20 år i EU – men medlemskapet inte på allvar för folkvalda

20 år sedan EU-inträdet.

20 år sedan EU-inträdet.

Idag fyller Sverige i EU 20 år. Vi tog steget in i EU på nyårsdagen 1995. Två hela decennier har vi varit medlemmar och vi har ett samhälle som styrs på fyra politiska nivåer. Ändå är den fjärde nivån, EU-nivån, något som man kan soffligga på – även om man är folkvald.

Sundsvalls Tidning har gjort en bra granskning som illustrerar detta. Både efter Europaparlamentsvalet och det indrekta ministerrådsvalet (som jag skämtsamt kallar Riksdagsvalet) tillsammans med landsting/regionval & kommunfullmäktigeval i höstas har ST kollat om de folkvalda har röstat. I höstas röstade faktiskt alla, 100 procent. I Europaparlamentsvalet däremot låg 5 procent på sofflocket. Statsvetaren Niklas Bolin kommenterar i artikeln:

– Det antyder att intresset för och kunskapen om EU:s politik är mindre än för den nationella och lokala politiken…Alla politiska arenor är viktiga. Men möjligen kan man se en politisk röst lokalt som mer värdefull eftersom man på det stora hela inte är lika många som röstar som i ett EU-val.

Och på twitter:

Fler inlägg om #SEiEU20År:

20 år sedan folkomröstningen

EUbloggen har hittat jublande yngling i Rapportsändning 20 år senare

Ingvar Carlsson & Ulf Dinkelspiel om vägen till medlemskap

Gyllenhammar: Vi behöver prata mer EU

Annonser

EP2014: Vinnare och förlorare i vem tar vem

Det är mycket Silly Season-snack just nu med massa rykten och skvaller kring vilket parti byter till vilken partigrupp? Vart tar de nya vägen? För svensk del är det intressant att se var Sverigedemokraterna hamnar, de har till exempel sagt att de vill sitta med brittiska Tory (vilket varken jag eller någon annan tror på) eller med UKIP i EFD (som sagt nej), men de har själva nobbat Le Pens EAF, en partigrupp som ännu inte tillkännagivits. Även Feministiskt Initiativ pratar med olika grupper, från GUE/NGL till De Gröna vidare till Socialdemokraterna.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.18

 

 

 

 

 

 

EUbloggen har gjort en sammanställning på hur mandatfördelningen i Europaparlamentet ser ut just nu, denna fredag förmiddag 6:e juni. Dansandet kommer att fortsätta och staplarna kommer att ändra sig ända fram till parlamentets första sammanträde i juni, och även kanske därefter.

Noterbart är att alla grupper utom två ökat efter valresultatet. Nigel Farages EFD minskar mest, och som riskerar att minska ytterligare när Le Pen offentliggör sin grupp EAF. Farage tappade i veckan både Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. Farages hopp är att fiska i gruppen ej valt, men hittills är det bara ett parti som valt EFD, tjeckiska ”Fria medborgares parti” (Svobodní) med ett mandat. Farage har förlorat flera dragkamper mot ECR där Tory är dominerande och EFD har inte råd att misslyckas så många gånger till för att överhuvudtaget kunna bilda en partigrupp. För att klara målsnöret krävs minst 25 ledamöter och sju länder (ledamöter är  inte problemet om Farage får till det med Beppe Grillo som har med sig 17 stycken, däremot sju länder kan bli svettigare).

Liberala gruppen ALDE som var en av valets stora förlorare har också tappat. De har förvisso vunnit två nya medlemmar och förlorat en medlem, Rumänska PNL som tog med sig hela 6 mandat till EPP när de gick. Sedan kan det vara att man blir glad över att bli av med mandat, Vänsterpartiet drog nog en suck av lättnad när Grekiska Kommunistpartiet tog sina två mandat och lämnade GUE/NGL.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.43

 

 

 

 

 

 

I det här diagrammet ser vi tydligare vinnare och förlorare i de olika etapperna. Längst till vänster är läget”Just Nu” jämfört med valresultatet. Alltså vilka som är framgångsrika att ragga nya medlemmar (och behålla sina befintliga) efter valet. Överlägset bäst går ECR, följd av EPP (som ni förstår tog hela vinsten på att sno PNL från ALDE).

Kolumn två ovan är själva valresultatet med förändringar i mandat. Valresultatsmässigt var det EPP och ALDE som tog mest stryk, men även Socialdemokraterna i PSE och DE Gröna backade. Vinnare i valet var Vänstergruppen GUE/NGL och de grupplösa samt nyvalda partier. I kolumnen ej valt ser vi att av de 56 nyvalda mandaten så återstår 32 mandat att bestämma var de hamnar (varav 17 alltså följer med Beppe Grillo någonstans), i någon av partigrupperna eller i den grupplösa raden.

Kolumn tre ovan är skillnaden mellan förra parlamentet och läget just nu, som alltså tar hänsyn till förändringarna i grupperna. Här blir det tydligt att ECR har tagit igen sin valförlust med råge och ökar starkt. Socialdemokraterna har också jobbat sig upp på ett blygsamt plusmandat.

Det som inte finns med i tabellen är vilka partier i befintliga grupper som har sagt att de funderar kring var de ska sitta och som ännu inte bestämt sig vad jag har sett:

 Nya Flamländska Alliansen (N-VA) 4 mandat: (Gröna —> ECR, EPP, ALDE el Gröna?)

 Lega Nord (LN) 4 mandat: (EFD  —> EAF, EFD el Grupplös?)

 Lettiska Ryska Alliansen 4 mandat: (Gröna —> Gröna el Grupplös?)

 Ordning och Rättvisa (TT) 2 mandat: (EFD—> EFD el EAF?)

 Reformerta Samhällspartiet (SGP) 1 mandat: (EFD—> ECR el EFD?)

 Lag & Rättvisa (PiS) 19 mandat: (ECR —> ECR el EPP?)

I den sista grafiken har jag hämtat det officiella valresultatet som bygger på hur partierna klarade sig i valet och som INTE tar hänsyn till händelserna under transferseason. Där ser ni även procentfördelningen

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.03.37

Klicka på bilden för att komma till den officiella sammanställningen av valresultatet.

(PO)

FOTNOT: Notera att det utgående parlamentet hade 766 ledamöter, det nyvalda har 751 ledamöter.

 

ANALYS: Katastrof för personvalet

Skärmavbild 2014-06-04 kl. 13.13.40

Skärmdump från DT.se Klicka på bilden för att läsa kolumnen.

Katastrof är ett hårt ord. Men om deltagandet rasat från 66 procent till 50 procent skulle väl medierna haft svarta rubriker och demokratiforskare och politiker pratat om kris och behovet av reformer?

Trots det är det märkligt tyst över det drastiskt sjunkande engagemanget från väljarna. Om detta skriver jag om i Dalarnas Tidning och att Borlängesonen och socialdemokraterna Johan Danielsson borde ha tagit plats i parlamentet (och Linnea Engström i Miljöpartiet). Klicka här eller på bilden för att läsa hela kolumnen.  Texten har också publicerats i Gefle Dagblad. Läs den här.

Det handlar förstås om personkryssen.

Så här har andelen som kryssat sett ut i Europaparlamentsvalet

1999: 66%

2004: 59%

2009: 59%

2014: 50%

Vad säger demokratiminister Birgitta Ohlsson, statsvetare och andra politiker? Är det inte dags att slopa femprocentspärren?

(PO)

Läs övriga valanalyser:

712 och 4200 skiljde S & C från mandat

MP – köp en trisslott

Vi & Dom-valet

Läs partianalyser:

Piratpartiet: Utan vind i seglen

Moderaterna: Gjorde som vanligt

ALDE: Det blir annorlunda för Wikström & Paulsen

ANALYS: Det blir annorlunda för Wikström och Paulsen

Image

Det liberala huset är förändrat efter valet.

När Cecilia Wikström och Marit Paulsen återvänder (Centerpartiets Fredrick Federley är ny) till den liberala ALDE-gruppen efter valet är det tveksamt om de kommer att känna igen sin grupp. ALDE har historiskt sett burits upp av liberaler från Tyskland och Storbritannien, men det är nu ett minne blott.

Liberalerna i Storbritannien åkte på storstryk i valet, av deras elva platser finns bara en kvar efter valet. Den mest högprofilerade liberalen sir Graham Watson som suttit i parlamentet sedan 1994 var en av de som förlorade sitt mandat. Watson var under period gruppledare för hela ALDE. En annan som förlorade sin plats var Andrew Duff.

De tyska liberalernas förluster var nästan lika smärtsamma. De skrapade bara ihop 3,3 procent av rösterna och futtiga tre mandat, mot 11 procent och 12 mandat för fem år sedan.

Lägg därtill att det talas om att rumänska PNL lämnar liberalerna och söker inträde i EPP (Kristdemokrater & Moderater). Det är sex mandat och den tredje största nationella delegationen som riskerar att försvinna.

Dominerande, eller ska man nöja sig med att säga störst…i ALDE blir nu franska och holländska liberaler med vardera sju ledamöter. På delad tredjeplats finns rumänerna som riskerar att försvinna och belgarna.

Hur detta påverkar den interna processen i ALDE är svårt att säga, men att det kommer att vara en skillnad mellan en grupp som bärs upp av stora nationella delegationer av britter och tyskar och en mer jämnstark grupp står klart.

Wikström och Paulsen återvänder till en grupp som är same, same but different.

(PO)

Tillägg: Första gruppmötet har hållits, se bild från Federleys instagramkonto.

Läs fler partianalyser:

Piratpartiet: Utan vind i seglen

Moderaterna: Gjorde som vanligt

Läs övriga valanalyser:

712 och 4200 skiljde S & C från mandat

MP – köp en trisslott

Vi & Dom-valet

ANALYS: Moderaterna gjorde som vanligt

DSC_0114

Två C-läns kandidater fick pryda valstugan HÄR i Uppsala, men det gick inte så bra i valet DÄR.

Moderaterna: 507 488 röster, vilket motsvarar 13,65% av väljarna.

Moderaterna åkte på ett rejält nederlag och gjorde ett historiskt lågt resultat. Många ville snabbt göra listettan Gunnar Hökmark till syndabock men det är att göra analysen alldeles för snabbt. Tove Lifvendahl som är politisk chefredaktör på SvD  konstaterar i sin eftervalsanalys att det är långt mer komplicerat än så;  ”Det intellektuella lågvattenmärket är att förstanamnet inte flög tillräckligt hos väljarna.”

Moderaterna har två stora problem i Europaparlamentsval som hänger ihop. Det ena är att de underpresterar, precis som Socialdemokraterna, i Europaparlamentsval jämfört med Riksdagsval. Parlamentsvalet är chansen för väljarna att markera missnöje eller vara lite vågad och välja något annat alternativ än man brukar.

Det andra problemet är att man sitter i regeringsställning och drabbas man ännu hårdare. Jag har sammanställt en tabell där den närmast liggande SCB-mätningen jämförs med valresulatet. Vi ser då snabbt att moderaterna ALLTID gör ett sämre val än riksdagssympatierna, och att effekten är starkare när partiet är i regeringsställning.

Vi ser också att valet 2014 inte var det sämsta, det var faktiskt bättre än 2009 i relativa tal. Det är också ett bättre resultat än vad Socialdemokraterna, som är i opposition, hade 2014. Socialdemokraternas differens landade på 11,1 mellan SCB och valresultatet, moderaterna på 9,0.

Skärmavbild 2014-06-01 kl. 20.52.58

R=Regering O=Opposition

 

 

 

 

Nu undrar du säkert på vad är det här för Ny-Orwellskt sätt att vända på siffror, gjorde inte Moderaterna ett svagt valresultat? Jo, 13,7 är 13,7, men för att förstå och göra analysen på rätt sätt behöver man perspektiv.

Moderata väljare tog chansen att straffa och visa missnöje med sitt parti, i mindre omfattning än 2009 (sett till skillnaden mellan SCB och valet) men ändå i en mycket stor omfattning.

Det finns flera saker saker att vara missnöjd med som moderat väljare som bidrog till att man stannade hemma på valdagen eller lade sin röst på någon annan. En del är försvarspolitiken som blivit rykande het efter Ukrainakrisen, där partiet kört sitt historiska förtroende i botten. En annan del ligger i den regeringströtthet som många väljare upplever att regeringen Reinfledt utstrålar. En tredje del handlade om att valdiskursen kom att handla om andra frågor än de som brukar vara Moderaternas paradgrenar. Istället för att få en debatt dominerad av ekonomi och trovärdighet handlade det om griseknorrar, klimat och feminism.

Valresultatet kan ses som en varning, skärp er till det ”riktiga” valet. Varningen är lite mindre skarp än vad den var för fem år sedan. Men budskapet har nog gått fram. Skillnaden mot 2009 är att det är ett år kortare tid att ta till sig budskapet. Den andra skillnaden är att fallhöjden för moderaterna minskat kraftigt, från 29,9 ned till 22,7 i SCB-mätningarna. Dessa orsaker får letas i inrikespolitiken, men här lär det framför allt vara att Moderaterna dras med Göran Persson-sjukan, att man uppfattas som trött. Åtta år i den moderna politikens tempo är som ett par decennier som på Tage Erlanders tid.

Tillbaka till första namnet Gunnar Hökmark. Hökmark hade några riktiga rejäla fighter med Marita Ulvskog, där deras debattstil kan beskrivas som hatkärlek. Genom att vara associerad till de gamla moderaterna blev Hökmark en måltavla, både för politiska motståndare före valet och som syndabock för nya moderater efter valet. Hökmark tillhör också kategorin politiker som gör sig bättre i verkligheten än i tv-kamerans lins (som kan få honom att framstå som lite kall och arrogant, något i alla fall jag aldrig upplevt när jag sett honom i den riktiga världen), men trots det är Tove Lifvendahls fråga relevant: ”Hur mycket mer hade Moderaterna tappat utan ett förstanamn som klarade debatterna både på engagemang, erfarenhet och kunskap?”. Hökmark fick överlag från godkänt till mycket bra betyg när debatterna betygsatts av olika bedömmare. Dessutom var Fredrik Reinfeldt den partiledare som gav sitt toppnamn minst kampanjstöd enligt en sammanställning från SvD.

Vad kunde då Moderaterna gjort annorlunda då?

Förutom att Reinfeldt kunde ha kampanjat mer och tidigare med Gunnar Hökmark? Med facit i hand hamnade Moderaterna i försvarsstrider på de områden som kom att dominera valrörelsen, som jämställdhet och miljö. Det var förutsägbart att motståndarna skulle pressa partiet där, då finns bara två strategier att ta till. Att antingen var stark nog att placera den viktiga debatten i en annan ruta, en där man har fördel. Det mäktade inte moderaterna med i det här valet (försöket var halvhjärtat), eller att gå till offensivt spel i den rutan innan man är i ett låst läge. Det klarade Moderaterna inte heller av.

I miljöfrågorna gick det så långt att SvD i en sammanställning utan att blinka gjorde fel och skrev 0 procent som Moderaternas utsläppsmål, istället för 40 procent. Christofer Fjellner gick i taket, men skadan var egentligen skapad långt tidigare. För om inte ens SvD reagerar över att man skriver 0 istället för 40 så beror det på att Moderaterna varit mindre bra på att kommunicera att man driver frågan. Istället är det bilden från de politiska motståndarna som har fastnat, den som målar upp Moderaterna som ett industriellt utsläppsparti som tar storkapitalets intressen före allting annat.

gunnar hökmark

Partiets Här-och-Där-budskap tilltalade hjärnan mer än hjärtat, och sedan var det för abstrakt, vadå och hur undrar man? ”Uppstyrd Ekonomi där. Fler människor i arbete här”. Jag citerar bloggaren ”The Campaign Dossier”: ”Man kan undra vilken copywriter som godkänt detta språkliga missfoster? Inte speciellt snyggt. Och som politisk kommunikation är det på gränsen till intetsägande.”

Jag går nog steget längre och säger intetsägande. Visst, många valaffischer är intetsägande men det går att göra betydligt mer. Jämför moderaternas med den emotionella reklamcocktail som Miljöpartiet levererade med bilder på översvämmade lekplatser så förstår man att Moderaterna kampanjade i motvind. Tänk vad spännande det hade varit kommunikativt om Moderaterna hade kört den översvämmade lekplatsen och haft ett budskap i stil med ”Rädda klimatet, för framtida tillväxt”. Här blev partiet sin egen logiks fångar.

Kunde Moderaterna gjort något för att peppra listan till parlamentsvalet? Tittar vi på Moderaternas tillgångar så är det ganska tomt på dragare utanför trion Reinfeldt-Borg-Bildt. En Bildt fanns redan med i form av fru Bildt som vann partiets krysstrid. Hon har nu i två val visat att hon är en formidabel kampanjpolitiker som också har förmågan att bygga upp en kampanjorganisation. Borg och Reinfeldt,  är uteslutna enligt den svensk politiska logiken. Vi kan jämföra med Finland, där blev Alexander Stubb moderaternas stora kryssdragare och valets suveräne vinnare. Samme Stubb som aspirerar på att bli Moderaternas partiledare i Finland (valet 14:e juni) och därigenom statsminister – detta samtidigt som han blivit invald i Europarlamentet. Jag har sagt det förut på den här bloggen, och säger det igen. Finland är inte som Sverige.

Att tänka sig att någon annan minister än trion skulle ha bidragit till ett bättre resultat känns ytterst tveksamt. Tobias Billström, Karin Enström, Catharina Elmsäter-Svärd och dom andra är inga röstmagneter. Då skulle man behövt överraska rejält med någon oväntad outsider långt ned på listan som dragit kryss och uppmärksamhet. En person i antingen miljösektorn (notera nu att jag har ingen aning om de här personerna sympatiserar med moderaterna, se det som tankeexempel) som naturfotografen Mattias Klum, meteorologen Pär Holmgren eller någon annan av TV-meteorologerna eller oväntad person inom ekonomin som till exempel Ingvar Kamprad (jag vet att han är för gammal, men ändå…), Niklas Zennström eller Markus ”Notch” Persson. Gamla traditionella industrialister göre sig icke besvär i den här kategorin.

Moderaterna har fått en del att tänka på, både inför riksdagsvalet och hur partiet ska kommunicera och positionera sin EU-politik, och det är betydligt mer komplext att lägga skulden på en person.

(PO)

Läs fler partivalsanalyser:

Piratpartiet: Utan vind i seglen

Läs övriga valanalyser:

712 och 4200 skiljde S & C från mandat

MP – köp en trisslott

Vi & Dom-valet

Hallå, valet är över (del II)

Image

 

Miljöpartiet har ju haft en festlig vecka, med först en stor framgång på valnatten, sedan ännu en stor framgång i röstsammanräkningen som gav ett fjärde mandat natten till fredag och nu i helgen kongress i Göteborg med att fastställa valplattform. Det är ett grönt gäng med bra flyt just nu.

Därför kan det vara förståeligt att Miljöpartiet var det enda partiet som inte hade städat undan efter sig vad jag såg på promenaden. Men valet är över nu, och det är högt tid att tänka på miljön och återvinna istället för att skräpa ned…

Se även: Hallå, valet är över (del I)

(PO)

ANALYS: Pirater utan vind i seglen

DSC_0061

Tre toppnamn, men ingen fick kvällstingarna att gå i spinn.

Eftersom Piratpartiet var det parti jag inte hann med i min förvalsserie så får jag kompensera med att göra den första partivalsanalysen om just Piratpartiet.

Piratpartiet 82 763 röster vilket gav 2,23 procent. Av partiets väljare kryssade 58,75 procent en kandidat.

Piratpartiet som fick två mandat 2009 åkte ur, inte med buller och bång utan snarare i tystnad. För visst har det varit tyst om Piratpartiet. Både före och efter valet, jämfört med 2009 förlorade partiet nästan två av tre väljare. Det som var hett, nytt och spännande 2009 var i jämförelse med Gudrun Schymans homepartyn iskallt i den benhårda medielogiken. Ilskan i samhällsdebatten, den som människor kunde identifiera sig med genom fildelningsfrågan, som bar ända till Bryssel för fem år sen fanns inte där Piratpartiet var starka. Övervakning och upphovsrätt mobiliserar inte massorna (även om det är viktiga frågor och kanske borde mobilisera…) eftersom det är inte symboliskt nära som att man någon gång har laddat ned en film eller två och ska bli brottsling för det.

Istället kanaliserades frustrationen av SD och Fi, två partier som fick stryka sina planerade valframgångar på foten 2009. I det valet hoppades Fi kunna försvara sitt av FP kapade mandat genom Maria Carlshamres partibyte och SD hoppades på det där genombrottet med sturm und drang som skulle skrämma slag på etablissemanget.

Krasst kan man säga att väljarna uppfattade att Piratpartiet var ett enfrågeparti (fildelning) som man inte längre brann för. Sedan att Piratpartiet byggt på med ett partiprogram som omfattar mer än bara ”det där med data” för att använda uttryck från Masjävlar, det uppfattades inte av väljare eller medierna. Det var väl inte så att Piratpartiet INTE ville prata om det, det bara inte blev så. Det enda som riktigt fastnade var att partiledaren Anna Troberg var skittrött på fildelning, partiets tidigare valmotor.

Piratpartiet var på utsidan 2009, men på insidan 2014. Piratpartiet sågs som radikala och annorlunda 2009, men var mer kammade och välartade men väldigt anonyma och gråa 2014.

Partiet valde att toppa med sina två sittande parlamentariker och där listtvåan Amelia Andersdotter fick större stöd än Christian Engström, 20,71 procent mot 18,30 procent. Logiskt att göra så, men partiet hade nog behövt spetsa listan för att ha skapat en annan medielogik i valrörelsen. I fjol skrev jag några inlägg på hur ett dreamteam skulle kunna se ut för olika partier. Jag konstaterar bara att Piratpartiet inte gjorde som jag föreslog, att spetsa och krydda listan med namn som hade fått kvällstidningarna att springa benen av sig. Namn som fått partiet både att verka spännande och lite ”Bad boy”, men också namn som kunde kommunicera modernt, framgångsrikt och den nya digitala ekonomin.  (Hade man varit riktigt provokativ kunde ju Piratpartiet gjort som Feministiskt Initiativ, medvetet sätta en icke valbar person på listan. Tänk vilket liv det hade varit med Edward Snowden på en sjunde plats…) Nu sprang pressen efter Gudrun Schyman och Jimmy Åkesson-protesterna. Piratpartiet seglade in i ett kommunikativt stiltje, blev utan vind i seglet och fick aldrig tillbaka något momentum.

Piratpartiet missgynnades också av den svaga EU-bevakning som finns mellan valen och att SVT:s Agendadebatt med partiledarna i valrörelsens start ”handlade om budgetförslagen för riksdagspartierna” och inte en partiledardebatt om EU-valet. Kombinationen blev att Piratpartiet inledde valrörelsen utan medietäckning, med många väljare som inte ens visste att de satt i parlamentet och utan den vind i seglen som behövs för att för att få fart i en valrörelse för ett litet parti med begränsade resurser. Det bidrog till att Piratskeppet blev akterseglat, men är inte den avgörande orsaken, det var den egna kommunikativa felseglatsen som beskrivits i stycket ovan. Piratpartiet försökte vända medieuppmärksamheten genom att spela kortet före, under och efter att de var missgynnande.

Kanske hjälpte det lite grann här och var anledningen till att man inte blev bortglömd så ofta (som att man föll bort i en grafiksammanställning i SvD vilka partier som sitter i parlamentet) men kommunikativt var det ingen höjdare mot väljarna. Inte nog med att man har ett parti som tappat sin profilfråga, blivit mainstream och anonyma och dessutom är ”gnälliga” (Missförstå mig rätt nu, jag tycker att Piratpartiet varit underbevakade före, under och efter, jag talar nu här om den kommunikativa effekten och inget annat). Snacka om osexigt, vem vill rösta på gråa, gnälliga förlorare? Sedan är det väl som så att man saknar kon först när båset är tomt, som Sofia Mirjamsdotter i ST är inne på.

Hade något kunnat rädda Piratpartiet kvar i parlamentet?
Mitt svar kan sammanfattas i att om partiet vågat vara mer populistiskt i listvalet och kandidaterna, och letat rätt på två namn som hade fått Gudrun att blekna så hade det varit fullt möjligt, särskilt om man behållit den ”rättfärdiga ilskan” i kommunikationen som kännetecknade partiet 2009, utan att för den delen slänga ut mogenhet och mångfald av frågor som partiet byggt på sig med sedan 2009 så hade valresultatet kunnat se annorlunda ut.

Vad händer nu?
Piratrörelsen står i vägskäl. Blir det som i Nassau på 1700-talet en kort storhetstid innan det faller ihop, eller en Junilista om man vill hämta en svensk jämförelse med ett politiskt parti som dansade en mandatperiod innan det föll ihop, eller kan Piratpartiet resa sig?

Det som talar för en resning jämfört med Junilistan är en starkare organisation i Piratpartiet och att det snabbt nu kommer nya val. Visst, det finns ingen chans att nå riksdagen. Mer realistiskt är mandat i några studentstäders fullmäktigeförsamlingar. Det kommer att vara ”bra för inre moral och stabilitet” som en Piratpartist uttryckte det. Det gör att partiet kan jobba vidare, fortsätta bygga och sikta på fler kommuner om fyra år och sedan revansch i EP-valet 2019 och Riksdagsvalet 2022. Efter Sverigedemokraternas första kommunala genombrott 2002 sade jag till mina kollegor på redaktionen där jag jobbade att det här innebär att de har goda chanser att nå riksdagen 2010 eftersom grunden till en riksorganisation med stabilitet började att läggas. Piratpartiets mål borde därför vara att nå samma läge som SD 2002, börja lägga grunden för ett stabilt parti med stabil bas.

Under tiden får Partiet hoppas på draghjälp här och där internationellt för att hålla Piratrörelsen levande. Närmast är isländskt kommunalval i Reykjavik där man räknar med piratframgångar. Piratpartiet sitter sedan i fjol i Alltinget.

Genom att Tyskland avskaffade spärren till Europaparlamentsvalet efter beslut i författtningsdomstolen så fick det tyska systerpartiet ett mandat, även om det i Tyskland inte blev någon valframgång (1,4 procent i EP-valet mot 2,2 i senaste nationella valet).

Piratpartiet lever vidare, men behöver fundera mer på framtoning, innehåll och hur man gör för att ta sig in det offentliga samtalet och bryter det kompakta intresse som finns för Gudrun och Jimmy nu inför valet i höst. Sen förstås, gräsrotskampanj i nyckelkommuner.

(PO)

Tillägg: Det blev ett mandat till Piratpartiet i Reykjavik med 5,9 procent av rösterna. Läs mer här. Partiet är med i diskussionerna kring styret, läs mer här.

ANALYS: 712 och 4200 skiljde S & C från mandat

Nu har jag räknat ut marginalen i antalet röster som Miljöpartiet hade i kampen om det 20:e så kallade Hökmarkska mandatet.

Om Socialdemokraterna hade fått 712 röster till hade de knipit mandatet före Miljöpartiet.

Centerpartiet på sin bronsplats hade behövt 4200 röster för att få sitt andra mandat. 

Räkna med att partihögkvarteren kommer att nagelfara valdata för att analysera var blev den svaga punkten, och vad ska man göra för att inte misslyckas där igen.

(Siffrorna med reservation för att jag räknat rätt. Siffrorna gäller hur många röster partiet hade behövt ytterligare, alla andra siffror oförändrade)

(PO)

ANALYS: Miljöpartiet – köp en trisslott

Det parti som har mest flyt just nu är Miljöpartiet. Partiets medvind är på den nivån att det är dags att köpa en trisslott, vinsten är nog garanterad. Målfotosegern som gör att Max Andersson får åka till Bryssel i kampen om det Hökmarkska mandatet maximerar partiets utdelning.

Image

Miljöpartiet är 8,8 procentenheter mindre än Socialdemokraterna, 1,76 större än Moderaterna, 5,52 större än Folkpartiet och 8,92 större än Centerpartiet.

I mandat får alltså Socialdemokraterna 5, Miljöpartiet 4, Moderaterma 3, Folkpartiet 2, Centerpartiet 1.

I relativa tal är MP:s tilldelning av mandat i förhållande till röstandel följande:

S är 57 procent större i röster men har bara 25 procent fler mandat.

Moderaterna har 89 procent av Miljöpartiets röster och 75 procent av mandaten.

Folkpartiet har 64 procent av Miljöpartiets röster och 50 procent av mandaten.

Centerpartiet har 42 procent av Miljöpartiets röster och 25 procent av mandaten.

Snacka om att ha stolparna på sin sida i matchen om mandaten.

Grattis Miljöpartiet. Plötsligt händer det.

(PO)