EUbloggens läsare från fjolåret fick följa med i turerna och spekulationerna om bildningsprocesserna av grupperna till höger om den europeiska högern. Då var den stora nyheten i slutändan att Le Pen & Wilders misslyckades, men Wilders spådde att gruppen skulle bildas under året. Det blev inte 2014, men det tog ett år. Nu är ”Nationernas och friheternas Europa” här, gruppens officiella svenska förkortning är ENF. I en ledare på Hela Hälsingland skriver jag mer om gruppen, vilka som ingår, och vad det betyder (pengar & politik). Utöver det har reaktionerna varit starka på gruppens bildande:
Det demokratiska Europas rättigheter, skyldigheter o allas lika rätt och värde är från i dag under fullskalig attack http://t.co/JTzrjjFlGf
New xenophobic group under leadership of Marine Le Pen is celebrating with champagne in Members bar in EP. #fn#eupolpic.twitter.com/Ox7K3pjY06 — Cecilia Wikström(FP) (@CeciliaWikstrom) June 16, 2015
Marine Le Pen skapar idag EU-parlamentets andra främlingsfientliga politiska grupp: Nationeras och Friheternas Europa http://t.co/dfrycn1E7l
Front Nationals nya grupp i EU-parlamentet byggs bl a på kvittofuskande britt. Men pappa Le Pen vill inte vara med. Hatnivån stiger. #svpol — Marita Ulvskog (@maritaulvskog) June 16, 2015
Le Pen bildar partigrupp i EP. Det sker inte i ett vakuum. Ökad ojämlikhet, fästning EU bygget och skjuta flyktingbåtar bereder vägen! — Malin Björk (@MalinBjork_EU) June 16, 2015
Fascisterna enas i EU-parlamentet. Vår smala lycka: de ogillar människor från andra länder och har därför svårt att samarbeta med varandra.
”A disgraceful decision by a disgraced MEP.” My reaction to news Janice Atkinson will form new far right MEP group http://t.co/oYzXXaZe47 — Catherine Bearder (@catherinemep) June 16, 2015
Sverigedemokraternas rörelseförflyttning fortsätter i Rysslandspolitiken i Europaparlamentet. Partiet lade ned sina röster under torsdagen i frågan om att ge lån till Ukraina på 1,8 miljarder euro. Partiet var det enda svenska som INTE röstade för, samtidigt röstade man heller inte emot och bröt därmed röstlinjen ihop med UKIP som man följde stenhårt under 2014. SD är alltjämt det parti av de svenska som röstar mest i Rysslands intressen men rör sig bort från parlamentets extremposition som man hamnade i EUbloggens Rysslandsindex 2014. För att citera Lars Adaktusson (KD):
”Man valde att ställa sig neutrala i frågan om EU ska agera för att stödja Ukraina. Bättre än att rösta nej, som tidigare, men fortfarande på fel sida om den utrikespolitiska anständighetens linje.”
Och inte heller i Sveriges säkerhetspolitiska intresse ska tilläggas. Gudrun Persson är Sveriges ledande säkerhetsexpert på Ryssland och svarade så här i veckan på en twitterfråga från undertecknad:
Frågor till Gudrun Persson, @FOIresearch? Ställ dem nu, så kanske de hinner komma med… #fofsem
Tillbaka till Europaparlamentet. I sakfrågan handlade det om att hjälpa Ukraina att undvika statsbankrutt genom att låna pengar utifrån och sedan låna vidare till Ukraina med samma ränta. Pengarna kopplas till strukturreformer i landet.
– Dagens omröstning är en tydlig politisk signal, inte bara till Ukraina, som nu ser att vi inte ger vika i vårt stöd till landet, utan också till de länder som försöker splittra oss i hjälpen till Ukraina, sa litauern Gabrielius Landsbergis (EPP-gruppen), som lett parlamentets arbete med frågan i ett pressmeddelande.
Röstsiffrorna blev 492 ja-röster mot 107 nej-röster och 13 nedlagda röster. Två av de nedlagda kom från Peter Lundgren och Kristina Winberg som därmed bröt med partigruppslinjen. EFDD-gruppens litauer röstade som vanligt ja, den här gången tillsammans med gruppens fransyska. Övriga, alltså bl a UKIP och M5S röstade nej.
Ett axplock av hur andra partier som brukar rösta nej eller vara splittrade.
AfD (ECR) – 1 ledamot röstade ja, fyra nej. Partiet fortsätter att vara splittrat men tyngde över på nejlinjen.
På vänstersidan fortsatte GUE/NGL sin Rysslandsvänliga linje och röstade nej vilket innebär att både Syriza och Die Linke. Men sin vana trogen så bröt Malin Björk (V) partigruppslinjen och röstade ja som den enda i sin grupp. Nedlagda röster kom från vänstergruppens irländare och britter medan ledamöterna från Finland och Danmark följde grupplinjen i ett nej.
Just nu pågår det så kallade valet i Donetsk och Luhansk i östra Ukraina, som har dömts ut av OSSE som ett brott mot Minskprotokollet. För en som just nu läser Anne Applebaums bok om Järnridån så känns en del av mönstret som ett eko från 70 år tillbaka i tiden när man ser bilder på beväpnad militär i vallokalerna.
En av dom är Ewald Stadler, som missar att se en soldat rakt bakom honom. Stadler har suttit i Europaparlamentet, mot slutet som vilde och dessförinnan för BZÖ. Tidigare tillhörde Stadler FPÖ och Stadler var även på Krim. Fram till valet i maj satt Stadler i Europaparlamentet, och det gjorde även Fabrizio Bertot för Forza Italia (EPP) som också är på plats. Även Bertot gick Moskvas ärenden på Krim.
Till Donetsk/Luhansk har även partikamraten Alessandra Mussolini, sittande MEP och barnbarn till italiens diktator under kriget, kommit enligt Shekhovtsov även om jag inte sett några andra källor på just henne. Franske extremhöger-MEP:en Jean-Luc Schaffhauser som valdes in nu i maj är också på plats i området.
Övriga partier representerade i Europaparlamentet men där inte MEP:ar eller tidigare MEP:ar verkar vara på plats är belgiska Vlams Belang och ungerska Jobbik.
Andra partier som funnits i parlamentet är bulgariska Ataka och som åkte ur i år, om det berodde på att man inledde valkampanjen från Moskva (!) låter EUbloggen vara osagt.
Läs EUbloggens inlägg som delvis berör Krim-omröstningen och närvaron av europeiska partier här, här och här.
Det här är det sjätte blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.
Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.
Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.
Kapitel 6 Det här vill inte Sverigedemokraterna att du läser
Få partier väcker så mycket uppmärksamhet som Sverigedemokraterna just nu, med motdemonstrationer på flera orter som partiledaren besöker. Men bakom plakatpolitiken och gatornas larm finns det saker som Sverigedemokraterna inte vill att du läser.
Ska jag beskriva det enkelt så är det ett parti som antingen är mästare eller klåpare, beroende på betraktelsesätt, på att säga en sak, mena en annan och kanske göra en tredje. Partiet hävdar saker, försöker man syna bluffen retirerar man kanske lite och försöker vända och vrida på frågeställningen och så går diskussionen fram och tillbaka utan att man säger – sorry, vi hade fel (varför det nu ska vara så farligt när man väl gjort fel…). Det finns skäl att grubbla över om det är medvetet eller bara klantigt, oavsett vilket är det inte snyggt mot väljarna. Demokrati bygger på att man kan utkräva ansvar.
Jag har själv haft två sådana EU-relaterade diskussioner med SD där jag reagerade på påståenden och sedan försökt gräva fram vad källan är. Det första är Margareta Sandstedt som i riksdagen fyrdubblade en siffra (jag hoppar att hon dessutom sade fel från första början) som sedan inte gick att verifiera. Det som SD kunde åstadkomma var ett konspiratoriskt non-paper som ingen kunde hitta.
Det andra tillfället var med anledning av partiets EU-valsbroschyr som en twittrare ställde en fråga kring vilken korruption som avsågs. Twitterkontot @SDRIKS svarade en siffra som de sedan inte kunde belägga eller källhänvisa till och sedan drog till med en annan siffra. Läs om det här.
Det är partiets listetta i parlamentsvalet Kristina Winberg som lyckas göra en tydlig fråga otydlig och sedan svänga totalt. Jag kan bara konstatera att Sverigedemokraterna inte tog till sig EU-bloggens fjolårsserie med förslag på Dream Team-uppställningar i parlamentsvalet för partiet.
Jag har aldrig träffat ett parti (svenskt, invalt i Riksdagen eller Europaparlamentet) som kombinerat tre saker så ofta; slarv med sifferuppgifter, kan inte källhänvisa och som vägrar beklaga eller be om ursäkt när man gör fel. Därför känns det inte så konstigt att partiet gör en valfilm med absolut fiktion – om att utrota bävrar i en setting med den värsta Naziestetiken jag sett i en valfilm.
Att försöka kleta naziststämpel på EU samtidigt som man får in en förintelsereferens är ett minst sagt intressant sätt att blanda ihop korten. Jag ser det som ett led i att försöka positionera SD mot mitten. Om man tar kampen mot den tyske nazisten i Bryssel som vill förinta en del av Sverige så måste man vara rätt schysst…
Men när utländska bedömare placerar partiet på en höger om högerskala så hamnar partiet långt mycket mer till höger än Sannfinländare och Dansk Folkeparti, ja till och med höger om österrikiska FPÖ och belgiska Vlaams Belang.
När det gäller partigrupp så fortsätter SD att med att inte svara på frågorna utan åla sig undan med halvsanningar och lögner. Att partiet inte vet så mycket om vilka partier man kan samarbeta med är strunt. Partiet har pratat i minst sju år med Vlaams Belang och Front National. Sanningen är den att det bara finns två val för SD, antingen ingå i den mest högerextrema gruppen som bildas efter parlamentsvalet (och riskera att skrämma svenska väljare) eller vara grupplösa. Läs mer om det här.
Problemet med Front National och de andra möjliga kompisarna i partigruppen är inte bara att de är högerextremister, utan även Putinister. Engelska Searchlight listar vilka som var Putins lakejer i att legitimera rövandet av Krim, och här finns ledamöter från Front National, Vlaams Belang och österriska FPÖ (Läs mer om den röda delen av valobservatörerna på Krim i Vänsterpartikapitlet.)
Den tongivande ledaren för den nya högerextremistgruppen är Marine Le Pen, hennes syn på Putin kan du läsa om här (och kan du inte tyska – google translate ger en hyfsad bild)
Även SDU:s förbundsordförande har ryckts med i Putinvurmen, och twittrade att han hellre välkomnade Putin än Obama till Stockholm. Men Putinismen som är det nya svarta inom den högerextrema rörelsen på kontinenten är inte okomplicerad i Sverige. Vilsenheten och sökandet om hur man ska se på vad som händer avspeglar sig i debatten på SD-Kuriren. Kan man vurma för “arvfiendens ledare”? Om man ser Vladimir Putin som en vän, varför vill då Mikael Jansson i försvarsberedningen rusta upp mer och skriver ett långt avvikande inlägg (16 sidor) om vikten av att rusta upp och förstärka Gotland för att hjälpa balterna. Han öppnar också för gemensam nordisk-baltisk styrka. Det är mer i den traditionella nationella anda som Sverigedemokraternas bas känner igen sig i. ”Ur vägen Moskoviter” har varit ett stridsrop i generationer, något som inte Le Pen har med sig i sitt bagage.
Just nu, som konturerna i det politiska spelet ter sig är en röst på Sverigedemokraterna i Europaparlamentsval, en röst som går till Le Pens nya partigrupp och är då en röst som försvagar europeisk säkerhet och blottlägger de baltiska broderfolken (och Finland), något som Jimmy Åkesson & Co för inte så länge sedan skulle ha kallat för landsförräderi, i alla fall över ett stop öl på puben.
Inte så konstigt att Sverigedemokraterna kliar sina huvuden inför hur man hamnat i det här dilemmat.
Och de två mandat som jag trodde att partiet skulle få verkar inte alls så säkert längre…
Det som är riktigt intressant med den senaste Pollwatch-rapporten är hur trångt det ser ut att bli till höger om Moderaterna och Kristdemokraterna. Som läget är nu kan tre partigrupper med runt 40 mandat vardera komma att bildas, men vem som sitter med vem kan bli ett psykologiskt tjuv- och rackarspel eftersom det krävs parlamentariker från 7 länder (och 25 mandat) för att få bilda partigrupp. Det kommer att bli huggsexa och dragkamp där förloraren riskerar att misslyckas med partigruppsbildandet.
Dominerande partier: Tory (Konservativa partiet) med prognos på ca 20,4% & 15 mandat samt polska Prawo I Sprawiedliwosc (Lag & Rättvisa) 30,3% och 16 mandat.
Prognos: Enligt Pollwatch väntas gruppen efter valet ha medlemmar från 6 länder (Pollwatch listar förutom UK och Polen även Tjeckien, Litauen, Nederländerna och Slovakien). Partigruppen behöver alltså rekrytera minst ett parti till vilket öppnar exempelvis för att Sannfinländare lämnar EFD och går med i ECR, vilket partiledaren Timo Soini var mycket tydlig med var hans två enda alternativ i Yles svenskspråkiga debatt. Det andra alternativet som det pratas om är N/VA, ett flamländskt nationalistparti från Belgien som idag tillhör den Gröna Gruppens EFA-del.
Det tredje alternativet, och som skulle ge gruppen sex färska mandat i Pollwatch-mätning är det nybildade tyska EU-skeptiska partiet AfD, Alternativ för Tyskland. Räkna med att det blir dragkamp mellan ECR och EFD om de här partierna.
Sverigedemokraterna och ECR: Att Tories, Moderaternas systerparti, skulle ta in SD i gruppen – när UKIP dissar dom för att man inte anser att partiet är tillräckligt rumsrent är så osannolikt att det enda jag får i huvudet är Tage Danielsson (men SD är inget Harrisburg i det här fallet).
Dominerande parti: United Kingdom Independent Party med prognos på 31,9% och 23 mandat.
Prognos: Enligt Pollwatch väntas gruppen ha medlemmar från 8 länder efter valet. Men då ska vi komma ihåg att EFD riskerar att tappa Sannfinländarna till ECR, så var dom nere på sju. La Lega Nord har flaggat för att de vill gå samman med Le Pens Nationella Fronten och väntas lämna EFD. Då var dom bara sex. Likadant för Slovakiska SNS. Då var dom bara fem. Det har varit en intensiv lobbying från Marine Le Pen som kan i stort säga ha friat till UKIP, men när det inte fungerat har hon skickat in en vädjande Gert Wildeers som öppet sagt till brittisk press att Farages löfte om att aldrig samarbeta med Nationella Fronten kommer att ändras men inte heller det tycks beveka UKIP. Drömmen från Le Pens sida är att EFD ska gå upp i en större European Alliance For Freedom som istället för att ha två grupper på runt 40 mandat få till en stor grupp på runt 80 mandat. Det skulle bli parlamentets tredje största grupp.
Förutom att UKIP sagt no, nay never, så har Danskt Folkeparti också uteslutit all samröre med Le Pen. Det utsatta läget med risken att halka under det magiska talet sju länder gör att EFD behöver gå på värvarstråt. Sverigedemokraterna skulle ha varit en enkel lösning, men där är det stopp, partiet är inte välkommen. Så räkna med att Nigel Farage kommer att göra allt för att behålla Sannfinländarna och även locka in tyska AfD för att inte gruppen ska upplösas pga för få medlemsländer. Drömmen som Farage uttryckt att Junilistan skulle ta plats från Sverige, får fortsättas att betraktas som drömmar.
Sverigedemokraterna och EFD: Med Sannfinländare och Danskt Folkeparti kunde man tro att SD skulle kunna hamna här, men i UKIP:s ögon är alltså SD ett skadat gods, med problem inom ungdomsförbundet och historiskt alldeles för mycket kopplingar till nazism och rasism, samt att man har haft för goda kontakter med Nationella Fronten och Vlaams Belang vilket misstänkliggjort SD än mer i engelsmännens ögon.
Dessutom räknar Pollwatch att La Lega Nord från Italien och slovakiska SNS parti tar plats i gruppen (lämnar EFD) som därmed uppnår sju medlemsländer. Med SD är prognosen 38 mandat. Utan Sverigedemokraterna behöver Le Pen gå på värvarstråt eller i värsta fall börja snegla på de besudlade (som inte är rumsrena till och med i Le Pens ögon).
En grupp högerhögerextrema/nazistiska partier som till exempel både Sverigedemokraterna och Nationella Fronten sagt att de här vill vi inte ta med i tång ens. I den gruppen finns Gyllene Gryning från Grekland och Jobbik i Ungern och British National Party (som ser ut att bli utraderade). De kommer att bli grupplösa i Europaparlamentet ifall inte Le Pen tvingas av realpolitiska skäl i att välja den minst besudlade av de besudlade för att fylla sin kvot av sju medlemsländer.
Mitt stalltips: Samtliga tre; ECR, EFD och EAF får ihop sin matematik på något sätt och kommer att bli partigrupper efter 25:e maj.
EUbloggen 