Kaos i Riksdagens EU-nämnd när Löfven fick toppmötesbakläxa

Jag kom in på slutet och såg Riksdagens sändning av EU-nämnden, och det var kaotiskt. För att ni ska förstå nivån på kaoset börjar jag med att citera några andra:

”Kanske det mest förvirrande mötet i nämndens 20-åriga historia” / Anders Selnes Europaportalen.

”Vilken röra…” & ”Hela havet stormar” / Annika Ström Melin, DN:s EU-korrespondent på twitter.

Innan jag skrev inlägget hade jag tänkt se hela för att bättre förstå det jag såg, men tursamt nog för Regeringen så ligger bara en kort bit från statsministerns inledning ute på hemsidan (UPPDATERING: Nu ligger hela ute, ovan finns ett Youtubeklipp med ”Highlights”). Lite bättre är det på SVT Forum, men där är hela den rafflande upplösningen inte med som jag skulle vilja se igen för att riktigt hänga med. SVT bröt häpnadsväckande nog för en intervju med Göran Hägglund, det är som att bryta en avgörande kvalmatch fotboll när det är som mest rafflande och dramatiskt med en kvart kvar att spela. Hade det varit fotboll lovar jag att kvällstidningarna hade haft löpsedlar med krav på att ansvarig för tablå måste avgå.

Därför får upplösningen bli fritt ur minnet med tweets som stöd för minnet.

Skärmavbild 2014-10-22 kl. 21.53.00

Nämnden, skärmdump från Riksdagens hemsida

Bakgrund: Regeringen söker mandat för toppmötet som handlar om klimat och energi. Statsminister Löfven ska på sitt första toppmöte, det är också den nya regeringens första toppmöte och synkroniserandet mellan MP och S verkar ha kärvat i frågan och olika turer varit med andra ministrar, både i miljöutskottet och EU-nämnden. Nu kommer Löfven för första gången till EU-nämnden inför ett toppmöte.

På mötet: Löfven presenterar först formeln 50-40-30 (utsläppen i atmosfären 50 procent längre 2030 än 1990, andelen förnyelsebart 40 procent och effektivisering på 30 procent). Men man vill också ha stöd för Kommissionens förslag på 40-27-30 och begär alltså två mandat, något nämnden inte brukar ge i förväg. Istället brukar nämnden sammankallas parallellt under toppmöten för att ge löpande mandat i förhandlingarna om så behövs. Att båda siffrorna cirkulerar under mötet menar elaka tungor beror på att MP & S inte riktigt kommit överens riktigt själva. Under mötet så glider Löfven mer och mer till att betona 40-27-30.

För att förtydliga, det mandat vi efterfrågar är att kunna landa på 40-27-30, sen därutöver att kunna konsultera EU-nämnden om det inte skulle räcka, sade Stefan Löfven (vid 06:12:35) på en fråga från Maria Weimer (FP), och flaggar här för att han tror i praktiken att det blir lägre än Kommissionens förslag.

Varvid EU-nämndens ordförande Carl Schlyter spontant konstaterar:

– Nu måste jag erkänna att jag blir lite förvirrad. 

Schlyter var inte den enda som blev förvirrad, men han fick jakande svar från statsministern om att det i första hand var 50-40-30 man sökte stöd på men med 40-27-30 som reträttposition. Frågan följdes upp av Désirée Pethrus (KD) och hon fick samma svar från Löfven.

– Vi håller i 40-27-30. Det är vårt. Ja, det är det som vi vill ha mandat för, säger Löfven (6.24.30).

Alliansen har sin linje, som vi kan kalla för Kommissionen+, dvs 40-27-30 men att EU också ska göra 10 procent utsläppsreduktion utanför EU.

Skärmdump från Riksdagens hemsida

Skärmdump från Riksdagens hemsida

Ej ännu tillgängligt: Det här händer på slutet, som inte finns på SVT Forum (som då slutat sända) och inte heller på Riksdagens hemsida vilket gör att det blir ur minnet.

Men i korthet; när Löfven säger 50-40-30 så säger Sverigedemokraternas Johnny Skalin att man stödjer Alliansen. När Löfven säger 40-27-30 så säger SD att man stödjer regeringen.

Sverigedemokraternas linje är helt enkelt att stödja det som är lägst istället för att driva ett eget alternativ och sen lägga ned sina röster. Därmed förvandlas SD vågmästare i mötet. Till sist är allt så uppsnurrat att moderaternas gruppledare Ulrika Karlsson kallar det för sifferbingo och att någon ordning måste det vara.

Då går Löfven in och pratar om förhandlingarna ”där nere i Bryssel” (vilket är värd en egen mässa, EU-politik är inte därnere i Bryssel – det är här i vår verklighet) och säger återigen att han vill ha stöd på 40-27-30. Då påpekar KD:s Désirée Pethrus att Löfven inte kan göra yrkande, och att det inte överenstämmer med yrkandet som socialdemokratiska gruppledaren Granlund har gjort (som yrkat 50-40-30). När Granlund får ordet konstaterar hon att hon inte längre törs säga några siffror över huvud taget.

I det här läget ser Carl Schlyter som EU-nämndens ordförande närmast desperat ut och vet nog inte riktigt hur han ska gå vidare i mötet.

Räddningen: Då kliver Jonas Sjöstedt in i handlingen och begär fem minuters ajournering för att rådgöra med statsministern. En snygg taktisk time out av rutinerad EU-räv (Sjöstedt är ju gammal MEP) som sett hur Löfven snurrat in sig allt mer. I praktiken räddar Sjöstedt regeringen här från att göra bort sig totalt. Vad som sker under den pausen kan vi bara spekulera i. Det skulle kunna ha låtit så här:

– Men Stefan, du håller på att lägga dig på en nivå som är lägre än alliansens och som då röstas igenom med hjälp SD. Hur skulle det se ut? Du blir mosad av oss efteråt, Greenpeace kommer att tugga fradga, Naturskyddsföreningen blir helt koko och Romson kölhalar dig. Det blir bara käbbel. Du måste förstå att du bara kan ha ett mål som får nämndens stöd och sen får du begära löpande mandat under toppmötesnatten när nivåerna sjunker som en sten när polackerna trillskas och hotar med veto.

Du vet väl själv från en löneförhandling, att du inte kan gå in till arbetsgivaren och säga att du vill ha 150 kr men kan acceptera 100 kr. Får man någonsin 150 kr då? 

Och du Stefan, du kan ju inte heller riskera att få en bottennivå av nämnden. Dels vet då alla var Sveriges smärtgräns går, och sen skulle nämnden riskera att binda dig vid att använda ett veto. Att köra veto på sitt första toppmöte för att du snurrat till det i Riksdagen går inte. Backa nu och kör BARA på 50-40-30, sen spinner vi nederlaget till seger genom att säga att Alliansen underminerar klimatarbetet tillsammans med Sverigedemokraterna.  Romson, SNF & Greenpeace kan alla rasa tillsammans med oss. Det är det bästa vi kan göra nu. 

Efter ajourneringen går allt i en rasande fart. Löfven är tillbaka vid 50-40-30 som alltså inte får stöd, utan får åka till Toppmötet med ”Kommissionen+” (även om det går så fort så att vi som tittar inte riktigt hänger med i svängarna (se tweetsen längst ned). Rödgröna mobiliserar snabbt sedan snabbt för att trumma på Alliansen + SD = underminerar klimatmålen.

Den genanta historien för regeringen är inte nederlaget i sig utan hela hanteringen. EUbloggen har tidigare i oroande ordalag varit bekymrad över regeringen Löfvens EU-kompetens. Det är nu uppenbart att Löfven har två stora handikapp i EU-arbetet, dels att han inte har erfarenhet av EU:s lagstiftande processer och dels att han inte har riksdagserfarenhet.

Det är också tydligt att statssekreterarsamordningen på Statsrådsberedningen inte är varm i kläderna eller inte lyssnas till. Här är jag övertygad om att det är ett misstag att inte ha en minister med EU-ansvar hos statsrådsberedningen och att det idag (det politiska ministeransvaret, även om statssekreteraren ligger på SB) ligger hos utrikesminister Margot Wallström. Vidare är det uppenbart efter dagens möte att Regeringen MÅSTE ta sig tid till att snacka igenom en gameplan på EU-nämndens möten med sina partikamrater. I klartext S-gruppledaren Marie Granlund och nämndens ordförande Carl Schlyter.

Så här oförberedd och ogenomtänkt kan man inte komma till en förhandling om man vill vinna. Det inser vilken metallklubb som helst. Efter att dagens EU-nämnd så är det mest positiva kan jag säga – det kan bara bli bättre (och ring nu Göran Färm och be om hjälp). Ja, jag sågar men jag är inte ensam.

– Det har inte stärkt dem (regeringen (min anm)). Det är inte en god förhandlingsstrategi. Vi förstår att de måste kompromissa och återkoppla till EU-nämnden men att på förhand lägga ett bud som är lägre än det man vill uppnå försvagar ens förhandlingsposition och jag tror inte att det kommer ske igen, säger Jonas Sjöstedt (V) till Expressen.

– Jag är van vid att man i EU-förhandlingar måste kompromissa. Jag har inte normalt gjort så att man i förväg sagt exakt var gränsen går för en överenskommelse, säger Carl Schlyter, (MP) till Expressen.

Läs mer i Expressen, SvD, & TT:s rapportering (bl a i Aftonbladet).

TILLÄGG torsdag kl 10:30: Nu finns (äntligen) hela sammanträdet på Riksdagens hemsida. Vill du titta men inte se hela. Kolla in upplösningen från ca 115 min och framåt. Även DN & KG Bergström i Expressen har nu skrivit om mötet.

TILLÄGG torsdag kl 11:11: Den som vill fördjupa sig i de olika EU-ländernas förhandlingspositioner inför toppmötet kan kolla in grafiken i Jacob Hederos blogginlägg på EUbloggen.

TILLÄGG torsdag 19:15: EU-nämndens mandat redan överspelat.

TILLÄGG söndag 11:00: EU-nämnden central för Göran Persson

Här ett urval av mina & andras tweets som illustrerar förvirringen:

Annonser

EUbloggen granskar valmanifesten: Vänsterpartiet får IG

Det är indirekt val i Sverige till EU:s andra lagstiftande kammare, ministerrådet, den 14:e september. Du känner säkert igen det under ett annat namn; Riksdagsvalet. I en serie inlägg granskar EUbloggen partiernas valmanifest utifrån EU-perspektiv. Valvinnare kommer ju att bilda regering, och regeringens ledamöter deltar i det EU-lagstiftande arbetet som sker i ministerrådet.

Tidigare inlägg i serien valmanifest: Folkpartiet får MVG, Centerpartiet får knappt G, Miljöpartiet får G, Kristdemokraterna får knappt G.

Tidigare granskning: Det här vill partierna inte prata om

VÄNSTERPARTIETV-logga_CMYK_Rod

Har eget EU/Europakapitel: Nej.

Antal gånger som olika begrepp nämns:

EU: 1

Europa: 0

Europeisk(a): 0

Euron: 0

Konkreta löften i EU-politiken: 

Inga löften.

Och så något som kanske kan betraktas med EU-ögon…

*Att Sverige ska gå före EU i bland annat att förbjuda flamskyddsmedel. Inget om att Sverige ska driva på frågan på EU-nivå.

Överraskningsfaktor: Att den europeiska nivån ekar så tomt i Vänsterpartiets valplattform.

Kommentar:

I Vänsterpartiets värld existerar inte det där EU, i alla fall inte i valplattformen 2014. Att svenska väljare kan påverka EU genom att välja Vänsterpartiet i höstens riksdagsval är det svårt att inse vid en genomläsning. Man får inte ens veta att att en röst på Vänsterpartiet är en röst för ett utträde ur EU.

Det är faktiskt svårt att förstå att EU existerar vid en genomläsning av valplattformen. Det gör att Vänsterpartiets valplattform är som en tidsresa till tiden före 1:a januari 1995.

Att höstens riksdagsval avgör vilken politik Sverige kommer att driva i ministerrådet är inget som Vänsterpartiet upplyser sina väljare om trots att det bara har gått några månader sedan Europaparlamentsvalet verkar allt redan glömt. Det hade i alla fall varit klädsamt om man likt Miljöpartiet i alla fall korsrefererat till EU-valsmanifestet där man kan läsa om sådant Sveriges Riksdag* kan råda över eller påverka i EU-politiken, men inte lustigt nog inte Europaparlamentet (som var valet det togs fram till).

Slutomdöme: Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var på sin tid kanske Sveriges populäraste Europaparlamentariker med siffror i hemlänet Västerbotten som får vilken politiker som att bli grön av avundsjuka, men när Sjöstedt blivit partiledare så är åren i Bryssel och Strasbourg bortblåsta. Inga konkreta EU-löften och endast ett indirekt omnämnande av EU och inte ett ord om euron, Europa eller europeisk. Det blir rött kort och IG till Vänsterpartiet. Tillbaka på skolbänken och gör det bättre till 2018.

(PO)

PS Notera att betygssättningen inte handlar om politikens innehåll utan om hur EU-perspektivet finns med i partiernas valmanifest/valplattformar.

*Lite konstruktiv hjälp till Vänsterpartiet, här kommer några exempel på Vänsterpartifrågor som ligger på Riksdagen och inte i Europaparlamentet och som borde ha funnits med i valplattformen i Riksdagsvalet, om nu partiet menar allvar med förslagen; driva frågan om permanent undantag i fördraget angående Euron, undantag från EU:s jordbrukspolitik och utträde ur EU.

Vänsterpartiet vill stoppa Juncker

Före valet var jag kritisk mot de flesta partier som på europeisk nivå slöt upp bakom sin #Spitzenkandidaten talade så tyst om det på hemmaplan i valrörelsen. Vänsterpartiet var inget undantag, partiet stod bakom Alex Tsipras som tillsammans med de andra kandidaterna målade upp svek-kris-katastrofscenarior om regeringscheferna skulle ha mage att nobba kandidaten från största partigruppen (vilket jag i ärlighetens namn trodde att de skulle göra för att man inte vill flytta mer makt från medlemsländerna till Europaparlamentet).

Dagens EU-nämnd där Fredrik Reinfeldt fick mandat inför toppmötet (där vinnaren Juncker väntas föreslås) blev stormigt. Vänsterpartiet och Miljöpartiet, trots att de i sina europeiska partigrupper stått bakom Spitzenkandidatenupplägget under valrörelsen (med det moraliska åtaganden att rösta ja i parlamentet till vinnaren) samt att man även gett rådets ordförande beskedet att man säger ja till Juncker om han nomineras, sade trots det nej till Jean-Claude Juncker i EU-nämnden. Socialdemokraterna vobblade omkring i frågeställningen och lade ned sina röster till sist.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt har själv lång erfarenhet i Europaparlamentet (och är den enda partiledare i Sverige som varit MEP) kommenterade det hela på twitter. Det blev en lång diskussion där även riksdagsledamoten Jens Holm, även han tidigare Europaparlamentariker, och Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg deltog. Sjöstedt ska ha heder av att ha tagit diskussionen som så många andra undvikit, både i Sverige och i andra länder. Här har jag försökt få ihop kärnan i tråden (skärmdumparna är från olika tillfällen därav olika tider – men kronologin ska stämma):

Skärmavbild 2014-06-25 kl. 19.43.04Skärmavbild 2014-06-25 kl. 20.16.23

Jag har ställt samma grundfrågeställning till Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och MEP:arna på twitter, samt frågan till Socialdemokraterna om de i parlamentsomröstningen tänker lägga ned sina röster. Återstår att se om de svarar.

(PO)

För mer läsning om toppmötet:

Hermans inbjudan: – Vi tar det jobbigaste sist

Det blir Juncker

No Merry Men in tights

A true modest proposal

Bra nyhet för Vänsterpartiet, kommunistparti drar

I min serie inför valet om vad partierna inte ville prata om så lyfte jag för Vänsterpartiets del att det i deras partigrupp GUE/NGL finns flera kommunistpartier och valde att använda mig av ett av partierna som exempel – det grekiska kommunistpartiet. KKE som de förkortas kan beskrivas som Ny-Stalinister och som skämde ut sig genom att legitimera Rysslands Krimröveri genom att vara valobservatörer och säga att allt gick bra till, i sällskap med nazister och fascister. Läs mer om det här.

Den goda nyheten nu för Vänsterpartiet är att man slipper KKE. Inte för att de inte kom in parlamentet, tvärtom, men för att de väljer att försvinna in i parlamentets välbetalda intighet – grupplösheten (grupplösa får sämst med talartid, inga lagförslag att ansvara för etc, etc).

På sin hemsida motiverar KKE det med bland annat det större grekiska vänsterpartiet Syriza och tyska Die Linke försökt styra gruppen för mycket:  ”Forces from the GUE/NGL, like the German Die Linke party, participate in the EU’s anti-communist campaign, in the falsification of historical truth, the anti-historical equation of communism with fascism, the slandering of socialist construction and the gains of the working class.”

Många drar nog en suck av lättnad över att KKE drar, inklusive Jonas Sjöstedt (som haft med KKE att göra under sin tid som Europaparlamentariker) och Malin Björk som slipper KKE. Och om jag gör om serien till nästa val om vad partierna inte vill tala om, ja då slipper Vänsterpartiet i alla fall KKE!

Även grekiska medier rapporterar detta.

(PO)

 

Schulz i fiendeland

Image

Martin Schulz & Sveriges jobbigaste evenemang… Foto: Mattias Larsson

Jag studsade till igår när jag såg i mitt flöde att gamla kollegan från Bryssel, Rolf Fredriksson, rapporterade att Martin Schulz kampanjade i min gamla hemstad Umeå.

Här var federalisten Schulz i en ”president”-kampanj mitt i det svenska epicentrumet för Euro-motståndet (och mot ökad överstatlighet).

Det var med Umeå som bas som det svenska nejet till Euron organiserades (bara så ni icke-norrländska läsare på bloggen förstår magnituden. Jonas Sjöstedt ordnade 40 procent i EU-parlamentsvalet 2004 i Västerbotten, S blev hälften så stora då med 20 procent. Socialdemokraten Sören Wibe gick in i riksdagsvalrörelsen 2002 och sökte ett Euro-kritiskt stöd av Västerbottningarna från icke-valbar plats och kryssades in med ett rungande stöd. Det enda nejpartiet på den borgliga sidan var Centerpartiet med Maud Olofsson från Umeås grannkommun Robertsfors som partiledare ).

Dessutom hade Schulz vid sin sida Marita Ulvskog som om det vore folkomröstning idag om Sverige skulle gå med skulle ha röstat nej. Med tanke på Socialdemokraternas brittiska systerparti Labour nobbat besök Schulz blev jag överraskad över att S i Sverige tog Schulz till Umeå.

Image

Jag vet inte varför Schulz valde Umeå, kanske för att det är Kulturhuvudstad, kanske för att Schulz expertgren verkar vara att reta upp folk. Jag citerar Independent: ”but his rabble-rousing and frequent pronouncements in favour of deeper integration make him unpopular with politicians in Britain and Labour have asked him not to campaign in the UK.”

Då borde Umeå vara den perfekta platsen i Sverige att besöka.

Enligt de rapporter jag fått var det ca 100 personer på Rådhustorget, de flesta partiaktiva, antalet var en bråkdel av vad Euromotståndarna kunde samla inför folkomröstningen.

Bilderna har jag fått publicerat med tillstånd av fotografen Mattias Larsson.

Läs mer om Schulz och varför han inte blir EU-kommissionens nästa ordförande (även om S blir största partigruppen) och den senaste presidentdebatten.

Image

Image

Image

Image

Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

DSC_0092

Malin Björk & Jonas Sjöstedt

Det här är det fjärde blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

 Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

Redan under Lars Werners tid som partiledare gjorde VPK sig av med det kommunistiska K:et och blev Vänsterpartiet. Över 20 år har gått sedan dess men när Vänsterpartiet agerar i Europaparlamentet så är K:et med i form av att sex partier som är med i partigruppen GUE/NGL (EU-skeptiska vänsterpartier). Det är något man på hemmaplan pratar tyst om, särskilt eftersom man med nya partiledaren Jonas Sjöstedt sluppit K-diskussioner på hemmaplan de senaste åren.

Går man runt i Europaparlamentets korridorer i Strasbourg eller Bryssel så är hammaren och skäran och K:et väl synligt hos flera av dessa sex partier. Jag väljer ett plocka ut ett parti och ett exempel på vad som kan bli problematiskt med sånt sällskap. Det är ett parti som har spelat en roll i vårens stora europeiska drama som pågår fortfarande i Ukraina. Partiet är det Grekiska Kommunistpartiet, ett parti med två mandat i parlamentet och som är ett gammaldags marxistiskt-leninistiskt parti. Engelska Searchlight (typ motsvarigheten till svenska EXPO) kallar partiet även för Ny-Stalinistikt.

Anledningen till att partiet nämns av Searchlight är att en av Vänsterpartiets gruppkamrater i Europaparlamentets bänkar, Charalampos Angourakis, tillsammans med medlemmar av det tyska vänsterpartiet (forna Östtyska kommunistpartiet) och ett gäng nynazister, högerextremister och fascister var valobservatör i den riggade folkomröstningen på Krim, och därigenom legitimerade Rysslands övertagande av området. (Fotnot: Angourakis avled dock oväntat i Athen i veckan mitt under kampanjen för att bli återvald till parlamentet. )

Vänsterpartiets tystnad kring gruppkamraters samarbeten med fascister och legitimering av brott mot internationell rätt är anmärkningsvärd. Annars brukar partiet var snabb att fördöma extremhögerns agerande och se sig mot den främsta motkraften. Här spelar man på samma planhalva.

Jag har förgäves sökt men inte hittat något avståndstagande gentemot valobservatörerna från Vänsterpartiet eller från GUE/NGL. Jag hittar inte heller att Vänsterpartiet ska ha fördömt folkomröstningen på Krim (någon läsare kan säkert hitta eventuella länkar bättre än jag, jag postar gärna länkar som motbevisar det jag just skrivit).

Sammantaget blir slutsatsen att det tycks som om det är ok för Vänsterpartiet att samarbeta med partier och individer som i Europaparlamentet gör gemensam med sak med nazister och fascister, i alla fall när det gäller att legitimera den allt mer diktatoriske ryske presidenten Putins annekteringar. Här tycks maximen min fiendes (USA & EU) fiende (högerextremister) vara min vän vara vägledande och kålsuparteorin är den härskande.

Resultatet för invånarna på Krim har inte låtit vänta på sig – flera av de grupper som Vänsterpartiet normalt sett brukar värna tillhör förlorarna enligt en FN-rapport, särskilt problematiskt är det för etniska, sexuella och religiösa minoriteter, samt för aids-patienter och de som inte ansökt om ryskt medborgarskap liksom journalister.

Vänsterpartiets andra paradox är balansen mellan att vara EU-kritiskt parti och samtidigt ta chansen att driva sakpolitiken man brinner för – men i en överstatlig riktning (för att det är rätt politik).

Vänsterpartiet vill till exempel utöka EU:s makt genom ett bindande socialt protokoll (som partiet menar gör att fackliga rättigheter inte underordnas EU:s ekonomiska friheter). Partiet är också för det första steget mot EU-skatter, den finansiella transaktionsskatten, även om partiet inte vill gå så långt som Miljöpartiet och tillåta EU själv förfoga över hur pengarna ska användas. 

Partiet har också (i alla fall har jag inte sett att Vänsterpartiet tagit avstånd från Tsipras “presidentkandidatur”) en egen kandidat genom GUE/NGL-kandidaten Alexis Tsipras till posten till EU-kommissionens ordförande. Det är federalistiska krafter som mobiliserat att parlamentsgrupperna ska plocka fram sina kandidat för att få till en presidentkampanj (ordförande är President på en rad andra språk) i vad man hoppas ska utveckla sig till i framtiden ett direktval till posten. Nu är valet indirekt och kandidaterna säger öppet att de förväntar sig att den största gruppens kandidat blir EU-kommissionens näste ordförande. Så här sade Tsipras i debatten att medlemsländernas Stats- och regeringschefer inte är bundna att ta kandidaten från den största gruppen.

– Det här kan inte ifrågasättas. Vi kan ju inte bli överraskade om folk vänder oss ryggen om vi inte respekterar deras röster. Det skulle vara katastrofalt, man skulle splittra Europa.

Läs mer om den senaste “presidentdebatten” här.

I den granskning av partiet  som EU-kritiker har gjort noteras särskilt att Vänsterpartiet duckat oväntat ofta mellan sakfråga och maktfråga genom att lägga ned sin röst.

Samtidigt, om partiet sätter maktfrågan först (den EU-kritiska linjen och att beslutet inte hör hemma på EU-nivå), räkna då med att man åker på stryk från andra hållet från de som driver sakfrågan. Vänsterpartister brukar vara stolta över sitt rättighetsarbete, men RFSL kritiserade nyligen Vänsterpartiet för att vara oväntat svaga i sin Europapolitik. I RFSL:s poängbedömning hamnade Vänsterpartiet på ungefär samma nivå som Kristdemokraterna vilket måste ha varit en chock för många vänsterpartister.

Att vara sliten mellan de här två krafterna har tärt på Vänsterpartiet. I takt med att EU fördjupas och Vänsterpartiet ser möjligheterna att bedriva politik har det absoluta utträdeskravet mjukats upp till det här valet.

 Nu heter det att målet är långsiktigt. Det börjar likna Socialdemokraternas ställningstagande att Kungahuset ska avskaffas. Det ser bra ut i partiprogrammet, att ta bort det skulle reta de renläriga i partiet, men i praktisk politik är det sedan länge helt överspelat och partiet agerar inte för den långsiktiga målsättningens förverkligande. Där är inte Vänsterpartiet, än.

Läs de andra kapitlen i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

 

Eva-Britt Svensson lämnar parlamentet

Så här sent på söndagskvällen efter en eländig förkylningshelg, precis när jag skulle gå och lägga mig, når nyheten mig att Eva-Britt Svensson (V) från Växjö lämnar Europaparlamentet på grund av hälsoskäl. Jag är både förvånad och inte förvånad. Jag har haft nöjet att träffa Eva-Britt åtskilliga gånger, både under min tid i Bryssel och därefter, och vet att hon jobbat hårt, rest hårt och hur mycket det har slitit. Samtidigt är Eva-Britt ett knippe energi som det är lätt att tro att det ska vara för evigt. Hennes uppdateringar på bloggen och på Facebook har inte andats om att en beslut att stiga av skulle vara på gå, snarare att nu drar hösten igång med business as usual.

Jag har också haft många fina och personliga samtal med Svensson och det är med stor saknad jag kan konstatera att hennes tid som Europaparlamentariker nu är över.

Jonas Sjöstedt (V), tidigare Europaparlamentariker och numera partiledarkandidat, bloggar om Svensson här. Han har samma bild av hennes energi och tecknar också bilden av hennes största politiska gärning i Europaparlamentet – jämställdhetsfrågorna. Under Eva-Britt Svenssons ordförandeskap i jämställdhetsutskottet har jämställdhetspolitiken tagit större plats. Svensson som valdes in 2004 satt också i inre marknadsutskottet och drev även konsumentfrågor. Efter valet 2009 blev Svensson den ende vänsterpartisten i parlamentet eftersom partiet förlorade ett mandat. Eva-Britt Svensson experimenterade också med inkluderande öppenhet i sina betänkanden som hon var rapportör för, bland annat genom att skapa Facebookgrupper som gjorde det enklare för vanliga medborgare att lämna sina synpunkter.

Svenssons inflytande i partigruppen var inte i ringa, hon satt också som vice ordförande i sin grupp.

På Svenssons Facebooksida nu i kväll rasar inläggen in med folk som tackar henne för hennes gärning och önskar henne ett snart tillfrisknande.

Anna Hedh (S), Europaparlamentariker och från Öland: Och jag kommer sakna min granne, reskamrat och mycket goda vän och stora stöd i Arbetet i EU-parlamentet! Tänk på dig själv och bli snart friskEva-Britt Svensson!!

Jonas Sjöstedt (V): Det är en mycket trist nyhet. Ingen är en starkare kämpe för kvinnors rättigheter i EU än Eva-Britt.

Jens Holm (V), fd Europaparlamentariker, numera riksdagsledamot: Vilken gigantisk förlust för Europa. 

Rossana Dinamarca (V), partiledarkandidat: Du har gjort ett fantastiskt arbete och det är en förlust för oss att du inte kan fortsätta. 

Mikael Gustafsson efterträder Eva-Britt Svensson. Gustafsson är kommunpolitiker från Nynäshamn och en profil mer mot miljö- och transportfrågor.

Jag hoppas att Eva-Britt Svensson snart tillfrisknar och kan fortsätta sin politiska gärning från en annan plattform.

(PO)

Tillägg: Flera medier rapporterar nu om Svenssons avgång. Hos Europaportalen pekar Svensson ut hamnfrågan som en av de hon är mest nöjd med förutom jämställdhetsarbetet, i Smålandsposten intervjuas Svensson av min gamle kursare från journalisthögskolan Jens Nielsen.