I en ledare som går i morgon i de fyra tidningarna i Hälsingland skriver jag ”Till den fria rörlighetens försvar”. Det med anledning av tiggeridebattens mer mörka sidor där man riktar angrepp mot EU:s fundament, den fria rörligheten.
Visst har vi sett vissa problem i vissa branscher som transportbranschen och byggbranschen. Men när fackförbund på ena sidan och SD på den andra utifrån EU-migranterna ger sig på den fria rörligheten måste man fråga sig vem vinner egentligen på detta? I vems intresse? Vad vore alternativen utan ett EU med fri rörlighet? Vad händer med ekonomi och sådant vi är vana vid numera – som att kunna röra oss fritt i stora delar av Europa.
Jag förnekar inte att det finns konsekvenser som är problematiska, exempelvis Rumänien och Bulgariens deltagande. Jag tillhörde de som ansåg att länderna kom med i EU alldeles för tidigt och att det fanns för mycket att åtgärda på hemmaplan för Bukarest och Sofia för att de skulle vara mogna. I sak hade jag inte fel då, eller nu, men när jag betraktar det som hänt sedan 2007 i östra Europa måste jag landa i att det var tur att Bulgarien och Rumänien kom med i unionen när de gjorde det. Alternativet hade troligen varit att det vi ser i Ukraina och Georgien idag hade vi sett i Rumänien och kanske Bulgarien, hur Ryssland aktivt försöker destabilisera, till och med annektera och invadera, genom hybridkrigföring.
Däremot finns det saker vi måste kunna diskutera, problematisera och hitta lösningar utan att riva pelarna som håller upp taket. Det handlar texten om i Hälsingetidningarna i morgon.
(PO)