Det här vill inte Feministiskt Initiativ att du läser

Image

Fi:s valstuga i Uppsala. Torgets minsta men nog charmigaste!

Det här är det sjunde blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

Kapitel 7: Det här vill inte Feministiskt Inititiativ att du läser

Feministiskt Initiativ har stormat in i valrörelsen med homepartyn, första majmobiliseringar och rosa energi som får partierna med rötter i förförra århundrandet att verka gråa, uråldriga och trötta. Men trots rosa moln är inte Fi så nya i Europapolitiken som man vill ge sken av. Partiet pratar väldigt tyst om att man hade en plats i Europaparlamentet som man inte lyckades försvara 2009. Säkert bidrog det att partiets parlamentariker Maria Robsahm hade parlamentets sämsta närvaro, knappt varannan session. Något bestående avtryck gjorde inte partiet den gången i parlamentet utan man försvann in i den stora välbetalda tystnaden.

En annan sak som man hellre pratar om är att på partiets hemsida ger man gärna intrycket av att det kommer att bildas en feministiskt partigrupp i parlamentet.

Men det är rosa drömmar och inget annat än drömmar, eftersom det krävs partier från sju medlemsländer och 25 mandat för att bilda en partigrupp. Så när man ställer frågan till Gudrun Schyman handlar det istället om De Gröna (Miljöpartiet & Piratpartiet) eller GUE/NGL (Vänsterpartiet).

Båda grupperna har problem för Fi:s väljare. GUE/NGL har sex K-partier som medlemmar idag. K som i Kommunist, något som Gudrun Schyman under sin tid som vänsterledare ägnade stor tid att ta sig bort från. Bland de partierna finns nystalinistiska “gubbpartier” som det Grekiska Kommunistpartiet vars MEP bidrog till att legitimera Putins Krimerövring som valobservatör tillsammans med fascister och rasister (läs mer i Vänsterpartikapitlet). Det har lett till ökad utsatthet för grupper som Fi värnar om.

På den andra sidan, den Gröna sidan, finns några av Europas mest hängivna federalister. Det är svårt att se hur Gudrun Schyman som en gammal nej-general ska trivas helhjärtat i det sällskapet heller.

Samtidigt är Fi:s EU-politik svårgenomtränglig. EU-valplattformen är väldigt mycket fluff och visionsdokument där det inte är helt enkelt att utläsa vilken politik Fi praktiken kommer att föra. Jag plockar två exempel:

“Bristen på förskola och barnomsorg bygger på idén om mannen som huvudförsörjare och norm i arbetslivet. Detta är ett allvarligt hinder för jämställda relationer och ekonomisk utveckling. Förskola och barnomsorg behöver byggas ut i hela EU. Barns rättigheter till omsorg och delaktighet ska sättas främst.”

Menar Fi på fullaste allvar att familjepolitiken ska bli överstatlig, att ministerråd i förhandlingar med Europaparlamentet ska bestämma över hur förskola och barnomsorg ska fungera? Risken då är ett bedövande bakslag. Fi kan genom att försöka förverkliga den här frågan genom att göra den till en överstatlig fråga bidra till att vrida klockan trettio år tillbaka i tiden i Sverige. Varje feminist med självbevarelsedrift borde bli förskräckt över möjligheten att polska och maltesiska ”gammgubbar” ska bestämma över barnomsorgen.

“Vi ser hur fler och fler europeiska länder väljer att sätta kortsiktiga ekonomiska intressen före mänskliga rättigheter. Särskilt de mest utsatta samhällsgrupperna drabbas. Ekonomiska intressen får aldrig gå före mänskliga behov. Allt fler ekonomiskt avgörande beslut har ställts utanför demokratins räckvidd. Skatteparadisen måste underställas EU:s regelverk och spekulationsekonomin ska avskaffas.”

Om Fi menar allvar med den här skrivningen så ska skattepolitiken harmonieras än mer och Bryssel ska reglera ekonomin hårdare. Mer makt till EU alltså, eller? Samtidigt har Fi varit försvarare av skatteuttag på EU-nivå för att finansiera exempelvis barnomsorg. Över huvud taget är finansiering och konkretisering inte direkt Fi:s paradgren, men det passar å andra sidan dåligt för populistiska partier leverera hur deras politik hänger ihop. Här hamnar Fi i armkrok med Sverigedemokraterna, som de har mer än en likhet med…

Ut med rasisterna – in med feministerna är Fi:s slagord som riktar sig mot just Sverigedemokraterna, men kommer Fi att försvara rätten för sverigedemokraten Petter Nilsson att ställa upp i två olika kommunval, trots att vallagen säger att man bara kan kandidera i en kommun. Den 30-årige svetsaren är topp (och enda namn) i Vilhelmina och listad som tvåa i Umeå. Ingen som räcker upp handen och tror på det? Visst ja, det var ut med rasisterna och in med feministerna. Men om Fi inte försvarar att SD får bryta mot vallagen varför är det mer rätt att Fi tycker att man kan stå över reglerna?

Vad menar jag då? Jo, för att bli vald till ett kommunfullmäktige måste man vara skriven i en kommun, man kan inte vara skriven i två kommuner. För att kunna bli vald till Europaparlamentet måste man vara medborgare i unionen och bosatt i det landet det man kandiderar i. Feministiskt Initiativs liståtta Amany El Gharib uppfyller inte det kriteriet, utan är asylsökande i Norge som inte ens är med i EU (men hon är bosatt i Göteborg). Fi har varit medveten om valreglerna men valt att ha med El Gharib ändå.

– Jag tror inte det här har prövats tidigare. Vad händer om hon kommer in, kommer de lyfta ut henne därifrån? Hur hanterar en demokrati det? Det blir ganska intressant att se, säger Kristin Tran som är ordförande i FI:s valberedning till Sveriges Radio.

Byt ut El Gharib mot Petter Nilsson, hon mot han, Europaparlamentet mot kommunfullmäktige i Vilhelmina och Umeå – tycker Fi att det är lika intressant att se hur en demokrati hanterar det?

Fi:s argumentation om kring på El Gharib kan läsas vidare på Fi:s hemsida. Men lagstiftningen är glasklar. El Gharib är lika lite valbar som Hillary Clinton eller Julia Gillard, oavsett hur kompetent eller hur populär personen är. Punkt.

Uppenbart är att Fi anser att målet helgar medlen, i alla fall för Fi. Det gör partiet mer likt Sverigedemokraterna än vad de själva någonsin skulle kunna erkänna.

Läs de andra kapitlen i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

Kapitel 5: Det här vill inte Centerpartiet att du läser

Kapitel 6: Det här vill inte Sverigedemokraterna att du läser

(PO)

 

Annonser

EPP har kopplat greppet

Image

I den sista Pollwatchsammanställningen före valet (som inleds i ett par länder redan på torsdag) så är det nu fördel EPP. Jag redovisar de siffror som Pollwatch förutspår när de tar hänsyn till vilka partier som hamnar i vilka grupper. Några iakttagelser i punktform:

*EPP drygar ut ledningen som största partigrupp.

*Pollwatch räknar inte helt ut Socialdemokraternas chanser, men anger att den statistiska chansen att PSE blir största gruppen och slår EPP på upploppet är 15 procent.

*Liberalerna i ALDE blir tredje största grupp, men får se upp med vilka partier som trillar in i EFD och har GUE/NGL som naffsar i hälarna.

*Parlamentet väntas bli mer polariserat, kanterna växer. EU-skeptiker på höger väntas landa på 22 % (upp från 16%) och till vänster på 13% (upp från 12%). Resultatet är att det blir trängre i mitten och räkna med att de stora partigrupperna EPP och PSE får göra upp i ännu flera frågor för att kunna samla en stabil majoritet.

*För Sveriges del räknar Pollwatch med att SD kommer in men inte Piratpartiet eller Feministiskt Initiativ. KD och C klarar sina mandat. Två mandat vardera till Vänsterpartiet och Folkpartiet medan Miljöpartiet tar tre, Moderaterna fyra och Socialdemokraterna sex.

Läs mer på Pollwatch.

Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

DSC_0092

Malin Björk & Jonas Sjöstedt

Det här är det fjärde blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

 Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

Redan under Lars Werners tid som partiledare gjorde VPK sig av med det kommunistiska K:et och blev Vänsterpartiet. Över 20 år har gått sedan dess men när Vänsterpartiet agerar i Europaparlamentet så är K:et med i form av att sex partier som är med i partigruppen GUE/NGL (EU-skeptiska vänsterpartier). Det är något man på hemmaplan pratar tyst om, särskilt eftersom man med nya partiledaren Jonas Sjöstedt sluppit K-diskussioner på hemmaplan de senaste åren.

Går man runt i Europaparlamentets korridorer i Strasbourg eller Bryssel så är hammaren och skäran och K:et väl synligt hos flera av dessa sex partier. Jag väljer ett plocka ut ett parti och ett exempel på vad som kan bli problematiskt med sånt sällskap. Det är ett parti som har spelat en roll i vårens stora europeiska drama som pågår fortfarande i Ukraina. Partiet är det Grekiska Kommunistpartiet, ett parti med två mandat i parlamentet och som är ett gammaldags marxistiskt-leninistiskt parti. Engelska Searchlight (typ motsvarigheten till svenska EXPO) kallar partiet även för Ny-Stalinistikt.

Anledningen till att partiet nämns av Searchlight är att en av Vänsterpartiets gruppkamrater i Europaparlamentets bänkar, Charalampos Angourakis, tillsammans med medlemmar av det tyska vänsterpartiet (forna Östtyska kommunistpartiet) och ett gäng nynazister, högerextremister och fascister var valobservatör i den riggade folkomröstningen på Krim, och därigenom legitimerade Rysslands övertagande av området. (Fotnot: Angourakis avled dock oväntat i Athen i veckan mitt under kampanjen för att bli återvald till parlamentet. )

Vänsterpartiets tystnad kring gruppkamraters samarbeten med fascister och legitimering av brott mot internationell rätt är anmärkningsvärd. Annars brukar partiet var snabb att fördöma extremhögerns agerande och se sig mot den främsta motkraften. Här spelar man på samma planhalva.

Jag har förgäves sökt men inte hittat något avståndstagande gentemot valobservatörerna från Vänsterpartiet eller från GUE/NGL. Jag hittar inte heller att Vänsterpartiet ska ha fördömt folkomröstningen på Krim (någon läsare kan säkert hitta eventuella länkar bättre än jag, jag postar gärna länkar som motbevisar det jag just skrivit).

Sammantaget blir slutsatsen att det tycks som om det är ok för Vänsterpartiet att samarbeta med partier och individer som i Europaparlamentet gör gemensam med sak med nazister och fascister, i alla fall när det gäller att legitimera den allt mer diktatoriske ryske presidenten Putins annekteringar. Här tycks maximen min fiendes (USA & EU) fiende (högerextremister) vara min vän vara vägledande och kålsuparteorin är den härskande.

Resultatet för invånarna på Krim har inte låtit vänta på sig – flera av de grupper som Vänsterpartiet normalt sett brukar värna tillhör förlorarna enligt en FN-rapport, särskilt problematiskt är det för etniska, sexuella och religiösa minoriteter, samt för aids-patienter och de som inte ansökt om ryskt medborgarskap liksom journalister.

Vänsterpartiets andra paradox är balansen mellan att vara EU-kritiskt parti och samtidigt ta chansen att driva sakpolitiken man brinner för – men i en överstatlig riktning (för att det är rätt politik).

Vänsterpartiet vill till exempel utöka EU:s makt genom ett bindande socialt protokoll (som partiet menar gör att fackliga rättigheter inte underordnas EU:s ekonomiska friheter). Partiet är också för det första steget mot EU-skatter, den finansiella transaktionsskatten, även om partiet inte vill gå så långt som Miljöpartiet och tillåta EU själv förfoga över hur pengarna ska användas. 

Partiet har också (i alla fall har jag inte sett att Vänsterpartiet tagit avstånd från Tsipras “presidentkandidatur”) en egen kandidat genom GUE/NGL-kandidaten Alexis Tsipras till posten till EU-kommissionens ordförande. Det är federalistiska krafter som mobiliserat att parlamentsgrupperna ska plocka fram sina kandidat för att få till en presidentkampanj (ordförande är President på en rad andra språk) i vad man hoppas ska utveckla sig till i framtiden ett direktval till posten. Nu är valet indirekt och kandidaterna säger öppet att de förväntar sig att den största gruppens kandidat blir EU-kommissionens näste ordförande. Så här sade Tsipras i debatten att medlemsländernas Stats- och regeringschefer inte är bundna att ta kandidaten från den största gruppen.

– Det här kan inte ifrågasättas. Vi kan ju inte bli överraskade om folk vänder oss ryggen om vi inte respekterar deras röster. Det skulle vara katastrofalt, man skulle splittra Europa.

Läs mer om den senaste “presidentdebatten” här.

I den granskning av partiet  som EU-kritiker har gjort noteras särskilt att Vänsterpartiet duckat oväntat ofta mellan sakfråga och maktfråga genom att lägga ned sin röst.

Samtidigt, om partiet sätter maktfrågan först (den EU-kritiska linjen och att beslutet inte hör hemma på EU-nivå), räkna då med att man åker på stryk från andra hållet från de som driver sakfrågan. Vänsterpartister brukar vara stolta över sitt rättighetsarbete, men RFSL kritiserade nyligen Vänsterpartiet för att vara oväntat svaga i sin Europapolitik. I RFSL:s poängbedömning hamnade Vänsterpartiet på ungefär samma nivå som Kristdemokraterna vilket måste ha varit en chock för många vänsterpartister.

Att vara sliten mellan de här två krafterna har tärt på Vänsterpartiet. I takt med att EU fördjupas och Vänsterpartiet ser möjligheterna att bedriva politik har det absoluta utträdeskravet mjukats upp till det här valet.

 Nu heter det att målet är långsiktigt. Det börjar likna Socialdemokraternas ställningstagande att Kungahuset ska avskaffas. Det ser bra ut i partiprogrammet, att ta bort det skulle reta de renläriga i partiet, men i praktisk politik är det sedan länge helt överspelat och partiet agerar inte för den långsiktiga målsättningens förverkligande. Där är inte Vänsterpartiet, än.

Läs de andra kapitlen i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

 

Schyman siktar på Grön federalism eller Röd EU-skepticism

Image

Feministiskt Initiativ har som jag bloggat om tidigare suttit med i den liberala gruppen ALDE i Europaparlamentet. På hemsidan ger partiet läsaren dimmiga förhoppningar om att kunna bilda en feministisk partigrupp tillsammans med ett polskt och ett spanskt parti. Jag skriver dimmiga, eftersom det 1) är osäkert om något parti kommer in i parlamentet öht 2) för att få bilda en partigrupp måste det vara minst 25 parlamentariker från 7 länder vilket gör det det väldigt osannolikt att det skulle kunna bildas en feministisk partigrupp i parlamentet 2014.

Därför ställde jag frågan på twitter till Gudrun Schyman och fick ett rakt svar. En egen Feministisk grupp är omöjlig att nå och den liberala gruppen ALDE är inte aktuell för Fi om man tar mandat. Den liberala touch som Fi hade genom fd folkpartisten Maria Robsahm (Carlshamre) är därmed borta.

De val som Schyman pekar ut är De Gröna eller Vänstergruppen. I den Gröna gruppen finns idag Piratpartiet och Miljöpartiet. De Gröna i Europaparlamentet är en partigrupp som trots svenska miljöpartiet framstår som den näst mest federalistiska gruppen efter liberalerna ALDE, där exempelvis Daniel Cohn-Bendit var med och tog initiativet till nätverket Spirelli-gruppen som driver på för ett mer federalistiskt Europa.

GUE/NGL är partigruppen där svenska Vänsterpartiet sitter, det som Schyman var partiledare förut. GUE/NGL (utläses på svenska Gruppen Europeiska Enade Vänstern / Nordisk grön vänster) är en EU-skeptisk grupp på vänsterkanten som i det nuvarande parlamentet har sex partier som kallar sig för kommunistiska som medlemmar tillsammans med övriga vänsterpartier. Det som är gruppens Nordic Green Left består i det nuvarande parlamentet endast av svenska vänsterpartiet.

Inte ett helt enkelt val för Gudrun Schyman som tvättade bort K:et från Vänsterpartiet (jo jag vet att bytet skedde innan Schyman blev partiledare, men imagemässigt var det hon som gjorde resan) efter Lars Werners tid men som också stod på NEJ-barrikaderna både i folkomröstningen om medlemskap och Euron. Lite som pest eller kolera kan man förmoda.

I slutändan, vid mandat, kommer Fi att välja på samma sätt som Piratpartiet – den grupp som ger partiet mest i de frågor som ligger partiet närmast om hjärtat. Resten kan kohandlas bort, det är så man gör politik i EU – realpolitik, ta och ge.