Regeringen Löfven: En Wallström räcker inte

Wallström träffar 2009 dåvarande talmannen Buzek  FOTO © European Union 2011 PE-EP

Wallström träffar 2009 dåvarande talmannen Buzek FOTO © European Union 2011 PE-EP

Det var med stigande förvåning som jag lyssnade på regeringsförklaring och ministerpresentationen i morse. Inte att Margot Wallström blivit utrikesminister, det var väntat även om jag nog håller med Henrik Brors att om Stefan Löfven varit riktigt klok skulle han ha haft henne som vice statsminister med särskilt EU-ansvar hos sig i statsrådsberedningen.

Istället blev min första förvåning INGEN EU-minister. Visst, det sägs att alla ministrar är EU-ministrar, och det är korrekt att de är det i sina sakområden. Men det är ett taktiskt och strategiskt misstag att inte ha en ministerpost som kan arbeta långsiktigt och överblickande i EU-frågor och agera som stöd till andra ministrar men framför allt till statsministern. EU:s toppmöten är ett viktigt forum och för att åka och spela boll med Hollande, Cameron och Merkel med flera så behöver man vara på topp.

När Löfven dessutom tillkännagav att Kristina Persson tar plats i statsrådsberedningen, men ska inte ha EU på sitt bord utan frågorna om nordiskt samarbete förstår EUbloggen ingenting. Nog för att undertecknad inte kan sägas ha något emot ett djupare nordiskt samarbete men varför inte Kristina Persson blev EU- & Nordenminister övergår mitt förstånd. Symbolhandlingen från Löfven är att Norden är viktigt men inte EU? Politik är symbolik. Jag misstänker att Köpenhamn och Helsingfors tittar förvånat mot Rosenbad och försöker förstå innebörden i den manövern. Det är nog en och annan som över gammeldansken och bastuvodkan nu ikväll ställer sig frågan om svenskarna tänkt sig att Kalmarunionen ska resa sig igen som ett alternativ till EU?

När det dessutom senare klarnar att EU-frågorna på ministernivå flyttar från Statsrådsberedningen till Utrikesdepartementet blir det än mer förvånande. Göran Persson insåg att det inte fungerade, Fredrik Reinfeldt har insett samma sak, men inte Löfven? Istället ska Margot Wallström som Utrikesminister också ha EU-frågor som är inrikesfrågor. Det innebär att det blir en ganska ensam Löfven på toppmötena, han kommer alltså för långt från makten. De personliga banden, kunskaperna och förtroendena som påverkar förhandlingarna blir en utmaning för Löfven att hantera i den här uppdelning. Det är dessutom ett bollspel som pågår mellan toppmötena och när telefonsamtalet från Merkel kommer kan inte Löfven säga ”vänta, jag ska bara se om jag koppla om samtalet till UD.” 

Det finns forskning från Karl-Magnus Johansson och Jonas Tallberg som pekar på vikten att ha de allt viktigare och komplexa EU-frågorna nära statsministern. Läs studien. Jag är inte ensam om att reagera på det, läs även SACO-bloggen och Henrik Brors.

Sammantaget verkar det som om Stefan Löfven inte har förstått vilken funktion EU-ministern fyller idag, att den övergripande, samordnande och stödjande funktionen försvinner blir problematiskt. Särskilt i ett läge när det är en extremt svag regering avseende EU-politisk kompetens. Samtidigt är prioriteringen en avspegling av EU i valmanifesten för Socialdemokraterna och Miljöpartiet, inte så imponerande med andra ord.

Ska vi gissa att EU-frågorna flyttar tillbaka till Statsrådsberedningen om sisådär 6-12 månader när problemen blivit allt för uppenbara för Wallström & Löfven?

TILLÄGG 1: På lördagen klarnade det att Statsrådsberedningen behåller EU-samordningen på statssekreterarnivå. Uppdraget går till UD-veteranen den 66-årige Hans Dahlgren som hämtas hem från Geneve. Löfven skickar alltså inte iväg alla EU-frågor till UD, men att ha ministern på UD och samordningen på SB är en konstruktion som…är en utmaning. Utmaningen blir inte mindre av att ordföranden i Riksdagens EU-nämnd blir en uttalad EU-kritiker som kämpade med näbbar och klor för att Miljöpartiet INTE skulle slopa sitt utträdeskrav ur EU.

Tittar vi på ministerlistan och jämför den med min förhandsspekulation är det sämre än vad jag hade hoppats. Låt oss börja med dom med EU-erfarenhet.

Margot Wallström (S), utrikesminister – 10 år i EU-kommissionen och erfarenheter som minister. Varvade en bra inledning som miljökommissionär med att sedan försvinna in i skuggorna i fem år under Barroso I. I Bryssel är Wallström inte hypad som i Sverige, där hennes storhet har byggts som en antites till Göran Persson.

Isabella Lövin (MP), biståndsminister – Europaparlamentariker sedan 2009. Fanns med som joker till ministerpost eftersom EUbloggen inte trodde att MP ville försvaga sitt parlamentsteam. När hon väl hämtas hem är det synd att hon har fått Biståndsposten. Med Lövins EU-kompetens hade det varit bättre att sätta henne på en tyngre post där EU har större betydelse. Exempelvis Jordbruksminister med fiskefrågor, miljöminister eller klimatminister med fiskefrågor. Nu ”slösar” Löfven bort sitt kanske vassaste EU-kort på fel frågor.

Kristina Persson (S), minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete – och som sagt var borde ha varit EU-minister. Kalenderbitarna vet att Persson var fyllnads-MEP efter Sveriges EU-inträde (januari-oktober) innan ordinarie parlamentsval hölls. Men det var för mycket länge sedan och en kort tid, och EU har förändrats kraftigt sedan dess.

Socialdemokraterna Morgan Johansson, Ibrahim Baylan, Ylva Johansson har alla ministerrådserfarenheter från att ha suttit i regeringen Persson.

Tre miljöpartister har erfarenheter från riksdagens EU-nämnd; Gustav Fridolin (MP) har varit ordinarie och suppleant medan  Åsa Romson (MP) och Mehmet Kaplan (MP) har varit suppleanter.

Jag saknar från Socialdemokraterna framför allt fd Europaparlamentarikern Åsa Westlund på ministerlistan. Hon borde kunna ha blivit klimatminister till Romson, eller varför inte matcha Canetes portfölj med att ge Westlund Energi & Klimat. Jag hade henne också som en möjlig konsumentminister.

Jag skulle också ha blivit väldigt trygg om Löfven plockat in Göran Färm i teamet, men det är inte försent – gör honom till regeringens EU-statssekreterare eller grå EUminens, det kan behövas. Någon till socialdemokrat med regeringserfarenhet hade inte heller suttit helt fel.

Det krävs väldigt EU-duktiga statssekreterare på varje departement för att kompensera för Löfvens laguppställning, både när det gäller spelsystem och lagmedlemmar. Låt oss hoppas för Sveriges EU-väl och ve att det blir så. Och låt oss hoppas att en gnällig bloggare blir överbevisad med att allt faktiskt blir bättre än vad jag tror.

(PO)

Löfvens laguppställning i rådsmatcherna

Åsa Westlund (S) Foto (C) European Union 2014 EP

Åsa Westlund (S) redo för ministerpost Foto (C) European Union 2014 EP

Sverige är i väntans tider efter det Indirekta Ministerrådsvalet i söndags (aka Riksdagsvalet). Huvudspåret är att socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven blir statsminister i en minoritetsregering där även Miljöpartiet ingår. Statsministern själv Stefan Löfven (S) har inga erfarenheter från EU:s institutioner men väl från Europeiska Metall. Vilka som kommer att representera Sverige i EU:s olika ministerråd är ännu en bit bort men EUbloggen listar de hetaste kandidaterna med EU-erfarenheter.  Det är framför allt i sitt eget socialdemokratiska parti som Stefan Löfven kommer att hämta statsråden som spelat politisk boll i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg tidigare.

Heta namn med STOR EU-erfarenhet

Margot Wallström (S) – EU-kommissionär under åren 1999-2009. Först som miljökommissionär och därefter vice ordförande i EU-kommissionen med institutionella relationer och kommunikation på sitt bord. Margot Wallström tippas av många som utrikesminister. Henrik Brors lanserar henne dock som en vice statsminister som kan sekundera Stefan Löfven på plats under toppmötena. En variant skulle också kunna vara att kombinera det med EU-ministeruppdraget. Ett långskott är att Wallström skulle få ta hand om ett kombinerat klimat & miljödepartement som departementschef med en miljöpartist eller rent av två i departementet som statsråd.

Åsa Westlund (S) – Europaparlamentariker under åren 2004-2014. I EUbloggens ögon en självskriven socialdemokratisk minister ur den nya generationen med goda europeiska kunskaper. Åsa Westlund kan vara kandidat både till EU-ministerposten men även på poster som klimatminister, miljöminister och konsumentminister.

Heta namn med EU-erfarenhet

Ibrahim Baylan (S) – har ministerrådserfarenhet från sin tid som skolminister 2004-2006. Baylan har en bred politisk profil där han har varit ordförande i trafikutskottet, partisekreterare och skolpolitisk talesman. Tar han inte plats i utbildningsdepartementet lär Löfven kunna använda honom exempelvis som infrastrukturminister eller varför inte som näringsminister.

Morgan Johansson (S) – var folkhälsominister 2002-2006 och har sin EU-erfarenhet från ministerrådet under den tiden. 2010-2014 satt han som ordförande i justitieutskottet. Johansson är möjlig justitieminister men lär också vara möjlig i andra roller.

Ylva Johansson (S) – har två ministerperioder och sina EU-erfarnenheter från 1994-1998 som skolminister och 2004-2006 biträdande socialminister med vård och äldreomosorg på sitt bort. Idag vice ordförande arbetsmarknadsutskottet och kandidat till arbetsmarknadsminister.

Carin Jämtin (S) – var biståndsminister 2003-2006 och är idag partisekrerare. Jämtin torde ingå i en regering och kan ta många olika ministerroller, från utrikesminister, till näringsliv, arbetsmarknad och socialminister.  

och så EUbloggens tips till Stefan Löfven…

Göran Färm (S) – Europaparlamentariker 1999-2004 med rapportörskap för EU:s budget 2003, därefter rådgivare åt Wallström och sen tillbaka 2007 i Europaparlamentet fram till valet i maj. I Färm har Löfven en erfaren korridorräv och förhandlare med goda kontakter och lång erfarnhet. Om EUbloggen var Stefan Löfven skulle ett av de första samtalen gå till Göran Färm och få honom att kliva in rollen som exempelvis Samordningsminister med EU-ansvar, för att kunna vara stöd och guide och lite mer av en överrock till de internationellt oerfarna ministrarna. I ett europeiskt perspektiv är heller 65 år inget hinder för en ministerpost.

Jokrar till ministerposter med varierande EU-erfarenhet

Isabella Lövin (MP) – framgångsrik Europaparlamentariker, men lär få stanna kvar i parlamentet för att MP hämtar ministrarna från hemmaplan.

Peter Eriksson (MP) – skulle i stort sett bara hinna skriva in sig i parlamentet innan det var dags att vänta hem till en ministerpost. Inte särskilt troligt.

Marita Ulvskog (S) – lär stanna kvar i Europaparlamentet.

Thomas Bodström (S) – comeback som justitieminister eller varför inte utrikeshandelsminister, en jurist kan ju behövas för TTIP & TISA. 

Jens Orback (S) – kanske biståndsminister?

Det är snart dags för nationalsång och matchstart för Löfvens lag. Men eftersom hela spelartruppen är tunn när det gäller EU-erfarenheter så räkna med att Wallström och Westlund bör få nyckelroller. Lite besvärligt är det för Miljöpartiet som saknar ministerkandidater med EU-erfarenheter, kanske kan det åtgärdas på tjänstemannasidan? Och om Stefan Löfven lyssnar på EUbloggen så tar han in Göran Färm i laguppställningen också…

(PO)

 

Åtta namn för Socialdemokraternas dreamteam

Eubloggen fortsätter sin bloggserie att lista partiernas dreamteam inför Europaparlamentsvalet 2014. Bloggserien gör analys kring vilka listor som ger partiet maximal chans till framgång och är en blandning av realism ur varje partis perspektiv med lite kryddning. Tredje delen handlar om Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna var sist ut i årets Almedalen, och det med en partiledare som gör valpremiär genom Europaparlamentsvalet 2014. Stefan Löfvén vet förstås att risken att få en förlorarstämpel inför riksdagsvalet är överhängande. Europaparlamentsvalen och EU-politiken har varit en belastning för Sveriges största parti ända sedan folkomröstning 1994, majoriteten och partiledningen har varit positiv men en stor minoritet har varit skeptisk och varit aktiv på folkomröstningarnas nejsidor. Kända EU-kritiker har också fått ta plats i Europaparlamentet för Socialdemokraterna som Marita Ulvskog (nej-sidan i EMU-omröstningen) och Sören Wibe (blev senare riksdagsledamot för S för att driva nejsidan i EMU-omröstningen och därefter Junilistan).

Inför valet 2009 satte S upp blygsamma 32 procent som mål, 32 procent har Socialdemokraterna i ett riksdagsval bara varit under tre gånger, 1911, 1914 (vårvalet) och så katastrofvalet 2010.

Många trodde att det då det senast begav sig med val till Europaparlamentet (2009), inklusive undertecknad, att det var ett realistiskt mål på 32 procent som partiledningen satte upp med tanke på att Socialdemokraterna för första gången gick till Europaparlamentsval sittandes i en nationell opposition. Parlamentsvalet brukar alltid dra åt att bli ett missnöjesval mot sittande regering. Det fanns dock de inom partiet som ville bäsa förväntningarna och i privata samtal skakade på huvudet och tyckte det var väl optimistiskt.

De personerna fick rätt, medan jag och många med mig hade fel, rejält fel för resultatet i EP-valet 2009 blev en besvikelse, en rejäl besvikelse – runt 8 procentenheter lägre än det uppsatta målet. Socialdemokraterna har faktiskt aldrig ens varit nära 30 procent i något val till Europaparlamentet:

1995: 28,1%

1999: 26,0%

2004: 24,6%

Antal röster 2009: 773 513 (+15655)

Andel av rösterna 2009: 24,41% (-0,15%)

Det ökande valdeltagande gjorde att trots något fler röster sjönk andelen och socialdemokraterna fick fem mandat som under mandatperioden blev sex mandat när Sverige fick två nya parlamentariker genom att förändringarna i Lissabonfördraget trädde i kraft.

Inför årets val har nestorn i sammanhanget, Göran Färm från Norrköping meddelat att han inte kandiderar. Samma sak för Åsa Westlund, som har två mandatperioder bakom sig i parlamentet. Där Färm trappar ned handlar det om för Westlunds del att sikta på riksdagen och lättare att kombinera småbarnsföräldrarlivet med politiken. Dessutom är det dags för en av Socialdemokraternas yngre stjärnskott att få bygga nätverk hemma i den nationella politiken.

Marita Ulvskog har inte lämnat besked, medan övriga – Olle Ludvigsson, Anna Hedh och Jens Nilsson kandiderar. UPPDATERAT: Marita Ulvskog kandiderar!

Så, hur ska Stefan Löfvén tänka för att få segerstämpeln i maj som bär till en statsministerpost i september? För att få S att lyfta i Europaparlamentet tror bloggen att han behöver lyfta luren till ett par fixstjärnor och säga att partiet kallar…

…och det är inte Margot Wallström som partiet förgäves försökt kalla hem för olika politiska uppdrag, utan en kombination av en gammal partiledare och en riktig höjdare som ska spänna bågen mot 32 procentsnivån eller högre och åtta mandat.

Löfvén behöver också ta hänsyn följande faktorer: kön (varvade listor), geografi (nord, syd & väst ska få vara med), facket (fackliga kandidater från LO måste finnas med), eu-kritiker (gest mot partiminoriteten att ha med EU-kritiker inom ramen för partilinjen), ålder (inte bara medelålders (gubbs) utan även lite yngre och gärna någon eller ett par pensionärer), utomnordisk bakgrund (att det moderna Sverige är representerade av människor med olika bakgrunder). Så Eubloggen har just gjort detta åt Löfvén och serverar följande lista som ska ge Socialdemokraterna åtta mandat:

1) Mona Sahlin

Enligt många Sveriges bästa statsminister som aldrig fick bli statsminister. Ett politiskt underbarn som varit i den politiska hetluften under fyra decennier och som varit snubblande nära statsministerposten två gånger. Gedigen erfarenhet av EU-arbete i olika ministerråd och en duktig retoriker och kunnig politiker som har ett starkt internationellt nätverk. I Europaparlamentet kan Mona Sahlin bära rollen som äldre statsman och vara den lagledare som S behöver. Talmanskandidat.

2) Stefan Holm

Folkkär från idrott och från frågesportprogram på TV så är Stefan Holm det perfekta toppnamnet bakom den politiskt erfarna Sahlin. Med Stefan Holm får Socialdemokraterna en MEP som tilltalar folkhemmet och den breda väljarbasen, samtidigt som han har en gedigen erfarenhet att sikta på höga höjder på internationella arenor. I andra länder är det inget konstigt att gamla idrottshjältar ger sig in i politiken, i Sverige har vi varit mer sparsmakade – dags att ändra på det nu. Ribban är lagd, dags att hoppa Stefan.

3) Marita Ulvskog

Förra ministern Ulvskog var listetta och draglok förra valet, men lyckades inte ta partiet till de höjder som opinionssiffrorna i riksdagsvalet förespeglade. Ramlar ned några placeringar men har en given plats långt fram på listan som en av få med erfarenheter både av ministerrådsarbete och parlamentet. Ulvskog har haft ett viceordförandeskap i partigruppen i parlamentet fram till fjol och sitter i industriutskottet och det för dagen ganska heta parlamentariska delegationen till USA (med tanke på Snowden). Som Euromotståndare tilltalar hon den EU-kritiska falangen i partiet. Under kommande mandatperioden kommer Ulvskog att uppnå pensionsålder – och gör Ludvigsson och Nilsson sällskap.

4) Olle Ludvigsson

S är ett pussel av intressen, och i Olle Ludvigsson har två starka särintressen inom partiet fått sin man på plats – dels Västsverige och dels facket. Volvoarbetaren Olle Ludvigsson har 18 år bakom sig som verkstadsklubbens ordförande på Volvo. Ludvigsson har suttit en mandatperiod i Europaparlamentet och arbetat med bl a arbetsrättsliga frågor i Sociala utskottet. Gamle metallbasen Stefan Löfvén har naturligtvis inget emot att hans fackförbunds kanske viktigaste klubbordförande numera bevakar arbetsmarknadsfrågorna i Europapolitiken. Olle Ludvigsson är given på en valbar plats på listan. Förresten skulle han nog inte behöva det, han fick 6,88 procent i personvalet och blev alltså personvald parlamentariker. Olle Ludvigsson fyller 65 år i höst.

5) Evin Cetin

Pizzakampanjen gjorde Evin Cetin känd 2009 då hon genomförde en omfattande gräsrotskampanj med hjälp av pizzerior tryckt kampanjbudskap på pizzakartongerna, sedan har partiombudsmannen från Dalarna överlevt drevet efter att hon dansade med kurdiska rebeller och nu har hon partidistriktets backning i kampanjandet för 2014. Cetin kommer att utmana Sverigedemokraternas föreställning om svenskhet och bidra till att tillsammans med Mona Sahlin lyfta frågeställningar kring rasism och om Europa ska vara öppet eller intolerant. Hon blev femte mest kryssad i valet 2009 av socialdemokraterna med över 20 000 personerröster.

6) Jens Nilsson

Republiken Jämtlands man i Europeiska Unionen, förre kommunalrådet Jens Nilsson driver glesbygdsfrågor och regional utveckling. Uppbackad av Norrlandslänen har han en självklar plats på listan och kommer att fortsätta att driva frågeställningar som rör glest befolkade och perifera områden. Jens Nilsson fyller 65 år i höst.

7) Anna Hedh

Anna Hedh från Mörbylånga har bland de mest krävande resvägarna till Bryssel och Strasbourg, och sitter i utskottet för rättsliga och inrikesfrågor. Anna Hedh fick sitt genomslag i valet 2004 där hon kryssades in från 31:a plats och lyftes in parlamentet som EU-kritiker med stark uppbackning från Handels och Transport. Idag är hon ordförande för socialdemokratiska EU-kritiker och har en given valbar plats – här placerar bloggen henne på en sjunde plats för att mobilisera fler till valurnorna i kryssningsracet för partiets röstmaximering. Anna Hedh brinner framför allt för jämställdhetsfrågor och konsumentfrågor. Genom Hedh kan man nästan säga att södra Sverige har fått sin representation.

8) Ardalan Shekarabi

Han hade en åttondeplats 2009 och får det nu också. Då drev han kampanj mot SMS-lån och fick runt 20 000 personröster. På fem år har Ardalan Shekarabi hunnit etablera sig som jurist, forska om offentliga upphandlingar på Uppsala Universitet och lett kriskommission i partiet. Shekarabi som var omstridd SSU-ordförande är numera väletablerad i partiet, och eftersom lagstiftningsarbete i Europaparlamentet är mycket juridik så är det givet att ankra S-listan med en jurist.

Alternativa bubblare om Skåne ska ha starkare plats på listan:

Hillevi Larsson:  Riksdagsveteran men fortfarande ett av Socialdemokratins yngre namn. Sitter i EU-nämnden.

Luciano Astudillo: Ramlade ur riksdagen, har lämnat partiledningen, läge för comeback i EP-valet för att ge Skåne en plats på listan?

(PO)

Färm: ”Assistenterna behöver inte bara anställas i Bryssel”

Göran Färm (S) stödde anslagsökningen på 1500 euro per parlamentariker. Hela debatten ser du här. Debatten börjar ca 11.56 (ärendet medel till assistenter) och pågår i sisådär en kvart.

– Som ni alla vet är det här en kontroversiell fråga. Assistentstödet behöver bara inte innebära att man anställer assistenter i Bryssel. Det kan ju vara assistenter på annat håll också. Vi i vår grupp är för att höja 1500 euro per månad, vi är inte enade, det vill jag erkänna, men majoriteten är för konstaterade Färm i inledningen av debatten.

Göran Färm är gruppledare för S&D i Budgetutskottet.

Tillägg: Noterar förövrigt att Expressen ägnar huvudledaren åt diskussionerna om EU:s budget 2014-2020. Budskapet är håll i pengarna och håll nere budgeten, Slutklämmen är oväntat hård för att vara liberal EU-positiv ledarsida: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Det gäller även när valutan är euro.” Misstänker att om nyheten om anslagsökningen på 1500 euro/månad kommer in i svenska mainstreammedier så kommer det att bli en del rubriker.

(PO)

Bantande finansministrar kommer att reagera på Europaparlamentets ökade kostnader

Europaparlamentarikerna har höjt bidragen med 1500 euro per månad som kan användas för att avlöna anställda och hantera kontorskostnader. Räkna med att i tider då svångremmarna dragits åt på finansminister efter finansminister i medlemsländerna så kommer det här att få reaktioner, inte bara från EU-kritiska röster i allmänhet utan just också i ministerrådet.

Europaparlamentarikerna tjänar enligt EUobserver 7,956.87 euro per månad före skatt, samt att de får ytterligare 300 euro för varje dag de stämpar in på kontoret i Bryssel eller Strasbourg. Före höjningen hade också en månatlig peng på 19,709 euro att lägga på assistenter och andra kostnader på kontoret. Totalkostnaden för de europeiska skattebetalarna blir enligt Europaportalen 120 miljoner svenska kronor.

Bakom höjningen står de två största partigrupperna, EPP (kristdemokrater och konservativa) och S&D (socialdemokraterna). Enda svensk i budgetutskottet är socialdemokraten Göran Färm. Hur Färm röstade, om han följde partilinjen, vet jag inte, någon läsare som kanske vet? Färm bloggade för ett år sedan i ämnet.

(PO)

Next stop Croatia

EU är på väg att utvidgas. Igen. När Sverige knackade på i början av 9o-talet var det tolv medlemsländer. Samtidigt som Sverige så kom Finland och Österrike. De femton fick sällskap av tio till och sedan ytterligare två i form av Bulgarien och Rumänien.

EU har idag 27 medlemsländer och närmar sig 30-strecket. Om inte islänningarna säger ja och spurtar på så talar mycket för att Kroatien blir EU:s 28:e medlemsland.

I den pågående sessionen i Strasbourg debatterade parlamentet Kroatien idag och antog en resolution som ger grönt ljus i förhandlingarna. Det väntas bli den sista debatten om Kroatien innan landet slutför förhandlingarna med EU om ett medlemskap senare i år, de flesta tror till sommaren. Det finns några bitar kvar att förhandla om. Det handlar om att korruptionen måste bekämpas. Kanske har EU blivit vis av lärdomen från erfarenheterna av Rumänien och Bulgarien som släpptes in utan att ha fått bukt med bland annat rättsväsendet och korruptionen och som sedan blivit en huvudvärk för Bryssel. I fallet Rumänien och Bulgarien talas det om att stoppa ländernas anslutning till Schengen, även om de klarar samarbetets krav, för att sätta press på Sofia och Bukarest i korruptionsfrågorna.

Den läxan vill inte EU behöva upprepa med Zagreb. I debatten i Strasbourg talade bland andra Lena Ek (C), vice ordförande i parlamentets Kroatiendelegation om korruptionen:

–  Ett robust och oberoende rättsväsende är absolut nödvändigt för att bekämpa korruption och garantera rättsstatens överlevnad på lång sikt. Det är inte bara en fråga om att gripa brottslingar – det handlar om att hantera dem efteråt. Annars kommer ansträngningarna för att bekämpa korruption och organiserad brottslighet att rinna ut i sanden.

Göran Färm (S):

– Kroatien har antagit ett nytt och bättre regelverk men nu måste reformerna förverkligas: effektiva utredningar, åtal, domstolsbeslut. Just nu riktas uppmärksamheten mot fallet med den konservative förre premiärministern Ivo Sanader, som sitter häktad i Österrike. Vi applåderar det mod som journalister och politiker i Kroatien har visat genom att avslöja korruptionen i den politiska eliten. Fallet Sanader är dock ett sanningens ögonblick också för EU. För korruption förutsätter två parter. I och med att det finns anklagelser om att Sanader har försökt påverka EU på ett otillbörligt sätt har jag föreslagit att bedrägeribekämpningsmyndigheten ”Olaf” bör samarbeta med kroatiska utredare för att bringa klarhet i uppgifterna.

Andra stötestenar är kroatiska statsstöd till varvsindustrin och flyktingars rätt att återvända. Men Europaparlamentarikerna pekade ut en helt annan sak som det största hindret för Kroatiens medlemskap, vikande opinionssiffror i landet när det gäller medlemskap. I senaste Eurobarometern svarade en majoritet av kroaterna att de inte trodde att landet skulle tjäna på EU-medlemskap. Så det är fullt möjligt att Island gör en Norge, och Kroatien gör en Island – röstar nej till medlemskap.

Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) bloggar om Kroatien, läs sammandrag av parlamentsdebatten, Euractiv har också en Kroatiendossier.

(PO)