Etikettarkiv: Federica Mogherini

Wigemark till Bosnien & Hercegovina

Publicerat den av

Skärmavbild 2015-01-19 kl. 14.54.09Svenske diplomaten Lars-Gunnar Wigemark blir EU:s särskilda sändebud i Bosnien och Hercegovina. Han blir också EU-delegationschef i Sarajevo.

Den 54-årige göteborgaren har en 30-årig diplomatkarriär bakom sig med arbete i både Moskva och Washington. Senaste posteringen har varit EU:s ambassadör i Pakistan och han börjar sitt nya jobb 1:a mars.

– EU är fast beslutsam i att stödja Bosnien och Hercegovinas europeiska väg. Wigemarks expertis kommer att vara en viktig tillgång både för EU:s engagemang i BiH såväl som för EU:s utrikesarbete, säger utrikeschefen Federica Mogherini i ett pressmeddelande. 

(PO)

Ryssland reagerar på EU-initiativ

Publicerat den av

För mig som är på Folk & Försvars rikskonferens i Sälen har det varit väldigt intressant att få lyssna till frågeställningar kring ryska påverkanskampanjer och hur propagandan har sett ut i Ukraina. Rekommenderar att ni tittar på det här i efterhand. Alla punkterna är intressanta ska tilläggas.

Utifrån det är det ännu mer intressant att se Rysslands reaktion på ett initiativ inför ministermötet 19:e januari att stärka EU:s strategiska kommunikation i och utanför EU för att försöka mota den ryska statliga propagandan.

I ett uttalande till officiella nyhetsbyrån Tass kör biträdande utrikesminister Aleksej Meshkov en linje som för tankarna till Orwells 1984.

– Vi har alltid tagit sida för yttrandefriheten. Men EU:s plan för att skapa en slags kontra-propagandakanal kan knappast säga vara i enlighet med konceptet yttrandefrihet.

Det kommer från Ryssland som släckt oberoende medier en efter en och lägger ned otroliga summor, vi pratar mångmiljardbelopp, på att bygga upp medieliknande propagandakanaler som sprider Rysslands påverkanskampanjer och desinformation (se videoklippet på FoF).

Det är utrikesministrarna i Litauen, Danmark, Estland och Storbritannien som skickat brevet till utrikeschefen Federica Mogherini. I brevet varnar man just för den ryska propagandan och efterlyste konkurrenskraftiga alternativ.

(PO)

Serbien dras mellan EU och Ryssland

Publicerat den av
Hökmark (M)

Gunnar Hökmark (M)

För ett par veckor sedan besökte jag Europaparlamentet och fick tillfälle att prata med åtskilliga parlamentariker. Ett möte var med Gunnar Hökmark och en sak låg kvar i mig efter mötet och som jag tänkt på att det här borde jag skriva mer om.

Nu har tiden mer än väl hunnit ikapp mig (hobbybloggarens dilemma). Putin är på väg till Belgrad för att få medalj.

Det som fastnade hos mig i mötet med Hökmark handlade just om Serbien, ett land som Gunnar Hökmark tog upp som nästa ställe att hålla ögonen på. EU har ju som bekant haft en process med landet men Serbien är också av tradition nära allierat med Ryssland.

Den historien går tillbaka 100 år, högaktuellt i och med skotten i Sarajevo. Det var då serbiska nationalister tände elden som satte hela Europa i brand och kastade tillbaka globaliseringen och den fria rörligheten så att det tog in i våra dagar att komma ikapp.

Genom att skjuta Österrike-Ungerns tronarvinge så svarade Österrike-Ungern med krig mot Serbien, vars bundsförvant Ryssland svarade med att ställa sig på Serbiens sida. Resten är historia.

I Serbien just nu finns det krafter som tittar västerut, och sedan finns det krafter som tittar österut.  I den senare kretsen finns människor som var runt förre diktatorn Slobodan Milosevic. Konflikten här blir extra tydlig och polariserad efter det senaste årets ryska aggression mot områden som regimen i Kreml betraktar som sitt historiska nationella intresse.

Annekteringen av Krim och truppinmarsch i Östra Ukraina är bara två exempel. Det ökande trycket på de baltiska staterna med kidnappad estnisk officer, beslagtagen lettisk fiskebåt och ryska rättsliga processer mot litauiska desertörer från sovjetarmén är bra andra exempel. EUbloggen har ägnat sig åt Ryssland specifikt i inlägget ”Winter is Coming”.

För Putin är Serbien både av historisk och emotionell betydelse, och känslorna tycks vara besvarade i Belgrad enligt AP när han anländer under torsdagen. Hur ska annars en grandios militärparad (första på 30 år) med 4500 man och en hjältes mottagande annars kunna förklaras. Hjälten ska också medalj, Serbiens finaste – trots annekteringen av Krim… Putin är populär i serbiska nationalistkretsar som inte glömt Natobomberna och Kosovo. Serbien har också hållit sig borta från allt vad sanktioner heter mot Ryssland.

Besöket från Putin knyter an till en annan historisk händelse, Röda Arméns (tillsammans med Titos partisaner) befrielse av Belgrad för 70 år sedan. Räkna med bombastisk retorik om segern mot nazismen och att Putin kommer att försöka spela nassekortet återigen mot Ukraina, Polen och Baltikum under besöket. Divide et Impera.

Under det sex timmar långa besöket lär alltså Putin hinna stöka till det för EU, som hela tiden känns som man är steget efter tvingas agera reaktivt. 

Från EU-håll är det svårt att se att en militärparad och medalj för en folkrättsförbrytare är det bästa sättet att bli integrerat i EU. Putins ambition är tydlig, för det första så är det ett ryskt absolut mål att stoppa ett eventuellt framtida serbiskt Natointräde och helst även ett EU-inträde. Budskapet tidigare till Belgrad har varit kristallklart, det schyssta frihandelsavtalet med Ryssland ryker all världens väg om Belgrad väljer Bryssel.

Putin vill också få Serbien att bygga sin del av den omstridda gasledningen South Stream som EU lagt på hold efter Ukrainakrisen. Här har tidigare Serbien vacklat och signalerat att man nog inte tänker börja bygga i väntan på att Bryssel och Moskva ska lösa upp sina knutar, ingen mening med att ha en gasledning som börjar vid en gräns och slutar vid en gräns utan anslutning till gas…

Putin som spelar propagandakorten skickligare än många andra och som vet vilka punkter han ska trycka på för att komma dit han vill kommer att försöka så split och splittring i Belgrads drömmar om att integrera sig mot väst. EU:s agerande med utvidgningströtthet, ingen utvidgningskommissionär, ekonomisk kris, svårighet att möta rysk aggression spelar Putin i händerna och understryker Kremls budskap.

– Som signal är det fel att vi inte har en utvidgningskommissionär i den nya kommissionen, konstaterade Gunnar Hökmark när jag träffade honom.

För Hökmark är förlorad tro på utvidgningen ett levande hot, och trots att Juncker har sagt att det inte blir någon utvidgning de kommande fem åren och därför inte behövs någon särskild kommissionär så är det viktigt att kicka igång tron på fortsatt utvidgning för den tillträdande kommissionen.

– Serbien, men också Ukraina och Turkiet ska veta att de är välkomna om de vill och uppfyller kraven. Jag vill inte att dagens Turkiet ska bli medlem, däremot morgondagens Turkiet som är fritt, öppet och sekulariserat med lika rättigheter vill jag gärna ska bli medlem. Dagens Ukraina ska inte bli medlem, men inte morgondagens Ukraina heller, men det Ukraina som kommer sedan ska kunna bli medlem. Ukraina och Polen var på samma BNP 1990, idag är BNP:n tre gånger högre i Polen och på väg upp. 

Hur BNP är på väg att utvecklas i Ukraina behöver vi inte gå in på, men det är allt annat än uppåt. En beslutsam Putin som spelar skickligt och ett EU som är tvåa på bollen kan innebära släckta drömmar för fler än serberna. Här kommer Federica Mogherini, EU:s nya utrikeschef, hamna i hetluften och sättas på prov. För som Hökmark påpekade så har Mogherini tidigare uppvisat en problematisk syn på Ryssland, mest präglat utifrån italienska handelsintressen som har Ryssland som strategisk partner. Hennes uttalanden sedan hon blivit vald har visat ett skärpt och tydligare tonfall mot Ryssland, hur det omsätts till handling är en annan av frågorna som EU:s nya ledning har svara på.

I dragkampen mellan de västliga och östliga krafterna i Serbien så är jag inte beredd att sätta min sista slant på att de demokratiska och västliga krafterna vinner den dragkampen. Situationen på Balkan är fortfarande ett läckande oljefat och det finns fler än Putin som springer omkring med tändstickor.

Händelsen i veckan i matchen mellan Serbien och Albanien, när någon skickade in en drönare med en kontroversiell storalbansk flagga där Kosovo fanns med gjorde att matchen fick brytas efter handgemäng. För storserber är flaggan en skymf och förnedring, för storalbaner är flaggan helig. Provokationen på Serbiens hemmaplan spelar i nationalistiska krafter rätt i händerna. Albanerna fick fly från planen.

Det är i ett land med spänningar som Putin i morgon landar i. Serbien är stället att ägna en del uppmärksamhet åt den kommande tiden.

(PO)

Kolla filmklippen från matchen

Junckers dilemma: Var är brudarna (Slutuppdaterad)

Publicerat den av
Foto: (C) European Union 2014 EP

Foto: (C) European Union 2014 EP

SLUTUPPDATERAD VERSION (löpande uppdateringar har gjorts i takt med att fler saker blivit kända. Blogginlägget är nu färdiguppdaterat).

Den nye kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker har hela sommaren haft ett stort svart moln hängande över sitt huvud, det har varit brudarna. Inte att han själv är själva problemet, utan att medlemsländerna i så stor grad har önskat skicka manliga kommissionärer så att Europaparlamentet hotar att underkänna hela hans kommission. Att ha färre kvinnor än de nio i utgående Barrosokommissionen är en gräns som inte kommer att accepteras.

Senast i veckan upprepade S-gruppen sitt krav att minst 9 kvinnor ska det vara, annars blir det nej.

Och länge såg det mörkt ut med bara några fåtal nominerade, däribland Cecilia Malmström från Sverige. Men nu gör EUbloggen bedömningen att Juncker kommer att gå i mål med uppgiften. Han kommer att klara den magiska gränsen.

När veckan började var det fem kvinnor i EU-kommissionen:
Bulgarien – Kristalina Georgieva
Italien – Federica Mogherini (som ju blev utrikeschef och därmed också tar plats i EU-kommissionen. Om någon annan blivit utrikeschef hade Italien troligen bytt kommissionär).
Slovenien – Elna Bratusek
Sverige – Cecilia Malmström
Tjeckien – Vera Jourova

Ett land har nominerat i veckan:
Danmark – Margrethe Vestager 

Dessutom kan Juncker förvänta sig följande:
Belgien – Marianne Thyssen. Vad jag har kunnat hitta är det inte beslutat ännu, men Juncker pressar den belgiska regeringen att välja Thyssens. UPPDATERAD: Det blev Thyssen, beskedet kom under torsdagen 4:e september.
Nederländerna – Kommer att välja en kvinna. UPPDATERAD: Ack så fel hade jag hade. Nederländerna skickade en karl som du ser på bilden nedan…

Polen – Med Tusk som rådsordförande förväntas Polen dra tillbaka Sikorskis namn (som var kandidat till utrikeschef). Som tack för Rådsposten har Polen att spela lagspel och kommer att välja en kvinna, EUbloggens (rena) gissning är att Danuta Hübner gör comeback i EU-kommissionen. UPPDATERAD: Polen betalade tillbaka precis som EUbloggen trodde, dock blev det inte Hübner, utan Bienkowska.
Rumänien – Uppges vara beredd att ta en för laget, och byta kommissionärskandidat och skicka en kvinna istället. UPPDATERAD: Rumänien skickar Corina Cretu.

UPPDATERAD: EUobserver uppger att även småländerna Malta och Cypern är beredda att byta sin man om det i slutändan krävs. Det är alltså små stater som får ge vika när de stora länderna skickar karlar, vilket gör att bloggen är fortsatt övertygad om att det blir 10 i slutändan även om Nederländerna föll bort. UPPDATERING PÅ UPPDATERINGEN: Malta & Cupern gjorde inte det, skickar fortsatt män.

Om det här pusslet faller ut som EUbloggen tror kommer Jean-Claude Juncker att få ihop 10 kvinnor i EU-kommissionen. Med tanke på hur läget har sett ut får det betraktas som en bedrift och en lovande start.

UPPDATERING: Det blev bara 9, den nivå som S&D angett som den lägsta som kunde accepteras. Det gör att EUbloggen hade fel i sin kalkyl att Juncker skulle klara 10 och därmed uteblir också överleveransen som skulle ha betytt uppsving och momentum i starten Juncker I. Det finns dock viss chans/risk att det finns invändningar i Europaparlamentet mot någon kandidat som kan påverka könsbalansen i EU-kommissionen. HELA LISTAN på kandidaterna kan läsas här.

Så när Juncker får frågan i Europaparlamentet – var är brudarna? Kan han då lugnt svara: Här!

Med tio (UPPDATERING: 9) kvinnor i EU-kommissionen så faller argumentet att rösta emot. Dessutom är det fler kvinnor (UPPDATERING: Lika många som i…) än i Barrosokommissionen vilket kan spinnas som en framgång (UPPDATERING: som kan spinnas som att jag levererade samma nivå trots medlemsländernas motvilja att hjälpa till) Men räkna ändå med en del smågruff från parlamentet om sammansättning, att det inte är tillräckligt bra egentligen, men också att den nya kommissionen i slutändan kommer att klubbas utan problem annat än mot någon enskild kandidat (som det brukar bli).

Det kommer också att heta i snacket då att den är den mest erfarna och kunniga EU-kommissionen hittills, med många tunga europeiska politiker med omfattande meritlistor.

(PO)

Dagen efter Tusk-Mogherini

Publicerat den av

EU fick igår som väntat Polens premiärminister Donald Tusk som Rådsordförande och Italiens utrikesminister Federica Mogherini som utrikeschef. Uppgörelsen var en klassisk EU-uppgörelse, en balanserad kompromiss som inte var riktigt väntad innan den blev verklighet – men då och andra sidan känns den ganska naturlig dagen efter.

Så här dagen efter kan kan dela upp reaktionerna i de tre delar, de som uttrycker att de är nöjda över helheten, de som dissar Tusk men hissar Mogherini, och de som dissar Mogherini och hissar Tusk. Bland de som hissar Mogherini finns Åsa Westlund, tidigare socialdemokratisk EU-parlamentariker och möjlig S-minister (i EUbloggens ögon kandidat till EU-minister eller om Wallström får posten Vice statsminister & EU-minister kan Westlund vara möjlig minister inom miljö/klimat/konsumentfrågor) skriver  frispråkigt på Facebook och twitter om valet:

– Att Federica Mogherini nu blev EU:s ”utrikesminister” känns overkligt men otroligt roligt! Har suttit på otaliga möten med denna fantastiska och kompetenta kvinna. Känns som att världen just blev lite bättre! Så glad! Men Donald Tusk som ordförande i rådet är direkt omuntert. Vad händer nu med EU:s redan otillräckliga klimatarbete..!?

Överlag är det väldigt få svenska kommentarer till gårdagens stora EU-nyhet, en avspegling av det obefintliga EU i svenska valrörelsen måhända. Ingen svensk partiledare som finns på Twitter har tweetat om det i skrivande stund, endast en enda Europaparlamentariker har skrivit om det på twitter. Centerpartiets Federley konstaterar diplomatiskt att det är intressanta val:

– Ska bli spännande att se hela uppsättningen sammantaget.

Nog är det ytterst märkligt och anmärkningsvärt att svensk politik är så ointresserade av gårdagens toppmöte i Bryssel, att så få tycker så lite i en valrörelse.

De som hyllar Tusk ser framför allt en EU-engagerad regeringschef som har hållit en hård linje mot Ryssland (Polen tillhör hökarna) och de som dissar Mogherini pekar gärna på kort erfarenhet som utrikesminister och Italiens mjuka linje mot Ryssland (läs gärna Henrik Brors analys inför mötet). Statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande för Aftonbladet pekar på kompromissandet att Mogherini var S-regeringschefernas val och nog summerar hans uttalande den bild kritikerna talar om, att Mogherini i sig är en svag kandidat och att hon får mer rollen av härold än som beslutsfattare:

-Vi vill med den här utrikeschefen uttrycka att det finns en gemensam tyngd som hon nu får i uppgift att föra fram.

Om det sen blir verklighet eller inte återstår att se. Men nu börjar pusselbitarna för EU:s ledarskap ska se ut de kommande fem åren falla på plats. Nästa etapp är Junckers fördelning av kommissionsportföljerna, räkna med att det tar ca 10-14 dagar innan det är helt klart.

Tillägg: Litauen lade ned sin röst i omröstningen av Mogherini.

Några reax på twitter: 

#eupol

 

 



 



 



 


 

 


Hermans brev till gänget

Publicerat den av
Herman van Rompuy FOTO (C) European Union 2014 EP

Herman van Rompuy FOTO (C) European Union 2014 EP

På lördag är det dags, en sittning för stats- och regeringscheferna som förutom en rad oroshärdar (där Ukraina är den värsta huvudvärken) har att genomföra några anställningar på toppjobben Rådets ordförande och EU:s utrikeschef. Just nu ser det ut att kunna bli en snabb affär med Tusk-Mogherini, men osvuret är alltid bäst i EU-politiken.

Rådets avgående ordförande Herman van Rompuy har skickat följande inbjudan inför mötet:

Brussels, 28 August 2014

Invitation letter by President Herman Van Rompuy  to the special meeting of the European Council

It is my pleasure to invite you to the special meeting of the European Council which will take place in Brussels on 30 August.

We will start the meeting at 16.00 by the traditional exchange of views with the President of the European Parliament. I have also invited the President-elect of the European Commission, Jean-Claude Juncker, for this exchange, which will be followed by our family photo.

At our meeting in July, we held a first debate on the appointments for the next institutional cycle and agreed to reconvene for a final decision on 30 August. Therefore, our session on floor 80 will first be devoted to the election of the President of the European Council and the appointment of the
High Representative of the Union for Foreign Affairs and Security Policy.

Following that, we will discuss a number of pressing international issues in the presence of High Representative Catherine Ashton.

Den som vill läsa en mer humoristisk version av ett inbjudningsbrev från ett tidigare möte kan läsa det här.

 

Junckers dilemma: Får regeringscheferna ihop ett lag?

Publicerat den av
Donald Tusk FOTO (C) European Union 2014 EP

Donald Tusk FOTO (C) European Union 2014 EP

Det kommer att bli ett oroligt toppmöte på lördag. De förhoppningar som sattes till att Minskmötet skulle kyla ned konflikten med Ryssland föll platt när Ryssland öppnade en ny front i kriget mot Ukraina. EUbloggen kommer i fortsättningen prata om konflikten i Ukraina som ett krig mellan Ryssland och Ukraina då bloggens mörka scenario från i juli blivit verklighet.

Nya sanktioner står på dagordningen. Samtidigt vädjar Ukraina omvärlden om hjälp. Hur EU som tidigare agerat splittrat och långsamt (att få 28 nationella intressen att gå i takt kräver en kofösare av rang).

Det för oss in på den egentliga dagordningen på lördag, toppmötet ska ju utse två nyckelkofösare. Dels handlar det om EU:s utrikeschef (som också blir vice ordförande i EU-kommissionen) och Rådets ordförande (som leder toppmötena).

När nyheten om att Ryssland öppnat en ny front i Ukraina kom var min omedelbara reaktion och slutsats att detta var den definitiva spiken i Federica Mogherinis kandidatur till utrikesjobbet. Italiens socialistiska utrikesminister har ansetts vara för mjuk i fråga om Ryssland, och stoppades vid det senaste toppmötet av några av Ryss-hökarna i Rådet. Istället tryckte hökarna på för Polens utrikesminister Sikorski, något som i en shoot out borde ha slutat med att vägen låg bäddad för Kristalina Georgieva från Bulgarien. Georgieva är idag kommissionär för bl a räddningsinsatser och akuthjälp och reste bland annat till Bagdad med Bildt. Bulgarien är också av tradition ett land med goda ryska kontakter dock utan att Georgieva var komprometterad. I det scenariot skulle också Cecilia Malmström kunna dyka upp som alternativ, särskilt om man ville ge ett toppjobb till en liberal om en socialist fick rådsordförandejobbet.

Samtidigt är det många kompromisser som ska göras, mellan Euroländer och inte Euroländer, Socialister & EPP:are & Liberaler, Nord & Syd och Nya & Gamla medlemsländer.

Så EU-politik är inte alltid att enkel att nysta sig fram i, gårdagens förlorare kan vara dagens vinnare för att i morgon, ja vem vet. Därför stänger man sällan några dörrar definitivt i förhandlingsspelet i Bryssel. De medierapporter som nu kommer inför toppmötet talar om en kompromissernas kompromiss som jag inte trodde var aktuell, men som om den stämmer har en del logik i sig.

Rådsordförande: Donald Tusk, Polen.

Med Tusk får EU en rådsordförande som i Rysslandsfrågan varit en av de starkaste hökarna och kommer från ett land som drabbats hårt av ryska sanktioner. Polackerna delar också gräns med Ukraina. Att välja Tusk är också en spegling av Polens växande tyngd inom EU. Nackdelen med Tusk är han är svag på EU:s två viktigaste språk; engelska och franska. Han markerade tidigt att han inte var intresserad av jobbet, men det är ju närmaste en förutsättning för att kunna få det… Tusk har en stark supporter i Angela Merkel.
Tusk har också stöd av Storbritannien som gärna ser att en rådsordförande hämtas från utanför eurozonen.

Utrikeschef: Federica Mogherini, Italien.

Socialisterna ska ha blivit lovade utrikesposten, men EUbloggen trodde länge att det skulle bytas mot rådsordförande och därigenom bana vägen för Helle Thorning Schmidt från Danmark. Så ser det inte ut att bli. Hökarna kan acceptera att med Tusk som garant för en hård Rysslandslinje så kan ta kompromissen att säga ja till duvan Mogherini. Det gör Italien nöjda, och socialisterna får den person som man önskat föra fram.

I pusslet så ska också Eurozonens finansministrar få en egen kofösare, det ser nu ut att bli spanjoren Luis De Guindos som tar över efter holländaren Jeroen Dijsselbloem. Därigenom har den södra delen av Europa fått betydande tilldelning av toppjobb.

Om det blir så här på lördag törs jag inte sia om, men pusslet verkar EU-logiskt, precis som det var EU-logiskt att Mogherini var helt körd, men gårdagens förlorare kan bli dagens vinnare. Det kan svänga fort i kohandlandet.

euflagga1.jpgTill sist, om det inte blir det här pusslet, vad är alternativen? För rådsordförande pratas det om andra kandidater från de nya östländerna. Framför allt snurrar snacket runt Lettlands förre premiärminister Valdis Dombrovskis eller hans estniske ex-kollega Andrus Ansip. Min tidiga favorit Dalia Grybauskaite nämns inte och Helle Thorning-Schmidt ser inte heller längre ut att vara aktuell.

För utrikeschefen, ja där verkar Sikorski helt ha kastat in handduken (eftersom det är hans chef Donald Tusk som det nu snackas om till ett annat jobb), annars lurar framför allt Georgieva i vassen, och längre ned på djupet Cecilia Malmström som jag inte vill utesluta som en nattlig kompromiss. Däremot, om posterna förankras i förväg tror jag att vi kan räkna bort Malmström.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker väntar med spänning på hur det ska falla ut. Utrikeschefen måste nämligen vara klar för att han ska kunna gå vidare med pusselläggandet om vem som ska få vilken portfölj (och hur han ska hantera bristen på kvinnor, även om Polen kanske skulle kunna tänka sig byta Sikorski mot exempelvis Danuta Hübner ). Om Stats- och regeringscheferna inte skulle nå en överenskommelse förskjuts hela processen med att utse EU-kommissionen, det är också en farlig signal om svaghet när Europa står i sina farligaste stunder sedan Murens fall och Sovjetimperiets sammanbrott.

På lördag klarnar nog bilden för Juncker och för oss andra, nog, kanske.

(PO)

 

PS: Kofösare…

Junckers dilemma 1: Malmströms möjliga portföljer

Publicerat den av
Foto (C) Europeiska Unionen 2014 - EP

Foto (C) Europeiska Unionen 2014 – EP

En rad inlägg kommer att handla om Junckers olika dilemman kring kommissionens portföljer. Det här första inlägget handlar om vilken portfölj som Cecilia Malmström kan få.

KONKURRENSEN

Konkurrensen är på många sätt stenhård. Aldrig tidigare har en kommission haft så många gamla regeringschefer, finansministrar och utrikesministrar som alla anser att just de är kompetenta för en rejäl portfölj. Det är också en avspegling av hur mycket många länder nu prioriterar EU-arbetet och ett tecken på att kommissionen håller på att transformeras från ”byråkratprofil” till ”politisk”. De ”tiotaggare” som Juncker (själv både regeringschef och finansminister) har att placera ut är följande:

Fd regeringschefer: Valdis Dombrovskis (Lettland), Andrus Ansip (Estland), Jyrki Katainen (Finland), Alenka Bratušek (Slovenien*)

Sittande utrikesministrar: Radek Sikorski (Polen), Federica Mogherini (Italien), Karl Erjavec (Slovenien*) och Tibor Navracsics (Ungern**).

Fd finansminister: Pierre Moscovici (Frankrike)

Utöver dessa kan vi lägga till att Tyskland av storlek och vikt är att betraktas som tiotaggare oavsett vem som Tyskland skickar (här får energikommissionären Oettinger förnya förtroende).

Två länder (Belgien och Bulgarien) uppges inte ha levererat några namn inom ramen för deadline. Tre länder har inte officiellt tillkännagivit sina kandidater, från Nederländerna är finansminister Jeroen Dijsselbloem den som nämns som möjlig kandidat. 

KOMPETENSEN

Cecilia Malmström har en lång erfarenhet, både som Europaparlamentariker och svensk EU-minister. Dessutom har Malmström en doktorshatt i statsvetenskap, internationella studier och språkkunskaper (sex av EU-språken). Av många internationella journalister är Malmström uppskattad, vilket inte minst märktes i twitterreaktionerna efter utnämningen. I fem år har Malmström haft den utmanande portföljen för Migration & Säkerhet. Malmströms politiska profil ligger i utrikes-, rättighets- och konstitutionella frågor även om hon även satt i IMCO, inre marknadsutskottet, som ersättare under sin parlamentstid.

GRUNDPUSSLET

Det vanliga är att posterna i kommissionen roteras så räkna med viss förändring. Samtidigt i spekulationen ska vi komma ihåg några saker; dels att Juncker kan välja att dela upp frågorna på ett annat sätt vad hans företrädare Barroso har gjort för att ge meningsfulla uppdrag till alla de 27 andra och dels att det finns en debatt om att bygga kluster med en överordnad kommissionär som jobbar i team med underordnade kommissionärer.***

En annan sak som är en osäkerhetsfaktor, jag har inte sett någonstans där det tydligt framgår vilka poster Sverige har siktat in sig på. Juncker har också ont om kvinnor (det är ett annat av Junckers dilemman) och han sitter också väntar in stats- och regeringschefernas beslut i framför allt vem som blir EU:s utrikeschef. Utrikeschefen är också kommissionär och vice ordförande i EU-kommissionen, och denne behöver utses först innan Juncker gör den sista fördelningen av portföljer och tillkännager vem som får vad. I pusslet kan det också ha betydelse vem som blir EU:s Rådsordförande (ej en kommissionspost) som leder Rådets arbete.

PORTFÖLJERNA

Här kommer en genomgång på vad portföljläget är utifrån Malmströms perspektiv.

Det här får INTE Malmström:

Ekonomiska frågor. Dels går troligen ekonomiportföljen till Frankrikes Moscovici (han uppger om att han har blivit lovad det) och det är också huggning kring övriga portföljer som kan knytas till ekonomi. Här finns flera stora länder samt flera tidigare regeringschefer, varav åtminstone Jyrki Katainen ska ha blivit lovat en tung portfölj, som står i kö för uppdragen. Malmström har inte ekonomiska frågor i sin politiska profil vilket gör att jag bedömer att vi kan stryka det ur spekulationerna och samtidigt stryka konkurrensfrågor, inre marknad, skatter, energi, industri och budget av bara farten.

Portföljer med det stora ekonomiska transaktioner som till exempel jordbruk och regionalstöd (även om doktor Malmström skrev sin avhandling om regionala partier) lär inte det heller hamna på Malmströms bord, troligen går dessa uppdrag till länder med den gemensamma valutan och som har profilmässigt bättre lämpade kandidater. Malmström har heller ingen profil i området fiske, miljö & klimat, turism och hälsa. Vi stryker det också.

Det här är MÖJLIGT:

Europaparlamentarikern Olle Schmidt skriver på sin Facebooksida att han hoppas att Malmström får handelsfrågorna på sitt bord, där man under mandatperioden bland annat ska ro i land TTIP med USA. Sverige är av tradition ett frihandelsvänligt land och det skulle också vara en statusmässig uppgradering att få ta hand om de viktiga handelsfrågorna. Frihandel är ju också en klassisk liberal paradgren.

En annan post som Malmström skulle kunna komma ifråga för är digitala frågor, framtidsfrågorna väntas bli en stor fråga under mandatperioden. Om Katainen inte skulle få en tung ekonomiportfölj kan han möjligtvis vara en konkurrent här. Konsumentfrågor skulle väl teoretiskt vara möjligt men i jämförelse med handel- och digitala frågor är det en nitlott.

Att Malmström som drivit One Seat-kampanjen (sluta åka till Strasbourg med Europaparlamentet) skulle få ta hand om inter-institutionella frågor kanske är för magstarkt för fransmännen, men portföljen får ändå hamna i den här kategorin.  Andra som jag inte kan utesluta men som jag inte tror på är forskningsfrågor samt utbildning/kultur.

Stefan Löfven har också varit ute och sagt att han vill att Sverige ska ha arbetsmarknadsportföljen (inte heller det en tung EU-portfölj och i jämförelse med handel och digitala frågor får det betraktas som ett sämre val) och om Reinfeldt fört Löfvens önskemål vidare till Juncker kan väl allt hända…

Det här är TROLIGT:

Cecila Malmström har ju sin tyngd inom utrikes- & säkerhet men även i rättighetsfrågor. Portföljer som passar det är: Biståndsfrågor, internationellt samarbete – och krishantering samt Utvidgning och grannskapspolitik. Vinstlotten i sammanhanget vore portföljen som Vivianne Reding har idag: Rättsliga frågor, grundläggande rättigheter och medborgarskap.  

Samtidigt har EU-minister Birgitta Ohlsson varit ute och sagt att EU borde inrätta en renodlad portfölj för mänskliga rättigheter, alltså bryta ut den frågan ur Redings nuvarande portfölj.  Om Juncker lyssnar på det örat kan det mycket väl bli så att Malmström får den, det blir en portfölj som är  ganska lätt om den blir verklighet eftersom den torde inte få särskilt mycket lagstiftning utan mer bli en EU-övervakare. Självklart kan portföljen kombineras med andra frågor, återstår att se hur Juncker tumlar gränsdragningarna mellan uppdragen.

Skalad mänsklig rättighetsportfölj och kanske ett påhäng som vice ordförande i EU-kommissionen påminner väldigt mycket om Wallströms andra period. Den blev jämfört med den första (miljökommissionär) en ökenvandring. Som kommunikationskommissionär och vice ordförande var hon utan lagstiftningsfrågor och fick stora problem med att nå resultat i opinionsbildandet. Utan lagstiftningsfrågor blir en kommissionär ganska avlövad på makt och inflytande.

Det här är JACKPOT som kan gå in:

Det finns ett jackpotscenario som inte kan uteslutas: Cecilia Malmström blir kompromisskandidaten som ror hem Utrikeschefstrofén. Jag har nämnt det tidigare på bloggen men utvecklingen senaste tiden spelar upp låsningarna från toppmötet för öppen ridå.

Vid julimötet blockerades Federica Mogherini av bland annat av länder som Litauen. Frågan låste sig mellan hökar och duvor i Rysslandsfrågan, där Mogherini är för mycket duva för att kunna smältas av hökarna. Men trots nobben på toppmötet så fortsätter italiens premiärminister att satsa på Mogherini och slänger in henne som Italiens kandidat. Polen svarade med att kontra genom att nominera  höken Sikorski (som nämnts tidigare men som efter en polsk avlyssningsskandal räknats bort).  Det troliga scenariot är att Mogherini och Sikorskis kandidaturer förgör varandra (läs gärna Henrik Brors längre analys om dragkampen)  och att toppmötet 30 augusti måste landa i en kompromisskandidat. Om Socialdemokraterna tar rådsordförandeposten så borde även liberalerna få ett tröstpris för att man är med i den stora koalitionen, och det är på den vägen som Cecilia Malmström träder in i bilden.

Sverige är tillräckligt hökaktig för Polen, Malmström är inte profilerad i Rysslandsfrågor och kan då vara acceptabel för Italien. Det är inte ett huvudspår, men det är ett jackpotscenario som så här lite en månad innan toppmötet inte kan uteslutas som orimlig eller omöjlig. Kvalifikationerna i utrikes- och säkerhetsfrågor, kombinerat med språkkunskaper och hög personlig likability liksom låsningen i frågan talar för Malmström. Räkna med att Malmström kommer att bäsa frågan, som när TT ställde den i veckan, och hänvisa till att det finns en massa utrikesministrar som är sugna…

”Jag tror att man söker i de förra utrikesministerkretsarna.”
Cecilia Malmström till TT 31/7

(PO)

*Notera att Slovenien har nominerat flera personer som Juncker kan välja mellan, Slovenien är enda landet som hörsammade Junckers önskan om att få alternativ. Det behöver alltså inte ens bli någon av de två jag listar.

**Det här är ett annat av Junckers dilemma. Bli inte förvånad om Ungern tvingas byta…

***Personligen ser jag problem med den konstruktionen, framför allt politiskt. Om inte ett stort land får en ”super”-post blir det liv, det blir liv också om de små ländernas kommissionärer ska cementeras i en underordnad roll.