Tories + Dansk Folkeparti = SANT!

Danska medier berättar att Tories har godkänt Dansk Folkeparti som nya medlemmar i den konservativa och EU-skeptiska gruppen ECR. Därmed får brittiska tabloider jobba med rubriker i morgon som ”Messerschmidt conquered Britain” och liknande.

Nyhetsbyrån Ritzau har fått nyheten bekräftad av ECR:s talesperson. Morten Messerschmidt blev Danmarks mest kryssade politiker i valet, och han får med sig tre danska partikrater in i ECR.

Nyhetssajten Altinget.DK uppger att även Sannfinländarna har accepterats av ECR. Något som ännu inte plockats upp av svenskspråkiga medier i Finland.

För United Kingdom Independent Party och Nigel Farage EFD-grupp är det här dåliga nyheter. Efter att Dansk Folkeparti och Sannfinländarna lämnat EFD blir det intressant att se hur EFD pusslar vidare..

Även Sverigedemokraterna har skickat in en ansökan till ECR, men chansen att David Cameron, Reinfeldts roddkamrat i Harpsund om tio dagar, skulle godkänna Jimmy Åkessons parti får betraktas som osannolik, typ ”när helvetet fryser till is”. När till och med UKIP har beröringsskräck med SD och vill helst hålla dom borta med armslängds avstånd så är att sikta på Tories inte seriöst, därför får Kent Ekroths skrivelse ses som mest politiskt skuggspel (Ekroth sitter som europeisk partikassör på eget mandat tillsammans med Marine Le Pen & EAF-gänget och skriver brev till Tory om att hans svenska parti ska få bli kompisar. Samma EAF som Sverigedemokraterna nu dissat som för extrema eftersom det skrämmer svenska väljare. Snacka om att försöka göra det omöjliga…)

Däremot, ju längre tid det går för Farage att få ihop sin partigrupp EFD – desto mer frestande lär det att blunda och ”think of England” när Jimmy kommer och vill komma med.

(PO)

 

Spelet om högern bortom högern har börjat

sd-affisch

Precis som på Valaffischen som prioriterar SD Sverige framför inflytande i EU…

Det har redan börjat hända saker. Trots ”spridda applåder och glada tillrop” för Front National på SD:s valvaka har nu Sverigedemokraternas inre kabinett kommit fram till att priset i Sverige att samarbeta med Marine Le Pen och hennes gäng är för stort. Jimmy Åkesson säger nu till SVT nu non till madame Le Pen på ett sådant sätt att han lär ha svårt att backa i ett senare skede. Det innebär att om man inte lyckas få UKIP att ändra sitt nej till samarbete så återstår den grupplösa öknen utan makt och inflytande för SD:s två parlamentariker. Det är i praktiken att leva väldigt, väldigt gott på allmänna medel och bara visa sig en gång i månaden och trycka nej på en knapp. För någon möjlighet till inflytande eller påverka politiken får inte en grupplös. Den slutsatsen skrev jag om i valrörelsens linda bl a i Gefle Dagblad och varför SD av taktiska skäl höll tyst så länge man tyckte att man kunde göra det.

Varför skulle då UKIP ändra sig? Det skulle vara att UKIP hänger i galgen och har svårt att få ihop en grupp från sju länder som kan tvinga Nigel Farage att ändra sig. Men jag har svårt att se att det är annat än i yttersta nödfall som Farage vill ta med ett parti som engelska tabloider skulle beskriva som ”former skinheads and nazis” nu när siktet är inställt på Westminster. Precis som SD tycker att Le Pen kostar för mycket i Sverige, så tycker Farage att SD kostar för mycket politiskt kapital i Storbritannien. Läs mer om den grundläggande spelplanen mellan Tories, UKIP och Nationella Fronten här.

Men hur svettig är då Farage? Madame Le Pen hugger från högerkanten och kommer att få med sig några partier, och Tory kommer in från vänster. Jag har bl a skrivit om Sannfinländarna som en bricka i spelet. Har inte sett någon medierapport om att förhandlingarna startat med Sannfinländarna och ECR (som är Tories grupp), däremot har Tories börjat förhandla med Danskt Folkeparti trots tidigare varningar om att det skulle skada Camerons parti att jobba med Morten Messerschmidt (bara namnet är mumma för brittiska tabloider) och danskarna. 

Hur långt ligger ”högern” till höger om högern? Läs mer om fyrfältaren här.

20140517-160958.jpg

Guardian Weekly, där jag har ringat in dagens grupper samt lagt till var Beppe Grillos ”Five Star Movement” och AfD troligen hamnar, samt ringat in SD med Le Pens EAF. Kanske blir SD:s argument att övriga EAF partier är FÖR mycket emot invandring?

(PO)

Fotnot: Åkesson säger att han gärna samarbetar med Danskt Folkeparti men det är helt uteslutet att Tories, om nu UKIP tycker att SD inte är tillräckligt rumsrena, skulle befatta sig med partiet.  

SD riskerar att bli ensamma i Bryssel

sd-affisch
Debuterar idag som fri kolumnist på Gefle Dagblads ledarsida, och kommer att medverka några gånger fram till valdagen 25:e maj. Mitt första bidrag handlar om en fråga som jag ägnade tid åt första gången redan 2007, Sverigedemokraterna och gruppfrågan. Den gången handlade det om SD skulle, vid mandat 2009, gå med i Le Pens dåvarande partigrupp ITS. Nu sju år senare är frågeställningen den samma även om ITS inte längre finns, och svaren från SD de samma (att de vet för lite). Utan partigrupptillhörighet blir eventuella parlamentariker högavlönade bänknötare och dyra bidragsmottagare i utlandet, men frågan är om SD är beredd att betala priset för vad en partigrupp kan innebära för intresset hos svenska väljare att rösta på partiet.

Läs krönikan här!

(PO)

Sverigedemokraternas dreamteam

Eubloggen gör ju en bloggserie om partiernas dreamteam i Europaparlamentsvalet om tio månader och har nu kommit fram till Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraternas dag i Almedalen har passerat och jag har försökt damma av vad som rapporterats om SD & EU under dagen och det mesta är tunnsått. En artikel inför i Aftonbladet om att ungdomsförbundet bildar paraplyorganisation med sina europeiska polare i bl a flamländska Vlaams Belang. Inte så konstigt, jag minns redan 2007 när jag inför parlamentsvalet 2009 pratade med ledande företrädare i Vlaams Belang som skulle välkomna SD med öppna armar i sin parlamentsgrupp. Troligtvis ligger SD taktiskt lite lågt i partigruppsspekulationer för att inte dra på sig en debatt om mindre rumsrena kamrater, men sådant brukar ju inte bekymra mer radikala ungdomsförbund som har till sin uppgift att ge sina äldre partistrateger gråa hår…

DN har gjort en webb-tvintervju med partisekreteraren Björn Söder där dennne försöker bäsa förväntningarna på ett valresultat. Söder tror på 1-2 mandat och inte att SD blir tredje största parti.

Europaparlamentsvalet 2009 var ju snubblande nära att bli succé för SD, men då var det Piratpartiets oväntade uppdykande med integritetsdebatten som blev missnöjespartiet med stort M. SD blev utan mandat och den politiska jordbävningen fick vänta ett år till. Förutom att Piratpartiet kapade åt sig röster kan den hårfina skillnaden ha berott på att partiledaren Jimmy Åkesson inte fanns på listan och att partiets valsedel var anonym och namnen okända och oprövade.

Antal röster 2009: 103584 (+75281)

Andel av rösterna: 3,27% (+2,14)

Potential 2014: Som det stora missnöjespartiet i svensk politik, med en populistisk anti-Brysselretorik, så ska det mycket till för att SD inte ska plocka mandat, ja flera mandat. SD kommer dels kunna ta allmänna missnöjesröster från Piratpartiet, men även EU-kritiska gräsrötter som visar missnöje med de statsbärande Socialdemokraterna och Moderaterna kommer att finnas bland väljarna. Här finns också de väljare som vill ge etablissemanget en näsbränna i det ”mindre viktiga valet” och rösta på SD i maj, men som kanske tvekar att ge partiet en röst i riksdagsvalet i september.

SD:s stora hot är fler järnrörskandaler och att väljarna tröttnar på det (hittills verkar inte så vara fallet) samt sofflocket. Missnöjesväljarna är minst benägna att rösta i Europaparlamentsvalet vilket gör att SD har en uppförsbacke i mobiliseringen till vallokalerna.

Eubloggen tror att SD får minst två mandat i valet. Om partiet lyckas mobilisera ett Dreamteam kan det bli fler, likaså om händelser i omvärlden spelar partiet i händerna samtidigt som man lyckas undvika fler skandaler.

Eftersom det är föga troligt att Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson kandiderar till Europaparlamentet (fullt fokus på riksdagen) så är jobbet att sätta ihop ett Dreamteam åt SD ingen lätt uppgift. Sverigedemokraterna har kort tid bakom sig i den etablerade politiken, ingen av partiets politiker har någon erfarenhet från den EU-politiska arenan (i form av ministerrådet, parlamentet, kommissionen, regionkommittén etc) och bloggaren måste dessutom vara försiktig med sina förslag för att inte få uppretade personer på sig som inte vill associeras med SD  – därför får första och fjärde namnet bli en profilbeskrivning och inget verkligt namn.

1) Fröken/fru X

I toppen behöver Sverigedemokraterna en som likt Ceasars hustru är höjd över alla misstankar om järnrörsnätter, spritfester och rasistiska tillmälen på fyllan och villan. Sverigedemokraterna behöver också en kvinna för att få bort sin grabbiga profil, men det måste vara en kvinna som kärnväljarna – grabbarna – kan betrakta respektfullt, ja närmast som en Madonna. Sålunda måste hon hämtas ur sportens värld för att ha med sig auktoriteten. Symboliken av en framgångsrik Svea som skördat triumfer mot utländska idrottare i en folkkär sport är som gjord för SD. Om hon kunde hämtas ur någon stor vintersport eller ur någon sport som förknippas med nationen som exempelvis friidrott vore det ännu bättre. Därigenom skulle partiet få en listetta som som skulle kunna trumma ut partiets motstånd mot överstatlighet och kräva Sverige ut ur EU utan att behöva dras med andra frågeställningar.

Och vi pratar förstås om en idrottare som passar SD:s världsbild.

2) Johnny Skalin

Riksdagsledamot Johnny Skalin är partiets man i EU-nämnden. Han har dessutom på sin meritlista vågmästarroll i Sundsvalls kommunfullmäktige, som han skött med den bravuren att politiken varit lamslagen med skiftande majoriteter, avhopp och bråk. Taktiska och praktiska egenskaper som kommer väl till pass i ett Europaparlament som inte är fastlåst i blockmajoriteter. Skalin är också så långt från bilden av en vilt partande SD-yngling som småbarnsförälder och med sin bakgrund som långtidssjukskriven. Han har också politiskt överlevt en intensiv granskning från lokaltidningen och slagit tillbaka mot den.

3) Carina Herrstedt

För att toppa laget och markera tyngden i kvinnoprofilerandet från Sverigedemokraternas sida behöver man skicka en från partitoppen. På tredje plats placerar vi partiets andre vice ordförande tillika ordföranden för SD-kvinnor, riksdagsledamoten från Kristianstad Carina Herrstedt. Herrstedt har överlevt politiskt ett par förtalsdomar för sitt bloggande och kommit ut med partiets förtroende i behåll.

4) Herr/fru avhopparen

I den här profilen passar en skapligt känd EU-kritisk profil som byter parti för att få kanalisera sitt EU-motstånd. Personen bör ha haft riksdagsuppdrag eller motsvarande i sitt gamla parti, och spelat en roll på Nejsidan i omröstningarna om medlemskapet och Euron. För att maximera knallen är det en person som idag inte är känd som Sverigedemokrat men som genom sitt namn och sin person för med sig trovärdighet och legitimitet som partiet behöver få ihop för sitt dreamteam. Ska man plocka ihop ett tungt Europalag får man delvis leta utanför den egna innersta partikretsen, men lyckas man med det så ger man de övriga partierna en laguppställningen som kan få vilken partisekreterare som helst att drömma mardrömmar om…

Sverigedemorkaterna väntas spika sin lista i december, så det finns några månader på sig att gräva fram ettan & fyran…

(PO)