att komma med nyheter. Den här veckan har Le Pens partigrupp EAF sagt att man ska ha presskonferens och göra tillkännagivande av gruppbildande. Den här veckan är en ödesvecka för Nigel Farage och EFD. Den som lyckas få ihop parlamentariker från sju länder får bilda partigrupp, misslyckade innebär grupplöshet.

Förra veckan cirkulerade rykten om att ett litauiskt parti skulle hoppa från Farage till Le Pen (som därmed skulle vara klar), men det dementerades av partiet senare som förklarade sin lojalitet med EFD och Farage.

Läget inför veckan så långt jag har kunnat kartlägga det:

EAF (Marine Le Pen som dominerande gestalt):

FRANKRIKE: Front National 24 ledamöter

ÖSTERRIKE: Frihetspartiet (FPÖ) 4 ledamöter

BELGIEN: Vlaams Belang 1 ledamot

ITALIEN: Lega Nord 5 ledamöter

NEDERLÄNDERNA: Frihetspartiet (PVV) 4 ledamöter

POLEN: Kongresspartiet Nya Rättigheter (Kongres Nowej Prawicy) 4 ledamöter. (INTE TILLKÄNNAGIVET, men ihärdiga rykten från flera källor gör gällande att det är så)

Totalt: 42 ledamöter från sex länder. Saknas för att bilda partigrupp: Minst 1 ledamot från något annat än de listade sex länderna.

 

EFD (med Nigel Farage som dominerande gestalt):

ITALIEN: M5S, 17 ledamöter

LETTLAND: ZuZ 1 ledamot (Osäker på måndagen, bekräftad på tisdagen från olika håll och osäker från andra källor på onsdagen)

LITAUEN: Lag & Rättvisa (Tvarka ir teisingumas) 2 ledamöter.

STORBRITANNIEN: UKIP 24 ledamöter

TJECKIEN: SSO 1 ledamot

Totalt: 44 ledamöter från fyra eller 45 ledamöter från fem länder. Saknas för att bilda partigrupp: Ledamöter från ytterligare minst två länder som inte är något av länderna som redan är med i gruppen.

MÖJLIGA PARTNERS:

Sverigedemokraterna har sagt att de vill med i ECR, EFD eller bli grupplösa. Här väntas ECR säga nej, UKIP är tveksamma till SD men min gissning är i slutändan är Farage pragmatiker, behöver han SD tar han motvilligt in dom. Den enda grupp som sagt att de vill samarbeta med SD är Le Pens EAF.

Sedan finns det lite olika källor som säger olika saker, det gäller SGP från Nederländerna som placeras både i EFD och ECR. Euractiv skriver till exempel: ”Dutch MEP Bas Belder of SGP, is rumoured to be joining the ECR. The EFD has denied those reports. Spokesman Hermann Kelly said, “”We can confirm that both the Lithuanian and Dutch delegations of the EFD Group are very happy here. They are not only staying but are actively recruiting other delegations for the EFD Group.”
TILLÄGG: Under eftermiddagen gick SGP ut och gav beskedet (trots citatet ovan) att det blir ECR. Ännu ett exempel på vilken ryktessoppa det här är (och att det var rätt att inte placera SGP i EFD-listan, för mina gissningar använder jag både öppna källor och anonyma. I slutändan är det dock bara mitt fel om en bedömning blir felaktig).

EFD har redan tagit in komikern Beppe Grillos M5S-parti, men kan också få en satiriker från Tyskland. Martin Sonnebors ”Die Partei” har ett mandat. Sonneborn tänker sitta en månad i parlamentet och sen lämna över till nästa på listan, som sitter en månad i parlamentet, och sedan lämna över till nästa, som sedan…japp ni läste rätt. Sonneborn hävdar att hans parti inte är det galnaste i Europaparlamentet.

I avdelningen rykten så finns det snack om att Independent Greeks som sitter med ECR skulle kunna byta till EFD, även om det troligen är just bara rykten. Det finns uppgifter om att det håller på och skär sig mellan Wilders i EAF och polackerna, och då skulle polackerna kunna vara villebråd för EFD. Det ryktas också om en FN-ledamot som kör sitt eget race skulle kunna vara lösningen för Farage. I ett läge då EFD får ihop det och EAF inte får det ska man inte vara helt säker på vad Lega Nord gör heller (även om olika UKIP-twittrare bedömer det helt uteslutet att Farage och Lega Nord kan samexistera i en grupp).

Den här veckan blir ett jagande, snackande och schackrande för att få med ledamöter från rätt länder. Det finns säkert fler spelbrickor i detta än vad jag har på radarn. Hur det går avgör om vi får se en, två eller ingen partigrupp till höger om högern ECR.

(PO)

Grillo väljer Farage

Till sist en bra nyhet för hårt prövade Nigel Farage och UKIP. Italienska Femstjärnerörelsen med den svårförutsägbare komikern Beppe Grillo verkar nu efter en massa krumbukter landa hos Farages EFD-grupp.

Under dagen hölls en onlineomröstning där italienarna hade valet EFD, ECR eller grupplösa.

EFD vann omröstningen överlägset med 23 121 röster. Grupplöst fick 3533 röster, medan ECR 2930 röster.

Grillos parti har 17 ledamöter i parlamentet, men EFD utmaning är att få ihop ledamöter från sju länder för att få fortsätta att vara en grupp.

(PO)

Skickliga schackdrag av ECR

Skärmavbild 2014-06-12 kl. 15.19.19

Klicka på bilden för att komma till ECR på twitter.

De konservativa skeptikerna i Europaparlamentet har idag haft en intensiv dag. I skuggorna finns en eller flera skicklig politisk spelare som antagligen är Torypolitiker –  som idag har lyckats med följande:

*ECR & Tories gör sig immun mot kritiken att samarbeta med dömda rashetsare i Dansk Folkparti och Sannfinländarna genom att välja ännu en muslim som ledare. Ny gruppledare är Syed Kamall, en 46-årig Londonbo. Kamall är bördig från Guyana. Detta kommer veckan efter att ECR utsett en annan muslim som talmanskandidat, torykollegan Sajjad Karim. Det är helt uppenbart att DFP och Jussi Halla-Aho i Sannfinländarna nu betalar priset för att vara med i ECR och har att lojalt sluta upp bakom Kamall & Karim.

*Skickat ännu en torped på UKIP:s förhoppningar att få ihop EFD-gruppen genom att ta med tyska eurokritiska partiet AfD med 7 ledamöter i ECR, som dock fick vänta en vecka extra så att Cameron hann träffa Merkel i Harpsund och försöka kohandla om att Merkel skulle släppa stödet för spitzenkandidaten Juncker.

*Extra väntetiden att ta med AfD gjorde att andra partier (ex Sannfinländarna och Dansk Folkeparti) hann tas in så Tory skulle hamna i en knapp minoritet, så att Tory vid omröstningen kunde rösta EMOT AfD i ECR och sen säga – sorry förbundskansler Merkel, vi kunde inte stoppa dina tyska motståndare men vi tycker bäst om dig i alla fall, du är vår sanna tyska syster (jag finner det osannolikt att AfD skulle kunna ha fått gå med i ECR utan ett tyst godkännande från Tories, det vi ser nu är skickligt politiskt spel. Om Merkel ute på Harpsund gett David Cameron Juncker på ett silverfat så hade AfD inte gått med i ECR, jag kan naturligtvis inte bevisa den slutsatsen – kalla det fingerspitzengefühl eller nåt).

*Liten bonus, även ett bulgariskt parti med två MEP:ar togs in i gruppen.

*ECR stävar nu helt öppet att försöka nå positionen som tredje största partigrupp i Europaparlamentet. En position som innebär en möjlig roll som Kingmaker och tungan på vågan när majoriteter ska försöka skapas för att exempelvis välja Kommissionens ordförande eller talman. Bland annat drar Beppe Grillos svårberäkneliga 5stjärnerörelse igång en omröstning om vilken av grupperna man ska välja, där ECR är tydligen ett alternativ. 24 juni är målsnöredagen då grupperna ska formeras formellt.

Den eller de som står för den politiska planeringen i Tory skulle just nu vara värdiga en egen TV-serie som West Wing.

(PO)

Tillägg: Tory med 19 ledamöter ska ha röstat nej. Även polackerna i gruppen med 19 ledamöter ska ha röstat nej. Det är 38 ledamöter emot…läs mer om matematiken som inte borde gå ihop sig hur man än vänder och vrider på det. 

Tillägg: ECR kom sist i omröstningen m Beppe Grillo, vann gjorde EFD.

 

UPPGIFTER IDAG: Le Pen i mål, godnatt Farage

PHOTO © European Union 2014

OUI! Marine Le Pen jublar PHOTO © European Union 2014

Mycket tyder nu på att EAF, den mest högerextrema gruppen kommer att bildas i Europaparlamentet. Sharon Bellul Enici (från Malta) som är generalsekreterare för EAF bekräftar för Europolitics att European Alliance For Freedom klarar kriterierna att bilda partigrupp som innebär medlemmar från minst sju länder.

Enligt uppgifter på twitter handlar det om polska Kongresspartiet Nya Rättigheter ((Kongres Nowej Prawicy) som har en ledamot som sagt gör om kommissionsbyggnaden till en bordell) med 4 ledamöter som har signat upp för EAF. KNP är nya i parlamentet. Twitter pekar också ut att minst en ledamot från litauiska Lag & Rättvisa (Tvarka ir teisingumas) ska ha valt EAF. Lag & Rättvisa satt den gångna mandatperioden med Nigel Farages grupp EFD.

Det innebär att EAF består av följande (om uppgifterna är korrekta):

FRANKRIKE: Front National 24 ledamöter

ÖSTERRIKE: Frihetspartiet (FPÖ) 4 ledamöter

BELGIEN: Vlaams Belang 1 ledamot

ITALIEN: Lega Nord 5 ledamöter

NEDERLÄNDERNA: Frihetspartiet (PVV) 4 ledamöter

POLEN: Kongresspartiet Nya Rättigheter (Kongres Nowej Prawicy) 4 ledamöter.

LITAUEN: Lag & Rättvisa (Tvarka ir teisingumas), 1 el 2 ledamöter.

Totalt: 43 el 44 ledamöter.

Det här är förstås en prestigevinst utan dess like för Marine Le Pen. En annan vinnare är Storbritanniens premiärminister David Cameron som lyckats att slå sönder Nigel Farage partigrupp genom att värva över EFD-partier till ECR.

Samtidigt finns uppgifter om att det först är nästa vecka som en presskonferens kommer att hållas för att tillkännage gruppen. Ryktena nu kan innebär att det är en del i ett psykologiskt spel att försöka få UKIP att mjukna och göra upp med Le Pen om att bilda en starkare gemensam pakt (mitt scenario 4) eller att få tveksamma partier att hoppa på ett vinnande skepp. Samtidigt har föregångargruppen ITS gått under av interna strider, så även om det blir en partigrupp med precis sju länder bildas så är det inte säkert att den överlever hela mandatperioden.

För Sverigedemokraternas del återstår nu följande hopp för att slippa grupplösheten: Ryktena är förhastade och Farage ser till att vinna tillbaka polacker och litauer och kanske på köpet lyckas flörta hem Lega Nord och plockar in SD för att klara av gruppgränsen (mitt scenario 3) eller att Farage och Le Pen gör upp och SD ansluter (scenario 4).

Samtidigt finns EAF:s kassör, sverigedemokraten Kent Ekroth och suppleanten i riksdagens EU-nämnd, just nu i smeten på PLUX (krogarna intill Europaparlamentet) enligt sociala medier. Man kan utgå från att han deltar i det politiska förhandlingsspel som pågår.

TILLÄGG: Enligt SD:s pressansvarige Martin Kinnunen är Kent Ekroth på plats på uppdrag för SD för att förhandla med andra partier. SD räknar med att tidigaste i nästa vecka ha något att kommunicera i gruppfrågan. Kinnunen uppger också att ”Kents engagemang i EAF är över”, men har inte svarat på den raka frågan är Ekroth idag  kassör i EAF, ja eller nej.”

TILLÄGG 2: Under onsdagen har dementier från litauiskt håll dykt upp, att det ska inte handla om dom i alla fall. Återstår att se om det bara är medvetna rykten i det politiska spelet eller om det finns fler kort i bakfickan hos Le Pen, eller om det är som så att litauerna fått kalla fötter. TBC!

(PO)

Torysamarbetet sker för att knäcka UKIP

FOTO (C) Europeiska Unionen 2012

David Cameron (till vänster på bilden) möter S-ledaren Martin Schulz.                                                 FOTO (C) Europeiska Unionen 2012

David Cameron kommer till Sverige i morgon och leder ett parti som har tagit in både Sannfinländarna och Dansk Folkeparti i partigruppen ECR. Ett drag som har förvånat många, varför vill Cameron politiskt ”normalisera” dömda brottslingar som Jussi Halla-aho. Halla-aho fick så sent som 2012 en dom för hets mot folkgrupp och brott mot trosfriden i Finland. Hans parti Sannfinländarna har en språkpolitik mot den svenskspråkiga minoriteten som åtminstone i mina ögon är obehagligt likt det gamla finska fascistpartiet IKL från 30-talet.

I Dansk Folkeparti finns den megapopuläre Morten Messerschmidt, men även han är dömd (2002). För fem år sedan ville inte Tory ha med DFP i ECR, men varför nu? Vad är skillnaden? Om vi bortser från politisk retorik som att partierna har förändrats och är mer mogna…

Först måste vi konstatera: All politics is local. Tory led ett förnedrande nederlag i valet mot UKIP och Nigel Farage. Det Tory gör nu är att försöka slå undan benen på Farage och få honom att framstå som en misslyckad demagog som inte kan få ihop en partigrupp. Priset, att bli associerade med Jussi Halla-aho, svenskhetsande Sannfinländarna och Dansk Folkeparti, betraktas som acceptabelt. Genom att sno åt sig UKIP:s allierade eller potentiella partners (där priset är acceptabelt, det lär det inte vara i Sverigedemokraternas fall med tanke på relationen till Fredrik Reinfeldt) framför nosen ska Nigel Farage lämnas ensam, få mindre talartid och försvinna in i tystnaden. Det andra scenariot är lika lovande för Tories, att Farage ska till sist inse att enda chansen att få en grupp är att samarbeta med Le Pens Nationella Fronten. Då kan Tories demonisera UKIP som smygfascister i den stundande brittiska valkampanjen.

För David Cameron är hotet från UKIP en fråga om politisk överlevnad och fortsatt regeringsmakt. Genom ett smart spel i Europaparlamentet kan Cameron vända katastrofen som gjorde UKIP störst till en Machiavellisk triumf. Återstår att se om han kan hantera Angela Merkel och frågan om Juncker likadant, att bli av med Juncker är ytterligare en sak som skulle stärka Cameron gentemot UKIP. Räkna med att de tyska eurokritikerna AfD inte kommer med i ECR om Merkel går med att stoppa Juncker, räkna med det motsatta om Harpsundsrodden inte ger ett för Cameron önskvärt resultat.

(PO)

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Allt tuffare för Le Pen och Farage

I dragkampen mellan partigrupperna så ser det allt mer ut som att både Marine Le Pen och Nigel Farage håller på att få stora problem med att få ihop sina respektive partigrupper EAF och EFD. Framför allt är det ECR:s framgångsrika värvningar som inneburit att att bland annat Dansk Folkeparti och Sannfinländarna har försvunnit från EFD som har ställt till det i matematiken, samtidigt som Sverigedemokraterna sagt nej tack till EAF.

För att få bilda partigrupp behövs minst 25 ledamöter (det är inget problem för Le Pen och Farage) från minst sju medlemsländer (det är här skon klämmer).

PHOTO © European Union 2014

Far och dotter Le Pen (Foto © Europeiska Unionen 2013)

Möjliga partier i EAF

FRANKRIKE: Front National 24 ledamöter

ÖSTERRIKE: Frihetspartiet (FPÖ) 4 ledamöter

BELGIEN: Vlaams Belang 1 ledamot

ITALIEN: Lega Nord 5 ledamöter*

NEDERLÄNDERNA: Frihetspartiet (PVV) 4 ledamöter

*Uppges hålla dörren öppen för att fortsätta i EFD

FOTO © Europeiska Unionen 2014

Farage spanar efter gruppkamrater (FOTO © Europeiska Unionen 2014

Möjliga partier i EFD

STORBRITANNIEN: UKIP 24 ledamöter

ITALIEN: Rörelsen 5 stjärnor (M5S) 17

(ej bekräftat, Grillo flörtar med de Gröna).

LITAUEN: Lag & Rättvisa (Tvarka ir teisingumas), 1 el 2 ledamöter (1 uppges ha bestämt sig för EFD, den andra tvekar).

TJECKIEN: Fria Medborgarpartiet (Strana svobodných občanů, Svobodní) 1 ledamot

Kvar att bestämma sig (där EFD el EAF kan vara alternativ enl olika källor):

SVERIGE: Sverigedemokraterna 2 ledamöter. Vill till ECR (Tories) eller EFD. Har uteslutit EAF.

POLEN: Kongresspartiet Nya Rättigheter (Kongres Nowej Prawicy) 4 ledamöter. Väljer mellan EFD och EAF.

TYSKLAND: Alternativ för Tyskland (AfD), 7 ledamöter. Vill till ECR, EAF är inget alternativ. Kanske är EFD möjligt om Cameron stänger dörren till ECR av hänsyn till Merkel.

STORBRITANNIEN: Unionistpartiet 1 ledamot. Uppges framför allt välja mellan EFD eller grupplöshet.

Det är möjligt att jag har missat något parti. Det är inte alltid helt lätt att följa med i alla turer och besked. Det kanske också finns något/några parti som har lämnat besked men kan ändra sig i en i sista runda om budet är tillräckligt lockande.

Men just nu börjar det se rejält svårt ut, både för Farage och Le Pen. Här kommer några scenarior på vad som kan hända (utan inbördes rangordning).

SCENARIO 1 (EAF bildas men inte EFD):

Le Pen får över polackerna, vilket gör att hoppet släcks för Farage eftersom AfD samtidigt går till ECR. Det gör att tjeckerna eller litauerna i EFD går över till EAF. UKIP blir grupplösa (inte välkomna i ECR, vägrar samarbete med Le Pen) vilket även blir fallet för Sverigedemokraterna. Beppe Grillo lyckas trixa in sig efter många om och men i De Gröna som till sist inte tycker att man kan tacka nej till 17 ledamöter vilket innebär att De Gröna blir tredje största grupp.

SCENARIO 2 (EFD bildas (utan Sverigedemokraterna) men inte EAF):

Efter att polackerna bestämt sig för Farage så ser det mörkt ut för Le Pen, det gör att Lega Nord bestämmer sig för att stanna kvar i EFD. Samtidigt händer miraklet som Farage hoppats på, Cameron stoppar av taktiska skäl (relationen till Merkel) tyskarna i AfD från att gå med i ECR, och plötsligt står AfD att knacka på. EFD blir då en ganska stark grupp på 60 ledamöter. Sverigedemokraterna tas inte inte och Le Pen fortsätter i grupplösheten.

SCENARIO 3 (EFD bildas (med Sverigedemokraterna) men inte EAF):

Efter att polackerna bestämt sig för Farage så ser det mörkt ut för Le Pen, det gör att Lega Nord bestämmer sig för att stanna kvar i EFD och för att kunna tillkännage gruppen tar Farage in Sverigedemokraterna (trots motsatta besked tidigare). Le Pen fortsätter i grupplöshet. EFD blir en grupp på 55 ledamöter.

SCENARIO 4 (EFD & EAF blir ”EAFD”)

Efter högt tonläge och många angrepp under våren så kovänder Nigel Farage efter att ha suttit ned och haft ett långt samtal med Marine Le Pen när det står klart att ingen av grupperna får ihop en majoritet. Farage som länge har tvekat ändrar sig, inte bara för att utsikten att vara grupplös och inte få så mycket talartid man kan göra Youtubeklipp av utan framför allt för Le Pen erbjuder ett ”offer he can not refuse”. Front National inser att enda sättet att få med UKIP är att ge Farage gruppledarposten och en del annat smått och gott. Det här får till resultat att Beppe Grillo som inte kan tänka sig samarbeta med Le Pen rusar vidare för att hitta en annan grupp. ”EAFD”-Gruppen får runt 65 ledamöter. Sverigedemokraterna då? Antingen så står Jimmy Åkesson fast vid att vägra samarbete med Le Pen och ställer sig stoiskt utanför för att inte bryta mot löftet att inte samarbete med Front National, eller så konstaterar han att gruppen nu fått en annorlunda inriktning, att UKIP är garanten för att det är ”rumsrent” och att han är nöjd en efter ”lyckosam” förhandling.

SCENARIO 5 (Ingen av grupperna bildas)

Både EAF och EFD snubblar på målsnöret, det långa mötet mellan Farage och Le Pen slutar i verbalt slagsmål efter att Beppe Grillo insisterat att vara med, och positionerna är helt låsta. Ingen av grupperna lyckas bildas. Något av småpartierna (litauer och tjecker) lyckas krypa sig in i ECR. För de flesta återstår bara grupplöshet och det hela slutar i stor prestigeförlust för både Marine Le Pen och Nigel Farage.

(PO)

sd-affisch

Sverigedemokraterna – en bricka i ett större spel