Kommenterar EU-toppmöte på HelaHälsingland.se som ledde fram till den uppgörelse britterna ska rösta om när det gäller att stanna kvar eller lämna EU.
Konstaterar i texten att frågan mycket handlar om engelsk självbild: ”Så oavsett hur många löften EU ger om att ” jag ska tömma diskmaskinen, älskling” och ha särskilda brittiska undantag så kommer vi tillbaka till äktenskapsfrågan. Och för det som vill bryta upp äktenskapet så är varken det här eller något annat tillräckligt. Men i grunden handlar det om vad Storbritannien vill vara för land och hur vill man vara det landet. Att göra den komplexa frågan till en folkomröstningsfråga om fortsatt medlemskap i EU är att be om ett svar på en fråga som kommer att ha många olika tolkningar.”
Bilden ovan är hämtad från en presentation som EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker höll för Stefan Löfven och de andra ledarna på toppmötet i veckan. Bilden visar hur många år som medlemsländerna har haft olagligt stora underskott sedan 1997.
Det är rätt mycket huvudvärk för den ekonomiska och monetära unionen. Fem euroländer och ytterligare två länder utanför eurosamarbetet har sedan 1997 haft för stora budgetunderskott i minst tio år. Här finns tungviktare som Frankrike och Storbritannien, men även Polen, Irland, Portugal, Grekland och Malta.
Det är bara tre länder som aldrig haft för stora underskott, förutom Sverige även Luxemburg och Estland.
Klicka för att se en större bild.
Dragningen visar också hur Euroområdet har halkat efter USA de senaste åren både när det gäller BNP och arbetslöshet. Det ger en illustration över hur Euroområdet har fastnat i den ekonomiska krisen och inte orkat återhämta sig, och att de senaste åren varit stillastående i ekonomisk utvecklig.
Dragningen var framtagen i samarbete med rådsordföranden Donald Tusk, Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem och centralbankschefen Mario Draghi.
Analysen är den första grundstenen i den diskussion och den analys som ska mynna ut i att de fyra ska lägga fram en framtidsrapport för den ekonomiska och monetära unionen på junitoppmötet.
Där tar Carl Hartzell plats med en gedigen meritlista i sitt bagage. Han har bland annat ingått i förre utrikeschefen Lady Ashtons kabinett och varit rådgivare till Ashtons företrädare Javier Solana. Han har också tjänstgjort vid UD och Försvarsdepartementet. Han har en master i internationell ekonomi och varit gästprofessor på University of Wyoming.
Det finns så vitt EUbloggen inte känner till någon svensk i utgående Herman van Rompuys kabinett.
När Donald Tusk tar över rollen som ordförande i Europeiska Rådet så har en rad utmaningar framför sig. Den långa kalla vintern som väntar med Ryssland är en omedelbar utmaning att hantera. Andra utmaningar som väntar Tusk & hans kabinett är ekonomin/eurons framtid och bullret från Brittiska öarna som kan leda till #Brexit.
Löfvens misslyckande i EU-nämnden har fått konsekvensen att både Expressen och Aftonbladet på ledarplats nu säger samma sak som EUbloggen gjorde när det begav sig, ett misstag av regeringen att inte ha en EU-minister.
Att toppmötet blev ”Luktsaltsuppgörelsen” på betydligt svagare nivåer än det som var uppe på EU-nämnden gör ju inte historien roligare. Men toppmötesnattens EU-nämndsmöte har inte riktigt uppmärksammats till fullo, för mötet visar hur nära regeringskris Sverige är.
Löfven åkte ju ned med Alliansens mandat (kommissionen plus), på toppmötet var polska kolbiten (nåja, kolmanschettknappar om får tro på twitter) starkare än den svenska kolbiten. På bordet låg ett förslag som var svagare än det EU-kommissionen lagt fram. Budet var accepterat av alla länder och den man väntade på var Sverige och Stefan Löfven.
När regeringschefen ringde hem till EU-nämnden där mitt i natten för att säga ge mig stöd att göra ett avtal som är betydligt sämre än det ni uppdragit åt mig (och mycket, mycket sämre än det som regeringen ville ha från början) var han i en utsatt situation.
Skulle EU-nämnden inte ge sitt stöd skulle Stefan Löfven på sitt första toppmöte behöva gå ut till Merkel och dom andra säga, det blir inget. Jag är inte med. Att EU-ledarna inte skulle ha nått en uppgörelse vore en prestigeförlust för alla och dessutom förgifta Löfvens EU-relationer de kommande åren. Det skulle också bli en diskussion här hemma om Regeringen över huvud taget skulle kunna sitta kvar.
Helt uppenbart är att Sverige, inte Polen, skulle få bära hundhuvudet för att det inte blev ens en tummetott.
Tillbaka till Brussels Calling:
I telefonsamtalet blev det snabbt klart att Vänsterpartiet inte var beredd att stödja regeringen den här gången heller. Vänsterpartiet har ju möjlighet att ta över positioneringen som partiet med stort Miljö-M från Miljöpartiet och har gått i opposition i miljöfrågor. ”Något land måste stå upp för vad klimatet och vår planet behöver. Det borde ha varit Sverige. Nu blev det tyvärr inte så” skriver Jens Holm (V) på sin blogg.
Sverigedemokraterna är en joker. Vi återkommer litet längre ned med resonemang kring agerandet, men SD ville ju lägga det lägsta mandatet på EU-nämnden. Här uppkommer möjligheten att 1) stödja regeringen på en låg nivå och visa att Löfven faktiskt behöver SD 2) stoppa en uppgörelse för hela EU och dessutom skapa rejäl kris för Löfven. Att Sverigedemokraterna skulle kunna påverka hela EU vore en fjäder i hatten för Johnny Skalin & Pavel Gamov i nämnden.
Alliansen ville ju gå hårdare fram än kommissionen och höja ambitionen. På bordet där på natten ligger ett förslag som är sämre än kommissionens och alltså betydligt sämre än det mandat som Löfven fått med sig från Stockholm.
Alliansen har nu tre val i samtalet med Löfven:
1) Göra som Vänsterpartiet och ta oppositionslinjen, även om det betyder att man frammanar en EU-kris. I praktiken gör man i det läget Regeringen beroende av SD 2) Lägga ned sina röster och markera att det inte var bra nog Löfven, men undanröja risken för EU-kris och regeringskris genom att inte rösta emot. S+MP är ju fler än V+SD vilket gör att Löfven kan skriva på. 3) Ge statsministern stöd och säga bra kämpat Löfven, vi köper det här.
Alliansen valde nummer 2) och desarmerade därmed den politiska bomb som Löfven satt på.
Sverigedemokraterna skulle nu kunna markera och säga nej till att ge regeringen mandat, men det vore en markering utan praktisk betydelse. Istället valde man att ställa sig på den vinnande sidan.
Inte nog med Sverigedemokraterna ”vann” sakpolitiskt genom att utfallet blev närmast SD:s linje i nämnden från början, partiet har också demonstrerat sitt oberoende och sin makt inför budgetomröstningen på en betydligt mer undanskymd arena. Men räkna med att budskapet gått fram, både till regeringen och Alliansen.
Stefan Löfven borde nu rimligtvis inse att det hade borde ha varit bättre för honom att inhämta EU-råd från Göran Persson än att sätta Perssons antagonist Margot Wallström som politiskt ansvarig för EU-frågorna. Göran Perssons kunskaper att ratta EU-politken genom de politiska blindskären, både på hemmaplan och i EU, är något Löfven saknar.
Dessutom har regeringen valt att tillsätta EU-motståndaren Carl Schlyter som ordförande i nämnden. Schlyter har gedigna erfarenheter som Europaparlamentariker men har inte suttit i Riksdagen förut vilket i det här läget är en svaghet.
Statsvetaren Göran von Sydow påminner på twitter om artikeln ”Mellan konflikt och samförstånd: Ordförandeskapet i svensk inrikespolitik” SNS 2010 där Göran Persson (intervju 2007) lyfte EU-nämnden som den viktigaste arenan för sin minoritetsregering:
– Jag tror att få har förstått hur viktig EU-nämnden var för den regeringsmodell som jag valde. I själva verket var det riksdagens EU-nämnd som gjorde det möjligt för socialdemokraterna att regera i minoritet. Samarbetet med andra partier i riksdagen var ett bräckligt kontrakt. Att vi klarade EU-frågorna berodde på att det fanns en ordning för hur de skulle förankras i riksdagen. EU-nämnden beredde min regering ytterst få bekymmer under de många år som den utgjorde förutsättningen för en konsekvent Europapolitik. Man skulle kunna uttrycka det som att Sverige hade en samlingsregering kring Europafrågorna under denna tid, eftersom det var i EU-nämnden som politiken lades fast.
Att inte kunna agera långsiktigt i EU-politiken kommer att underminera Sveriges position och förtroende i EU-samarbetet i ministerrådet. När Sveriges position blir svårförutsägbar och Sverige sist av alla på nattliga ministerrådsmöten efter samtal hem till Stockholm kan säga bu eller bä så kommer det inte att gynna svenska intressen.
Stefan Löfven har nu att snabbt anamma det som Göran Persson gjorde eller så finns det en annan socialdemokratisk statsminister att titta på, Rickard Sandler från Ådalen.
I samband med sin avgång efter 1,5 år som statsminister konstaterade han: ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.
Läs fler inlägg på EUbloggen som berör Regeringens EU-politik:
Herman tog med sig barnbarnen till familjefotograferingen. Ledde till ”Luktsaltsuppgörelsen” Foto (C) ”The Council of the European Union”
Tillägg fredag kl 08:30:
Det blev till slut ett beslut i enlighet med det som cirkulerade tidigare under torsdagen enligt formeln 40-27-27 +15 (utsläppen i atmosfären 40 procent längre 2030 än 1990, andelen förnyelsebart 27 procent och effektivisering på 27 procent – de sistnämnda ej bindande på medlemsstatsnivå samt att 15 procent av elen ska kunna exporteras eller importeras från andra EU-länder) alltså sämre än kommissionens förslag och ännu sämre än det mandat Löfven gick in i toppmötet med (Alliansen + SD).
När Löfven ringde hem till Stockholm för att få ett mandat att gå med på uppgörelsen så sade Vänsterpartiet helt nej. KD, C, FP & M i Alliansen lade ned sina röster (för att inte vara med om uppgörelsen, men man var inte heller beredd att ta ansvar för att Sverige skulle stjälpa tillställning i Bryssel genom ett Nej och skrev istället en avvikande mening). Regeringen Löfvens vädjan om stöd från Riksdagens EU-nämnd fick ett ja av Sverigedemokraterna (som både politiskt taktiskt och polititiskt innehållsmässigt kan anses ha gått segrande ur den här historien) som var nöjda med att det blev en lägre nivå än som var aktuell i EU-nämnden.
I inlägget nedan spekuleras en hel del kring uppgifterna om ett veto. Vad som har kommit fram hittills efter mötet är en klausul om att revidera målen efter klimatmötet i Paris nästa år där man hoppas att det blir ett globalt avtal. Om det blir urvattnat ska EU kunna urvattna sina egna mål, i klartext är det en eftergift till Polen som inte vill att EU ska agera ensamma i världen. Från parlamentets sida (upprinnelsen till spekulationerna nedan) så menar kritiker att detta underminerar medlagstiftningsprocessen. Hur det blir med den saken och i vilken omfattning lär väl klarna med tiden. Polen fick också kompensation i form av utsläppsrätter. Nattens segrare är alltså den polska kolbiten.
Greenpeace har kallat uppgörelsen att EU erbjuder luktsalt i en tid då det behövs chockterapi i världen. Luktsaltserbjudandet i Sverige kommer alltså från Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
Inrikespolitiska konsekvenser av detta är att Miljöpartiet nu snabbt får erfara skillnaden mellan att sitta i opposition och driva andra framför sig i miljöfrågor och sitta i regeringsställning och ta ansvar medan andra politiska partier kräver mer och är missnöjda för att det inte blir bra nog.
Trodde ni det räckte med kaoset i gårdagens EU-nämnd när det gäller energifrågorna och EU:s toppmöte? Det verkar nu bara bli början.
Enligt uppgifter som nu cirkulerar och som rapporteras av bl a Euractive så ska Toppmötet, om det ens blir en uppgörelse, göra att hela ramverket på så sätt att alla beslut om lagstiftning utifrån ramverket måste tas i enighet av rådet. Det innebär att ett enskilt medlemsland kan lägga veto. I klartext – Polen bestämmer. Det innebär att makten för EU:s energiunionen i praktiken lämnar Bryssel och flyttar till Warszawa och vill man förändra så är det i Polen man måste påverka. Under torsdagen är många i Europaparlamentet på en krigsstigen mot vad som riskerar att hända i natt, där även talmannen Martin Schulz har vädjat öppet till Toppmötet att inte fortsätta på den vägen:
#EUCO walks towards disaster. We need binding, ambitious targets NOW, not veto rights for member states!
Det normala lagstiftningsförfarandet är kvalificerad majoritet (QMV) vilket gör att beslut kan fattas om tillräckligt många medlemsländer med tillräckligt stor befolkning är för. Det är också ett förfarande där Europaparlamentet är medlagstiftande.
Om alla framtida skarpa lagstiftningsbeslut ska tas i rådet i enighet så innebär det i praktiken att makt flyttas från parlamentet till rådet när det är minsta gemensamma nämnare av medlemsländerna som styr, och den som styr den som är minst ambitiös vilket är som sagt var Polen.
Det här förslaget informerade inte statsminister Stefan Löfven EU-nämnden om, och då uppstår frågan, informerade regeringen inte för att man inte förstod konsekvensen eller berodde det på andra skäl, som att förslaget inte cirkulerade bland ambassadörerna utan kom först idag? Det borde ha varit en viktigare politisk fråga att diskutera än att diskutera siffror som redan är borta från toppmötet inte förminglet eftersom förhandlingsspelet ligger på en helt annan nivå (vilket Löfven faktiskt sade i EU-nämnden).
På twitter kommenterar EU-nämndens Maria Weimer (FP) vetoförslaget på en fråga EUbloggen:
– Det är jättetråkigt om det redan innan Europeiska Rådet startar finns ett veto med i leken. Det var inte del i EU-nämdens samråd igår. Förstår inte hur Coreper-ambassadörerna (medlemsländernas ambassadörer i Bryssel som förbereder toppmötet – min anm) kunnat gå med på vetot. Svårt att se att det ingick i svensk instruktion.
De senaste förslagen som cirkulerade i Bryssel verkar också ligga lägre än det mandat statsministern har att driva från EU-nämnden (det som Alliansen & SD slog fast). Energieffektiviteten på 30% ser ut att bli icke bindande och landa på 27%. Dessutom ska målet även förnyelsemålet på 27 procent bara vara bindande på EU-nivå. Det innebär att enskilda medlemsländer inte får några bindande åtaganden.
EU-nämnden är redan inkallad för möte i natt, och det är en tydlig indikation på att det blir en kaotisk natt. Inte bara för att Grekland representerar Cypern eftersom Cyperns president fick checka in på sjukhuset utan för att Jacob Hederos tidigare här på bloggen har konstaterat, länderna står långt ifrån varandra.
Löfven då, jo han har fått en kantplacering – med Spanien på ena sidan och en lucka på sin andra. Stubb däremot kommer att småprata med frau Europa.
Four new colleagues around the table: Ewa Kopacz (PL), Charles Michel (BE), Stefan Löfven (SE) and Miro Cerar (SL). pic.twitter.com/cUCPjZu9QI
Tillägg 20:30: Jag är ingen konstitutionell expert men jag har svårt att se riktigt ut hur uppgifterna om veto ska passa in i fördraget. Andra #EUpol-are twitter har samma problem. Inte heller parlamentets talman Martin Schulz såg ju heller att det var fördragsenligt. Vi får se om Vetoförslaget överlever natten eller inte.
Tillägg 21:35: Uppmärksammas att Europaportalen skrivit om vetot, hade missat det. Portalen erfar att det inte är ett regelrätt veto utan att Rådet, om någon vill ändra något i klimatuppgörelsen, så kan det bara ske om alla är överens (vilket innebär att EP sidsteppas och att en normal lagstiftningsprocess inte kan skärpa en skrivning). Läs mer på Europaportalen.
Jag kom in på slutet och såg Riksdagens sändning av EU-nämnden, och det var kaotiskt. För att ni ska förstå nivån på kaoset börjar jag med att citera några andra:
”Kanske det mest förvirrande mötet i nämndens 20-åriga historia” / Anders Selnes Europaportalen.
”Vilken röra…” & ”Hela havet stormar” / Annika Ström Melin, DN:s EU-korrespondent på twitter.
Innan jag skrev inlägget hade jag tänkt se hela för att bättre förstå det jag såg, men tursamt nog för Regeringen så ligger bara en kort bit från statsministerns inledning ute på hemsidan(UPPDATERING: Nu ligger hela ute, ovan finns ett Youtubeklipp med ”Highlights”). Lite bättre är det på SVT Forum, men där är hela den rafflande upplösningen inte med som jag skulle vilja se igen för att riktigt hänga med. SVT bröt häpnadsväckande nog för en intervju med Göran Hägglund, det är som att bryta en avgörande kvalmatch fotboll när det är som mest rafflande och dramatiskt med en kvart kvar att spela. Hade det varit fotboll lovar jag att kvällstidningarna hade haft löpsedlar med krav på att ansvarig för tablå måste avgå.
Därför får upplösningen bli fritt ur minnet med tweets som stöd för minnet.
Nämnden, skärmdump från Riksdagens hemsida
Bakgrund: Regeringen söker mandat för toppmötet som handlar om klimat och energi. Statsminister Löfven ska på sitt första toppmöte, det är också den nya regeringens första toppmöte och synkroniserandet mellan MP och S verkar ha kärvat i frågan och olika turer varit med andra ministrar, både i miljöutskottet och EU-nämnden. Nu kommer Löfven för första gången till EU-nämnden inför ett toppmöte.
På mötet: Löfven presenterar först formeln 50-40-30 (utsläppen i atmosfären 50 procent längre 2030 än 1990, andelen förnyelsebart 40 procent och effektivisering på 30 procent). Men man vill också ha stöd för Kommissionens förslag på 40-27-30 och begär alltså två mandat, något nämnden inte brukar ge i förväg. Istället brukar nämnden sammankallas parallellt under toppmöten för att ge löpande mandat i förhandlingarna om så behövs. Att båda siffrorna cirkulerar under mötet menar elaka tungor beror på att MP & S inte riktigt kommit överens riktigt själva. Under mötet så glider Löfven mer och mer till att betona 40-27-30.
– För att förtydliga, det mandat vi efterfrågar är att kunna landa på 40-27-30, sen därutöver att kunna konsultera EU-nämnden om det inte skulle räcka, sade Stefan Löfven (vid 06:12:35) på en fråga från Maria Weimer (FP), och flaggar här för att han tror i praktiken att det blir lägre än Kommissionens förslag.
Varvid EU-nämndens ordförande Carl Schlyter spontant konstaterar:
– Nu måste jag erkänna att jag blir lite förvirrad.
Schlyter var inte den enda som blev förvirrad, men han fick jakande svar från statsministern om att det i första hand var 50-40-30 man sökte stöd på men med 40-27-30 som reträttposition. Frågan följdes upp av Désirée Pethrus (KD) och hon fick samma svar från Löfven.
– Vi håller i 40-27-30. Det är vårt. Ja, det är det som vi vill ha mandat för, säger Löfven (6.24.30).
Alliansen har sin linje, som vi kan kalla för Kommissionen+, dvs 40-27-30 men att EU också ska göra 10 procent utsläppsreduktion utanför EU.
Skärmdump från Riksdagens hemsida
Ej ännu tillgängligt: Det här händer på slutet, som inte finns på SVT Forum (som då slutat sända) och inte heller på Riksdagens hemsida vilket gör att det blir ur minnet.
Men i korthet; när Löfven säger 50-40-30 så säger Sverigedemokraternas Johnny Skalin att man stödjer Alliansen. När Löfven säger 40-27-30 så säger SD att man stödjer regeringen.
Sverigedemokraternas linje är helt enkelt att stödja det som är lägst istället för att driva ett eget alternativ och sen lägga ned sina röster. Därmed förvandlas SD vågmästare i mötet. Till sist är allt så uppsnurrat att moderaternas gruppledare Ulrika Karlsson kallar det för sifferbingo och att någon ordning måste det vara.
Då går Löfven in och pratar om förhandlingarna ”där nere i Bryssel” (vilket är värd en egen mässa, EU-politik är inte därnere i Bryssel – det är här i vår verklighet) och säger återigen att han vill ha stöd på 40-27-30. Då påpekar KD:s Désirée Pethrus att Löfven inte kan göra yrkande, och att det inte överenstämmer med yrkandet som socialdemokratiska gruppledaren Granlund har gjort (som yrkat 50-40-30). När Granlund får ordet konstaterar hon att hon inte längre törs säga några siffror över huvud taget.
I det här läget ser Carl Schlyter som EU-nämndens ordförande närmast desperat ut och vet nog inte riktigt hur han ska gå vidare i mötet.
Räddningen: Då kliver Jonas Sjöstedt in i handlingen och begär fem minuters ajournering för att rådgöra med statsministern. En snygg taktisk time out av rutinerad EU-räv (Sjöstedt är ju gammal MEP) som sett hur Löfven snurrat in sig allt mer. I praktiken räddar Sjöstedt regeringen här från att göra bort sig totalt. Vad som sker under den pausen kan vi bara spekulera i. Det skulle kunna ha låtit så här:
– Men Stefan, du håller på att lägga dig på en nivå som är lägre än alliansens och som då röstas igenom med hjälp SD. Hur skulle det se ut? Du blir mosad av oss efteråt, Greenpeace kommer att tugga fradga, Naturskyddsföreningen blir helt koko och Romson kölhalar dig. Det blir bara käbbel. Du måste förstå att du bara kan ha ett mål som får nämndens stöd och sen får du begära löpande mandat under toppmötesnatten när nivåerna sjunker som en sten när polackerna trillskas och hotar med veto.
Du vet väl själv från en löneförhandling, att du inte kan gå in till arbetsgivaren och säga att du vill ha 150 kr men kan acceptera 100 kr. Får man någonsin 150 kr då?
Och du Stefan, du kan ju inte heller riskera att få en bottennivå av nämnden. Dels vet då alla var Sveriges smärtgräns går, och sen skulle nämnden riskera att binda dig vid att använda ett veto. Att köra veto på sitt första toppmöte för att du snurrat till det i Riksdagen går inte. Backa nu och kör BARA på 50-40-30, sen spinner vi nederlaget till seger genom att säga att Alliansen underminerar klimatarbetet tillsammans med Sverigedemokraterna. Romson, SNF & Greenpeace kan alla rasa tillsammans med oss. Det är det bästa vi kan göra nu.
Efter ajourneringen går allt i en rasande fart. Löfven är tillbaka vid 50-40-30 som alltså inte får stöd, utan får åka till Toppmötet med ”Kommissionen+” (även om det går så fort så att vi som tittar inte riktigt hänger med i svängarna (se tweetsen längst ned). Rödgröna mobiliserar snabbt sedan snabbt för att trumma på Alliansen + SD = underminerar klimatmålen.
Den genanta historien för regeringen är inte nederlaget i sig utan hela hanteringen. EUbloggen har tidigare i oroande ordalag varit bekymrad över regeringen Löfvens EU-kompetens. Det är nu uppenbart att Löfven har två stora handikapp i EU-arbetet, dels att han inte har erfarenhet av EU:s lagstiftande processer och dels att han inte har riksdagserfarenhet.
Det är också tydligt att statssekreterarsamordningen på Statsrådsberedningen inte är varm i kläderna eller inte lyssnas till. Här är jag övertygad om att det är ett misstag att inte ha en minister med EU-ansvar hos statsrådsberedningen och att det idag (det politiska ministeransvaret, även om statssekreteraren ligger på SB) ligger hos utrikesminister Margot Wallström. Vidare är det uppenbart efter dagens möte att Regeringen MÅSTE ta sig tid till att snacka igenom en gameplan på EU-nämndens möten med sina partikamrater. I klartext S-gruppledaren Marie Granlund och nämndens ordförande Carl Schlyter.
Så här oförberedd och ogenomtänkt kan man inte komma till en förhandling om man vill vinna. Det inser vilken metallklubb som helst. Efter att dagens EU-nämnd så är det mest positiva kan jag säga – det kan bara bli bättre (och ring nu Göran Färm och be om hjälp). Ja, jag sågar men jag är inte ensam.
– Det har inte stärkt dem (regeringen (min anm)). Det är inte en god förhandlingsstrategi. Vi förstår att de måste kompromissa och återkoppla till EU-nämnden men att på förhand lägga ett bud som är lägre än det man vill uppnå försvagar ens förhandlingsposition och jag tror inte att det kommer ske igen, säger Jonas Sjöstedt (V) till Expressen.
– Jag är van vid att man i EU-förhandlingar måste kompromissa. Jag har inte normalt gjort så att man i förväg sagt exakt var gränsen går för en överenskommelse, säger Carl Schlyter, (MP) till Expressen.
TILLÄGG torsdag kl 10:30: Nu finns (äntligen) hela sammanträdet på Riksdagens hemsida. Vill du titta men inte se hela. Kolla in upplösningen från ca 115 min och framåt. Även DN & KG Bergström i Expressen har nu skrivit om mötet.
TILLÄGG torsdag kl 11:11: Den som vill fördjupa sig i de olika EU-ländernas förhandlingspositioner inför toppmötet kan kolla in grafiken i Jacob Hederos blogginlägg på EUbloggen.
Under de kommande dagarna sker de intensiva sista förberedelserna inför EU-toppmötet på torsdag och fredag. Men leder alltid toppmötets slutsatser till lag?
Det verkar sannerligen inte alltid vara fallet, enligt en studie gjord av EU-parlamentets utredningsenhet EPRS. För den som är ny i EU-politiken är detta kanske något förvirrande, när det som lärs ut är att toppmötets slutsatser ska dra upp riktlinjerna för unionens samarbete. Men det finns många platser på vägen där besluten kan fasta.
När exempelvis rådet av statschefer önskade att riktlinjer för en gemensam skattebas skulle läggas upp för företag inom unionen i mars 2o11 var både kommissionen och parlamentet relativt snabba med att lägga fram förslag och etablera en åsikt. Men som i så många andra frågor som rör gemensam skattepolitik har förslaget fastnat i maskineriet. Denna gång i ministerrådet (se rapporten s. 16).
Utredningsenheten har delat upp slutsatserna och rekommendationerna sektorsvis, och grafen visar att frågorna som rör utrikespolitiken har stött på mest problem.
Bland de frågor i utrikespolitiken som inte har tagit sig vidare återfinns bland annat förslag på att öppna upp marknaden för försvarsindustrin. Denna, och andra kniviga förslag ska följas upp under toppmötet i juni 2015 (se s.64 i rapporten).
Så vad kan man då vänta sig av de slutsatser som kan komma fram under nästa veckas toppmöte? Det som toppar agendan är EUs klimat- och energipolitik för perioden mellan 2020 och 2030.
Positionerna har kartlagts av flera aktörer, bland annat Euractiv, och det ser ut som om det kan bli spännande sista dagars diskussioner. Men även om slutsatserna kan vara tydliga i formuleringarna, så finns det alltså fortfarande många fler hinder på vägen. More to come helt enkelt.
Värt att notera är att Svenskarna verkar ganska ensamma om att vilja ha minst 40 procents (numera 50 procents) minskning av utsläppen och bindande energieffektiviseringsmål. Samtidigt är förnyelsebartmålet på 40 procent som presenterades av svenska regeringen under fredagen inte med i sammanställningen.
Så här dagen efter kan kan dela upp reaktionerna i de tre delar, de som uttrycker att de är nöjda över helheten, de som dissar Tusk men hissar Mogherini, och de som dissar Mogherini och hissar Tusk. Bland de som hissar Mogherini finns Åsa Westlund, tidigare socialdemokratisk EU-parlamentariker och möjlig S-minister (i EUbloggens ögon kandidat till EU-minister eller om Wallström får posten Vice statsminister & EU-minister kan Westlund vara möjlig minister inom miljö/klimat/konsumentfrågor) skriver frispråkigt på Facebook och twitter om valet:
– Att Federica Mogherini nu blev EU:s ”utrikesminister” känns overkligt men otroligt roligt! Har suttit på otaliga möten med denna fantastiska och kompetenta kvinna. Känns som att världen just blev lite bättre! Så glad! Men Donald Tusk som ordförande i rådet är direkt omuntert. Vad händer nu med EU:s redan otillräckliga klimatarbete..!?
Överlag är det väldigt få svenska kommentarer till gårdagens stora EU-nyhet, en avspegling av det obefintliga EU i svenska valrörelsen måhända. Ingen svensk partiledare som finns på Twitter har tweetat om det i skrivande stund, endast en enda Europaparlamentariker har skrivit om det på twitter. Centerpartiets Federley konstaterar diplomatiskt att det är intressanta val:
– Ska bli spännande att se hela uppsättningen sammantaget.
Nog är det ytterst märkligt och anmärkningsvärt att svensk politik är så ointresserade av gårdagens toppmöte i Bryssel, att så få tycker så lite i en valrörelse.
De som hyllar Tusk ser framför allt en EU-engagerad regeringschef som har hållit en hård linje mot Ryssland (Polen tillhör hökarna) och de som dissar Mogherini pekar gärna på kort erfarenhet som utrikesminister och Italiens mjuka linje mot Ryssland (läs gärna Henrik Brors analys inför mötet). Statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande för Aftonbladet pekar på kompromissandet att Mogherini var S-regeringschefernas val och nog summerar hans uttalande den bild kritikerna talar om, att Mogherini i sig är en svag kandidat och att hon får mer rollen av härold än som beslutsfattare:
-Vi vill med den här utrikeschefen uttrycka att det finns en gemensam tyngd som hon nu får i uppgift att föra fram.
Om det sen blir verklighet eller inte återstår att se. Men nu börjar pusselbitarna för EU:s ledarskap ska se ut de kommande fem åren falla på plats. Nästa etapp är Junckers fördelning av kommissionsportföljerna, räkna med att det tar ca 10-14 dagar innan det är helt klart.
So, excellent choice for #EUCO president, terrible choice for High Rep for Foreign Affairs. Typical EU – part great, part crap. — J Clive Matthews (@Nosemonkey) August 30, 2014
Starkt 1a uttalande av Europeiska rådets nya ordförande Tusk: ”Europe is in danger and needs strong political will to solve its problems.” — Maria Weimer (@mariaweimer) August 30, 2014
#Tusk sticks two fingers up to those snobs who say he can’t speak English by speaking excellent English at his press conference #EUCO — Jonathan Millins (@euro_jonathan) August 30, 2014
Det kommer att bli ett oroligt toppmöte på lördag. De förhoppningar som sattes till att Minskmötet skulle kyla ned konflikten med Ryssland föll platt när Ryssland öppnade en ny front i kriget mot Ukraina. EUbloggen kommer i fortsättningen prata om konflikten i Ukraina som ett krig mellan Ryssland och Ukraina då bloggens mörka scenario från i juli blivit verklighet.
Nya sanktioner står på dagordningen. Samtidigt vädjar Ukraina omvärlden om hjälp. Hur EU som tidigare agerat splittrat och långsamt (att få 28 nationella intressen att gå i takt kräver en kofösare av rang).
Det för oss in på den egentliga dagordningen på lördag, toppmötet ska ju utse två nyckelkofösare. Dels handlar det om EU:s utrikeschef (som också blir vice ordförande i EU-kommissionen) och Rådets ordförande (som leder toppmötena).
När nyheten om att Ryssland öppnat en ny front i Ukraina kom var min omedelbara reaktion och slutsats att detta var den definitiva spiken i Federica Mogherinis kandidatur till utrikesjobbet. Italiens socialistiska utrikesminister har ansetts vara för mjuk i fråga om Ryssland, och stoppades vid det senaste toppmötet av några av Ryss-hökarna i Rådet. Istället tryckte hökarna på för Polens utrikesminister Sikorski, något som i en shoot out borde ha slutat med att vägen låg bäddad för Kristalina Georgieva från Bulgarien. Georgieva är idag kommissionär för bl a räddningsinsatser och akuthjälp och reste bland annat till Bagdad med Bildt. Bulgarien är också av tradition ett land med goda ryska kontakter dock utan att Georgieva var komprometterad. I det scenariot skulle också Cecilia Malmström kunna dyka upp som alternativ, särskilt om man ville ge ett toppjobb till en liberal om en socialist fick rådsordförandejobbet.
Samtidigt är det många kompromisser som ska göras, mellan Euroländer och inte Euroländer, Socialister & EPP:are & Liberaler, Nord & Syd och Nya & Gamla medlemsländer.
Så EU-politik är inte alltid att enkel att nysta sig fram i, gårdagens förlorare kan vara dagens vinnare för att i morgon, ja vem vet. Därför stänger man sällan några dörrar definitivt i förhandlingsspelet i Bryssel. De medierapporter som nu kommer inför toppmötet talar om en kompromissernas kompromiss som jag inte trodde var aktuell, men som om den stämmer har en del logik i sig.
Rådsordförande: Donald Tusk, Polen.
Med Tusk får EU en rådsordförande som i Rysslandsfrågan varit en av de starkaste hökarna och kommer från ett land som drabbats hårt av ryska sanktioner. Polackerna delar också gräns med Ukraina. Att välja Tusk är också en spegling av Polens växande tyngd inom EU. Nackdelen med Tusk är han är svag på EU:s två viktigaste språk; engelska och franska. Han markerade tidigt att han inte var intresserad av jobbet, men det är ju närmaste en förutsättning för att kunna få det… Tusk har en stark supporter i Angela Merkel.
Tusk har också stöd av Storbritannien som gärna ser att en rådsordförande hämtas från utanför eurozonen.
Utrikeschef: Federica Mogherini, Italien.
Socialisterna ska ha blivit lovade utrikesposten, men EUbloggen trodde länge att det skulle bytas mot rådsordförande och därigenom bana vägen för Helle Thorning Schmidt från Danmark. Så ser det inte ut att bli. Hökarna kan acceptera att med Tusk som garant för en hård Rysslandslinje så kan ta kompromissen att säga ja till duvan Mogherini. Det gör Italien nöjda, och socialisterna får den person som man önskat föra fram.
I pusslet så ska också Eurozonens finansministrar få en egen kofösare, det ser nu ut att bli spanjoren Luis De Guindos som tar över efter holländaren Jeroen Dijsselbloem. Därigenom har den södra delen av Europa fått betydande tilldelning av toppjobb.
Om det blir så här på lördag törs jag inte sia om, men pusslet verkar EU-logiskt, precis som det var EU-logiskt att Mogherini var helt körd, men gårdagens förlorare kan bli dagens vinnare. Det kan svänga fort i kohandlandet.
Till sist, om det inte blir det här pusslet, vad är alternativen? För rådsordförande pratas det om andra kandidater från de nya östländerna. Framför allt snurrar snacket runt Lettlands förre premiärminister Valdis Dombrovskis eller hans estniske ex-kollega Andrus Ansip. Min tidiga favorit Dalia Grybauskaite nämns inte och Helle Thorning-Schmidt ser inte heller längre ut att vara aktuell.
För utrikeschefen, ja där verkar Sikorski helt ha kastat in handduken (eftersom det är hans chef Donald Tusk som det nu snackas om till ett annat jobb), annars lurar framför allt Georgieva i vassen, och längre ned på djupet Cecilia Malmström som jag inte vill utesluta som en nattlig kompromiss. Däremot, om posterna förankras i förväg tror jag att vi kan räkna bort Malmström.
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker väntar med spänning på hur det ska falla ut. Utrikeschefen måste nämligen vara klar för att han ska kunna gå vidare med pusselläggandet om vem som ska få vilken portfölj (och hur han ska hantera bristen på kvinnor, även om Polen kanske skulle kunna tänka sig byta Sikorski mot exempelvis Danuta Hübner ). Om Stats- och regeringscheferna inte skulle nå en överenskommelse förskjuts hela processen med att utse EU-kommissionen, det är också en farlig signal om svaghet när Europa står i sina farligaste stunder sedan Murens fall och Sovjetimperiets sammanbrott.
På lördag klarnar nog bilden för Juncker och för oss andra, nog, kanske.
SPEGEL, SPEGEL på väggen där, säg mig vem i Europa som mäktigast är. (Jean-Claude Juncker) Foto (C) Europeiska Unionen 2014
Det är mycket snack om Juncker, kommissionens ordförande och spekulationer om Reinfeldt är en kandidat eller inte. Här kommer en sammanfattning ”Commission president battle for dummies”.
Vem är kommissionens ordförande? – Idag är det en portugis som suttit i tio år som heter José Manuel Barroso. Han är högerpolitiker och med i samma gäng som KD och M. När han var ung var han arg maoist. Nu är det dags att byta och det vem som ska få jobbet är vad man bråkar om.
Hur ska ordföranden utses? – Det är det som bråket handlar om! Tidigare har man gjort si, men nya regelboken (Lissabonfördraget) säger så, och det har Europaparlamentet tolkat så här och det tycker några regeringschefer är korkat, för det ska ju vara så.
Så vad säger regelboken? – Att regeringscheferna (i det som kallas för rådet/Europeiska rådet) ska ta hänsyn till valet när man med minst kvalificerad majoritet (typ bra många fler än hälften) ska föreslår en ny ordförande.* Sedan ska minst 376 av 751 ledamöter i parlamentet rösta ja. **
Vad vill Europaparlamentet med sitt ”så här”? – Europaparlamentet som du precis varit med och valt för kommande fem år (eller så gick du inte och röstade) säger att rådet har att välja någon av deras handplockade kandidater och framför allt den vars partigrupp fick flest röster ska ha första tjing på att få jobbet. Det eftersom man sagt till väljarna att det är en av de här som blir kommissionens ordförande.
Sade man det, det minns jag inte från valrörelsen? – Inte så konstigt att du inte känner igen det, för de flesta svenska partier teg som muren om att en röst på S var en röst på Schulz, en röst på MP och Piratpartiet var en röst på Keller, en röst på M och KD var en röst på Juncker, en röst på Vänsterpartiet var en röst på Tsipiras. En undersökning före valet som gjordes i tolv länder med 9000 personer visade att de flesta faktiskt inte hade en aning om det här, så du är inte ensam! Det är dessutom stora skillnader på debatten i olika länder, vilket gör det mer komplicerat.
Hur då problem? – Jo, för i London säger man att om man gör som parlamentet vill så är det ett svek mot väljarna och odemokratiskt. Ja närmast en statskupp! I Berlin säger man att om man sviker väljarna genom att välja någon annan än de som vill parlamentet vill så är det odramatiskt och närmast en statskupp! Framför allt handlar snacket om Juncker eftersom han är kandidat för den grupp som blev störst, högergruppen som heter EPP (M & KD)
Vad har Rådet för problem med parlamentets ”så här”? – Man kan säga att en del som Fredrik Reinfeldt tycker att ”så här” skulle vi inte göra, det är så det ska vara som jag tolkar regelboken. Andra som David Cameron tycker att den utvalde kandidaten Juncker är för mycket en F-n, ja inte som han med bockfötter utan för mycket Federalist, en som vill ha mer av ett Europas Förenta Stater. Sen finns det förstås de i rådet som säger att de är bekväma med Juncker.
Juncker – hur är han då? – Det finns de som gillar honom och säger att han är bra, klok, duktig, erfaren och schysst. Det finns de som ogillar honom och säger att han är gammal, tröttmössa, inte vad Europa behöver, osv. Engelsk press tar i mest.
Men vem här han då den där Juncker??? – Luxemburgare. Veteran. Läs mer här.
Handlar det bara om sandlådenivå om vem som ska få bestämma mest, eller finns det andra konflikter i det här? – Det finns absolut fler konfliktytor. En handlar om vilken roll ska institutionerna inom EU ha(som redaktör Küchler bloggat om på SvD). Ska EU-kommissionen utveckla sig till en ”regering” med en ”premiärminister” i spetsen (som federalisterna vill) eller ska kommissionen vara det som den skapades för att vara, mer som edsvurna tjänstemän som oberoende ska verka för Europas bästa. Kommissionen har också rollen som fördragets väktare och kan säga ajabaja till medlemsländer som inte sköter sig, och dra länder inför domstol om de trots ajabaja inte skärper sig och är utöver det konkurrensmyndighet inom EU.
Hur ska det här sluta då? – Traditionellt brukar det bli en väldig kompromiss när alla ska vara enig och allt förankrat. Risken nu är att det blir oenigt. Men vi ska komma ihåg att man kan kompromissa på många sätt, det är ju flera poster som ska delas ut och då kan man ju ge plåster på såren på den som är mest sur så att den blir mindre sur.
Vilka fler poster handlar det om? – Ordförande för Europeiska Rådet och jobbet som EU:s utrikeschef är de två största och hetaste pusselbitarna, men man ska inte glömma talmannaposten i Europaparlamentet som ytterligare en post att kohandla om. Mindre bitar i pusslet är olika tunga portföljer inom EU-kommissionen.
Pusslet med de stora bitarna bör innehålla en socialdemokrat, minst en kvinna och minst en från östra Europa. Alla förståsigpåare älskar just nu att spekulera i namn till höger och vänster och olika poster hit och dit. Typ så här: ”Om Nisse får det jobbet, så passar Fadime där och då kan Francois bli det.” ”Nej, nej jag tro mer på Fadime där, Pekka får det och så Andrea det där” Jag älskar också dom här spekulationerna 🙂
Reinfeldt har nämnts har jag sett, är han kandidat till jobbet? – Fredrik Reinfeldt har dykt upp här och där i brittiska källor, jag skrev om det i onsdags. Man kan väl säga så här att Fredrik Reinfeldt kommer INTE att vara en kandidat till jobbet innan han blir vald av Rådet med garantier att bli godkänd av parlamentet. Så nej, Reinfeldt är ingen kandidat, av många skäl – som att han inte vill berätta för oppositionen att kan tänka sig sluta före valet, men det finns en möjlighet att han så småningom blir vald, visst, men han kommer inte säga annat än nej innan han får jobbet. Samtidigt cirkulerar det tusen rykten och spekulationer, och turerna (om nu inte Rådet backar) kan bli många och långa.
När ska det vara klart? – Tidtabellen är att på toppmötet när Europeiska Rådet träffas 26-27:e juni så ska regeringscheferna ha sin kandidat klar. Den personen bör då rimligtvis också vara förankrad med de stora partigrupperna i Europaparlamentet för att bli godkänd av parlamentet under sessionen 14-17 juli i Strasbourg. Men det finns de som tror att det kommer att ta längre tid, kanske till hösten till och med.
Vad händer om parlamentet röstar ned kandidaten? – Då får regeringscheferna enas om ett nytt förslag och så röstas det igen i Europaparlamentet. Och igen. Och igen…tills det är klart.
Vad har allt det här för betydelse för mig då? – Den som är kommissionens ordförande leder arbetet med att ta fram alla lagförslag inom EU. Det är superdupermäktig post och en nyckelspelare i hur EU ska utvecklas och styras, och konkret så handlar det om beslut som bestämmer vilka kemikalier som ska finnas i dina kläder, regler som bestämmer hur din arbetstid ska få se ut, hur mycket partiklar du får andas in på gatan i stan, hur upphovsrätten ska se ut och mycket, mycket annat. Du möter tusen olika saker under en dag, från det du vaknar till det du somnar. Därför angår det här dig!
Jag har skrivit mer om det här i bland annat DT & GD och här på bloggen, och så förstås det där med Reinfeldt. Sedan ältade jag det här problemet med att det var så tyst i svenska debatten om partigruppernas kandidater under valrörelsen i de flesta partier. Läs det här.
(PO)
*Kvalificerad majoritet i Rådet är ”minst 55 % av rådsmedlemmarna som innefattar minst 15 av dem och representerar minst 65% av EU:s befolkning. En blockerande minoritet kan skapas av minst 4 rådsmedlemmar.”
**Kvalificerad majoritet i Europaparlamentet är 50% av ledamöterna plus en (minst 376 st). Det innebär att folk måste vara närvarande i kammaren i stor utsträckning. Konkret skulle jag säga att det behövs stöd från de stora grupperna EPP (M & KD) samt Socialdemokraterna och helst Liberalerna (ALDE) för att vara säker på att ha tillräckligt många ledamöter som är på plats och säkra sig mot sura minoriteter i grupperna som lägger ned sina röster eller röstar emot.
Till sist, om det inte blir det här pusslet, vad är alternativen? För rådsordförande pratas det om andra kandidater från de nya östländerna. Framför allt snurrar snacket runt Lettlands förre premiärminister Valdis Dombrovskis eller hans estniske ex-kollega Andrus Ansip. Min tidiga favorit Dalia Grybauskaite nämns inte och Helle Thorning-Schmidt ser inte heller längre ut att vara aktuell.
EUbloggen 