På söndag riktas blickarna mot Bryssel när den grekiska krisen kommer upp på ett extra toppmöte. Jag skriver i Hela Hälsingland i en fördjupning (papperstidningen lördag) på nästan 11 000 tn (svårslaget rekord på ledarsidan) om 10 scener som tagit oss fram i dag. Läs det här.
Intresset för europeisk politik är rekordstort just nu. Europaparlamentets debatt med grekiske premiärministern Alexis Tsipras sändes av 188 olika kanaler (enligt sammanställning fredag morgon).
Den svenska delen av Europaparlamentets hemsida hade som mest 5505 som försökte komma åt webstreamingen (de flesta gick via EbS i stället så det handlar inte om totala tittare).Det kan jämföras med Påvebesöket som hade det gamla rekordet på som mest 2175. Redan en timme före debatten med Tsipras tangerades nästan den siffran.
Belastningen på Europaparlamentet var så stor att jag inte lyckades följa debatten via parlamentet utan gjorde det genom Aftonbladet istället.
ALDE-ledaren Guy Verhofstadts anförande har i efterhand fått många visningar. 1,2 miljoner på Facebook och på Youtube har, i skrivande stund, 643 000 visningar vilket är 2,5 gånger mer än ex EFDD-ledaren Nigel Farage.
Enligt det nederländska public servicebolaget så gör den gamla trojkan (som inte ska heta trojkan längre) troligen tummen ned för den grekiska listan som skulle ge Grekland ett ekonomiskt andrum. EU-institutionerna anser att förslagen är otillräckliga och att de föreslagna åtgärderna ger effekt på lång sikt och inte här och nu där de behövs.
Ett tecken på missnöjet med den grekiska regeringens arbete är läckor till en flamländsk finanstidning att grekerna bara lämnat in ett excelblad med siffror tillsammans med en muntlig redogörelse. Om den uppgiften stämmer är det inte svårt att förstå att kollisionen kommer.
Det ska tilläggas och understrykas att ingen av uppgifterna är bekräftade i skrivande stund.
Grekland kommer att ha slut på pengar runt 20:e april och med tanke på att det nu infaller påsk så börjar tiden bli kort. Det, tillsammans med att Tsipras har ett möte i Moskva inplanerat 8:e april med Putin, gör att känslan blir att den grekiska regeringen nu egentligen säger till EU att vi synar bluffen att ni låter oss sjunka och vi höjer insatsen.
”The Greek Gamble” är påväg mot vad fler bedömare nu kallar för Grexident, Greklands oavsiktliga och ofrivilligt lämnande av Eurozonen genom att Tsipras spelat högt och förlorar.
Vad som händer i svallvågorna om Grexident blir utfallet kan vi bara spekulera i. Men att Grekland åker ned i ett argentiskt moras är inte otroligt. Runt hörnet, när Tsipras misslyckas, väntar nazisterna i Gyllene Gryning.
Fortfarande kan allt lösa sig, om Greklands ledning inser att de inte är oumbärliga och att ingen vill hjälpa någon som inte hjälper sig själv.
Rekommenderar ”Politik i Grekland” av Haralampos Karatzas för läsning om ödesveckan.
UPPDATERAT:
Fler har nu rapporterat om samtalen som inte kan sägas gå bra. Signalen från Tyskland är tummen ned. Dessutom har Tsipras hållit anförande i parlamentet där budskapet är fortsatt höga insatser.
Tsipras: We are seeking an honorable compromise with our partners but do not expect an unconditional surrender
Greek PM on negotiations w creditors: There is no secret diplomacy, there is collective strategic negotiation clear to the Greek people — Kathimerini English (@ekathimerini) March 30, 2015
Tsipras:Greece has submitted its list to creditors, including curbing fuel and tobacco smuggling, checks on foreign bank tranfers, VAT fraud
I en analys av läget skriver den ledande dagstidningen Kathimerini att det är en farlig förhandlingsstrategi att säga att Grekland inte har nåt emot att lämna euron:
In the leftists’ view, the lenders have too much to lose by not accepting most of the Greek demands for an end to austerity and the kind of reforms envisaged by the SYRIZA-Independent Greeks (ANEL) government. “It is not worth destroying the euro project for a few billion euros. This is peanuts for them,” says a senior SYRIZA party member.
As a matter of fact, it looks more suicidal given the dire consequences for the country and the government seems to understand that.
Dimas fick inte 180 röster. Nyvalet ett faktum. Skärmdump från skai.gr
Valkampanjen är slut, nu återstår för grekerna att välja väg. Vad som än händer kommer det att bli ett nytt kapitel som skrivs när grekernas röster räknats efter söndagens val. Mycket talar för att Syriza vinner och med det också ånyo ett spel med Svarte Petter som kan leda både till grekisk statsbankrutt och till ny eurokris.
Syriza har byggt upp förväntningar hos grekiska folket om att leverera mindre svångrem, och risken är stor för besvikelse om partiet väl vid makten blir pragmatiskt. Samtidigt kan priset bli högt om man inte blir pragmatiskt. Både Tyskland och Finland har visat sig rätt kallsinniga till stora skuldavskrivningar eftersom synsättet är att grekerna själva behöver städa upp efter krisen.
Valet kommer i en tid när siffrorna för Grekland började peka åt rätt håll även om effekterna tar tid. Det finns också konkreta positiva exempel att lyfta fram i den annars ganska mörka rapporteringen, SVD skriver om ett läkemedelsföretag och IT-sektorn har fått flera uppstartföretag. Här är även EU-kommissionen inblandad genom Task force for Greece som hjälper Grekland att implementera sitt reformprogram.
Digitaliseringen av det grekiska samhället bidrar också till att effektivisera den grekiska byråkratin och möjligheten att beskatta. Tillit och öppenhet är också förbättringsområden för den grekiska administrationen. Svensk-greken Dimitris Dimitriadis som jobbar i Task force for Greece skriver om det i gästinlägg hos dåvarande kommissionären Neelie Kroes och lyfter fram ett exempel:
Att det grekiska parlamentet inte blev enig om att välja Dimas till president orsakade nyvalet. Foto (C) European Union – EP
Cl@rity (”Diavgeia” in Greek) is an initiative that makes it mandatory for all public agencies to publish any decision – financial or otherwise – on the internet. Citizens gain immediate knowledge of how much their agencies spend and can make comparisons, while the entire public administration becomes more transparent and decision-makers more accountable.
Som sagt var Grekland rör på sig, åt rätt håll, om än långsamt. Frågan är vad som händer efter söndagen. Spänn fast säkerhetsbältet, för det lär blir kunna bli en gropig färd vidare.
Dimas fick inte 180 röster. Skärmdump från skai.gr
Ok, Sverige, Europa och Grekland. 2015 riskerar att bli Anno Horribilis. Det grekiska parlamentet har precis i sitt tredje försök misslyckats med att välja en ny president. Dimas misslyckades med att få de 180 röster han behövde. Han landade på 168 för och 132 emot. Därmed blir det nyval inom 30 dagar.
Nyvalet kommer att orsaka stor osäkerhet för hela EU:s ekonomi eftersom anti-åtstramningspartier som Syriza väntas vinna valet samtidigt som Grekland ska betala tillbaka del av skulder. Syriza vill också omförhandla EU-IMF:s räddningspaket.
Den snabba analysen är, på med säkerhetsbältet eftersom de ekonomiska svallvågorna lär kunna slå upp även på svenska stränder.
20 år av svenskt medlemskap och EU-sympatierna är på väg uppåt mot de relativt höga nivåerna som fanns för ett par år sedan kan man konstatera i SCB:s återkommande mätning. Jämfört med november för ett år sedan har andelen positiva ökat med 5,1 procentenheter. 50,5 procent av svenskarna är för ett medlemskap, motståndet nere på 20,9 procent. Ja till fortsatt medlemskap hämtar andelar både från motståndarna och gruppen osäkra. Kvinnor är mer osäkra om vad de tycker än männen.
Ska man spekulera lite till varför ökningen sker nu med 5 procentenheter jämfört med förra året så har stödet för EU haft en tendens att peaka efter Europaparlamentsvalet. Uppmärksamheten och att vi pratar om EU på ett mer djupgående sätt än annars gör avtryck. I år har vi också haft (om än kort) viss uppmärksamhet av att Sverige röstade om medlemskapet för 20 år sedan. Möjligtvis kan även betydelsen av EU i kriser (från ekonomi via brandflyg till Ryssland-Ukraina) ha haft någon effekt ovanpå uppmärksamheten.
Däremot ligger Eurofrågan i en kompakt frysbox och lär fortsätta att vara där i många år med mer än tre av fyra väljare som säger nej.
Smalare men vassare, men vad betyder det egentligen. Bild från Valstugan i Uppsala.
Det här är det femte blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.
Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.
Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.
Kapitel 5: Det här vill inte Centerpartiet att du läser
Smalare men vassare har i tre val varit Centerpartiets devis i Europapolitiken, den dammas av vart femte år och återanvänds, men det som Centerpartiet gärna inte pratar om hur partiet klarar av att balansera smalare men vassare med både det man gör och det man säger.
Centerpartiet är idag med i ALDE, den liberala partigruppen, vars inställning till EU-samarbetet kan enklast förklaras med den latinska devisen Citius, altius, fortius, snabbare högre och starkare. Det är också olympiska spelens devis. Om Folkpartiet är den hängivna familjemedlemmen i arbetet för ett federalistiskt Europa så framstår Centerpartiet som den motsträviga kusinen…från landet.
När ALDE:s kandidat till kommissionsordförandeposten – Guy Verhofstadt, en av Europapolitikens stora federalister, var på kampanjbesök i Stockholm gick han inte många meter utan att vara omgiven av flockande Folkpartister (som stod för inbjudan till Stockholm). Centerpartisterna lyste däremot med sin frånvaro. Verhofstadt är partigruppens kandidat i det som håller på att utveckla sig till en holmgång mellan Europaparlamentet (och de mer federalistiska krafterna) och Europeiska Rådet med stats- och regeringscheferna. Kandidaterna förväntar sig att den som tillhör den största partigruppen ska utses till kommissionens ordförande av Rådet. (TILLÄGG/RÄTTELSE: Det finns faktiskt bilder på Verhofstadt och Centerpartister från besöket i Sthlm – se längs ned)
Står Centerpartiet verkligen bakom Verhofstadt med tanke på att partiets politiska kommunikation i det här valet mer påminner om Tories i Storbritannien än ett ALDE-parti?
Låt oss titta närmare på några av partiets valfilmer:
Så varför har Centerpartiet en konspiratorisk valfilm i en fråga som inte hör hemma i parlamentsvalet? Det som skulle ha varit mer relevant hade varit ett vallöfte att i alla forum driva frågan om en ändring av EU:s fördrag så att ett undantag för Sverige skulle skrivas in. De enda Centerpartisterna jag har sett uttalat det i valrörelsen är EU-kritikern Håkan Larsson från Jämtland, och han kandiderar till Riksdagsvalet, och federalisten Fredrick Federley…
Den enda elefanten i vardagsrummet jag ser i den här frågan är varför man inte vill driva frågan om ett permanent undantag i fördraget för Sverige.
Snygg och välgjord, men vad är egentligen budskapet. Vill Centerpartiet avskaffa bedrägeribekämparna Olaf som kämpar mot korruption och felaktiga utbetalningar? Filmen om EU:s regler om hagar missar att berätta den stora skandalen med EU-reglerna – Sverige sov när beslutet togs. Att skylla på ”EU” håller inte, vi är med runt bordet men om vi sover, missar möten eller inte förstår konsekvenser, tacka f-n för att det kan bli snett. Men alla tillkortakommanden för egen del sopas under mattan när man pekar finger mot det avlägsna Bryssel och ”EU” som är tacksam att skylla på.
Låt mig bara skissa på hur förhandlingarna kan ha gått till:
Hur ser hagar ut i Frankrike, Spanien, Tyskland, Holland och hur ser skog ut i dessa länder, ja de vet mötesdeltagarna runt bordet mycket väl.
– Ach so, vi behöver regler så att inte luriga franska bönder söker bidrag för hagar på sina skogar, säger Alle Magne.
-Zut Alors, skulle vi – non, non, det är spanjorer och greker som är problemet – de använder olivlundar till hagar, ryter Marianne de Gaul
– Madre de dios, vilken förolämpning. Låt oss ha tydliga regler så att ingen kan misstänka fusk, dundrar Juan D´Espagna.
Men lösningen kommer från plötsligt från Holland.
– Vi sätter en gräns för hur många träd som får finnas i en hage, för sen vet ju alla det blir skog av det. Ja, mer än 60 träd på en hektar – då är det ju inte hage längre! Alla jublar glatt åt att en kompromiss är nådd, ännu ett framsteg för att lösa problem gemensamt har skett.
Sverige då? Ja, ett praktfiasko av svenska intressen att inte vara vakna eller förstå konsekvensen av beslutet innan det är försent. Fiaskot gäller både LRF så väl som svenska representanter i olika EU-organ som skulle kunna ha larmat vad som var på gång. Hagfilmen borde egentligen ha en payoff, så här går det om vi inte blir vassare…
Kommunikativt är alltså Centerpartiet suggestivt EU-kritiskt på en nivå som för tankarna mer åt den engelska debatten eller något man skulle kunna förvänta sig från mer uttalat EU-skeptiska partier. Tittar vi enbart på valfilmskommunikationen borde Centerpartiet ta sig en frågeställare om man trivs i den liberala ALDE-gruppen med alla federalister, kanske är den konservativt EU-skeptiska ECR ett alternativ?
Tittar vi på röstningen blir känslan att Centerpartiet är mer hemma i ALDE än vad i filmerna visar. Centerpartiet har röstat för budgetökningar, ja till krav att EU ska kunna ta upp skatt, däribland moms. Centerpartiet har även stött kulturarvsmärkning och snabbare beslutsvägar för att sätta in EU:s militära insatsstyrkor. Det är knappast smalare.
På tio år skulle man kunna begära att ett parti lyckas bli tydlig med vad man menar med smalare men vassare. Att inte kunna reda ut det kan komma kosta partiet mandatet på söndag.
RÄTTELSE: Rätt ska ju vara rätt. Det finns bildbevis på att Centerpartister har setts med Guy Verhoftstadt i Stockholm 5 maj. Bilden nedan har jag fått skickat till mig av Mathias Larsson som granskar granskaren. Däremot har jag inte lyckats hitta (varken före jag skrev texten, eller nu efteråt när jag vill dubbelkolla att jag inte stoppat foten i mun alldeles för mycket) någonting om att Centerpartiet har haft något officiellt med Verhofstadts besök i Stockholm. Det finns inget pressmeddelande på partiets hemsida, och alla tänkbara googlekombinationer (jag brukar vara bra på att googla) har hittills inte gett napp. Om någon kan bidra med länkar som motbevisar mig publicerar jag det gärna.
Under semester och period med intensivt jobbande har det blivit stiltje på bloggen. Stilla är väl inte rätta ordet för att beskriva den växande eurokrisen. Berlusconi har fallit, Spanien har fått ny regeringen, Belgien har fått sänkt kreditbetyg och den ungerska valutan är under attack.
De dystra framtidssiarna blir fler och fler. Economist ägnar senate numret åt Eurons utmaningar, the FT:s kolumnist ger euron bara dagar kvar.
Risken ökar nu snabbt för att marknaden tvärviker i flera länder och att det blir politiska panikreaktioner som leder till en kedja av händelser som slutar med att Euron som vi känner den idag går under.
Ett sådant scenario skulle också innebära påfrestningar för hela EU. Det är möjligt att några nordliga länder (läs Tyskland, Finland, Holland och Österrike) skulle behålla en gemensam valuta medan Frankrike skulle hamna på fel sida med sina vikande kreditbetyg och tyngda banksektor. I sådana fall skulle den historiska EU-axeln mellan länderna vid Rhens stränder vara ett minne blott.
Det är dysterscenariot för EU-vänner. Mitt stalltips lyder fortsatt process mot överstatlighet eftersom inget enskilt land kan lösa krisen. Det kan bli en kämpig jul för Europas politiska ledare och skattebetalare. Går vi mot ett Eurons Harmageddon eller reser sig Euron och unionen sig som en Fågel Fenix hur krisens aska?
Dagens officiella besked från Athen är det som cirkulerade redan igår. Det blir ingen folkomröstning.
Turerna kring den grekiska regeringen och den grekiska ekonomin, till stor sorg för greker och andra européer, pendlar mellan tragedi och dokusåpa. Just nu är väl turerna mest liknande scener från en dokusåpa där omogna människor intrigerar mot varandra inför öppen ridå – samtidigt som det hela är destruktivt.
Turerna kring folkomröstning eller inte (som började redan tidigare i höst med provballonger från Papandreous kansli) ökar knappast medborgarnas förtroende för den politiska ledningen.
Senaste budet är att regeringen Papandreou väntas falla i kväll och att någon slags samlingsregering väntas bildas ur spillrorna. Greklands läge, om man ska klara sig, kräver nu en samlingsregeringen av det slag som till exempel Sverige hade under Andra Världskriget under Per Albin Hansson.
Vem kan bli Greklands Per Albin? Vem kan återställa förtroendet för politiken? T B C.
Samtidigt ökar trycket på Italien.
I väntan hur först Grekland och nu Italien hanterar krisen på det gungar euron och EU-samarbetet.
Citatet ovan har jag nämnt tidigare, jag mötte det själv för fyra år sedan när jag bevakade förödande bränder som skördade åtskilliga liv. Uppfattningen av att Grekland är under attack av inkompetens, och att det orsakar landets problem. Jag har också från höga EU-politiker hört hur man lagt ut texten om Grekland och kallat det för en misslyckad statsbildning.
Beskedet att Greklands politiska ledning nu drar i nödbromsen och lägger landets framtid i händerna på en folkomröstning är för att använda Churchills ord: ”This is not the end, this is not even the beginning of the end, but it is the end of the beginning”.
Den grekiska tragedin är redo för ett nytt kapitel, ett kapitel där mörka konturer kan skönjas. En plågad grekisk befolkning med rekordlågt förtroende för den politiska ledningen, trött på åratal av vanstyre och hur makthavare på olika sätt har skott sig, ska i en folkomröstning säga vad? Nej till krispaket? Ja till konkurs? Eller Ja, vi ställer upp bakom en ledning vars förtroende (det gäller både regeringspartiet PASOK och det konservativa Ny Demokrati som är främsta oppositionsparti) är förbrukat eller Nej, vi vill ha en ny framtid men ingen vet hur vi ska få den? Ja till Euro, nej till Euro?
Viljan från övriga världen att mobilisera stöd till räddningsfonden lär svalna i väntan på en mycket osäker folkomröstning i januari. För Papandreou är det ett chansspel på hög nivå – där priset för förlust kommer att vara avgrundsdjup. Istället för att sitta i förarsätet har nu den grekiska regeringen satt sig i baksätet när bilen rullar mot stupet.
Grekland har som jag ser det följande alternativ:
1) Genomföra besparingarna och sätta sitt hopp till räddningspaketen. Stanna kvar i Euron.
2) Gå i konkurs, lämna Euron, devalvera valutan med omkring 50 procent och därigenom få ökad konkurrenskraft.
Båda alternativen behöver politiskt ledarskap och mobilisering, något som Grekland saknar, för att minska skadeverkningarna – både för de grekiska medborgarna och för övriga världen. Om det inte finns ett ledarskap riskerar händelsernas egen kraft ta över och då riskerar allt glida utom kontroll och med det konsekvenser som är ytterst svåröverblickbara.
Papandreou spelar högt, och historiens dom kommer att bli hård om spelet misslyckas.
Idag hålls ännu ett toppmöte inom EU med anledning av den stora KRISEN, den som handlar om framför allt Grekland, men som nu hotar banker och riskerar att dra andra länder med sig.
Jag har bloggat ganska mycket om Grekland, Tyskland och Frankrike och det politiska ledarskapet. Om hur krisen kunde ha undvikits om inte de stora länderna också hade fuskat med stabilitetspakten, om grekisk inkompetens, och dynamiken mellan Frankrike och Tyskland. Läs inläggen under taggen Grekland. Idag nöjer jag mig med att konstatera att troligtvis löser inte det här mötet frågorna – nu heller. Räkna med fler toppmöten och kast mellan hopp och förtvivlan både på börser och i analyser.
Rekommenderar idag SVT:s Rolf Fredriksson, min tidigare kollega i Bryssel, som inför läsning. Hans analys inför dagen hittar du här.
EUbloggen 