Nordic Battlegroup now on standby – a strong contribution to EU’s crisis management capability #ready #EUBG #svfm pic.twitter.com/mgMAFcE0aN
— Nordic Battlegroup (@EUBG15) December 31, 2014
Det har väl inte undgått någon som har ett försvars- och säkerhetspolitiskt intresse i vårt avlånga land att Sverige från och med årsskiftet leder Nordic Battlegroup. 1900 svenskar ingår i styrkan som totalt omfattar ca 2500 personer från Lettland, Litauen, Estland, Finland, Norge och Irland.
Styrkan ska med tio dagars varsel under första halvåret i år kunna börja vara på plats i ett insatsområde. Beslutet måste fattas enhälligt av EU-länderna. Ett sådant beslut har aldrig fattats tidigare. Jag har sedan en tid tillbaka hört snack om att Sverige trycker på rätt hårt att försöka få enighet att skicka styrkan – någonstans, varstans som helst, bara det blir skarpt. Ställena jag hört talas om är Mali (där Sverige i januari kommer att ha 250 man i en FN-insats), östra Kongo och Sydsudan. På twitter har Carl Bildt även spekulerat om Libyen. 
Och innan ni undrar om NBG15 inte skulle kunna användas som fredsbevarare i Östra Ukraina så låt mig bara säga att det är en politisk omöjlighet utan Rysslands godkännande och engagemang. Just nu finns det inte på kartan att Ryssland skulle vilja se en EU-styrka i Ukraina nära ryska gränsen.
Och det är fler än jag som märkt av ett svenskt intresse att få använda trupperna skarpt. Enligt Irish Independent så är den svenska lobbyingen kraftfull:
However, Sweden, which will act as the lead country in this battlegroup, is exerting huge pressure at political level for deployment.
”Huge pressure” är en anmärkningsvärd stark formulering vilket säger en del om hur det uppfattas från irländskt håll. Det finns flera samverkande politiska skäl till att Sverige trycker på. Det handlar om att positionera Sverige så att man plockar poäng till omröstningen om en plats i FN:s säkerhetsråd 2017-2018 där Sverige konkurrerar med Nederländerna och Italien om två EU-platser. Det finns en bred uppslutning i svensk politik att sikta på att få en sådan plats.
Från de som vill se ett mer aktivt EU-samarbete i KUSP-frågorna (Utrikes- och säkerhetspolitik) så är det också önskvärt att EU efter sju långa år använder sig av sina militära resurser. Det är en efterlängtad milstolpe som anhängarna hoppas ska svetsa samman unionen mer och bidra till värdefulla erfarenheter att bygga vidare på. ”Om vi nu har stridsgrupper så ska de väl användas för att förbättra säkerheten i världen” är det grundläggande argumentet.
Samtidigt finns det motstånd att skicka iväg styrkan. Margot Wallströms motpol i regeringen uppges vara försvarsminister Peter Hultqvist som inte vill använda sig av styrkan.
Jag kan bara spekulera i varför, om nu ryktena stämmer, och att det i sådana fall handlar om försvarets anstränga ekonomi och att i ett osäkert läge i Östersjöområdet skicka iväg en Nordisk Stridsgrupp till Afrika är att spela bort ett av få spelkort som finns vid en plötsligt upptrappning som också involverat ett av EU:s medlemsländer.
Det är ingen hemlighet direkt att Ryssland utövar starkt tryck på våra baltiska grannar (som går att läsa om i en FOI-rapport). I händelseutvecklingen finns bland annat att FSB kidnappnat den estniske säkerhetsofficeren Eston Kohver (som nu är fängslad i Moskva), att Ryssland krävt att litauiska desertörer från sovjetarmén ska utelämnas till Ryssland och lagföras, spionage mot Natobaser avslöjats samtidigt som Lettland nu är ordförandeland för hela EU och är värd för ett Östligt Partnerskapstoppmöte i maj där bland annat Ukraina och Moldavien hoppas på att få visumfrihet.
Det var ju Ukrainas önskan om söka samarbete och närmande gentemot EU som utlyste den ryska aggressionen med annekteringen av Krim och invasionen i östra delarna av landet. Krisen med Ryssland kommer att uppta stor del av EU:s utrikesfokus under 2015. EUbloggen förutspådde redan i september en lång och kall vinter.
Utifrån det perspektivet är det inte konstigt att mer försiktiga politiker i Östersjöområdet kommer att vara motsträviga att skicka iväg NBG15. Satt jag som försvarsminister i Estland, Lettland och Litauen så skulle i alla fall jag varit väldigt tveksam. Hur den dragkampen kommer att sluta är ovisst.
Stridsgrupperna har funnits sedan 2007 och besluten om gemensam militär krishanteringskapacitet går tillbaka till 1999 och toppmötet i Helsingfors. Stridsgruppen är utbildad på att under en begränsad tid kunna agera längs hela konfliktskalan, från humanitär hjälp till väpnad strid. Jag har tidigare skrivit om hur ett medlemsland som Sverige skulle få militär hjälp genom EU:s strukturer.
Fakta om styrkan: En kärna av arméförband, förband för logistik, sjukvård och spaning samt ett flygförband med 8 st JAS 39 Gripen, 7 st helikoptrar (för akutsjukvård och trupptransport) och två transportflygplan. Styrkan ska kunna operera i 30 dagar i insatsområdet, och med försörjning vara på plats i upp till 120 dagar.
Läs mer på NBG15:s hemsida, du kan också följa NBG på twitter och instagram.
(PO)
Tillägg 1: Inlägget har uppdaterats och förtydligats efter påpekande av Reservofficer på twitter, som också följt upp med ett blogginlägg där en eventuell utstationering analyseras ur mer militärt perspektiv. Läs det här.
Tillägg 2: Carl Bildt har nu utvecklat sina tankar kring NBG15 och varnar för att det kan bli den sista. Läs blogginlägget här.
Tillägg 3: Debatten om NBG15 har gått rätt het efter att inlägget postades. Även Johan Wiktorin har bloggat om det och argumenterar för att NBG15 inte ska skickas iväg, och många har diskuterat styrkan på twitter, här ett urval av tweets:
EUbloggen 