Väljarna som slagträ om Spitzenkandidaten

”Massivt flertal i S-gruppe mener at EUvælgerne har talt og kræver en spitzenkandidat som formand for EUKom twittrade den danska Socialdemokratiska parlamentarikern Christel Schaldemose efter att socialdemokraterna haft sitt första gruppmöte i Europaparlamentet.

Har EU-väljarna verkligen talat och kräver Juncker som kommissionens ordförande? Dessa väljare används som ett hårt slagträ av de som vill se Spitzenkandidaten från EPP, Jean-Claude Juncker, som EU-kommissionens ordförande eller som driver en politisk linje att utveckla EU i mer federalistisk riktning. Exemplet från Socialdemokraternas partigrupp i Europaparlamentet är bara ett.

Men att påstå att Europas väljare har talat och vill ha Juncker är ett mycket vanskligt påstående rent intellektuellt. Argumentet är egentligen mer känslomässigt som är svårt att värja sig emot, men siffermässigt håller det inte hela vägen.

Valdeltagandet i parlamentsvalet gick upp en knapp ynka tiondel, från 43,00 till 43,09 mellan 2009 och 2014. På ca 400 miljoner röstberättigade är en tiondel ca 400 000 fler väljare. Det motsvarar ungefär antalet fler väljare i Sverige som valde att rösta (om vi tar hänsyn till att antalet röstberättigade ökat jämfört 2009).

Att det svenska valdeltagandet ökade kan inte tillskrivas att svenskarna blev exalterade över att få chansen att vara med och välja Jean-Claude Juncker eller Martin Schulz som kommissionens ordförande (jag har skrivit en ”for dummies” om vad striden handlar om, och jag har gisslat de flesta svenska partier för att ha varit tyst om Spitzenkandidaten i valrörelsen).

Tittar vi på länder där Spitzenkandidaten debatterats mest, vilket torde vara Tyskland, Österrike och Luxemburg och jämför effekten med länder där det varit mer  tyst så finns inget mönster med att Spitzenkandidaten ska ha påverkat valdeltagandet. Det är snarare tvärtom.

Skärmavbild 2014-06-10 kl. 18.31.23

En del vill göra gällande att Spitzenkandidaten bidrog till att vända den nedåtgående trenden med minskat valdeltagande, men det är svårt att hitta bevisen i valdeltagandet. Det är också svårt att bevisa att utan Spitzenkandidaten skulle valdeltagandet ha varit mindre.

Den politiska frågan om hur EU-kommissionens ordförande ska väljas borde ha förts ordentligt långt före valet. Här får politiskt önsketänkande i båda lägren anses ha bidragit till dagens soppa. Att föra debatten nu,  efter valet är att göra väljarna i vissa länder till förlorare, hur det än slutar…

(PO)

Annonser

VALANALYS 1: Vi och Dom-valet

Europaparlamentsvalet 2014 kommer att gå till historien som valet som tydliggjorde Vi och Dom på mer än ett sätt. Vi och Dom, från Pelopponesos till Pajala. Den långa ekonomiska krisen har bidragit till stort missnöje i många länder, en trötthet, uppgivenhet eller rent av en ilska mot de mer etablerade partierna i mitten. Precis som i mellankrigstidens tumultartade år när recessionen slog till med hård kraft är det enkla lösningar, enkla sanningar, plakatpolitik och misstro mot andra som växer. Det blottlägger skillnader mellan vi och dom, vi som är här, dom som är där. Vi upplever verkligheten på vårt sätt, ni den på ert sätt. Vi som är utanför och ni som är innanför. Dom på landet, vi i staden, Dom i väst, vi i öst, dom i etablissemanget, vi som är vill ha något annorlunda.

Samtidigt har politikerna varit fortsatt dåliga på att förklara hur politiken fungerar på EU-nivå och hur den angår medborgarna, precis som medierna i bästa fall varit artigt men måttligt intresserade (under femårsperioden) och i sämsta varit totalt ointresserad annat än att publicera mer eller mindre skrönor om kaffebryggare och andra tokiga saker som sägs komma från det där EU. Berättelsen om EU som fredens projekt, EU som gör att vi kan resa lättare och studera utomlands attraherar inte längre. Som medborgare är vi vana med att det ska vara så. Det tillhör självklarheterna, lika självklart som att det finns träd i skogen.

Jag plockar några exempel på hur Vi och Dom nu skär som knivar genom Europas medlemsländer, på många olika sätt.

”VI MED SANNINGEN”: Några av valets vinnare är partier med en enkel berättelse om den enkla sanningen. ”Sanningen” konstrueras ofta utifrån en berättelse som fångar de som känner sig frustrerade och utanför, de som känner sig oroliga och inte inkluderade, de som inte känner igen sig i det postmoderna kunskapssamhället och som vill ha det som förr i tiden där de känner sig hemma. Berättelserna som göder deras fruktan, oro och känsla av att inte höra till längre handlar mycket om rädslan för det andra. I den här kategorin finns nazister, fascister, högerextremister och högerpopulister. Men de finns också i en extrem vänsterskepnad. Det som förenar dessa partier är förutom en enkel sanning, också en sanning om ”Dom i Bryssel”, ”EU-makten” som måste bekämpas. I Frankrike, Storbritannien och Danmark räckte det för att bli största parti för partier som har ”SANNINGEN”.

Här krockar krafterna med olika sanningar med varandra, men framför allt krockar man med de mer etablerade partierna som äger komplicerade berättelser med många praktiska lösningar.

”VI SOM BRYR OSS OM DET VIKTIGA”: Ett sätt att använda sin röst i Europaparlamentsvalet är också att lägga sin röst på en sakfråga som är ens hjärtefråga. Här finns framgångsexempel för Djurrättspartier och tyska Pirater (notera att det svenska Piratpartiet åkte ut när de väl skaffade sig ett bredare program) men också Feministiskt Initiativ kan räknas in i den här kategorin. Partierna fokuserar på en fråga/frågeställning kring verkligheten, hur resten ska hänga ihop är inte lika intressant.

”VI SOM RÖSTAR”: Du som läser det här är med mycket stor* sannolikhet tillhörande de 50 procent av svenska folket som röstade. Vi (ja, jag röstade också) är ju lite mera ansvarstagande, smartare, snyggare och får finare julklappar än dom där ansvarslösa lättingarna som låg på soffan, eller hur? (Obs detta kan innehålla spår av ironi). Men vi som röstar är också uppdelade mellan Väst och Öst. I Sverige och Tyskland till exempel ökade valdeltagandet, för EU som helhet landade det på i stort sett oförändrat eftersom flera länder i Östra Europa inte fick sina medborgare till valurorna. Slovakien hade exempelvis ett valdeltagande på 13%, Tjeckien 19,5% och Slovenien 21%. Avståndet mellan EU15 och EU28 har växt. Valet blev en angelägenhet i väst, med fokus på de stora länderna.

”VI PÅ LANDET”: I Sverige blir skillnaderna mellan stad och land extremt tydliga om vi går ned på mikroformat och tittar på var Sverigedemokraterna som inte känner igen sig i det postmoderna kunskapssamhället och Feministiskt Initiativ som tycker att omställningen till ett postmodernt kunskapssamhälle går för långsamt är som starkast. De rosa FI-fästena hittas i städernas intellektuella kvarter och områden. Sverigedemokraterna växer i den övergivna landsbygden, den som ingen längre pratar om eller bryr sig om (i alla fall vad de själva upplever). I en diskussion i natt med Inez Abrahamzon pekade jag på ett Uppsalaexempel; distriktet Faringe-Bladåker jämfört med St Johannes. För du som inte orkar klicka på länkarna kan jag enkelt förklara det med att på landet fick SD nästan 26 procent mot Fi:s knappa 2 procent, i stan var det SD som fick 2 procent medan Fi nådde 15 procent. Den diskussionen katalyserade att Abrahamzon gjorde följande analys, som uppmärksammats både av SVT och SR

”VI UTBILDADE”: En aspekt som avspeglar sig i flera av vi och dom handlar om utbildning. I SVT:s Valu är det ”Vi med forskarutbildning” som röstar med Fi. Med elva procent är faktiskt Fi större än Moderaterna och placerar sig på fjärde plats efter Miljöpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna. ”Dom outbildade” röstar på Sverigedemokraterna i kategorin ej fullgjord grundskola får SD 15 procent, och bara grundskola 12 procent. I båda kategorierna är SD näst största parti.

”VI och Dom” avspeglade sig i valresultatet. Partier till höger och till vänster om de etablerade partigrupperna växer till en sådan storlek (ca 30 procent av mandaten kan räknas in i den här kategorin) att de med en gemensam EU-skeptisk agenda kan tvinga fram ännu flera uppgörelser i mitten.

Den stora koalitionen mellan EPP (KD & M) och Socialdemokrater når 394 mandat av de 376 som behövs för en majoritet.

Ett samarbete i en fråga mellan EPP (KD & M), ALDE (FP & C) och ECR (konservativa EU-skeptiker) når exempelvis bara 311 mandat.

Ett samarbete mellan Socialdemokrater, DE Gröna (MP) och GUE/NGL (V) (och Fi som lär hamna i Gröna el GUE/NGL) får bara 274 mandat.

(Mandaten med reservation för att det kommer att ändras bl a genom att en del partier som inte tillhör någon grupp kan göra entré eller att partier hoppar mellan grupperna)

Ni ser tydligt hur det landar, EPP och Socialdemokraterna behöver komma överens oftare (än de 70 procent som nämns i en rapport från Timbro). Första utmaningen blir att nå enighet mellan grupperna att godkänna förslaget från Stats- och regeringscheferna om vem som ska blir nästa ordförande för EU-kommissionen.

Ett samarbete i stor koalition som cementeras kommer inte minska känslan av etablissemanget och ”dom” där borta som gör upp medan ”vi” känner oss utanför. Konsekvensen av Vi-Dom 2014 riskerar att leda till ännu större spänningar vid valet 2019 och i värsta fall till ett helt sammanfallande parlament utan tydlig majoritet som domineras med partier med ”SANNINGAR” och som bara bryr sig om sina särintressen.

Europas medborgare och ledande politiker har fått något rejält att tänka på, hur ska samtalet om vår gemensamma verklighet kunna omfatta så många som möjligt så att gapet mellan ”Vi och Dom” minskar och inte ökar. Som en del i det samtalet, vad har EU för roll egentligen, vilken funktion och vilken berättelse fyller EU egentligen, berättelsen om morgondagen eller berättelsen om gårdagen.

(PO)

Fotnot: Jag kommer försöka återvända till flera Valanalyser, därför är inlägget markerat med Valanalys 1.

*En tidigare version av texten stod det med all sannolikhet, men jag glömde att en av mina vänner som är ideologiskt motiverad att avstå från att rösta men väldigt intresserad av EU-frågor nog skulle hitta hit. Det gjorde han och pekade på formuleringen att den faktiskt var rätt fel. 

 

 

 

 

 

Kryssjakten – Centerpartiet rafflande jämnt

På valnatten gjorde jag spekulationer kring kryssjakten och en första indikation är att det är så rafflande jämnt om Centerpartiets Europaparlamentsvals mandat som jag gissade. Vid 16-tiden hade 149 av 6227 distrikt räknats.

Fredrick Federley 714 – 11,25%

Kent Johansson 708 – 11,06&

Kristina Yngwe 620 – 9,77%

Valnattstext: Centerpartiet har tre i toppen som kört tydliga personvalskampanjer. Listettan Kent Johansson får slänga nervösa blickar över axeln. Kan han samla mer kryss än tvåan Kristina Yngwe och trean Fredrick Federley? Min gissning är att chansen för Kent att få mandatet är 40 procent, Yngwe 30 procent och Federley 30 procent. Ingen annan på listan kan utmana.

Måndagskommentar: Japp. Nagelbitare. Alla tre har varit i ledning beroende på vilka distrikt som rapporterats in.

Här kan du följa sammanräkningen av personkryssen.

Om det mot förmodan skulle vara så att två eller fler kandidater hamnar på samma antal personröster, har klarat spärren och har ett mandat att ta – ja då avgör lotten enligt vallagen. Enligt vad jag känner till så har det aldrig hänt förut.

(PO)

Nu börjar jakten på parlamentsplatserna på allvar

I Finland vet de redan vilka som blivit valda och hur många kryss kandidaterna fick. I Sverige börjar sammanräkningen av kryssen i morgon kl 8, resultat på onsdag, men räkningen går att följa löpande på valmyndighetens hemsida.

Det är några partier som är mer spännande än andra att följa:

Centerpartiet 1 mandat

Centerpartiet har tre i toppen som kört tydliga personvalskampanjer. Listettan Kent Johansson får slänga nervösa blickar över axeln. Kan han samla mer kryss än tvåan Kristina Yngwe och trean Fredrick Federley? Min gissning är att chansen för Kent att få mandatet är 40 procent, Yngwe 30 procent och Federley 30 procent. Ingen annan på listan kan utmana.

Centerpartiet är alltså det mest spännande partiet att följa för ett enskilt mandat.

Kristdemokraterna 1 mandat

Lars Adaktusson torde ta hem det – men flaggning för att listtvåan Ebba Busch Thor kan utmana. 85 procent att Adaktusson tar det, 15 procent för Ebba Busch Thor. Ingen annan på listan kan utmana. I Kd uppgav 4 av 10 väljare att kandidaterna på listan var avgörande för valet enligt Valu, talar för Lars.

Miljöpartiet 3 mandat

Peter Eriksson och Isabella Lövin behöver inte fundera om väskan ska packas. 100 procent sannolikhet för båda. Bodil Ceballos på tredje plats räddas nog av spärren 5 procent för personkryssen, för det finns en grupp kandidater som flåsar bakom. Linnea Engström pekas ut av DN som det största hotet. Men även Jakop Dalunde och Kurdo Baksi bör nämnas. Jag bedömer Bodil Ceballos chanser till 50 procent, Linnea Engström 30 procent och Dalunde och Baksi 10 procent vardera.

Socialdemokraterna 6 mandat

Tre betraktar jag som säkra. Marita Ulvskog, Olle Ludvigsson och Jytte Guteland som är 100 procent klara. Men sen blir det spännande. På sjunde plats finns Ellinor Eriksson som kan hota personvalsmässigt enligt DN och på platserna fyra, fem och sex finns Jens Nilsson, Anna Hedh och Alexander Gabelic som alla får se upp med Ellinor om hon klarar spärren. Jag ger Jens Nilsson 85%, Anna Hedh 75%, Alexander Gabelic 65% och Ellinor Eriksson 40% att bli valda.

Moderaterna 3 mandat

Gunnar Hökmark, Christofer Fjellner och Anna-Maria Corazza Bildt är så starka personvalsmässiga att ingen moderat ska kunna hota topptrion i antalet kryss. Jag räknar med att samtliga är klara till 99 procent med den sista procentenheten som reserveras för en riktig skräll.

Vänsterpartiet 1 mandat

Malin Björk borde ta hem det, jag räknar med att det är klart till minst 90 procent. Liten skrällchans för plats 5 Dror Feiler, säg kanske 5-10 procent.

Sverigedemokraterna 2 mandat

Partiets första namn Kristina Winberg bedömer jag klar till 99 procent, tvåan Peter Lundgren 60 procent. Sedan är frågan om trean Johnny Skalin kan nå spärren, jag ger Skalin 35 procents chans. Övriga på listan pendlar mellan 0 och 10 procent.

Folkpartiet 2 mandat

Marit Paulsen och Cecilia Wikström är så starka kandidater att ingen ska kunna hota dom på listan. 99 procent klart för Marit Paulsen, 90 procent för Cecilia Wikström, jag tror alltså Cecilia Wikström klarar av att få fler kryss än Jasenko Seliminovic som är den utmanare som hota.

Feministiskt Initiativ 1 mandat

Har svårt att se att någon kan kryssa sig förbi Soraya Post som får betraktas klar till 99 procent.

Här kan du följa sammanräkningen av personkryssen.

Tillägg: Om det mot förmodan skulle vara så att två eller fler kandidater hamnar på samma antal personröster, har klarat spärren och har ett mandat att ta – ja då avgör lotten enligt vallagen.

(PO)

Valresultatet mot mitt tips

Image

Jag stack ju ut hakan tidigare och gjorde före valet en förutsägelse på hur mandaten skulle landa. Så här gick det (med reservation för att de sista distrikten samt poströsterna i sista stund kastar om något mandat):

Moderaterna 3 mandat:

Jag skrev 3 eller 4 mandat. Hade huvudtipset på 4 men flaggade för att det fanns risk för tre. Fallet blev hårdare för moderaterna än vad någon kunde tro, även jag. Men jag får ge mig själv godkänt.

Centerpartiet 1 mandat:

Precis vad jag skrev.

Kristdemokraterna 1 mandat:

Precis vad jag förutspådde.

Folkpartiet 2 mandat:

Tappade 1 mandat, precis vad jag trodde.

Socialdemokraterna 6 mandat:

Förutspådde 5 eller 6 mandat, men varnade för risken att tappa ett mandat (som Valu indikerade). Godkänt.

Vänsterpartiet 1 mandat:

Förutspådde 2 mandat, Valu trodde likadant. men jag garderade med att säga att det andra mandat stod och vägde, det vägde över till 1 mandat. Knappt godkänt.

Miljöpartiet 3 mandat:

Förutspådde tre mandat. Det blev tre mandat.

Feministiskt Initiativ 1 mandat:

Japp, jag hade rätt.

Sverigedemokraterna 2 mandat:

Jag trodde att svårigheten att mobilisera och toppnamnens insatser skulle göra att Sverigedemokraterna i slutändan inte skulle få de två mandat jag länge trodde på. Jag skulle ha hållit kvar vid min tidigare förutsägelse.

Piratpartiet 0 mandat.

Japp, jag hade rätt.

Sammantaget 7 helt rätt, tre som jag delvis missade men där jag var nära i resonemangen. Får betraktas som helt ok resultat. 

 

 

Stora förändringar i mandaten jfr med Valu

Image

 

Moderaterna 3 mandat (-1 mandat jfr med 2009)

Centerpartiet 1 mandat (oför)

Kristdemokraterna 1 mandat (oför)

Folkpartiet 2 mandat (tappar 1 mandat)

Socialdemokraterna 6 mandat (tar ett mandat mer än i Valu, oför jfr med förra valet)

Miljöpartiet 3 mandat (1 mindre än i Valu, men 1 mer än förra valet)

Vänsterpartiet 1 mandat (1 mindre än i Valu, oför jfr med förra valet)

Feministiskt Initiativ 1 mandat (oför jfr med Valu, NY)

Sverigedemokraterna 2 mandat (1 mer än i Valu, NY)

(PO)

 

FINLAND: Alexander Stubb vann

Finland har redan hunnit kora de personkryssade i en prognos när en majoritet av rösterna är räknade. Här utnämns sittande Europaminister Alexander Stubb (Saml) som den stora röstkungen.

Samlingspartiet (EPP): 3 mandat

Centerpartiet (ALDE): 3 mandat

Sannfinländarna (EFD): 2 mandat

Socialdemokraterna (PSE): 2 mandat

De Gröna (De Gröna): 1 mandat

Vänsterförbundet (De Gröna el GUE/NGL): 1 mandat

Svenska Folkpartiet (ALDE): 1 mandat

(PO)

FOTNOT: Rättelse, i en tidigare version av det här inlägget skrev jag att det var en Exitpoll som låg bakom siffrorna. Jag drog en felaktig slutsats utifrån vilken tidpunkt de kom vid. Korrekt är alltså det var en prognos. Tack Adam för rättelsen.

 

Mandaten i SVT:s vallokalsundersökning

Image

Mobilfoto från SVT Play:s livesändning

Har snabbt räknat om mandaten om SVT:s vallokalsundersökning blir verklighet.

Moderaterna 3 mandat (-1 mandat)

Folkpartiet 2 mandat (-1 mandat)

Centerpartiet 1 mandat

Kristdemokraterna 1 mandat

Socialdemokraterna 5 mandat (-1 mandat)

Vänsterpartiet 2 mandat (+1 mandat)

Miljöpartiet 4 mandat (+2 mandat)

Feministiskt Initiativ 1 mandat (NY)

Sverigedemokraterna 1 mandat (NY)

Piratpartiet 0 mandat (-2 mandat)

Jämför med min förutsägelse i mandatkollen.

SISTA-MINUTEN-VALGUIDE: Det här vill partierna inte prata om

Funderar du på vad partierna inte vill prata om? I den här bloggserien skriver jag om vad partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar serien till bra svar från partierna och en bra dialog.

Samtliga kapitel:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

Kapitel 5: Det här vill inte Centerpartiet att du läser

Kapitel 6: Det här vill inte Sverigedemokraterna att du läser

Kapitel 7: Det här vill inte Feministiskt Initiativ att du läser

Kapitel 8: Det här vill inte Miljöpartiet att du läser

Kapital 9: Det här vill inte Kristdemokraterna att du läser.

Fotnot: Det tionde, om Piratpartiet, hann jag inte skriva. Beklagar att det blev så, men de nio jag hann med är de nio som i de senaste mätningarna har fått mandat. 

(PO)

Det här vill inte Kristdemokraterna att du läser

DSC_0136

Sätter Lars Adaktusson rätt Agenda i Bryssel? Valstugan i Uppsala.

Det här är det nionde blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar serien till bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

Kapitel 9 Det här vill inte Kristdemokraterna att du läser

Kristdemokraterna har gått från att sjunga hallelujah till EU till att bli ett parti som ger betydligt mer blandade signaler. Nu är det inte bara himmelsriket, utan även ett ställe med smådjävlar som behöver bekämpas. Och mandaten ska räddas genom att gå in på andra borgliga partiers domäner.

Kristdemokraterna har slängt upp valaffischer med nej till Euro (trots att partiet sade ja i folkomröstningen), man har också kört sin egen variant av Centerpartiets smalare och vassare genom “Rätt Agenda i Bryssel”. Folkpartiet har man ryckt i griseknorren genom att ge Marit Paulsen en ung utmanare i form av stjärnskottet Ebba Busch Thor – sen att det verkar som det är Centerpartiet som grisskrattar bäst till valbåset är en annan historia. Men Kd:s svängning från att vara positiv till mer federalism, bland annat genom att säga ja till EU-skatt (både Anders Wijkman och efterträdaren Alf Svensson har röstat för), till att landa i en kommunikativ EU-kritik är anmärkningsvärd och har inte fått riktigt den uppmärksamhet det förtjänar. Det är heller ingen ändring Kd har torgfört, att man gjort en ”Paulus Omvändelse” – frågan är bara om den är helhjärtad eller inte.

Vad är det då Kristdemokraterna inte vill prata då? Förutom att man svängt?

Precis som många andra vill man inte prata så mycket om sina europeiska gruppkamrater som på olika sätt är omöjliga i en svensk kontext. Senast att bli uppmärksammad är spanska Partido Popular som lagt fram ett lagförslag som innebär enligt kritikerna det omöjligt att utöva grundläggande fri och rättigheter genom att det blir olagligt både i sociala medier och genom demonstrationer att kritisera landet Spanien, regeringen eller statliga tjänstemän. Det blir också olagligt att fotografera poliser, m.m. samt att höga böter kan dömas ut.

En annan solkig gruppkamrat är ungerska regeringspartiet Fidesz som OSSE (Organisationen Samarbete och Säkerhet i Europa, OSCE på engelska) kritiserat för att ha ändrat lagar till förmån för partiet vilket påverkade resultatet.

Tidigare har kommissionens ordförande Barroso (även han från EPP) uttryckt kritik mot de ungerska lagarna. Deutche Welles (Tysklands internationella TV-kanal) Christoph Hallenbach förebrår EPP för att tillåta partiet i gruppen. Gruppledaren för EPP, Joseph Daul har gått längre än att bara tillåta, han uttryckte på twitter sin stolthet över partiets ledare Viktor Orban (som nu också stökat till det i Ukraina genom att kräva självstyre åt den ungerska minoriteten).

Skärmavbild 2014-05-11 kl. 10.48.50

Skärmdump från Twitter

En röst på Kristdemokraterna och Lars Adaktusson är också en röst på Kd:s kandidat till EU-kommissionens ordförande (i alla fall har jag inte sett att KD tagit avstånd). Men att med den nya approachen till EU är det inte konstigt att man vill hålla armlängds avstånd från den officiella EPP-kandidaten (M & KD) Jean-Claude Juncker och det finns väl ingen kristdemokratisk valarbetare som i mötena med väljare säger till exempel att en röst på Kd också är en indirekt röst på Jean-Claude Juncker som kommissionens ordförande.

Juncker är en EU-veteran från Luxemburg som i 18 år var premiärminister (och under stor del av den tiden var han samtidigt finansminister) men fick lämna sin post i en spionskandal, som du också kan läsa om här.

Han var också Eurogruppens ordförande i många år. Spekulationerna om Junckers dryckesvanor har varit omskrivna i europeisk press liksom tveksamheter kring om han har stöd eller inte. Så fort Merkel har slirat i uttalanden om att medlemsstaterna ska spela partigruppernas spel så har Juncker surrat frau Merkel vid rodret och sagt att hon lovat att ge honom sitt stöd.

Kanske inte så konstigt att Kristdemokraterna (och Moderaterna) inte vill ha frågor av väljare om kommissionens näste ordförande är alkoholist (vilket förnekas av Juncker ska tilläggas) eller inte, och om denne är lämplig att hantera känsliga frågor när han inte kunde hantera lilla Luxemburgs säkerhetstjänst. Och som sagt var, mer federalism är inte Rätt Agenda för Kristdemokraterna i det här valet.

Något Kristdemokraterna också talar väldigt tyst om är att Alf Svensson inte direkt har gjort något stort avtryck under mandatperioden. Den legendariske Alf blev ju inkryssad och petade Ella Bohlin som var toppnamn. Alfs trackrecord hos Votewatch kan betraktas som högst ordinärt, och intrycket är att han varit betydligt blekare än sin föregångare Anders Wijkman som höll hög profil i miljöområdet. Man kan undra om det hade varit bättre för både Kd och Sverige om Ella Bohlin tagit mandatet.

Tittar vi på hur Alf Svensson röstat så är det också flera omröstningar där han i strid med den nuvarande linjen röstat för mer EU och mer överstatlighet eller i symbolfrågor. Några exempel; resolution för EU-skatt som nästan alla andra svenskar röstade nej till, EU-åklagarmyndighet och EU:s kulturarvmärke.

I det här inlägget väljer jag medvetet att inte ta upp Estrela-rapporten och abortfrågan, m.m. eftersom det är väl belyst både i media och i den sociala världen.

Hallelujah 2014?

Läs de andra kapitlen i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

Kapitel 5: Det här vill inte Centerpartiet att du läser

Kapitel 6: Det här vill inte Sverigedemokraterna att du läser

Kapitel 7: Det här vill inte Feministiskt Initiativ att du läser

Kapitel 8: Det här vill inte Miljöpartiet att du läser

(PO)