Efter att ett tre månader gammalt blogginlägg om Putins bästa svenska vänner (Sverigedemokraterna genom sitt konsekventa agerande i Europaparlamentet) fått viral spridning och ny fart har jag återigen hamnat i diskussion med Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitiska råd som går under twitter- & bloggnamnet Lantvärnet. Resultatet av den diskussionen är en tydlig signal om att det finns krafter i Sverigedemokraterna som nu vill ändra partiets politik i Europaparlamentet när det gäller Ryssland, vilket innebär en omsvängning på 180-grader jämfört med hur partiet agerat hittills.
– SD delar inte den syn på Ryssland som UKIP eller FN har. Det ligger inte i vårt säkpol intresse, säger Lantvärnet i en tweet till EUbloggen.
Först lite bakgrund: Lite förenklat kan man säga att Lantvärnet företräder en falang inom Sverigedemokraterna som vi kan kalla för ”Nykarolinerna” medan partiet i Europaparlamentet har agerat i enlighet med den andra falangen som kan kallas för ”Putinisterna”. Mest kände och uttalade Putinisten får anses vara SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand som uttryckt beundran för Putin och som står nära det Moskvafinansierade Nationella Fronten med familjen Le Pen (där fader Le Pen fått 2 miljoner Euro från en fd KGB-agent).
En av många minst bevarade hemligheter i Bryssel är att Europaparlamentarikerna Peter Lundgren och Kristina Winberg har haft Kent Ekroth som överrock och styrande i bland annat partigruppsförhandlingar. Samme Ekroth har suttit (när jag frågade SD för ett halvår sedan fick jag otillfredsställande otydligt svar om engagemanget var avvecklat eller inte) som kassör i EAF, ett europeiskt partisamarbete där även Le Pens parti är med.
EAF har också en ungdomsorganisation där SDU med Kasselstrand ingått. I Europaparlamentet sitter dock Sverigedemokraterna tillsammans med bl a Putinorienterade UKIP i EFDD.
Läget fram till nu: Genom att konsekvent rösta på ett sådant sätt som gynnar Rysslands intressen, och som urholkar stödet för Ukraina, så har Sverigedemokraterna i Europaparlamentet agerat tillsammans med de krafter som i mer hätska stunder beskrivits som Moskvas femtekolonn i väst eller som den nya Komintern. Klart är i alla fall att dessa partier skyller rysk aggression på EU och Väst och att man på olika sätt bidragit till att legitimera Rysslands folkrättsbrott, bland annat genom att skicka valobservatörer till Krim och Donetsk. Sverigedemokraterna kan här med snälla ord sägas agerat som nyttiga idioter.
Kristina Winberg (SD)
När jag frågade en av partiets parlamentariker, Kristina Winberg, kring om hon inte såg det som problematiskt att stödja Ryssland i Europaparlamentet fick jag också upplysa henne om att hennes baltiska EFDD-kollegor röstat efter eget huvud och inte gått på UKIP:s linje som är EFDD:s officiella.
Den säkerhetspolitiska dimensionen i voteringarna kring olika resolutioner och uttalanden om Ukraina hade gått Winberg förbi som argumenterade sitt ställningstagande med att SD var emot att EU utvidgades och att voteringarna kunde ses som tidiga steg mot EU-medlemskap trots att Ukraina är mycket långt från att ens vara i närheten av att inleda förhandlingar och ännu mindre kvalificera sig för medlemskap.
Diskussionen med Lantvärnet:
Upprinnelsen till diskussionen var en tweet om att mitt gamla inlägg fått fart genom Facebookdelningar där Lantvärnet gick in och svarade.
Jag konstaterade att där tycks Lantvärnet företräda en minoritetslinje i SD eftersom voteringarna och samarbetena internationellt inte kan sägas ligga i Sveriges säkerhetspolitiska intresse och att det inte fungerar att köra som argument för SD att ”min fiende (EU) fiendes (Ryssland) är min vän”. Blev lite förvånad när jag fick medhåll och Lantvärnet flaggade för ett förtydligande av partiets linje, något jag menade inte räcker utan att man behöver faktiskt visa i praktiskt agerande var man står någonstans.
Fler blandade sig i diskussionen och pekade på just de fraktioner som jag beskrivit ovan (Putinister & Nykaroliner) och ett för mig i alla fall oväntat tydligt besked kom om vem som äger makten över att definiera partilinjen i dessa frågor, den makten sitter hos Björn Söder och förre partiledaren Mikael Jansson. Och dom håller uppenbarligen inte med Kristina Winberg, Peter Lundgren och Kent Ekroth.
Vidare efterlyste jag skriftliga källor på var den linjen tydliggjorts och fick svaret Mikael Jansson uttalat sig (oklart var och hur) – och att man också kommer att presentera hållningen i en artikel framöver (oklart för mig när eller var). Dock underströks det att samliga i Sverigedemokraternas säkerhetspolitiska råd ska stå bakom den här linjen och att partiets Europaparlamentariker och Ekroth ska tas i öra.
En rad frågetecken behöver rätas upp genom konkretiseringar att förverkliga den påstådda linjen. Bevisningen återstår alltså. Jag kan heller inte värdera styrkeförhållandena i SD mer än att mitt övergripande intryck är att Putinisterna pressats tillbaka steg för steg.
Om det Lantvärnet uppger på twitter är korrekt bör för det första en linjemarkering dyka upp inom kort i skrift och med ett tydligt avståndstagande från Nationella Fronten och UKIP:s Rysslandspolitik. Det bör tydliggöra att man inte kommer att följa EFDD:s officiella linje i frågor som rör Ryssland.
Därefter behöver partiets parlamentariker visa i praktisk voteringshandling vid kommande omröstningar att man inte stödjer Ryssland direkt eller indirekt. Detta får betraktas som en oväntad och smått sensationell förändring av Sverigedemokraternas agerande i Europapolitiken, om det nu blir verklighet.
Om Sverigedemokraterna sätter Sveriges säkerhetspolitiska intresse främst borde det också synas i en nedtonad anti-EU-retorik på de områden som handlar om kollektiv säkerhet och motståndskraft, exempelvis energiunionen. Att vårda EU:s solidaritetsförklaring bör, om SD ska bli trovärdig, bli en prioritering som går före det mekaniska ”EU är dumt”.
Rent krasst är Sveriges försvarsskafferi tomt och vi är helt beroende av en kollektiv säkerhetsmodell för minst femton år framåt i tiden även om vi idag skulle fatta beslut om att dubbla försvarsanslagen redan nästa år (så lång tid tar det). Den kollektiva säkerhetsmodellen är Nato eller som allra minst att hoppas på att EU:s solidaritetsförklaring inte urholkas genom för stora framgångar för Nationella Fronten och UKIP i nyckelländerna Frankrike och Storbritannien. Att då vara med själv och undergräva sin egen säkerhet får anses som…korkat.
Därutöver, vilket SD inte klarat av hittills, bör partiet ta ett allvarligt samtal med Gustav Kasselstrand och få små-Putinisterna i ungdomsförbundet med omedelbar verkan lämna EAF:s ungdomsorganisation. TILLÄGG: Här var jag varit ouppdaterad och hade missat att SDU tvingats gå ur redan efter två månader. Läs SDU:s hemsida här där man beklagar att man tvingas lämna YEAH. Den punkten är alltså uppfylld.
Och vill Sverigedemokraterna bli Ceasars hustru (höjd över varje misstanke) på allvar och därigenom befria sig från epitetet som 2010-talets VPK borde en extern oförvitlig person, exempelvis Inga-Britt Ahlenius, få fri tillgång för att granska och publicera sina rön om huruvida Sverigedemokraterna har under 2000-talet mottagit finansiering från utlandet, något som man fick under 90-talet från Le Pen, som vi idag vet får sina pengar från Moskva… Detta bör göras innan Vintervalet i mars.
Sverigedemokraterna riskerar att inte ha så mycket tid på sig att vända under galgen i Rysslandsfrågan.
Nyheterna från idag är oroande. Litauen höjer sin beredskap, rekordstor rysk styrkedemonstration och övning med bombplan med kärnvapenkapacitet (faktiskt fler flygplan i luften än vad Nato har stationerat i Baltikum) i Östersjön samt att patriarken Kirill har varit i förbön för att stoppa krig mellan Moskva och Väst och valt att göra det i Kaliningrad som gränsar till Litauen:
– Vi ber, särskilt här, att Gud ska bevara Ryssland från attacker, även i den här regionen (enklaven Kaliningrad (min anm)) och för att förhindra krig mellan Ryssland och Väst, så att ingen skrämmer oss med krig och så att vi alltid har kraften att stå upp för vårt folk.
Jag har tidigare varnat för en kall vinter och tecknen hopar sig för en Rysk Jul. Måhända kan det vara så att SD börjar inse att man har bråttom att byta fot och sparka av sig skon som det står Putin på.
(PO)
Tillägg: Den som vill få en översikt på Rysslands agerande gentemot olika partier kan exempelvis läsa the Guardian.
EUbloggen 