När man är i Estland så får man ändå konstatera med lite beklagan att Siim Kallas, det estniska Reformpartiets kandidat till ordförande i ALDE:s europeiska partiorganisation förlorade ordförandestriden i Budapest mot nederländernas Hans van Baalen.
Van Baalens seger kan beskrivas som förkrossande med 296 röster mot Kallas 117. Van Baalen var tidigare vice ordförande i organisationen.
Fredrick Federley som drog tillbaka sin kandidatur som ordförande till förmån för Siim Kallas lyckades bli vald som en av ALDE:s vice ordförande. Totalt har ALDE sju viceordförande och Federley lyckades vinna ta den sista platsen med god marginal
– När vi ser hur klimatförändringarna, arbetslösheten och utmaningarna med att hjälpa människor på flykt ställer allt större krav på den Europeiska politiken vill jag att de liberala partierna i Europa ska vara de som presenterar en tydlig väg framåt för framtidens Europa, säger Fredrick Federley i ett pressmeddelande.
En sak som Federley pekar ut är de krafter som hotar den liberala demokratin, som bland annat utvecklingen i Ungern.
– Vi ser ju att inte minst Ungern tummar på frågor gällande demokrati, yttrandefrihet och en fri journalistik. Där har vi ett viktigt arbete och också en stor utmaning att försöka motverka att fler länder går i den riktningen, säger Fredrick Federley i pressmeddelandet.
Posten ska inte blandas ihop med partigruppen i Europaparlamentet utan är paraplyorganisationen för alla europeiska partier.
Det har väl inte undgått någon som har ett försvars- och säkerhetspolitiskt intresse i vårt avlånga land att Sverige från och med årsskiftet leder Nordic Battlegroup. 1900 svenskar ingår i styrkan som totalt omfattar ca 2500 personer från Lettland, Litauen, Estland, Finland, Norge och Irland.
Styrkan ska med tio dagars varsel under första halvåret i år kunna börja vara på plats i ett insatsområde. Beslutet måste fattas enhälligt av EU-länderna. Ett sådant beslut har aldrig fattats tidigare. Jag har sedan en tid tillbaka hört snack om att Sverige trycker på rätt hårt att försöka få enighet att skicka styrkan – någonstans, varstans som helst, bara det blir skarpt. Ställena jag hört talas om är Mali (där Sverige i januari kommer att ha 250 man i en FN-insats), östra Kongo och Sydsudan. På twitter har Carl Bildt även spekulerat om Libyen.
Och innan ni undrar om NBG15 inte skulle kunna användas som fredsbevarare i Östra Ukraina så låt mig bara säga att det är en politisk omöjlighet utan Rysslands godkännande och engagemang. Just nu finns det inte på kartan att Ryssland skulle vilja se en EU-styrka i Ukraina nära ryska gränsen.
Och det är fler än jag som märkt av ett svenskt intresse att få använda trupperna skarpt. Enligt Irish Independent så är den svenska lobbyingen kraftfull:
However, Sweden, which will act as the lead country in this battlegroup, is exerting huge pressure at political level for deployment.
”Huge pressure” är en anmärkningsvärd stark formulering vilket säger en del om hur det uppfattas från irländskt håll. Det finns flera samverkande politiska skäl till att Sverige trycker på. Det handlar om att positionera Sverige så att man plockar poäng till omröstningen om en plats i FN:s säkerhetsråd 2017-2018 där Sverige konkurrerar med Nederländerna och Italien om två EU-platser. Det finns en bred uppslutning i svensk politik att sikta på att få en sådan plats.
Från de som vill se ett mer aktivt EU-samarbete i KUSP-frågorna (Utrikes- och säkerhetspolitik) så är det också önskvärt att EU efter sju långa år använder sig av sina militära resurser. Det är en efterlängtad milstolpe som anhängarna hoppas ska svetsa samman unionen mer och bidra till värdefulla erfarenheter att bygga vidare på. ”Om vi nu har stridsgrupper så ska de väl användas för att förbättra säkerheten i världen” är det grundläggande argumentet.
Samtidigt finns det motstånd att skicka iväg styrkan. Margot Wallströms motpol i regeringen uppges vara försvarsminister Peter Hultqvist som inte vill använda sig av styrkan.
Jag kan bara spekulera i varför, om nu ryktena stämmer, och att det i sådana fall handlar om försvarets anstränga ekonomi och att i ett osäkert läge i Östersjöområdet skicka iväg en Nordisk Stridsgrupp till Afrika är att spela bort ett av få spelkort som finns vid en plötsligt upptrappning som också involverat ett av EU:s medlemsländer.
Det var ju Ukrainas önskan om söka samarbete och närmande gentemot EU som utlyste den ryska aggressionen med annekteringen av Krim och invasionen i östra delarna av landet. Krisen med Ryssland kommer att uppta stor del av EU:s utrikesfokus under 2015. EUbloggen förutspådde redan i september en lång och kall vinter.
Utifrån det perspektivet är det inte konstigt att mer försiktiga politiker i Östersjöområdet kommer att vara motsträviga att skicka iväg NBG15. Satt jag som försvarsminister i Estland, Lettland och Litauen så skulle i alla fall jag varit väldigt tveksam. Hur den dragkampen kommer att sluta är ovisst.
Stridsgrupperna har funnits sedan 2007 och besluten om gemensam militär krishanteringskapacitet går tillbaka till 1999 och toppmötet i Helsingfors. Stridsgruppen är utbildad på att under en begränsad tid kunna agera längs hela konfliktskalan, från humanitär hjälp till väpnad strid. Jag har tidigare skrivit om hur ett medlemsland som Sverige skulle få militär hjälp genom EU:s strukturer.
Fakta om styrkan: En kärna av arméförband, förband för logistik, sjukvård och spaning samt ett flygförband med 8 st JAS 39 Gripen, 7 st helikoptrar (för akutsjukvård och trupptransport) och två transportflygplan. Styrkan ska kunna operera i 30 dagar i insatsområdet, och med försörjning vara på plats i upp till 120 dagar.
Tillägg 1: Inlägget har uppdaterats och förtydligats efter påpekande av Reservofficer på twitter, som också följt upp med ett blogginlägg där en eventuell utstationering analyseras ur mer militärt perspektiv. Läs det här.
Tillägg 2: Carl Bildt har nu utvecklat sina tankar kring NBG15 och varnar för att det kan bli den sista. Läs blogginlägget här.
Tillägg 3: Debatten om NBG15 har gått rätt het efter att inlägget postades. Även Johan Wiktorin har bloggat om det och argumenterar för att NBG15 inte ska skickas iväg, och många har diskuterat styrkan på twitter, här ett urval av tweets:
KALASJNIKOV, ZJIRINOVSKIJ & GAZPROM: EU kom idag med ännu fler sanktioner mot Ryssland pga landets krig i Ukraina, bland annat mot oljejättar och välkända firmor som Kalasjnikov och den ökände nationalisten Zjirinovski som fram till 2011 ville återföra Finland in under det Ryska Imperiets spira. Bland annat slår EU mot bolagens möjlighet att finansiera sig i EU och listan på personer utökas bland annat med tolv Duma-ledamöter som högljutt stött Rysslands krig i Ukraina.
Avgående rådsordföranden Herman Van Rompuy konstaterar att EU kommer att utvärdera i slutet av månaden om den bräckliga vapenvilan håller i Ukraina eller inte, och det avgör om EU rullar tillbaka sanktioner eller inte.
Det finns flera tecken på att den kollektiva säkerheten inom EU kommer att testas ytterligare av Ryssland denna höst och vinter, som riskerar att bli riktigt kall.
Redan nu har Ryssland strypt gasleveranser till Polen med nästan hälften, något som förnekas av Gazprom. Men det är uppenbart att polskt stöd till Ukraina, bland annat med vidare export av gas, och landets hökaktiga hållning påverkar.
Ryssland väntas också slå tillbaka mot EU där det gör som ondast. Europeiska flygbolag riskerar att stoppas att flyga över Ryssland, vilket innebär kostnader och intäktsbortfall för många redan skakiga flygbolag. Det talas om importstopp av bilar från EU, vilket slår mot bilindustrin. Här är det många europeiska bilföretag som inte mår riktigt bra. Att hålla ögonen på är reaktionen i länder som visat sig vara tveksamma till sanktioner mot Ryssland och som även har en utsatt bilindustri. Särskilt intressant blir det att följa Italien.
Det finns också andra saker som oroar:
1) Kränkningen av EU:s yttre gräns Schengen när den estniska säkerhetspolis Estor Kohver som undersökte gränsöverskridande brott lockades i en fälla kort efter att USA:s president Barack Obama varit på besök. Ryska säkerhetstjänsten FSB använde sig av rökgranater och elektronisk störning och plockade säkerhetspolisen innan dennes back up hann reagera. Estlands förhoppning om att undvika göra storpolitik av det har grusats av att Kohver nu sitter i det ökända Lefortovofängelset där han inte fått träffa estniska diplomater. EU har nu krävt att Ryssland ska släppa Kohver, men risken är uppenbar att han nu är bara en liten bricka i det större söndra och härskaspelet. Det ska tilläggas att Ryssland och Estland träter om på vilken sida av gränsen som Kohver stod. Estland har en stor ryskspråkig minoritet, framför allt i gränstrakterna.
2) Lettland, även det ett land med stor ryskspråkig minoritet, går till val i oktober och det finns ryskspråkiga letter som slåss på separatisternas sida i Ukraina. Lettlands säkerhetspolis har precis gjort ett större tillslag i landet och bland annat funnit vapen. Det finns alltså risk för att det blir oroligheter i samband med valet. Situationen i Estland och Lettland är extra bekymmersam pga den nya ryska doktrinen om att beskydda etniska ryssar över allt, vilket kan användas som en ursäkt.
3) Litauiska medborgare som deserterade från Sovjetunionens väpnade styrkor när landet förklarade sig självständigt bör inte resa till länder som har utlämningsavtal med Ryssland. Ryssland vill nu ställa den första inför rätta. Det påstådda brottet är alltså över 20 år gammalt mot ett land som inte längre finns.
4) Ryssland vinner mediekriget eftersom vi inte har verktygen att dissekera propagandan. Det här blogginlägget från en fd redaktör på Kyiv Post beskriver det som den mest sofistikerade propagandamaskinen som världen har sett:
”…one that attacks, undermines and emasculates a key source of information that you may rely on: the Western media.”
Det sker genom att underminera trovärdigheten i de medier som är verksamma i demokratier (ryska medier är i regimens kontroll numera även om de i formen försöker framställa sig som likvärdiga med oberoende demokratiska medier). De ryska medierna spelar i samma lag som ryska staten och med statens mål för ögonen, vilket inte västmedia gör. Journalister i väst vill inte göra fel, är försiktiga och vill ha saker verifierade av alla parter innan man slår fast en absolut sanning. Även om det är jakt på att nyheten ska komma först, så vill man inte göra ett fel som kommer att jaga en. Eftersom de ryska soldaterna på Krim inte hade ryska uniformer eller bekräftade att de var ryska soldater så avstod de flesta västmedier från att rapportera att det nu dykt upp ryska soldater på Krim även om man visste att det var sant.
”Absurd though it seems, these are the reasons I cannot tell you on the radio tonight some things that I know personally to be true: There never was a rebellion in Ukraine: it was fomented by Russian intelligence operatives – most people in eastern Ukraine never supported the separatists. The reason the Ukrainian army has suffered reverses in the last two weeks is because Russia sent in massive quantities of men and materiel to stop the ”rebels” from losing. MH17 was almost certainly shot down by a BUK anti-aircraft missile, operated by Russians. And the ”ceasefire” is almost certainly a ruse to wrong foot the West and the Ukrainian government into lowering its guard ahead of further Russian intervention in Ukraine, and then further afield.
I can’t tell you all that because the Kremlin propagandists will assault my every claim with obfuscation, confusion and denial, and their account will be broadcast in the Western media, who ”seek the other side of the story,” and give it equal airtime, as if this other side of the story is not the outright lies and propaganda that it actually is.”
Till det kommer att Kreml är skicklig på att utnyttja den grundläggande sunda antiauktoritära skepticismen som finns i fungerande demokratier, den som gör att man ifrågarsätter det som sägs och rapporteras. Alex Voronov skriver i Eskilstuna-Kuriren om Putins nättroll.
Det man kan lägga till sedan Voronov skrivit det är att tecknen hopar sig att de ryska nättrollen flyttat in på svenska på twitter. Anonyma twitterkonton som sår tvivel och förvirring, och som serverar sanningar anpassade efter mottagaren.
Gentemot ”Hökar” hån och indirekta hot i syfte att få dom att tystna eller sänka sin profil och gentemot duvor en servil vänskap och matande med länkar och information från den ryska propagandan för att bygga på relativistiska resonemang om den ena sidan och den andra sidan och i förlängningen att skapa förståelse för Rysslands agerande. Det sker, här och just nu.
TILLÄGG: Efter att blogginlägget skrevs har Finlands försvarsminister Carl Haglund gått ut och pratat offentligt om Rysslands ”trollfarmar” och propagandan i sociala medier. Läs mer här.
Ryssland har sedan länge kunskapen om hur man klär lögn till sanning. Den ryske trubaduren Vysotskij (1938-1980) fångar det Kreml nu gör på ett väldigt elegant sätt.
För EU innebär Rysslands fortsatta agerande en utmaning att klara av söndra och härskaspelet. EU med sina 28 medlemsländer har varit stegen efter för att möta hoten på ett sådant sätt att upptrappningen från Rysslands sida inte fortsätter. EU-långsamheten är inte så konstigt eftersom det är svårt att få konsensus i ett stort rum om vad som ska göras, och att man är betydligt nervösare ju närmare man är oroshärden.
För Sveriges del är det beklagligt att vårens dramatiska vindkantring i säkerhetspolitiken inte upptagit mer plats i valrörelsen. Frågorna man skulle vilja få höra de sista dagarna i valrörelsen är bland annat: Hur ser partierna i dag på den svenska ensidiga solidaritetsförklaringen där vi ska ge hjälp till våra grannar (och ta emot hjälp om så behövs). Försvarsberedningens formulering:
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vi ska därför förbereda oss för att efter egna nationella beslut kunna ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt.”
Gäller den eller inte? Det här är frågor som i värsta fall blir konkreta under mandatperioden och som hamnar på den sittande regeringens bord:
Vad säger partierna om Estlands president Ilves ringer och ber om att tio JAS-plan ska stationeras i Tallinn för att freda estniskt luftrum och svenska fartyg och soldater ska skickas som förstärkning för att stoppa ”små gröna män” i Narva? Ja eller nej?
Eller vapenexportfråga, i samma scenario men Ilves ber om omedelbar leverans av vapen, kan Sverige exportera vapen till länder i krig? Ja eller nej?
Men det är också intressant att få svar på hur Sverige och EU egentligen ska agera? Har vi förmågan att hantera ”asymmetriska hot” som att det kommer ”små vänliga gröna män som kastar varpa på Gotland”? Jag säger inte att det kommer att hända, men att det är frågor som vi behöver ställa oss idag.
Slutligen, hur Vladimir Putin och Ryssland kommer att agera framöver är omöjligt att säga. Moder Ryssland är heligt för Putin, problemet är bara att Moskva inte är enig med resten av världen var gränserna för denna moder går. Det gör att det kan bli en kall vinter.
Temperaturen kring euron fortsätter att stiga. Fler och fler signaler om att beslutsfattare runt omkring i Europa börjar bli nervösa när det gäller euron och dess framtid hopar sig.
De länder som ska införa valutan enligt fördragsåtaganden, som Sverige, skattar sig just nu lyckliga att man inte kom med. Trots att Sverige röstade nej i folkmomröstningen så är egentligen Sverige bundet av fördraget att införa Euron när konvergenskriterierna är uppfyllda – vilket Sverige medvetet valt att inte uppfylla. Under min tid i EU-kommissionens pressrum 2006-2007 kom frågan flera gånger till EU-kommissionens talesmän när man skulle skruva åt tumskruvarna på Sverige så att man uppfyller sina åtaganden.
Just nu är många Eurovänner glada över att Sverige står utanför. I Agenda i söndags sade bland annat finansminister Anders Borg att det var skönt att Sverige inte är med, läs mer i Expressen. Men regeringskamraterna i Folkpartiet är de enda som just nu i Sverige ändå förordar ett medlemskap – som i fredags på SvD Brännpunkt.
Det är snarare Borgs försiktighetslinje som präglar inriktningen i andra länder än Birgitta Ohlssons europositiva hållning.
Euractiv rapporterar idag om AFP som uppger att flera nya medlemsstater i EU, som också har förbundit sig att införa Euron när de är redo, nu tvekar och vill ta sig ur sina förbindelser. Diplomatiska källor pekar ut sju länder som är överväger folkomröstningar för att ändra sina fördrag med EU. Det är förutom tidigare euroskeptiska Tjeckien med presidenten Vaclav Klaus i spetsen och Ungern som hintat åt det här hållet tidigare, även Bulgarien, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien. Samtliga länder kom med 2004 eller 2007. De här länderna har också krävt att få sitta med vid bordet när euroländerna diskuterar krisen, eftersom besluten också påverkar länder som också är förbundna att gå med i framtiden.
Cypern, Estland, Malta, Slovakien och Slovenien som också de kom med i den femte utvidgningsvågen har redan infört Euron som valuta.
Samtidigt ökar trycket på Grekland med ryktena om en statskonkurs, och diskussionerna om ett land kan lämna eller inte går heta. EU-kommissionen försöker skapa lugn genom att slå fast att det inte går att lämna eurosamarbetet (till skillnad från själva EU som genom fördraget fått en utträdesklausul och att det finns anledning till optimism efter 2012. Men ihärdiga rykten om att Tyskland förbereder sig för ett grekiskt ”worst case/statskonkurs” får bankaktierna att falla rapporterar SvD. Om reaktionerna är överdrivna eller inte låter jag vara osagt, men det är tecken på instabiliteten och hur nervöst läget är.
Att allt fler länder mer eller mindre öppet pratar i termer som Anders Borg, ”skönt att vi inte är med”, visar bara på lägets allvar. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – nyckeln för framtiden är vad de fransk-tyska politikerna nu förmår att göra för att hantera krisen.
Inom EU är det små stater som tillhört Sovjetunionen eller varit i dess intressesfär som tillsammans med svenske utrikesministern Carl Bildt varit mest kritiska emot Ryssland.
Här är ett axplock av EU-reaktionerna på det som händer i Georgien:
”Vi accepterade inte att Milosevics Serbien intervenerade militärt i andra f d jugoslaviska stater med hänvisning till skyddet av de som har serbiska pass. Och vi har anledning att minnas hur Hitler för lite mer än ett halvt sekel sedan använde just denna doktrin för att underminera och anfalla betydande delar av Centraleuropa.”
Estlands president Toomas HendrikIlves säger enligt Forbes följande: ”‘War has broken out in Europe, a European nation has fallen victim to the aggression of its neighbour, and the European Union, as the bearer of European values, cannot remain a helpless bystander.”
Estland, Lettland, Litauen och Polen har gjort ett gemensamt uttalande: ”The European Union and NATO must take up the initiative and oppose the spread of imperialist and revisionist policy in the east of Europe.” Läs hela uttalandet här.
Polen är också beredd att sända fredsbevarande trupp under EU-flagg till Georgien. Läs mer här.
Tjeckiens utrikesminister Karel Schwarzenberg kopplar händelserna i Georgien till Sovjetunionens invasion i Tjeckoslovakien 1968 enligt AP: ”It is a sad coincidence that the fighting in Georgia takes place at the moment when the country is marking the 40th anniversary of the invasion of Warsaw Pact troops in August 1968.”
Storbritanniens Gordon Brown säger enligt BBC: ”Continued aggression against Georgia – and especially an escalation of the conflict beyond South Ossetia – will only serve to damage Russia’s international reputation and its relations with countries across the globe.”
Gernot Erler, biträdande tysk utrikesminister, säger enligt IHT att: ”…it is time to say that there is no longera ny justification for further military attacks.”
Förövrigt kan det vara intressant att läsa rysk och georgisk press, BBC har sammanställt pressröster här.
Den senaste utveckling i konflikten där Ryssland har tillbakavisat fredsförslag från Kouchner och Stubb samt att ryska trupper ska ha gått in i Georgien kan ni läsa i Aftonbladet, Expressen, DN, SvD, och Sydsvenskan.
EUbloggen 