Nordic Battle Group – should I stay or should I go?

Det har väl inte undgått någon som har ett försvars- och säkerhetspolitiskt intresse i vårt avlånga land att Sverige från och med årsskiftet leder Nordic Battlegroup. 1900 svenskar ingår i styrkan som totalt omfattar ca 2500 personer från Lettland, Litauen, Estland, Finland, Norge och Irland.

Styrkan ska med tio dagars varsel under första halvåret i år kunna börja vara på plats i ett insatsområde. Beslutet måste fattas enhälligt av EU-länderna. Ett sådant beslut har aldrig fattats tidigare. Jag har sedan en tid tillbaka hört snack om att Sverige trycker på rätt hårt att försöka få enighet att skicka styrkan – någonstans, varstans som helst, bara det blir skarpt. Ställena jag hört talas om är Mali (där Sverige i januari kommer att ha 250 man i en FN-insats), östra Kongo och Sydsudan. På twitter har Carl Bildt även spekulerat om Libyen. nbg

Och innan ni undrar om NBG15 inte skulle kunna användas som fredsbevarare i Östra Ukraina så låt mig bara säga att det är en politisk omöjlighet utan Rysslands godkännande och engagemang. Just nu finns det inte på kartan att Ryssland skulle vilja se en EU-styrka i Ukraina nära ryska gränsen.

Och det är fler än jag som märkt av ett svenskt intresse att få använda trupperna skarpt. Enligt Irish Independent så är den svenska lobbyingen kraftfull:

However, Sweden, which will act as the lead country in this battlegroup, is exerting huge pressure at political level for deployment.

”Huge pressure” är en anmärkningsvärd stark formulering vilket säger en del om hur det uppfattas från irländskt håll. Det finns flera samverkande politiska skäl till att Sverige trycker på. Det handlar om att positionera Sverige så att man plockar poäng till omröstningen om en plats i FN:s säkerhetsråd 2017-2018 där Sverige konkurrerar med Nederländerna och Italien om två EU-platser. Det finns en bred uppslutning i svensk politik att sikta på att få en sådan plats.

Från de som vill se ett mer aktivt EU-samarbete i KUSP-frågorna (Utrikes- och säkerhetspolitik) så är det också önskvärt att EU efter sju långa år använder sig av sina militära resurser. Det är en efterlängtad milstolpe som anhängarna hoppas ska svetsa samman unionen mer och bidra till värdefulla erfarenheter att bygga vidare på. ”Om vi nu har stridsgrupper så ska de väl användas för att förbättra säkerheten i världen” är det grundläggande argumentet.

Samtidigt finns det motstånd att skicka iväg styrkan. Margot Wallströms motpol i regeringen uppges vara försvarsminister Peter Hultqvist som inte vill använda sig av styrkan.

Jag kan bara spekulera i varför, om nu ryktena stämmer, och att det i sådana fall handlar om försvarets anstränga ekonomi och att i ett osäkert läge i Östersjöområdet skicka iväg en Nordisk Stridsgrupp till Afrika är att spela bort ett av få spelkort som finns vid en plötsligt upptrappning som också involverat ett av EU:s medlemsländer.

Det är ingen hemlighet direkt att Ryssland utövar starkt tryck på våra baltiska grannar (som går att läsa om i en FOI-rapport). I händelseutvecklingen finns bland annat att FSB kidnappnat den estniske säkerhetsofficeren Eston Kohver (som nu är fängslad i Moskva), att Ryssland krävt att litauiska desertörer från sovjetarmén ska utelämnas till Ryssland och lagföras,  spionage mot Natobaser avslöjats samtidigt som Lettland nu är ordförandeland för hela EU och är värd för ett Östligt Partnerskapstoppmöte i maj där bland annat Ukraina och Moldavien hoppas på att få visumfrihet.

Det var ju Ukrainas önskan om söka samarbete och närmande gentemot EU som utlyste den ryska aggressionen med annekteringen av Krim och invasionen i östra delarna av landet. Krisen med Ryssland kommer att uppta stor del av EU:s utrikesfokus under 2015. EUbloggen förutspådde redan i september en lång och kall vinter.

Utifrån det perspektivet är det inte konstigt att mer försiktiga politiker i Östersjöområdet kommer att vara motsträviga att skicka iväg NBG15. Satt jag som försvarsminister i Estland, Lettland och Litauen så skulle i alla fall jag varit väldigt tveksam. Hur den dragkampen kommer att sluta är ovisst.

Stridsgrupperna har funnits sedan 2007 och besluten om gemensam militär krishanteringskapacitet går tillbaka till 1999 och toppmötet i Helsingfors. Stridsgruppen är utbildad på att under en begränsad tid kunna agera längs hela konfliktskalan, från humanitär hjälp till väpnad strid. Jag har tidigare skrivit om hur ett medlemsland som Sverige skulle få militär hjälp genom EU:s strukturer. 

Fakta om styrkan: En kärna av arméförband, förband för logistik, sjukvård och spaning samt ett flygförband med 8 st JAS 39 Gripen, 7 st helikoptrar (för akutsjukvård och trupptransport) och två transportflygplan. Styrkan ska kunna operera i 30 dagar i insatsområdet, och med försörjning vara på plats i upp till 120 dagar.

Läs merNBG15:s hemsida, du kan också följa NBG på twitter och instagram.

Skärmavbild 2015-01-03 kl. 09.14.59

(PO)

Tillägg 1: Inlägget har uppdaterats och förtydligats efter påpekande av Reservofficer på twitter, som också följt upp med ett blogginlägg där en eventuell utstationering analyseras ur mer militärt perspektiv. Läs det här

Tillägg 2: Carl Bildt har nu utvecklat sina tankar kring NBG15 och varnar för att det kan bli den sista. Läs blogginlägget här.

Tillägg 3: Debatten om NBG15 har gått rätt het efter att inlägget postades. Även Johan Wiktorin har bloggat om det och argumenterar för att NBG15 inte ska skickas iväg, och många har diskuterat styrkan på twitter, här ett urval av tweets:

Sverigedemokraternas säkerhetspolitik är farlig för Sverige

Mitt blogginlägg efter diskussionen på twitter med Lantvärnet, Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitiska råd, har fått stor uppmärksamhet. Det har citerats på Expressens ledarsida och fått många reaktioner på sociala medier. 

Om jag lämnar trollreaktioner som anklagar mig för att vara ryssfobiker, skriva rännstenspamfletter, bara har besökare på bloggen från nigerianska robotar, att man skriver ”ljug” om SD bara för att få följare på twitter och annat trams, så är den intressantaste reaktionen och kritiken från Sverigedemokraternas riksdagsledamot Martin Kinnunen som också fortfarande är partiets presschef.

Om jag enkelt ska sammanfatta det tycker han nog att jag är dum i hela huvudet, där jag också fått höra från riksdagsledamoten att jag sprider halvsanningar med direkta lögner vilket är en milstolpe som aldrig tidigare inträffat under de snart 20 år har bevakat politik på i Sveriges fyra olika politiska nivåer.

Jag ska försöka bena i Sverigedemokraternas reaktioner på ett sätt som är logiskt och kanske begripligt för er som är nya i diskussionen. Dels så ska jag försöka besvara Martin Kinnunens invändningar och kritik och dels som ett parallellt spår som flätas in i Kinnunens argumentation och som utspelat sig på Expressen där en rad Sverigedemokrater går till motattack. 

Sverigedemokraterna är inte riktigt som andra partier att föra en diskussion med i sakfrågor. Det är svårt att få SD att svara och diskutera utan att frågeställningarna hoppar omkring i diskussionen i en enda röra där högt och lågt blandas av SD. Att under den här diskussionsdansen klara av att behålla en resonerande, intellektuell och ömsesidigt respektfull ton även om man särskiljer sig i sak eller analys är sällsynt. Det ska sägas att den/de som twittrar bakom SD:s Lantvärnet på ett positivt sätt utgör ett undantag.

Men det Kinnunen tillsammans med flera andra Sverigedemokrater inte verkar förstå, och som Lantvärnet antydde på twitter att man förstått och där flaggat för svängning, är att man med dagens säkerhetspolitiska läge inte kan stycka upp politiken i små segment utan att man måste ha en helhetssyn och se den större bilden. Den helhetssynen har inte Sverigedemokraterna idag i Sveriges två lagstiftande kamrar. Och när det gäller signalerna från Lantvärnet blev det tyvärr steg bakåt i debattartikeln i Expressen, en artikel som jag uppfattar som tillbaka ned i skyttegraven. 

Och för att bli tydlig, den större bilden för svensk säkerhetspolitiskt vidkommande är ett auktoritärt och revanschlystet styre i Ryssland som är beredd att använda hela verktygslådan, från betalda nättroll till regelrätt invasion, för att uppnå sina mål. I Kremls målbild är inte gränser i Europa heliga och okränkbara.

En rad länder har undan för undan sökt orientering västerut av oro för Rysslands agerande, självständiga stater som vill tillhöra en större och säkrare politisk gruppering. Denna grupp kan vara EU, Nato eller både och. Några har hunnit in i en västlig gemenskap som de baltiska staterna, andra befinner sig på fel sida av staketet och ber om hjälp – som Georgien, Moldavien och Ukraina.

Låt oss i detta definiera Sveriges nationella intresse. Enligt de flestas uppfattning är det att folkrätten ska gälla, nationernas självbestämmande att själv välja väg, att aggression inte ska löna sig och solidaritet i att stödja en demokratisk fredlig utveckling i EU:s närområde. Eftersom Sverige idag inte har ett försvar som kan värna territoriell integritet vid en konflikt är det av yttersta vikt att fortsätta säkerställa kollektiva säkerhetslösningar (som finns i EU:s solidaritetsklausul). Att undergräva en kollektiv säkerhetslösning är i nuläget att vara nyttig idiot eller ha hybris.

Ser man inte denna större bild faller man i nyttig idiotfällan.  En del Sverigedemokrater är dessutom fast i Kremls världsbild som ”Putinister” eller ”Putinversteher”. För den som vill fördjupa sig i ”Putinister” och den diskussionen kan läsa Stefan Olssons blogg.

Kinnunens paradargument har varit att man är emot associationsavtalen med Ukraina, Georgien och Moldavien för att man inte vill utvidga EU och hänvisar till riksdagskollegan Pavel Gamovs argumentering. På Sverigedemokraterna låter det som att detta EU-inträde skulle vara nära förestående. Så är inte fallet.

Vad är då ett associationsavtal?

– Ett associationsavtal är ett avtal mellan EU och andra länder om ett ramverk för samarbete. Ett sådant avtal är grunden till ett nära samarbete och kan senare leda till EU-medlemskap. Man kan säga att att associationsavtal är ett försteg till att så småningom göra en ansökan om att bli kandidatland.

Är medlemskap i EU nära för Ukraina, Georgien och Moldavien?

– Nej, det är väldigt långt borta. Oerhört långt borta om ens någonsin. Jean-Claude Juncker, kommissionens ordförande, har sagt att förutsättningen att EU utvidgas under den här mandatperioden (fram till 2019) inte finns. Det finns också en rad länder som redan ligger i ansökningskön som Albanien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Turkiet.

– I fallet Ukraina hoppas president Porosjenko på att kunna lämna in en ansökan om att bli kandidatland 2020. Tittar vi på det realistiskt med erfarenhet från andra länder i kön så kan det ta flera år innan kandidatlandsstatusen godkänns och därefter år innan förhandlingar inleds och ännu längre tid om de slutförs, om någonsin. Min bästa gissning är att Ukraina inte kommer att bli konkret fråga om medlemskap på den här sidan av 2030. Detsamma torde gälla för Moldavien och Georgien.

Varför sade då Gamov det i riksdagsdebatten?sd

– Min tolkning av det Gamov anförde är att egentligen ligger inte Sverigedemokraternas främsta motstånd mot Georgien, Ukraina och Moldavien i att de någon gång om 20-30 år kanske blir medlemmar i EU. Sverigedemokraternas motstånd ligger framför allt i att de anser att dessa länder, mot sin vilja, ska befinna sig i Moskvas intressesfär. Det är en uppfattning som Gamov är öppen med:

”Sverigedemokraterna motsätter sig därför en ytterligare utvidgning av EU, och vi motsätter oss den utvidgning av EU:s inflytelsesfär som delar av associeringsavtalen innebär. Ukraina, Moldavien och Georgien har helt enkelt en alldeles för lång väg att gå innan dessa länders samhällssektorer på ett realistiskt sätt ska kunna harmoniseras med övriga Europa. Det senare gäller alltifrån korruptionsbekämpning och ekonomisk utveckling till grundläggande territoriell integritet.”

– Smaka ”inflytelsesfär” och sedan på ”grundläggande territoriell integritet”. I Sverigedemokraternas värld har Ryssland veto eftersom Moskva i samtliga tre fall skapat frusna konflikter inom ländernas gränser eller annekterat landområden (Krim). Även om SD kritiserat annekteringen av Krim så ska Ukraina inte få välja väg.

Fanns Ryssland i debatten som Kinnunen hänvisade till?

– Ja och nej. Övriga partier tog upp den ryska dimensionen, att rysk aggression är ett skäl att stödja dessa länders vilja att närma sig väst. Det var ett argument Gamov inte ville erkänna i debatten. Ryssland finns inte Sverigedemokraternas världsbild när frågan diskuteras. Istället gör Gamov kopplingen till att det bara handlar om att släppa in länderna i EU (vilket inte som sagt var är aktuellt under överskådlig politisk framtid) och göra populistisk koppling till att det är Sverige som kommer att betala kalaset. Här kommer två citat från Gamov i debatten:

”Sedan, herr talman, betackar jag mig för halmgubbar i form av hänvisningar till ryska federationens president. Det är inte vad den här debatten handlar om. Debatten handlar om att samtliga övriga sjuklöverpartier vill göda fattiga, korrupta länder och vill se till att de stora svenska behov som vi har i den svenska välfärden inte tillgodoses utan att vi skänker bort skattepengar och vår demokrati till de här länderna.”

”Den här debatten handlar inte om Ryssland, Ryska federationen, utan den handlar om Moldavien, Ukraina och Georgien. Det är tre länder, varav ett inte ens ligger i Europa, som är mycket fattiga och korrupta och som Kerstin Lundgren och övriga partier i sjuklövern vill ska ingå i Europeiska unionen. Detta kommer att få katastrofala konsekvenser för svensk demokrati, men kanske framför allt för svensk ekonomi där vi redan i dag är den största nettobidragsgivaren till unionen. Vi skänker bort ungefär 30 miljarder utan att få någonting tillbaka. Det är en mycket allvarlig utveckling. Jag konstaterar att Kerstin Lundgren vill spä på den utvecklingen, och jag är återigen mycket tacksam att man är så uppriktig med detta.”

Ok, men Sverigedemokraterna är för handelsavtal med de här länderna i alla fall, eller hur?

– Ja och nej, så här sade Gamov i EU-nämndens debatt (vilket upprepades i olika former flera gånger):  ”Däremot anser vi i Sverigedemokraterna att vi kan upprätta frihandelsavtal med dessa länder för att genom ett utbyte på lika villkor låta såväl EU:s som dessa länders ekonomier utvecklas. Samarbeten byggda på en verklig samsyn, ett ekonomiskt utbyte och handel har genom historien byggt Sverige och Europa starkt. Det är någonting helt annat än att i förlängningen knyta till sig dessa länder som medlemsländer i Europeiska unionen.”

– Men när frågan om att slopa tullar i handel med Ukraina så röstade Gamovs partikamrater Winberg och Lundgren nej i Europaparlamentet. Så det som är ord i Stockholm är motsatt handling i Strasbourg.

Men SD har ju varit en stark röst mot Ryssland, så skriver ju Björn Söder, Julia Kronlid och Mikael Jansson på Expressens debattsida, bland annat om röstning i Europaparlamentet – ”Hade det bara rört sig om resolutioner för att kritisera Ryssland hade vi naturligtvis röstat ja till dessa.”

– Det finns två alternativ till att Söder, Kronlid & Jansson skriver som de gör. Antingen har de själva inte koll eller kunskap om hur deras partikamrater röstar i Sveriges andra lagstiftande församling, eller så ljuger de medvetet och räknar iskallt med att ingen läsare ska kunna syna bluffen. Sverigedemokraterna röstar inte ens ja när det finns en resolution som kritiserar Ryssland som inte berör associationsavtalen. Jag säger det igen. Putins bästa svenska vänner i Europaparlamentet är Sverigedemokraterna. Tittar vi på röstningsprotokollet kan vi ta det ett steg till, Sverigedemokraterna är Putins bästa nordiska vänner i Europaparparlamentet. Både Sannfinländarna och Dansk Folkeparti röstar annorlunda än Sverigedemokraterna. Röstningsprotokoll ljuger inte.

Men är du inte orättvis, SD har ju i riksdagen stött sanktionerna mot Ryssland. Man förordar inte sanktioner mot någon man tycker är snäll, som SD skriver i Expressen.

– Sverigedemokraterna försöker sitta på två stolar samtidigt. Med ena handen säger man att Ukraina tillhör Moskvas inflytelsesfär och visar det i praktisk handling, vilket är politik i linje med partiets Putinister, och sedan på den mer publika hemmaplanen så säger man ajabaja, inte roffa land vilket tillfredsställer partiets Nykaroliner. Snyggt manövrerat.

Vad har Riksdagen & Europaparlamentet för roller i det här?

– I fråga om Ryssland är den gemensamma politiken inom ramen för EU (för Sveriges del) den viktiga politiska arenan. Europaparlamentet har här en viktigare roll än Riksdagen, bland genom att  associationsavtal och handelsavtal ska godkännas av parlamentet. Riksdagen spelar en roll som givare av mandat till regeringen inför rådsförhandlingarna. Som politisk arena väger alltså Europaparlamentet tyngre. Det är också lättare där se hur ett parti agerar i jämförelse med andra partier, både i samma partigrupp och i närliggande partigrupper.

Du tycks anse att Sverigedemokraterna inte trovärdiga och inte värnar Sveriges nationella intresse, stämmer det?

– Ja, det stämmer. Förutom att röstningsprotokollen visar partiets inställning i Europaparlamentet så har inte Sverigedemokraterna något som helst svar på hur partiet de närmaste tio åren ska kunna värna Sveriges rätt till territoriell integritet som man säger sig stå för. Även om Sverige igår hade beslutat att fördubbla försvarsanslagen skulle det ta den tiden (minst om ens någonsin) att få till ett stånd ett försvar som i en väpnad konflikt gör att Sverige kan klara sig utan hjälp utifrån.

– Sverigedemokraterna har uteslutit Natomedlemskap och gör sitt bästa för att undergräva EU och få Sverige att gå ur så snabbt som möjligt. Jag citerar valmanifestet: ”En ny folkomröstning om det svenska EU-medlemskapet med målet att Sverige snarast möjligt skall lämna den överstatliga unionen och återgå till ett mellanstatligt europeiskt samarbete.” 

– Hur detta mellanstatliga samarbete ska se ut kan vi spekulera massor i, men när SD i Expressenartikeln likställer EU och Ryssland med orden ”vi värnar Sveriges rätt till territoriell integritet, suveränitet och självbestämmande gentemot såväl EU som Ryssland” så är det en signal att på allvar bli oroad över. En inte alltför långsökt reflektion är att Sverigedemokraterna tänker då i praktiken lämna till exempel EU-medlemmarna i Baltikum åt sitt öde vid en konflikt med Ryssland. Att dessutom tro att Finland skulle vara intresserad av den försvarsunion som SD vill få till, om Sverige inte är med i EU eller Nato tillsammans med Finland, är inget annat än luftslott.

– Min slutsats kvarstår, det finns spänningar inom Sverigedemokraterna mellan ”Nykaroliner” och ”Putinister” (min ovetenskapliga etikett för att beskriva hur jag uppfattar olika företrädare i SD) och troligen har partiets mittfåra svårt att hänga (liksom många andra) i det snabba vindomslag som nu sker. Gamla sanningar som präglat olika partiers politiska bedömningar när det gäller försvarspolitik och säkerhetspolitik har snabbt visat sig vara föråldrade.

– Att rösta emot resolutioner som kritiserar Ryssland och genom att kämpa emot associeringsavtalen för Georgien, Moldavien och Ukraina, självständiga staters vägval, är att i praktiken lämna över dessa länder till Moskvas eget gottfinnande. Det är precis vad Putin vill.

– Om Sverigedemokraterna hade gjort den större analysen om vad som ligger i konungariket Sveriges nationella intressen kunde man ha röstat för Rysslandsresolutionen, lagt ned sina röster i associationsavtalet och röstat för resolutionen om att fördöma Rysslands stängning av Sakharovpristagaren Memorial. Jag trodde att det var den analysen som Lantvärnet signalerade om och att man var på väg att göra om och göra rätt.

– Nu har Sverigedemokraterna fler chanser, redan i veckan, att fortsätta vara Putins bästa vänner i Norden:

  • Under tisdagen röstar Europaparlamentet om associationsavtalet med Georgien. (TILLÄGG – omröstningen är flyttad till onsdagen).
  • På torsdag röstar parlamentet om en resolution om utvecklingen Abchazien och Sydossetien och om relationerna med Ryssland.

Slutsummering:

– Att Sverigedemokraterna reagerat starkt på att EUbloggen redogjort för hur partiet i praktisk politisk handling har agerat beror på att många av partiets väljare som har försvaret som en viktig fråga nog hellre skulle hugga av sin högra hand än att bli sedda på Rysslands sida.

– För mig är det tydligt när jag granskar Sverigedemokraternas röstning och argumentation kring sin röstning är att partiet är på Rysslands sida i Poltava. När nu temperaturen stiger i Baltikum återstår att se vilken sida som Sverigedemokraterna tar vid Narva.

(PO)

Tillägg: Efter att jag postade det här inlägget dök på tisdagen ett debattinlägg från SD, som jag länge väntade på men till sist inte gav mig tålamod att vänta in, upp på Aftonbladet där man klargör att man ser Ryssland som ett hot mot freden. Texten är skriven av Mikael Jansson och Björn Söder och där man också klargör på ett tydligt sätt att man inte delar Nationella Fronten och UKIP:s syn på Ryssland. Det är första gången, förutom på twitter, jag ser ett sådant officiellt avståndstagande.

Däremot innehåller inte artikeln något svar på hur man lever upp till att undvika slutklämmen ”Säkerhetspolitiskt har man inte råd att vara naiv.” Artikeln är dock i mina ögon en första positionsförflyttning och ett klargörande i linje med twitterdiskussionen med Lantvärnet. Nu återstår att se om det blir något genomslag i praktisk politik, till exempel i voteringarna i Europaparlamentet. Fortsättning följer.

Tillägg 2: Efter frågor om vad som avses har ett stycke förtydligats i inledningen jämfört med första postningen. Sakinnehållet har inte ändrats, men nu är det förhoppningsvis fullständiga meningar och mer begriplig svenska.

Fotnot: Notera att jag har skapat etiketterna ”Nykaroliner” för Sverigedemokrater som vill rusta upp försvaret och ha en tuff hållning mot Ryssland och ”Putinister” för Sverigedemokrater som i Ryssland ser en vän och en förebild eftersom det är deras fiendes (EU, NATO, Väst (fyll i lämplig entitet) fiende (och detta fiendeskap är skapat i Moskva och inte i Väst). Etiketterna är inte vetenskapliga utan ett sätt att åskådliggöra grupperingarna. Begreppet Putinversteher är däremot etablerat.

Nyttig idiot är en term som beskriver någon som går annans ärende utan att förstå det. 

Sveriges möjligheter att begära EU-hjälp, fråga Finland först

Foto © European Union 2014 - EP

Foto © European Union 2014 – EP

Med anledning av den underrättelseoperation som pågår i Stockholms skärgård och som kan utveckla sig i värsta fall till Sveriges värsta säkerhetspolitiska kris sedan Catalinaaffären (jo, allvarligare än U137 pga en mer svårförutsägbar omvärld) så tar EUbloggen och ägnar ett inlägg åt politiska ramverk för militär hjälp från tredje land. 

Sverige är ju som bekant inte Natomedlem. Det finns dock två solidaritetsstrukturer som Sveriges regering skulle kunna vända sig till och be om hjälp för att hantera en upptrappad kris.

Den första är EU:s solidaritetsförklaring i artikel 222  som säger: The Union and its Member States shall act jointly in a spirit of solidarity if a Member State is the object of a terrorist attack or the victim of a natural or man-made disaster. The Union shall mobilise all the instruments at its disposal, including the military resources made available by the Member States.

Skrivningar som inkluderade ömsesidigt försvar ströks i fördragsarbetet pga motstånd från neutrala länder, som Sverige, och från Natoländer som Storbritannien som inte ville underminera Natos roll. Framför allt kan solidaritetsförklaringen åberopas om andra möjligheter är uttömda. Beslutet att aktivera solidaritetsförklaringen ligger hos det enskilda medlemslandet som också har att definiera hjälpen man önskar. Efter att hjälpen är begärd så kan även kommissionen och utrikeschefen inventera militära resurser med stöd av EU:s militära stab. Här finns bland annat EU:s stridsgrupper (två stycken av ungefär bataljonsstorlek). Militära resurser måste också upp på rådsnivå för beslut, till skillnad från de gånger Sverige aktiverat den civila skyddsmekanismen.

Även om det tydligt sägs i artikel 222 att det inte har någon försvarspolitisk bäring så har ändå Sverige valt att tolka det som att man förväntar sig att EU-länder ska bistå Sverige militärt om Sverige angrips. Man räknar alltså med en positiv rådsbehandling och att andra medlemsländer är beredda att skicka sin militär som undsättning. Dock kommer en sådan hjälp att dröja. Stridsgrupperna har till exempel en starttid på tio dagar från beslut. Det är tre dagar mer än det beryktade en veckas försvaret.

Mer närliggande än EU-hjälpen är kanske den Nordiska solidaritetsförklaringen från 2011, som enkelt kan beskrivas som ”En för alla, alla för en”. I förklaringen slås det fast att om ett nordiskt land skulle bli anfallet ska de andra länderna bistå med de medel som krävs om de blir ombedda till det. I sjätte generationens krigföring är det svårt att veta när något börjar eller sluta därför är signalen från från Finlands försvarsminister Carl Haglund på twitter nu ikväll intressant och som finländske bloggaren Corporal Frisk skrivit om.

Om Sverige, även utan att hänvisa till nordiska solidaritetsförklaringen, skulle vända sig till Finland och be om understöd i underrättelseoperationen så skulle Haglund personligen vara positivt inställd till en sådan förfrågan. Dock behöver Peter Hultqvist plocka upp telefonen och ringa Helsingfors, budskapet är tydligt om vem det är som måste ta kontakt med vem.

Med tanke på det svensk-finska försvarsnärmandet och att Sverige har utsett en Norden-minister skulle det vara ett klokt sätt göra praktik av teorin och i alla fall slå en signal och be om hjälp, i alla fall symboliskt. Hashtaggen: #RuotsinAsiaOnMeidän är redan lätt skämtsamt lanserad på twitter (Sveriges sak är vår).

Till sist, jag är alltså en #EUpol-bloggare i huvudsak, det finns många ute i #Säkpol #Föpol-bloggosfären som kan avgöra om det finns någon praktisk finländsk resurs som skulle kunna bidra på ett vettigt sätt till svenska försvarets verksamhet i skärgården just nu. Den frågan lämnar jag med varm hand över till er.

Belgisk arméövning © Photo Parlement Europeen

Belgisk arméövning. EU:s stridsgrupp har tio dagar från beslut till operationsområde. © Photo Parlement Europeen

(PO)

PS: Har samlat åtskilliga inlägg om utvecklingen i Ryssland här