Wallström träffar 2009 dåvarande talmannen Buzek FOTO © European Union 2011 PE-EP
Det var med stigande förvåning som jag lyssnade på regeringsförklaring och ministerpresentationen i morse. Inte att Margot Wallström blivit utrikesminister, det var väntat även om jag nog håller med Henrik Brors att om Stefan Löfven varit riktigt klok skulle han ha haft henne som vice statsminister med särskilt EU-ansvar hos sig i statsrådsberedningen.
Istället blev min första förvåning INGEN EU-minister. Visst, det sägs att alla ministrar är EU-ministrar, och det är korrekt att de är det i sina sakområden. Men det är ett taktiskt och strategiskt misstag att inte ha en ministerpost som kan arbeta långsiktigt och överblickande i EU-frågor och agera som stöd till andra ministrar men framför allt till statsministern. EU:s toppmöten är ett viktigt forum och för att åka och spela boll med Hollande, Cameron och Merkel med flera så behöver man vara på topp.
När Löfven dessutom tillkännagav att Kristina Persson tar plats i statsrådsberedningen, men ska inte ha EU på sitt bord utan frågorna om nordiskt samarbete förstår EUbloggen ingenting. Nog för att undertecknad inte kan sägas ha något emot ett djupare nordiskt samarbete men varför inte Kristina Persson blev EU- & Nordenminister övergår mitt förstånd. Symbolhandlingen från Löfven är att Norden är viktigt men inte EU? Politik är symbolik. Jag misstänker att Köpenhamn och Helsingfors tittar förvånat mot Rosenbad och försöker förstå innebörden i den manövern. Det är nog en och annan som över gammeldansken och bastuvodkan nu ikväll ställer sig frågan om svenskarna tänkt sig att Kalmarunionen ska resa sig igen som ett alternativ till EU?
När det dessutom senare klarnar att EU-frågorna på ministernivå flyttar från Statsrådsberedningen till Utrikesdepartementet blir det än mer förvånande. Göran Persson insåg att det inte fungerade, Fredrik Reinfeldt har insett samma sak, men inte Löfven? Istället ska Margot Wallström som Utrikesminister också ha EU-frågor som är inrikesfrågor. Det innebär att det blir en ganska ensam Löfven på toppmötena, han kommer alltså för långt från makten. De personliga banden, kunskaperna och förtroendena som påverkar förhandlingarna blir en utmaning för Löfven att hantera i den här uppdelning. Det är dessutom ett bollspel som pågår mellan toppmötena och när telefonsamtalet från Merkel kommer kan inte Löfven säga ”vänta, jag ska bara se om jag koppla om samtalet till UD.”
Det finns forskning från Karl-Magnus Johansson och Jonas Tallberg som pekar på vikten att ha de allt viktigare och komplexa EU-frågorna nära statsministern. Läs studien. Jag är inte ensam om att reagera på det, läs även SACO-bloggen och Henrik Brors.
Sammantaget verkar det som om Stefan Löfven inte har förstått vilken funktion EU-ministern fyller idag, att den övergripande, samordnande och stödjande funktionen försvinner blir problematiskt. Särskilt i ett läge när det är en extremt svag regering avseende EU-politisk kompetens. Samtidigt är prioriteringen en avspegling av EU i valmanifesten för Socialdemokraterna och Miljöpartiet, inte så imponerande med andra ord.
Ska vi gissa att EU-frågorna flyttar tillbaka till Statsrådsberedningen om sisådär 6-12 månader när problemen blivit allt för uppenbara för Wallström & Löfven?
TILLÄGG 1: På lördagen klarnade det att Statsrådsberedningen behåller EU-samordningen på statssekreterarnivå. Uppdraget går till UD-veteranen den 66-årige Hans Dahlgren som hämtas hem från Geneve. Löfven skickar alltså inte iväg alla EU-frågor till UD, men att ha ministern på UD och samordningen på SB är en konstruktion som…är en utmaning. Utmaningen blir inte mindre av att ordföranden i Riksdagens EU-nämnd blir en uttalad EU-kritiker som kämpade med näbbar och klor för att Miljöpartiet INTE skulle slopa sitt utträdeskrav ur EU.
Tittar vi på ministerlistan och jämför den med min förhandsspekulation är det sämre än vad jag hade hoppats. Låt oss börja med dom med EU-erfarenhet.
Margot Wallström (S), utrikesminister – 10 år i EU-kommissionen och erfarenheter som minister. Varvade en bra inledning som miljökommissionär med att sedan försvinna in i skuggorna i fem år under Barroso I. I Bryssel är Wallström inte hypad som i Sverige, där hennes storhet har byggts som en antites till Göran Persson.
Isabella Lövin (MP), biståndsminister – Europaparlamentariker sedan 2009. Fanns med som joker till ministerpost eftersom EUbloggen inte trodde att MP ville försvaga sitt parlamentsteam. När hon väl hämtas hem är det synd att hon har fått Biståndsposten. Med Lövins EU-kompetens hade det varit bättre att sätta henne på en tyngre post där EU har större betydelse. Exempelvis Jordbruksminister med fiskefrågor, miljöminister eller klimatminister med fiskefrågor. Nu ”slösar” Löfven bort sitt kanske vassaste EU-kort på fel frågor.
Kristina Persson (S), minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete – och som sagt var borde ha varit EU-minister. Kalenderbitarna vet att Persson var fyllnads-MEP efter Sveriges EU-inträde (januari-oktober) innan ordinarie parlamentsval hölls. Men det var för mycket länge sedan och en kort tid, och EU har förändrats kraftigt sedan dess.
Socialdemokraterna Morgan Johansson, Ibrahim Baylan, Ylva Johansson har alla ministerrådserfarenheter från att ha suttit i regeringen Persson.
Tre miljöpartister har erfarenheter från riksdagens EU-nämnd; Gustav Fridolin (MP) har varit ordinarie och suppleant medan Åsa Romson (MP) och Mehmet Kaplan (MP) har varit suppleanter.
Jag saknar från Socialdemokraterna framför allt fd Europaparlamentarikern Åsa Westlund på ministerlistan. Hon borde kunna ha blivit klimatminister till Romson, eller varför inte matcha Canetes portfölj med att ge Westlund Energi & Klimat. Jag hade henne också som en möjlig konsumentminister.
Jag skulle också ha blivit väldigt trygg om Löfven plockat in Göran Färm i teamet, men det är inte försent – gör honom till regeringens EU-statssekreterare eller grå EUminens, det kan behövas. Någon till socialdemokrat med regeringserfarenhet hade inte heller suttit helt fel.
Det krävs väldigt EU-duktiga statssekreterare på varje departement för att kompensera för Löfvens laguppställning, både när det gäller spelsystem och lagmedlemmar. Låt oss hoppas för Sveriges EU-väl och ve att det blir så. Och låt oss hoppas att en gnällig bloggare blir överbevisad med att allt faktiskt blir bättre än vad jag tror.
(PO)
EUbloggen 