I en krönika på HelaHälsingland (digitalt i fredags) skriver jag om orsaken till varför EU har svårt att hantera flyktingkrisen. Huvudorsaken är att ansvaret ligget på huvudstäderna och här stretar det även om en svängning kan anas i flera länder. Tyskland och Italien vädjar om enighet. Frankrike uppges vara för kvotsystem och Storbritannien, Spanien mfl lovar att ta emot fler.
Nu har Ungern blivit till en del av svensk politisk EU-debatt, igen. Jonas Sjöstedt uppmanar till sanktioner mot Ungern och på twitter är debatten om Ungern omfattande, särskilt är Ungern-invandraren Erik Almqvist (även känd för järnrör, putinism och för ha varit SD:s finansministerkandidat) är aktiv i debatten.
@AHedenmo jag har riktat krav på att de utesluter dem eller själva går. Även fått vår gruppledare Guy Verhofstadt att rikta samma krav.
Tibor Navracsics drog vinstlotten i andra chansen i #EPHearings2014. Ungraren från EPP är föreslagen att få nitlottsportföljen Kultur-, utbildnings, ungdoms- och medborgarfrågor men efter dagens omröstning i Kulturutskottet så står det klart att han har chansen att bli uppgraderad. Utskottet underkände honom visserligen för den tilltänkta portföljen men anser att han är lämplig som kommissionär, om han inte har medborgarskapsfrågorna.
Röstsiffrorna var jämna 14 emot och 12 för, och för kritiker som Cecilia Wikström (FP) som sett medborgarskapsfrågorna i ungrarens hand som direkt olämpligt var det en seger.
Cecilia Wikström FOTO (C) EU 2014 EP
– Tibor Navracsics har varit en av nyckelpersonerna i den nuvarande ungerska regeringen, både som gruppledare i parlamentet och som ledande minister i Viktor Orbáns regering. Den regering han företrätt har flera gånger fällts i EU-domstolen efter att ha inskränkt rättssäkerheten och de demokratiska rättigheterna genom att bland annat ha infört censurlagar som reglerar medierna, säger Wikström i ett pressmeddelande.
– Under utfrågningen i förra veckan övertygade Navracsics oss inte om att han är villig att ändra sin politiska kurs och trovärdigt försvara de europeiska värderingar som det europeiska samarbetet vilar på. Hade han varit en så stor människorättskämpe som han utger sig för att vara så hade han inte ingått i Orbáns regering utan stått på barrikaderna och lett oppositionen.
Och en seger blir det också paradoxalt nog för Navracsics. Med tanke på att fler kommissionärer är i blåsväder, som Miguel Arias Canete, Vera Jourova och Alenka Bratusek så slår CULT upp dörren på vid gavel för en avancerad kohandel om portföljbyten (MAD-scenario 2) för att rädda ansiktena på samtliga inblandade.
Vinnaren i den omflyttningen kommer Navracsics att vara. Så EUbloggen misstänker att bakom stängda dörrar ler nog den förra utrikesministern och tackar CULT för hjälpen att få ett uppgraderat jobb i EU-kommissionen. Bort med kultur och medborgarskap, och kanske in med lite energi och klimat eller något annat med mer lagstiftningsärenden i sig.
Sämsta scenariot nu ikväll för Tibor Navracsics är att det inte blir något stort byte av portföljer, och att han blir kvar med kultur- och utbildningsfrågorna medan medborgarfrågorna läggs på någon annan kommissionär, vilket han antagligen är rätt nöjd med ändå med tanke på den kritik som riktats mot honom den senaste månaden.
En del i parlamentet tror nu ikväll att Navracsics ska ryka helt och hållet (att han väljer att kliva av eller att Juncker ber Orban om byte). Eubloggen tror inte på det scenariot; av två skäl – det är svårt att se att Orban och CULT ska kunna vara överens om en ungrare som skulle kunna inneha medborgarportföljen och det skulle utveckla sig till en segdragen maktkamp utan vinnare. Det andra skälet är att tidsplanen skulle spricka rejält.
CULT-röstningen visade också att alliansen mellan S&D och EPP skakar (som bloggen noterat tidigare). För att få majoritet i CULT borde ett antal Socialdemokrater ha gått emot partilinjen eftersom EPP har 9 ledamöter och Socialdemokraterna 8. Tillsammans är det 17, EUbloggen har ännu inte sett närvarolistor och eftersom utskottet har fem fler ledamöter än som har deltagit i omröstningen så är slutsatsen sannolik och inte helt bekräftad ännu.
Många EU-politiker har reagerat förut på Viktor Orbans Ungern, men frågan är om han inte gick för långt när han målade upp målet att skrota den liberala demokratin till förmån för en auktoritär stat för att i nästa andetag peka ut Kina, Turkiet och Ryssland som förebilder.
EU-kommissionären Neelie Kroes som har IT-frågor/Digital Agenda i sin portfölj attackerar Orbans senaste drag, en medieskatt som snedvrider konkurrensen till ”illojala” mediers nackdel:
Frågan om Ungerns medlemskap i EU är det fler än jag som har börjat fundera på efter att Bloomberg gått ut med vad premiärminister Viktor Orban sagt på en möte: “Jag tror inte EU-medlemskapet utesluter oss från att bygga en auktoritär* ny stat som bygger på nationella fundament.”
Orban gav också exempel på lyckosamma stater som han ser som förebild; Kina, det allt mer auktoritära Turkiet under Erdogan och Putins Ryssland och att inspirationen är att han menar att dessa länder klarat den ekonomiska krisen bättre. Jag utgår från att den engelska översättningen från Ungerska i Bloombergs rapportering är korrekt, för den som kan ungerska har Bloomberg länkat till en video med Orbans tal där citaten är hämtade ifrån.
Orban har hittills varit immun mot EU-kritik och verkar snarare ha stärkt honom i sitt korståg att riva ned en liberala demokrati och byggandet av en auktoritär stat. Arga uttalanden från Bryssel kommer inte att bita på honom.
Vad blir nästa steg? Kommer Ungern att vara medlem av EU när det här årtiondet går ut? Det finns fler frågor än svar, men bekymrade veck i pannan bör det finnas hos fler än mig och Annika Ström Melin.
Sätter Lars Adaktusson rätt Agenda i Bryssel? Valstugan i Uppsala.
Det här är det nionde blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.
Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar serien till bra svar från partierna och en bra dialog.
Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.
Kapitel 9 Det här vill inte Kristdemokraterna att du läser
Kristdemokraterna har gått från att sjunga hallelujah till EU till att bli ett parti som ger betydligt mer blandade signaler. Nu är det inte bara himmelsriket, utan även ett ställe med smådjävlar som behöver bekämpas. Och mandaten ska räddas genom att gå in på andra borgliga partiers domäner.
Kristdemokraterna har slängt upp valaffischer med nej till Euro (trots att partiet sade ja i folkomröstningen), man har också kört sin egen variant av Centerpartiets smalare och vassare genom “Rätt Agenda i Bryssel”. Folkpartiet har man ryckt i griseknorren genom att ge Marit Paulsen en ung utmanare i form av stjärnskottet Ebba Busch Thor – sen att det verkar som det är Centerpartiet som grisskrattar bäst till valbåset är en annan historia. Men Kd:s svängning från att vara positiv till mer federalism, bland annat genom att säga ja till EU-skatt (både Anders Wijkman och efterträdaren Alf Svensson har röstat för), till att landa i en kommunikativ EU-kritik är anmärkningsvärd och har inte fått riktigt den uppmärksamhet det förtjänar. Det är heller ingen ändring Kd har torgfört, att man gjort en ”Paulus Omvändelse” – frågan är bara om den är helhjärtad eller inte.
Vad är det då Kristdemokraterna inte vill prata då? Förutom att man svängt?
Precis som många andra vill man inte prata så mycket om sina europeiska gruppkamrater som på olika sätt är omöjliga i en svensk kontext. Senast att bli uppmärksammad är spanska Partido Popular som lagt fram ett lagförslag som innebär enligt kritikerna det omöjligt att utöva grundläggande fri och rättigheter genom att det blir olagligt både i sociala medier och genom demonstrationer att kritisera landet Spanien, regeringen eller statliga tjänstemän. Det blir också olagligt att fotografera poliser, m.m. samt att höga böter kan dömas ut.
En röst på Kristdemokraterna och Lars Adaktusson är också en röst på Kd:s kandidat till EU-kommissionens ordförande (i alla fall har jag inte sett att KD tagit avstånd). Men att med den nya approachen till EU är det inte konstigt att man vill hålla armlängds avstånd från den officiella EPP-kandidaten (M & KD) Jean-Claude Juncker och det finns väl ingen kristdemokratisk valarbetare som i mötena med väljare säger till exempel att en röst på Kd också är en indirekt röst på Jean-Claude Juncker som kommissionens ordförande.
Juncker är en EU-veteran från Luxemburg som i 18 år var premiärminister (och under stor del av den tiden var han samtidigt finansminister) men fick lämna sin post i en spionskandal, som du också kan läsa om här.
Kanske inte så konstigt att Kristdemokraterna (och Moderaterna) inte vill ha frågor av väljare om kommissionens näste ordförande är alkoholist (vilket förnekas av Juncker ska tilläggas) eller inte, och om denne är lämplig att hantera känsliga frågor när han inte kunde hantera lilla Luxemburgs säkerhetstjänst. Och som sagt var, mer federalism är inte Rätt Agenda för Kristdemokraterna i det här valet.
Något Kristdemokraterna också talar väldigt tyst om är att Alf Svensson inte direkt har gjort något stort avtryck under mandatperioden. Den legendariske Alf blev ju inkryssad och petade Ella Bohlin som var toppnamn. Alfs trackrecord hos Votewatch kan betraktas som högst ordinärt, och intrycket är att han varit betydligt blekare än sin föregångare Anders Wijkman som höll hög profil i miljöområdet. Man kan undra om det hade varit bättre för både Kd och Sverige om Ella Bohlin tagit mandatet.
Tittar vi på hur Alf Svensson röstat så är det också flera omröstningar där han i strid med den nuvarande linjen röstat för mer EU och mer överstatlighet eller i symbolfrågor. Några exempel; resolution för EU-skatt som nästan alla andra svenskar röstade nej till, EU-åklagarmyndighet och EU:s kulturarvmärke.
I det här inlägget väljer jag medvetet att inte ta upp Estrela-rapporten och abortfrågan, m.m. eftersom det är väl belyst både i media och i den sociala världen.
EUbloggen 