Cañete bjuder på en #Comfie

Energi- och klimatkommissionären Miguel Arias Cañete bjöd Twitter på en bild på sitt nya kabinett. Kommissionären står i mitten och håller i kameran själv (att det verkligen är Cañete som tog bilden har EUbloggen fått bekräftat). Till höger i bilden (för betraktaren) står förre Sverigechefen Pierre Schellekens.

Därmed har även begreppet #Comfie myntats – en EU-kommissionär som tar en selfie och inkluderar sitt kabinett. Nu får vi se om fler kommissionärer levererar #Comfie på twitter.
(PO)

Annonser

Löfven kunde ha undvikit sifferbingon om regeringen lärt av Wallström

Löfven kunde ha sluppit bakslaget i EU-nämnden...

Löfven kunde ha sluppit bakslaget i EU-nämnden… Bild: Skärmdump från Riksdagens hemsida.

Det finns en förhistoria om Stefan Löfvens numera ökända sifferbingo i Riksdagens EU-nämnden 22:a oktober. Förhistorien handlar om att regeringen blev varnad fem dagar tidigare när utrikesminister Margot Wallström hamnade i en liknande korseld från höger och vänster i samma fråga.

Det har väl knappast gått någon förbi att statsministern hade det kämpigt med siffrorna och stödet inför toppmötet. Jag som råkade se det på webbtv (eftersom konsultationen inför Europeiska Rådet är öppen) trodde knappt mina ögon. Och hade det inte varit för tv-sändningen och att hela mötet så småningom lades ut på Riksdagens hemsida och sedan laddades ned och gjordes highlights av någon så skulle väl få ha trott på vad som hände.

I efterdyningarna har regeringen försökt krishantera genom att i första vågen spinna på att Alliansen gjorde upp med SD, i andra vågen att Alliansen saboterar för statsministern och i tredje hand försöka måla upp att Löfven gjorde smarta taktiska drag och genom att vara medvetet vag lyckades hålla Miljöpartiet på plats.

Sanningen är nog mycket enklare. Underskattning, bristande samordning, en oförmåga att läsa av en komplicerad spelplan och misstaget att inte vara proaktiv, även om varningstecknen fanns där, är en mer trolig orsak till att det skrevs politisk historia på ett mindre smickrande sätt för statsminister Löfven.

Jag har tidigare hört det glunkas om att Löfvens EU-nämndsmöte hade en förhistoria med ett snarlikt scenario med Margot Wallström redan den 17:e oktober, men eftersom det mötet inte var öppet och TV-sänt så är det först nu som de stenografiska anteckningarna blivit justerade och offentliga (läs anteckningarna om replikskiftena i det stenografiska protokollet här).

Anteckningarna visar:

  • Dubbla budskap fanns redan från början i skriftligt underlag från regeringen och vad Wallström presenterade på mötet vilket irriterade ledamöter från samtliga oppositionspartier i nämnden
  • Sverigedemokraterna flaggade vad de ville, lägsta möjliga ambitioner.
  • Alliansen var redan med Wallström skarp i orden om luddigheten från regeringen.
  • Vänsterpartiet varnade öppet för dubbla budskap och att inte prata om ett andrahands alternativ.
  • Regeringen var tydlig med att man inte skulle stoppa en för dålig deal, veto var aldrig aktuellt för regeringen – oavsett nivå.
  • S & MP hade inte riktigt förmågan att skydda sin minister under sammanträdet.

Sammantaget borde det här ha varit en kraftfull varningssignal för Wallström & Löfven och att en tydligare plan borde ha lagts upp. Kanske är det här som den svaghet som EUbloggen varnat för tidigare visade sig för första gången tydligt, att ha den politiska styrningen på EU-nivå hos Utrikesministern men samordningen hos en statssekreterare under Löfven gör att frågor hamnar mellan stolarna (ja, EUbloggen menar fortsatt att det är ett misstag av regeringen Löfven att inte ha en EU-minister på SB).

I anförande 10 pekar Johan Hultberg (M) på att man fått tre olika ståndpunkter från regeringen inom loppet av en vecka.

– Vi är minst sagt lite frågande inför vem det egentligen är som tecknar firma å regeringens vägnar. För en vecka sedan när finansministern var här uttryckte hon sitt stöd för kommissionens förslag rätt av. Häromdagen distribuerades det en ståndpunkt till EU-nämnden och till miljö- och jordbruksutskottet som var oerhört vag, utan några som helst siffror. Efter det att vi i går haft överläggningar med klimat- och miljöminister Åsa Romson i miljö- och jordbruksutskottet kom det sedermera på eftermiddagen en skriftlig ståndpunkt, och det är den som är med i underlaget för dagens sammanträde. Även det underlaget väcker en hel del frågor.

I anförande 11 säger Jens Holm (V):

– I slutet av ståndpunkten säger regeringen att man ändå är beredd att acceptera kommissionens lägre ambitioner. Då tycker jag att det blir lite oklart vad det är för linje som vi egentligen kommer att driva på toppmötet nästa vecka. För att göra det riktigt tydligt kan vi tänka oss att utrikesministern har fått ett nytt jobb, ska löneförhandla och får ett bud om att få en månadslön på 25 000. Utrikesministern tycker att det är alldeles för lågt och vill ha minst 30 000. Då går man inte in i den löneförhandlingen och säger: Jag vill egentligen ha 30 000, men jag är beredd att acceptera 25 000. Man säger förstås inte ens 30 000 utan kanske 35 000 och hoppas att förhandlingen leder fram till ett bättre förslag än budet. Så till min konkreta fråga. När statsministern kommer till toppmötet nästa vecka, kommer då Stefan Löfven att säga ”Det är minst 50-procentiga utsläppsminskningar som gäller, och det är minst 40 procent förnybar energi som vi vill se i förslaget”, eller kommer Stefan Löfven redan från början att säga ”Egentligen vill Sverige något annat, men vi accepterar detta rakt av”? Jag tycker att det är viktigt att vi får det klargjort.

Kerstin Lundgren (C) i anförande 14:

– Men den handling som vi fick i går från Miljödepartementet har en annan slutkläm, för den landar i att man accepterar kommissionens förslag. Det är naturligt att man då ställer sig frågan vad som är en skärpning. Det verkar snarare vara en försvagning av den tidigare regeringens hållning om 50 procent – 40 plus 10.

När jag nu lyssnade på utrikesministern hörde jag ett mål om 50 procent – 40 plus 10. Har den nuvarande regeringen alltså samma målsättning som den tidigare regeringen? I så fall är det en tredje eller fjärde informationslinje som jag hör.

Désirée Pethrus (KD) i anförande 15:

– Då är frågan här om utrikesministern vill ha 50 procent eller 40 procent som mandat. Det vanliga här i EU-nämnden är att vi beslutar om ett mandat som den minister som åker ned och förhandlar sedan kan prata med EU-nämnden om i telefonkonferens, om man vill komma in på en annan linje, en andrahandsståndpunkt.

Därför blir det lite svårt att förstå när utrikesministern säger att hon ska åka ned och förhandla om 50 procent. I den handling som vi har fått säger man ju att man nöjer sig med 40 procent. Det är det vi måste få klart för oss. Det är mycket olyckligt, eftersom vi förhandlar med andra länder. Dessa länder kan läsa att vi föreslår 50 procent, men sedan får de på regeringens hemsida veta att 40 procent duger. Då tror jag att många länder inom EU undrar: Vad är Sveriges linje? Det är det vi måste klargöra.

Söker utrikesministern ett mandat för 50 procent eller ett mandat för 40 procent att utgå med i förhandlingarna?

Fredrik Malm (FP) i anförande 16:

– Om man läser de första tre styckena är regeringens ståndpunkt, tycks det, att driva 50–40–30. Men om man läser det sista stycket är regeringens ståndpunkt snarare 40–27–30, som någon sorts fallback till kommissionen.

Man kan notera att ett av regeringspartierna, Miljöpartiet, tidigare röstade för 60–45–40 i Europaparlamentet. Man har alltså gått från att ha de högsta ambitionerna för utsläppsreduceringar till att nu ha de lägsta, efter att ha suttit i regeringen i två veckor. 

Jens Holm (V) igen i anförande 17:

– Jag tycker att det vore bra om det blev tydligare inför EU-nämnden nästa vecka att det är de här höga ambitionerna som Sverige kommer att driva. Jag tycker inte att man behöver visa sitt andrahandsalternativ – det är lite dumt i en förhandling.

Désirée Pethurs (KD) kommer också tillbaka och säger i anförande 20:

– Jag har i EU-nämnden aldrig varit med om att vi tagit ställning till två olika mål samtidigt. Därför menar jag att vi i första hand måste få veta vad det är för mandat ministern söker. Om ministern sedan tänker ändra på det under pågående möte är det brukligt att vi har en underhandsöverläggning per telefon med ministern, det vill säga under pågående sittning. Frågan är alltså om det ska ske nu eller om det ska ske med statsministern i nästa vecka; jag är lite osäker på när det slutgiltiga ställningstagandet görs.

Wallström blir under mötet mer och mer frustrerad över ifrågasättandet, men levererar i anförande 22 egentligen nyckeln till hur Sverige kommer att agera – man kommer inte att stoppa en deal och nivån blir där nivån hamnar, oavsett var Sveriges ambitionsnivå ligger:

– Jag trodde att EU-nämnden skulle uppskatta att få en bild av hur förhandlingsläget ser ut och vad som faktiskt står på spel. Vi skulle förstås kunna sätta oss emot så mycket att vi förhindrar att vi får bindande mål och ett beslut som visar vägen när det gäller EU:s ställningstagande i klimatfrågan. Det vore mycket olyckligt, och därför säger vi: Realistiskt sett inser vi vad som kan komma att hända, och då kommer inte vi att bli de som förhindrar att EU antar de mål som nu synes ha en stor majoritet av medlemsländerna bakom sig. Det är det realistiska förhandlingsläget som vi har.

Efter de här skotten mot regeringen är det svårt att riktigt förstå hur kunde Stefan Löfven komma så oförberedd till EU-nämnden och köra fast så ordentligt som han gjorde.

Läs inläggen om turerna i EU-nämnden:

Löfven körde fast i EU-nämnden

Omstridd uppgörelse på klimattoppmötet

EU-nämnden nyckeln i Perssons regerande

Sifferraden regeringen inte får till

Skriver i GD & DT om EU-nämnden

Bilaga: Stenografiska protokollet till EU-nämnden

(PO)

Bilaga: Stenografiska protokollet till EU-nämnden

Här är hela EU-nämndens stenografiska anteckningar från sammanträdet med Wallström kring klimatmålen och som blivit justerade och utlagda på nämndens sida.

Detta inlägg är en fördjupningsbilaga till ”Löfven kunde ha undvikit sifferbingon om regeringen lärt av Wallström”.

EU-nämndens stenografiska uppteckningar 2014/15:4

Fredagen den 17 oktober 2014

§ 1  Allmänna frågor

Utrikesminister Margot Wallström

Återrapport från möte i Europeiska unionens råd för allmänna frågor den 29 september 2014

Information och samråd inför möte i Europeiska unionens råd för allmänna frågor den 21 oktober 2014

Anf.  7  ORDFÖRANDEN:

Då går vi vidare till punkt 6, Förberedelser inför Europeiska rådets möte den 23–24 oktober 2014, Europeiska rådets slutsatser.

Anf.  8  Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):

Det som händer på många möten är att det blir en sorts sista tillfälle för den avgående kommissionen att göra sammanfattningar, slutsatser och en tillbakablick. Det kommer vi nog att märka på många möten i EU-sammanhang framöver. Det här mötet blir det sista ordinarie under Van Rompuys ledning.

Huvudfrågan är klimat- och energiramverket för 2030, och sedan kommer frågan om den ekonomiska utvecklingen och utrikespolitiska frågor, beroende på vad som händer. Jag har redan märkt att utrikesministrarna, och förstås statsministrarna, befinner sig i stormens öga just nu.

I fråga om klimat- och energiramverket handlar det om att fastställa målen för minskning av utsläpp av växthusgaser, målen för användning av förnybar energi och energieffektivisering. I nästa steg är frågan hur de här minskningarna ska fördelas och finansieras, det vill säga den börda eller det ansvar som medlemsländerna ska ta.

Förhandlingarna har pågått sedan i våras, och det finns en väldigt tydlig skiljelinje mellan de medlemsländer som vill vara mer ambitiösa och de som tycker att man kanske ska hålla tillbaka något. Kopplat till det finns det en diskussion och slutsatser om hur EU:s försörjningstrygghet kan stärkas. Den här frågan drivs av flera medlemsländer och blir nog en viktig del i uppgörelsen om ramverket. Man måste ha stor förståelse, säger vi från regeringens sida, för den utsatta situation som många medlemsländer befinner sig i.

Vi i regeringen anser att ambitionerna i kommissionens förslag är för låga och måste skärpas. Regeringen vill se en utveckling där vi inför klimattoppmötet i Paris nästa år ska göra utfästelser i linje med ansvar och förmåga och med ett mål om 50 procents utsläppsreduktioner till 2030 jämfört med 1990. Därför agerar vi för att skapa en process som möjliggör ökade ambitioner efter Europeiska rådet i oktober. Vi hade förstås välkomnat ett högre mål om förnybar energi, kring 40 procent.

Vad gäller energieffektivisering är det viktigaste att det blir ett bindande mål, med en ambition om minst 30 procents energieffektivisering. Vi tycker att bördefördelningen ska ske på ett rättvist och mer kostnadseffektivt sätt där alla bidrar till utsläppsreduktionerna.

Det viktigaste är att få till stånd en överenskommelse med tre tydliga målsättningar för klimat, förnybar energi och energieffektivisering för att vi ska kunna agera konstruktivt inför Paristoppmötet. Regeringen anser därför, trots den för låga ambitionen i förslagen, att vi ska medverka till en uppgörelse. Det viktiga är att man tar ett steg. Vi kommer att driva på för att det ska vara så ambitiöst som möjligt, men vi behöver tydligt uttalade målsättningar.

Regeringen är kritisk till att det skapas nya fonder för finansiering av utsläppsminskningarna. Där kan jag svara på frågor om ni har några. Beträffande de finansieringslösningar som är kopplade till ramverket måste man se till att driva finansieringen bort från fossil energi mot energieffektivisering och förnybar energi.

Den ekonomiska utvecklingen i EU kommer också att behandlas vid Europeiska rådets möte, men någon diskussion förväntar vi oss inte därför att det inte finns några slutsatser förberedda i nuläget.

Vad gäller utrikes frågor brukar det tydligen bli klart mycket senare vilka frågor som kommer upp, men ebolakrisen kommer självklart att tas upp. Europeiska rådet ska bekräfta rådets beslut i september om en makroregional strategi för adriatisk-joniska regionen – jag kan bara hoppas att ni inte ställer frågor om några detaljer i den – och förhoppningsvis fatta beslut om den nya kommissionen.

Det här är de viktigaste frågorna.

Anf.  9  JOHNNY SKALIN (SD):

Herr ordförande! Det här är inga nya frågor, speciellt inte klimatpolitiken. Vi har tagit del av debatten både på Europanivå och på svensk nivå och lyssnat med intresse på den förra regeringen och dess återrapporteringar kring klimatpolitiken och hur man kommer till rätta med problemen, men framför allt hur man ska samråda med andra länder för att komma till några slutsatser.

Vi står bakom att vi måste ha klimatmål; vi måste pressa tillbaka växthusgaserna i Europa och i hela världen. Men faktum är att Europa numera står för en ganska liten del av utsläppen. Utsläppen ökar med ett helt Europa på fyra fem år. Vi menar att man kanske ska satsa mer pengar på forskning och utveckling för att kunna komma till rätta med problemen.

Det finns ett förslag till en svensk ståndpunkt under denna informationspunkt. Normalt sett brukar man inte anmäla avvikande mening gällande en informationspunkt. Men eftersom regeringen ändå framför en ståndpunkt vill jag – även om jag vet att de här frågorna kommer att återkomma – anmäla avvikande mening med anledning av det som vi anförde i miljö- och jordbruksutskottet den 16 oktober.

Anf.  10  JOHAN HULTBERG (M):

Herr ordförande! Även jag vill prata lite om EU:s klimat- och energipaket. Vi från Alliansens sida delar regeringens uppfattning att det är oerhört centralt att det tecknas en överenskommelse på Europeiska rådet. Det är fundamentalt viktigt för att Sverige och EU ska kunna spela en viktig roll inför klimatförhandlingarna nu närmast i Lima och inför det avgörande klimattoppmötet i Paris nästa år.

Mot den bakgrunden är vi oerhört bekymrade över hur regeringen hanterat den här frågan och över det faktum att vi inom loppet av en vecka i praktiken har fått ta del av tre olika ståndpunkter från regeringen. Vi är minst sagt lite frågande inför vem det egentligen är som tecknar firma å regeringens vägnar.

För en vecka sedan när finansministern var här uttryckte hon sitt stöd för kommissionens förslag rätt av. Häromdagen distribuerades det en ståndpunkt till EU-nämnden och till miljö- och jordbruksutskottet som var oerhört vag, utan några som helst siffror. Efter det att vi i går haft överläggningar med klimat- och miljöminister Åsa Romson i miljö- och jordbruksutskottet kom det sedermera på eftermiddagen en skriftlig ståndpunkt, och det är den som är med i underlaget för dagens sammanträde. Även det underlaget väcker en hel del frågor.

Jag skulle gärna vilja att ministern kommenterar ett antal av de frågor som väckts hos mig. Det handlar till exempel om bördefördelningen. Det är närmast en kontrollfråga, att regeringen inte anser att förnybarhetsmålet och energieffektiviseringsmålet ska bördefördelas på medlemsnivå.

Jag noterar en viss glidning vad gäller principerna för bördefördelningen när det handlar om utsläppsminskningsmålet. När klimat- och miljöminister Åsa Romson var i MJU i går tonade hon ned kostnadseffektiviteten som princip för bördefördelningen. Här upplever jag att utrikesministern snarare betonar kostnadseffektiviteten som princip för bördefördelningen. Det välkomnar jag i så fall. Från Alliansens sida tycker vi att det är oerhört viktigt att det just är kostnadseffektivitet som är vägledande för bördefördelningen när det gäller utsläppsminskningar.

Det som vi från Alliansen är mest bekymrade över är det faktum att regeringen till synes sänker den svenska ambitionen inför förhandlingarna. Alliansen har drivit på för att vi ska försöka landa på ett mål om 50-procentiga minskningar av utsläppen, varav 10 procent ska vara genom flexibla mekanismer, det vill säga att vi kan göra insatser kostnadseffektivt utanför unionen. Här verkar det som att regeringen landar på kommissionens målsättningar.

Om vi kan få några kommentarer om det så återkommer vi med avvikande mening lite senare.

Anf.  11  JENS HOLM (V):

Vi i Vänsterpartiet vill se högre mål för utsläppsminskningar, förnybar energi och energieffektivisering. När jag först läste den svenska ståndpunkten tyckte jag ändå att det var ett steg framåt, för man pratar om utsläppsminskningar med 50 procent och om 40 procent förnybar energi. Det är höjningar jämfört med kommissionens förslag.

I slutet av ståndpunkten säger regeringen att man ändå är beredd att acceptera kommissionens lägre ambitioner. Då tycker jag att det blir lite oklart vad det är för linje som vi egentligen kommer att driva på toppmötet nästa vecka.

För att göra det riktigt tydligt kan vi tänka oss att utrikesministern har fått ett nytt jobb, ska löneförhandla och får ett bud om att få en månadslön på 25 000. Utrikesministern tycker att det är alldeles för lågt och vill ha minst 30 000. Då går man inte in i den löneförhandlingen och säger: Jag vill egentligen ha 30 000, men jag är beredd att acceptera 25 000. Man säger förstås inte ens 30 000 utan kanske 35 000 och hoppas att förhandlingen leder fram till ett bättre förslag än budet.

Så till min konkreta fråga. När statsministern kommer till toppmötet nästa vecka, kommer då Stefan Löfven att säga ”Det är minst 50-procentiga utsläppsminskningar som gäller, och det är minst 40 procent förnybar energi som vi vill se i förslaget”, eller kommer Stefan Löfven redan från början att säga ”Egentligen vill Sverige något annat, men vi accepterar detta rakt av”? Jag tycker att det är viktigt att vi får det klargjort.

Oavsett hur det är vill vi i Vänsterpartiet ha högre målsättningar, men jag tror att jag återkommer till det, för jag vill först veta vilken förhandlingsstrategi som gäller från regeringens sida.

Anf.  12  ORDFÖRANDEN:

Det som finansminister Andersson sade här förra fredagen återges i de stenografiska uppteckningarna, om man vill ha en mer utförlig redogörelse.

Anf.  13  Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):

Tack, ärade ledamöter, för frågorna!

Självklart går vi in i en förhandling med vårt bud, med det som vi anser borde vara EU:s roll fortsatt: att driva på och att vara så ambitiösa att vi ställer oss i spetsen, så som vi alltid har gjort.

Jag kan säga att jag själv i hög grad har varit ansvarig för de här förhandlingarna från EU:s sida och vet hur vi påverkar resten av världen – inte som ett land som har små utsläpp och därför inte spelar någon roll utan som de som är beredda att ställa sig där och argumentera tydligt för att vi behöver göra något hemmavid men också internationellt.

Vårt bud är 50 procent – 40 procent plus 10 procent i internationella krediter. Det kommer vi att så att säga köra i botten. Men vi inser att det är svårt. Vi vet hur det ligger till i medlemsländerna, hur de argumenterar just nu. Det kommer att bli svårt att få igenom det. Men om vi märker att vi inte kan få majoritet för vårt förslag vill vi inte förhindra att det kommer till ett beslut – det är vad det handlar om. Här säger vi att den politiska markeringen är viktig. Vi inser vartåt det är på väg politiskt.

Alla mål är politiska. Det är inget annat. Vi kan säga att vi har stöd från IPCC och forskningen när det gäller händelseutvecklingen, sannolikheten för att vi kommer att få en mycket allvarlig utveckling när det gäller klimatfrågan. Men de här målen är i högsta grad politiska.

Därför måste man tänka så här: Om vi i EU sätter upp ett mål om att vi år 2050 ska ha utsläppsreduktioner som är upp till 90 procent, hur ska vi nå dit om vi inte år 2030 kan nå upp till 50 procent – 40 procent egna utsläpp och sedan 10 procent på internationella krediter? Hur ser vi att utvecklingen ska te sig framöver?

Vår utgångspunkt är att vi måste våga vara ambitiösa. Vi tror dessutom att vi klarar av det eftersom vi har tekniken. Vi har kunskaperna och allt det som krävs och dessutom en uppbackning från EU i stort för en politik som är ambitiös. Då kommer vi också att leda resten av världen. Så ser jag på det.

Självklart ska vi forska. Det är en viktig poäng att vi behöver ännu mer forskning. Det måste nu tillses på alla områden. Det vi behöver göra handlar ju om allt från transporter till energiförsörjning. Det är jag helt med på.

Hur är det med kostnadseffektiviteten? Jag tycker att det är en viktig principfråga, och regeringen tycker förstås att det är en viktig fråga att driva. Än så länge har vi inget system för det som finns etablerat som en räknemodell och något som vi kan tillämpa fullt ut i alla de 28 medlemsländerna. Det är bekymret.

Man måste driva frågan så att vi får fler och fler med oss och så att vi kan utveckla en modell som också tittar på kostnadseffektiviteten. Man kan säga att handeln med utsläppsrätter faktiskt är ett sätt att göra det kostnadseffektivt. Det är att använda marknadskrafterna på rätt sätt för klimatets bästa. Det är fortsatt viktigt att försvara.

Energimålen ska fördelas per medlemsland. Återigen handlar det om vilka system och strukturer som vi har och kan använda på bästa sätt i fortsättningen. När det gäller kostnadseffektiviteten har vi ingen annan linje än den förra regeringen. Det här är vår syn på det.

Självklart går vi in i förhandlingarna med full kraft, utifrån vad vi tror är sakligt riktigt att göra.

Anf.  14  KERSTIN LUNDGREN (C):

Tack för föredragningen, utrikesministern!

Detta är en materia som har rört sig en del. När man läste den handling med regeringens ståndpunkt som kom till EU-nämnden tidigare stod det att kommissionens förslag måste skärpas och att man skulle återkomma med preciseringar i den delen.

Men den handling som vi fick i går från Miljödepartementet har en annan slutkläm, för den landar i att man accepterar kommissionens förslag. Det är naturligt att man då ställer sig frågan vad som är en skärpning. Det verkar snarare vara en försvagning av den tidigare regeringens hållning om 50 procent – 40 plus 10.

När jag nu lyssnade på utrikesministern hörde jag ett mål om 50 procent – 40 plus 10. Har den nuvarande regeringen alltså samma målsättning som den tidigare regeringen? I så fall är det en tredje eller fjärde informationslinje som jag hör.

Jag skulle vilja fråga: Hur tänker regeringen kring den process som aviseras för att öka ambitionerna efter det att man har bestämt sig för den lägre nivån? Vad innehåller den?

Jag skulle också vilja fråga om de flexibla mekanismerna, CDM och liknande. De är en viktig del i en högre ambitionsnivå. Det vore intressant att få veta om regeringen har tagit ställning till de flexibla mekanismerna och vill använda sig av dem fortsatt. Det handlar också om KP II och möjligheterna att ratificera KP II fullt ut.

Det är mina frågor för stunden.

Anf.  15  DÉSIRÉE PETHRUS (KD):

Ordförande! Tack så mycket, utrikesministern, för föredragningen!

Med all respekt för utrikesministern och det svåra uppdraget att komma in mitt i en förhandling som pågår inom EU: Det utrikesministern får här i nämnden är det mandat som utrikesministern eller i nästa steg egentligen Stefan Löfven ska förhandla om.

Då är frågan här om utrikesministern vill ha 50 procent eller 40 procent som mandat. Det vanliga här i EU-nämnden är att vi beslutar om ett mandat som den minister som åker ned och förhandlar sedan kan prata med EU-nämnden om i telefonkonferens, om man vill komma in på en annan linje, en andrahandsståndpunkt.

Därför blir det lite svårt att förstå när utrikesministern säger att hon ska åka ned och förhandla om 50 procent. I den handling som vi har fått säger man ju att man nöjer sig med 40 procent. Det är det vi måste få klart för oss. Det är mycket olyckligt, eftersom vi förhandlar med andra länder. Dessa länder kan läsa att vi föreslår 50 procent, men sedan får de på regeringens hemsida veta att 40 procent duger. Då tror jag att många länder inom EU undrar: Vad är Sveriges linje? Det är det vi måste klargöra.

Söker utrikesministern ett mandat för 50 procent eller ett mandat för 40 procent att utgå med i förhandlingarna?

Anf.  16  FREDRIK MALM (FP):

Herr ordförande! Välkomna hit, utrikesministern med medarbetare!

Mina allianskolleger har sagt en del kloka saker. Den ena frågan är förstås den som rör mandatet, precis som Kristdemokraterna tog upp. En annan fråga är hur vi över huvud taget ska tolka regeringens målsättningar.

Om man läser de första tre styckena är regeringens ståndpunkt, tycks det, att driva 50–40–30. Men om man läser det sista stycket är regeringens ståndpunkt snarare 40–27–30, som någon sorts fallback till kommissionen.

Man kan notera att ett av regeringspartierna, Miljöpartiet, tidigare röstade för 60–45–40 i Europaparlamentet. Man har alltså gått från att ha de högsta ambitionerna för utsläppsreduceringar till att nu ha de lägsta, efter att ha suttit i regeringen i två veckor. Vi noterar det. Det innebär i praktiken att Alliansens avvikande mening har högre ambitioner för utsläppsreduceringar än vad regeringen har.

Vi kommer att köra detta i botten, säger utrikesministern. Ja, om vi går till botten av själva ståndpunkten står det där att man är beredd att acceptera kommissionens förslag.

Min fråga är egentligen densamma som Kristdemokraternas: Vad är det för mandat man söker? Det är det ena. Det andra är att det är mycket riktigt att man kan tolka detta som politiska mål. Men de ska ju sedan uppnås. Vilka konsekvenser får bördefördelningen för exempelvis svensk konkurrenskraft? Jag skulle vilja att utrikesministern resonerade lite kring om man känner sig trygg med den bördefördelning som man riskerar att få.

Anf.  17  JENS HOLM (V):

Jag tackar för den preciseringen. Jag tycker att det vore bra om det blev tydligare inför EU-nämnden nästa vecka att det är de här höga ambitionerna som Sverige kommer att driva. Jag tycker inte att man behöver visa sitt andrahandsalternativ – det är lite dumt i en förhandling.

Det jag nu vill ha en precisering av gäller: 50-procentsmålet är alltså 40 procent på hemmaplan och 10 procent med krediter. Men det är ju den gamla, borgerliga politikens målsättning. Det trodde jag inte var den nya regeringens målsättning – det var inte vad Åsa Romson sade, och det är inte vad som egentligen står på papperet. Där måste det till ett klarläggande.

Anf.  18  Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):

Jag får skylla på min nervositet eller att jag är ny här i dag.

Först och främst: Målet är 50 procent. Vi söker mandat för att förhandla om 50 procent. Jag rörde till det lite när det gäller de 10 procent som avser de internationella krediterna. Det kommer utanför. Det är alltså 50 procent som jag söker mandat att driva från regeringens sida.

Men vi vet att detta är en förhandling, och vi vill inte bli de som förhindrar att det blir en uppgörelse och bindande mål. Där är naturligtvis den röda linjen. Vi inser att detta kommer att bli mycket svårt. Vi känner ju till det politiska läget. Vi vet hur de andra medlemsländerna ställer sig och var vi ligger realistiskt sett. Men vi är redo att förhandla utifrån denna ståndpunkt, som är Sveriges ståndpunkt, och det är det vi söker mandat för.

Vi är förstås också fullt beredda att se till att det planeras för ett genomförande. Vi åtar oss det reformarbete som kommer att krävas för att leva upp till de här målen.

Anf.  19  JOHAN HULTBERG (M):

Herr ordförande! Jag kom till det här mötet med en uppenbarligen naiv förhoppning om att få lite mer klarhet i vad den svenska positionen egentligen går ut på. En fråga som jag blev mycket förvirrad över gällde huruvida det skulle bördefördelas när det gäller energieffektiviseringsmålet.

Jag har hittills uppfattat från regeringen – man var i miljö- och jordbruksutskottet i går – att man inte har för avsikt att driva en linje där energieffektiviseringsmålet eller förnybarhetsmålet skulle bördefördelas. Men i ministerns tidigare inlägg fick jag uppfattningen att det var regeringens mening att driva att det skulle ske en bördefördelning per medlemsstat.

Här måste vi verkligen få ett förtydligande. Som jag sade i mitt första inlägg blir man minst sagt bekymrad över vilken roll Sverige ska kunna spela i de här förhandlingarna.

Det är helt uppenbart att vi får diametralt olika besked beroende på vilken minister vi har överläggningar med – om det är finansministern, miljö- och klimatministern eller utrikesministern. Om Sverige ska kunna behålla den aktiva och pådrivande roll som vi har haft i klimatförhandlingarna är det viktigt att regeringen talar med en tydlig röst och har en ståndpunkt som alla begriper. Det känner jag inte riktigt är fallet i dag.

Som jag tolkar den skriftliga ståndpunkt som regeringen har delgett nämnden säger man i praktiken att man på Europeiska rådet kommer att nöja sig med ett utsläppsminskningsmål på 40 procent. Sedan har man en förhoppning om att man i ett senare skede, efter Europeiska rådet och inför klimatförhandlingarna i Paris, i något sidospår ska kunna se en process som leder fram till ökade ambitioner. Man skriver att man vill ”skapa en process som möjliggör ökade ambitioner efter Europeiska rådet i oktober”.

Därmed framstår den svenska positionen snarast som en önskelista. Man kommer alltså att driva 40 procent i förhandlingarna, och i den bästa av världar önskar man sig sedan någonting mer, det vill säga 50 procents utsläppsminskningar. Men det ska man försöka driva fram efter förhandlingarna i Europeiska rådet. Nu har vi samråd inför Europeiska rådet, och då är det viktigt att få ett tydligt besked från ministern om vad regeringen kommer att driva där.

Anf.  20  DÉSIRÉE PETHRUS (KD):

Först vill jag säga att jag instämmer i Moderaternas inlägg och står bakom den avvikande mening som förmodligen kommer att tvingas fram.

När det gäller andrahandsalternativ är det inte något som Kristdemokraterna förespråkar, men jag uppfattar papperet vi fått så att man har ett förstahandsalternativ och ett andrahandsalternativ. Jag har i EU-nämnden aldrig varit med om att vi tagit ställning till två olika mål samtidigt. Därför menar jag att vi i första hand måste få veta vad det är för mandat ministern söker. Om ministern sedan tänker ändra på det under pågående möte är det brukligt att vi har en underhandsöverläggning per telefon med ministern, det vill säga under pågående sittning. Frågan är alltså om det ska ske nu eller om det ska ske med statsministern i nästa vecka; jag är lite osäker på när det slutgiltiga ställningstagandet görs.

Sedan har vi de ytterligare 10 procent på internationell nivå som vi inom Alliansen är inne på. Varför vill utrikesministern inte att Sverige ska driva den linjen? Det är väl bra om vi går längre och får med oss EU på ytterligare minskade klimatutsläpp på internationell nivå.

Anf.  21  ORDFÖRANDEN:

Jag ger ordet till mig själv eftersom jag blev direkt apostroferad av Fredrik Malm då han refererade till hur Miljöpartiet hade röstat i EU-parlamentet. Det var jag som röstade så, och i egenskap av miljöpartist vill jag förklara mig.

Jag röstade mycket riktigt för de målen, för vi kände att det fanns en rimlig chans att pressa parlamentet i den riktningen, till de målsättningarna. Om vi nu driver 50-40-30 finns det en rimlig chans att rådet pressas dit när det sedan lagstiftas. Parlamentet har alltid varit mer radikalt än rådet i klimatfrågor, och det var alltså rimligt att ha den målsättningen.

Vad gäller rådet känns det nu, med den miljö som finns och med det kraftiga motstånd som finns i många länder mot att skärpa målen, som att 50-40-30 kanske skulle kunna ha en chans att drivas igenom på något sätt. Då är det en realistisk målsättning att man vill nå dit. Beroende på i vilken institution man finns kan det vara lite olika hur höga mål man över huvud taget kan få igenom.

När rådet slutligen ska komma överens med parlamentet och genomföra lagstiftningen hoppas jag givetvis att målsättningen kan bli högre än den som rådet kommer fram till. Det har hänt förr. Därför fanns alltså den skillnaden, vilket jag ville förklara här.

Anf.  22  Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):

För tredje gången: Regeringen söker mandat för att driva budet om 50 procent. Tanken är att vi visar att vi tar ansvar för våra egna utsläpp. Vi vill visa på ambitionsnivån och driva på resten av EU:s medlemsländer. Det är en mycket tydlig signal.

Diskussionen om internationella krediter och hur höga de ska vara kommer förstås längre fram, men det vi nu söker mandat för är de 50 procent som vi menar att vi ska åstadkomma här hemma.

Jag trodde att EU-nämnden skulle uppskatta att få en bild av hur förhandlingsläget ser ut och vad som faktiskt står på spel. Vi skulle förstås kunna sätta oss emot så mycket att vi förhindrar att vi får bindande mål och ett beslut som visar vägen när det gäller EU:s ställningstagande i klimatfrågan. Det vore mycket olyckligt, och därför säger vi: Realistiskt sett inser vi vad som kan komma att hända, och då kommer inte vi att bli de som förhindrar att EU antar de mål som nu synes ha en stor majoritet av medlemsländerna bakom sig. Det är det realistiska förhandlingsläget som vi har.

GAC ska inte fatta beslut, och därför är det för dagen inte fråga om det. När det gäller bördefördelningen är energimålen, som ni vet, bindande EU-mål. Det gäller både energibesparingarna och energieffektiviteten, men det gäller inte per medlemsland. Det är ingen bördefördelning när det gäller det. Det är dessutom rimligt att varje land utifrån sina förutsättningar tittar på vad som kan göras beträffande både energieffektivitet och energifrågorna generellt.

Anf.  23  KERSTIN LUNDGREN (C):

Ordförande! Det här är spännande, för GAC ska ju förbereda Europeiska rådets möte. Avser utrikesministern att driva 50 procent som unikt mål vid utrikesrådet och överlämna till Europeiska rådet att landa i 40 procent? Eller kommer utrikesministern redan på allmänna rådet att vara beredd att acceptera 40-procentsnivån? Är det så vi ska tolka det? Handlar det i så fall om en 40-procentsnivå utan plus 10 procent internationellt? Jag hörde ingenting om just den delen eller ifall regeringen över huvud taget är intresserad av att driva frågan vad gäller CDM och andra flexibla mekanismer. Har regeringen ingen hållning i frågan? Det vore spännande att få höra eftersom det är en viktig del för att i grunden kunna gå vidare med Kyoto II, KP II. Jag skulle gärna vilja veta vad regeringen avser att säga.

Jag skulle också vilja veta hur regeringen tänker sig att en ny process ska dras i gång för att kunna göra någonting nytt inför Parismötet nästa år, alltså efter det att Europeiska rådet i oktober har fastställt EU:s hållning. Vad finns det för planer i byrålådan? Jag frågar eftersom regeringen aviserade det i den skrivelse som EU-nämnden fått.

Anf.  24  FREDRIK MALM (FP):

Herr ordförande! Jag fick inte svar på min tidigare fråga beträffande bördefördelningen och hur ministern ser på det i relation till svensk konkurrenskraft. Det är viktigt eftersom målen ju ska uppfyllas på olika sätt. Det är det ena.

Det andra är att vi från Folkpartiets sida givetvis ansluter oss till den avvikande mening som jag förmodar att Moderaterna kommer att anmäla.

Vi har framför oss en ganska lång mandatperiod, och om det är två partier i en regering är det rimligt att man kommer till EU-nämnden med en ståndpunkt som man förhandlat fram mellan sig. Nu kommer man till EU-nämnden med två ståndpunkter där det ena koalitionspartiet tar de tre första styckena och det andra partiet tar det sista stycket. Sedan söker man någon sorts frikort av EU-nämnden till att kunna göra så. Om det fortsätter på det sättet kommer det rent procedurmässigt att bli problematiskt framöver.

Vi från Alliansens sida har en gemensam avvikande mening som vi i god ordning före valet diskuterade och förhandlade fram. Vi förväntar oss att regeringen framöver kommer med en ståndpunkt, inte att det ena partiet tar ena halvan av ståndpunkten och det andra partiet andra halvan. Vi förväntar oss att regeringen kommer fram med någonting gemensamt.

Detta är bekymmersamt. Det är helt riktigt som utrikesministern säger, att målen är politiska. I just denna ståndpunkt är de i högsta grad politiska.

Anf.  25  JOHAN HULTBERG (M):

Herr ordförande! Jag tackar utrikesministern för förtydligandet att energieffektiviseringsmålet och förnybarhetsmålet, precis som kommissionen föreslagit, inte ska bördefördelas mellan medlemsstaterna. Det är ett besked som Alliansen välkomnar.

Det ministern säger om att man driver en mer realistisk linje är inte sant. En mer realistisk linje hade varit den som alliansregeringen tidigare drivit och som vi nu i opposition pläderar för, det vill säga att använda de flexibla mekanismerna som en hävstång för att höja ambitionerna. Precis som ministern sade i ett tidigare inlägg är det ett sätt att använda marknadsmekanismerna på bästa möjliga sätt, och det leder till en mer kostnadseffektiv politik.

Jag tror att det är fundamentalt viktigt att vi på europeisk nivå försöker hitta en klimatpolitik som är just kostnadseffektiv eftersom det nog är enda sättet att på allvar kunna visa ledarskap i klimatfrågan. Om vi ska få fler länder och fler grupper av länder runt om i världen att ta sitt ansvar är det viktigt att vara föredöme i den meningen att man bedriver en klimatpolitik som är kostnadseffektiv och förenar en stark ekonomisk tillväxt med sjunkande utsläpp. Jag är stolt över att den tidigare regeringen lyckades med det, med en tillväxt på 60 procent och samtidigt sjunkande utsläpp på 23 procent.

Jag tror kanske inte, herr ordförande, att vi kommer så mycket längre i de här diskussionerna. Jag vill därför å Alliansens vägnar anmäla avvikande mening genom att hänvisa till gårdagens överläggning i miljö- och jordbruksutskottet med miljö- och klimatminister Romson och till den avvikande mening som Alliansens fyra partier där anmälde.

Men eftersom regeringen efter överläggningen i går har kompletterat med en ny svensk ståndpunkt vill jag särskilt anmäla att Alliansen anser att utsläppsminskningsmålet måste vara överordnat eventuella ytterligare mål, att utsläppsminskningsmålet ska bördefördelas mellan medlemsstaterna på ett kostnadseffektivt sätt och, vilket kanske är det allra viktigaste, att den svenska regeringen fortsatt ska driva på för en ambitiösare linje, det vill säga 40 plus 10.

Det är viktigt att Sverige driver på användandet av internationella krediter som ett verktyg för att höja utsläppsminskningsambitionerna. Vi i Alliansen vill således att Sverige ställer sig bakom kommissionens förslag om 40 procents utsläppsminskningar inom EU, men vi kan tänka oss ytterligare 10 procents utsläppsminskningar i form av internationella krediter.

Avslutningsvis tycker vi att det är viktigt att ett eventuellt mål om energieffektivisering kopplas till ekonomisk utveckling.

Anf.  26  MARIE GRANLUND (S):

Jag var av förklarliga skäl inte med på miljö- och jordbruksutskottet. Däremot var jag med på förra EU-nämndssammanträdet när statsrådet Magdalena Andersson var här. Mig veterligen, och enligt det som står i de stenografiska uppteckningarna, sade hon ”minst 40 procent” eftersom frågan var på förhandlingsstadiet. Därför måste jag säga att det inte spretar så mycket som oppositionen försöker göra gällande.

Målet har nu preciserats till 50 procent, och det tycker vi är mycket bra. Vi tycker att den tidigare regeringen hade alldeles för låga ambitioner vad gällde klimatet. Nu kommer vi in mitt i slutförhandlingarna och avser att driva väldigt tuffa krav, men tåget har delvis redan gått. Därför måste vi kunna säga att vi, om vi inte lyckas med det här, inte kommer att vara de som hindrar att det trots allt blir en uppgörelse. Det är så jag ser det.

Anf.  27  Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):

Det var en bra sammanfattning. Vi kommer att driva 50 procent på Europeiska rådets möte, och vi gör det för att vi är en ny regering. Vi kommer in, precis som sades, när förhandlingarna redan pågår. Vi driver det målet som en mycket tydlig politisk signal och visar därmed vår ambition beträffande var vi vill lägga nivån. Vi kommer att driva det hårt. Vi kommer att göra klart för alla att det är vår syn på vad som är nödvändigt om vi ska nå även EU:s långsiktiga mål.

Det är ingen slutförhandling på allmänna rådets möte, och statsministern återkommer förstås inför Europeiska rådets möte så småningom.

De internationella krediterna är viktiga, och jag argumenterar i likhet med dig, Johan Hultberg, att vi också måste vara kostnadseffektiva. Det som vi nu lägger fram om 50 procent ligger utanför EU-målet.

Vi tänker också återkomma till alla dessa frågor, hur de ska exakt ska läggas upp och definieras inför COP 21 under nästa år. Det är väldigt viktigt att Europeiska rådet lägger grunden nu för de allmänna målen, och det är där vi är. Vi får chans att återkomma till alla detaljer om hur man ska leva upp till dem. Men nu är det fråga om målsättningarna, och det är viktigt att EU kommer framåt och att det blir bindande åtaganden.

Anf.  28  ORDFÖRANDEN:

Jag ska försöka sammanfatta hur jag har uppfattat de avvikande meningar som är anmälda.

Jag uppfattar att Vänsterpartiet har anmält en avvikande mening enligt vad som skrivits i miljö- och jordbruksutskottet. Jag uppfattar att Alliansens partier ansluter sig till den avvikande mening som Moderaterna har redogjort för. Sedan noterade jag en avvikande mening från Sverigedemokraterna enligt vad som skickats in. Sammanfattningsvis finner jag att det med ordförandens utslagsröst finns stöd för regeringens inriktning.

Vi går vidare till punkt 7, Uppföljning av Europeiska rådets möte i juni 2014, temadebatt om prioriteringar för den strategiska agendan, ett Europa med frihet, säkerhet och rättvisa.

Pierre Schellekens till Canetes kabinett

"Honom ska jag ha!" Canete värvar svenskt till sitt kabinett FOTO © European Union 2014 - EP

”Honom ska jag ha!” Canete värvar svenskt till sitt kabinett FOTO © European Union 2014 – EP

Pierre Schellekens som fram till tidigare i år var EU-kommissionens chef i Stockholm under fem år har fått ännu ett nytt jobb. Via sociala medier berättade Schellekens att han efter en kort tid lämnar uppdraget som kommunikationschef på Jordbruksdirektoratet för att istället bli biträdande chef för kommissionären Miguel Arias Canetes kabinett. Canete har energi- och klimatfrågorna i sin portfölj.

Canete får därmed en politisk allsidig biträdande kabinettschef, som också är väl förtrogen med politiken i de norra delarna av EU. Canete fick ju massiv kritik exempelvis av de svenska regeringens MEP:ar, framför allt från Miljöpartiet som sedan också sade nej till kommissionen som helhet med bl a kritiken mot Canete som argument.

Här kan Pierre Schellekens komma kunna spela rollen av brygga och vara förtroendeskapande när nu utfrågningsstridslarmet lagt sig och den vardagliga politiken ska rulla igång.

Posten som EU-kommissionens chef i Stockholm har den senaste tiden visat sig vara en karriärkatapult mot nya spännande uppdrag. Förutom Schellekens två nya jobb så hann inte posten vara tf-besatt särskilt länge innan Pernilla Baralt rekryterades som statssekreterare.

Läs mer om utfrågningen av Canete och kritiken mot densamme.

Skriver om EU-nämnden i Gefle Dagblad & DT

Jag medverkar i Gefle Dagblad & Dalarnas Tidning och skriver om förra veckans tumultartade EU-nämnd. Perspektivet är sammanfattande och introducerande till de som inte fördjupat sig tidigare i turerna. Läs hela texten här i GD & här i Dalarnas Tidning.

Mer läsning relaterad till Löfven i EU-nämnden:

Inlägget om när det hände i nämnden  (med 40 000 sidvisningar!)

Vad som hände på toppmötet

Fördjupning om nämndens betydelse för Persson

Och sen har Romson haft svårt med sifferraden också…

Sifferraden regeringen inte får till

Nu har det gått troll för regeringen Löfven när det gäller EU:s klimatambitioner. Efter Löfvens siffersnurr i EU-nämnden verkar nu miljöministern Åsa Romson (MP) inte  riktigt ha koll på vad Stefan Löfven och de andra stats- & regeringscheferna egentligen beslutade om i Bryssel.

IMG_3458.PNG

EUbloggen vet inte om det är Romson själv som twittrar eller om det är någon i hennes stab (kontot är heller inte verifierat som äkta av twitter, så läs in den reservationen). Olyckligt är det dock för regeringen att fortsätta fastna i ett sifferbingo.

Kanske dags att låta ett påbud gå ut att ingen i regeringen ska säga några klimatsiffror under en vecka utan att ha passerat en sifferexamen. Tills vidare bjuder EUbloggen på lite studiematerial för sifferpluggande som tillhandahålls utan kostnad:

50-40-30 Regeringens ursprungliga mål med EU:s klimatpolitik. Det förslag som Löfven till sist begärde mandat för i EU-nämnden, även om han visste att den positionen var långt från möjlig på toppmötet.

40 (+10) – 27-30 Alliansens förslag som är en förstärkning av EU-kommissionens förslag med 10 procent utanför EU, som blev mandatet för Löfven vid Toppmötet efter att Sverigedemokraterna röstat för det.

40-27-30 EU-kommissionens förslag. Det mandat som Löfven höll på att begära av EU-nämnden och som då hade fått stöd av Sverigedemokraterna.

40-27-27 Det toppmötet beslutade om i slutändan. Regeringen & Sverigedemokraterna ställde sig bakom, Vänsterpartiet röstade emot och Alliansen lade ned sina röster på EU-nämnden.

Mer läsning om EU-nämnden och siffrorna som stökar:

Kaos på EU-nämnden när Löfven fick toppmötesbakläxa

Omstridd klimatuppgörelse

EU-nämnden central för regeringen Perssons regerande

(PO)

Omstridd klimatuppgörelse

Herman tog med sig barnbarnen till familjefotograferingen. Ledde till "Luktsaltsuppgörelsen" Foto (C) "The Council of the European Union"

Herman tog med sig barnbarnen till familjefotograferingen. Ledde till ”Luktsaltsuppgörelsen” Foto (C) ”The Council of the European Union”

Tillägg fredag kl 08:30:

Det blev till slut ett beslut i enlighet med det som cirkulerade tidigare under torsdagen enligt formeln 40-27-27 +15 (utsläppen i atmosfären 40 procent längre 2030 än 1990, andelen förnyelsebart 27 procent och effektivisering på 27 procent – de sistnämnda ej bindande på medlemsstatsnivå samt att 15 procent av elen ska kunna exporteras eller importeras från andra EU-länder) alltså sämre än kommissionens förslag och ännu sämre än det mandat Löfven gick in i toppmötet med (Alliansen + SD).

När Löfven ringde hem till Stockholm för att få ett mandat att gå med på uppgörelsen så sade Vänsterpartiet helt nej. KD, C, FP & M i Alliansen lade ned sina röster (för att inte vara med om uppgörelsen, men man var inte heller beredd att ta ansvar för att Sverige skulle stjälpa tillställning i Bryssel genom ett Nej och skrev istället en avvikande mening). Regeringen Löfvens vädjan om stöd från Riksdagens EU-nämnd fick ett ja av Sverigedemokraterna (som både politiskt taktiskt och polititiskt innehållsmässigt kan anses ha gått segrande ur den här historien) som var nöjda med att det blev en lägre nivå än som var aktuell i EU-nämnden.

I inlägget nedan spekuleras en hel del kring uppgifterna om ett veto. Vad som har kommit fram hittills efter mötet är en klausul om att revidera målen efter klimatmötet i Paris nästa år där man hoppas att det blir ett globalt avtal. Om det blir urvattnat ska EU kunna urvattna sina egna mål, i klartext är det en eftergift till Polen som inte vill att EU ska agera ensamma i världen. Från parlamentets sida (upprinnelsen till spekulationerna nedan) så menar kritiker att detta underminerar medlagstiftningsprocessen. Hur det blir med den saken och i vilken omfattning lär väl klarna med tiden. Polen fick också kompensation i form av utsläppsrätter. Nattens segrare är alltså den polska kolbiten.

Greenpeace har kallat uppgörelsen att EU erbjuder luktsalt i en tid då det behövs chockterapi i världen. Luktsaltserbjudandet i Sverige kommer alltså från Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Inrikespolitiska konsekvenser av detta är att Miljöpartiet nu snabbt får erfara skillnaden mellan att sitta i opposition och driva andra framför sig i miljöfrågor och sitta i regeringsställning och ta ansvar medan andra politiska partier kräver mer och är missnöjda för att det inte blir bra nog.

(PO)

Läs mer: EUobserver, SvD, European Voice, Expressen & DN.

INLÄGGET I ORIGINAL från 23:e oktober

Trodde ni det räckte med kaoset i gårdagens EU-nämnd när det gäller energifrågorna och EU:s toppmöte? Det verkar nu bara bli början.

Enligt uppgifter som nu cirkulerar och som rapporteras av bl a Euractive så ska Toppmötet, om det ens blir en uppgörelse, göra att hela ramverket på så sätt att alla beslut om lagstiftning utifrån ramverket måste tas i enighet av rådet. Det innebär att ett enskilt medlemsland kan lägga veto. I klartext – Polen bestämmer. Det innebär att makten för EU:s energiunionen i praktiken lämnar Bryssel och flyttar till Warszawa och vill man förändra så är det i Polen man måste påverka. Under torsdagen är många i Europaparlamentet på en krigsstigen mot vad som riskerar att hända i natt, där även talmannen Martin Schulz har vädjat öppet till Toppmötet att inte fortsätta på den vägen:

Det normala lagstiftningsförfarandet är kvalificerad majoritet (QMV) vilket gör att beslut kan fattas om tillräckligt många medlemsländer med tillräckligt stor befolkning är för. Det är också ett förfarande där Europaparlamentet är medlagstiftande.

Om alla framtida skarpa lagstiftningsbeslut ska tas i rådet i enighet så innebär det i praktiken att makt flyttas från parlamentet till rådet när det är minsta gemensamma nämnare av medlemsländerna som styr, och den som styr den som är minst ambitiös vilket är som sagt var Polen.

Det här förslaget informerade inte statsminister Stefan Löfven EU-nämnden om, och då uppstår frågan, informerade regeringen inte för att man inte förstod konsekvensen eller berodde det på andra skäl, som att förslaget inte cirkulerade bland ambassadörerna utan kom först idag? Det borde ha varit en viktigare politisk fråga att diskutera än att diskutera siffror som redan är borta från toppmötet inte förminglet eftersom förhandlingsspelet ligger på en helt annan nivå (vilket Löfven faktiskt sade i EU-nämnden).

På twitter kommenterar EU-nämndens Maria Weimer (FP) vetoförslaget på en fråga EUbloggen:

– Det är jättetråkigt om det redan innan Europeiska Rådet startar finns ett veto med i leken. Det var inte del i EU-nämdens samråd igår. Förstår inte hur Coreper-ambassadörerna (medlemsländernas ambassadörer i Bryssel som förbereder toppmötet – min anm) kunnat gå med på vetot. Svårt att se att det ingick i svensk instruktion.

De senaste förslagen som cirkulerade i Bryssel verkar också ligga lägre än det mandat statsministern har att driva från EU-nämnden (det som Alliansen & SD slog fast). Energieffektiviteten på 30% ser ut att bli icke bindande och landa på 27%. Dessutom ska målet även förnyelsemålet på 27 procent bara vara bindande på EU-nivå. Det innebär att enskilda medlemsländer inte får några bindande åtaganden.

EU-nämnden är redan inkallad för möte i natt, och det är en tydlig indikation på att det blir en kaotisk natt. Inte bara för att Grekland representerar Cypern eftersom Cyperns president fick checka in på sjukhuset utan för att Jacob Hederos tidigare här på bloggen har konstaterat, länderna står långt ifrån varandra.

Löfven då, jo han har fått en kantplacering – med Spanien på ena sidan och en lucka på sin andra. Stubb däremot kommer att småprata med frau Europa.

Slutligen, polackerna verkar köra en egen kolbit…

Det blir en lång natt.

(PO)

Tillägg 20:30: Jag är ingen konstitutionell expert men jag har svårt att se riktigt ut hur uppgifterna om veto ska passa in i fördraget. Andra #EUpol-are twitter har samma problem. Inte heller parlamentets talman Martin Schulz såg ju heller att det var fördragsenligt. Vi får se om Vetoförslaget överlever natten eller inte.

Tillägg 21:35: Uppmärksammas att Europaportalen skrivit om vetot, hade missat det. Portalen erfar att det inte är ett regelrätt veto utan att Rådet, om någon vill ändra något i klimatuppgörelsen, så kan det bara ske om alla är överens (vilket innebär att EP sidsteppas och att en normal lagstiftningsprocess inte kan skärpa en skrivning). Läs mer på Europaportalen.

Kaos i Riksdagens EU-nämnd när Löfven fick toppmötesbakläxa

Jag kom in på slutet och såg Riksdagens sändning av EU-nämnden, och det var kaotiskt. För att ni ska förstå nivån på kaoset börjar jag med att citera några andra:

”Kanske det mest förvirrande mötet i nämndens 20-åriga historia” / Anders Selnes Europaportalen.

”Vilken röra…” & ”Hela havet stormar” / Annika Ström Melin, DN:s EU-korrespondent på twitter.

Innan jag skrev inlägget hade jag tänkt se hela för att bättre förstå det jag såg, men tursamt nog för Regeringen så ligger bara en kort bit från statsministerns inledning ute på hemsidan (UPPDATERING: Nu ligger hela ute, ovan finns ett Youtubeklipp med ”Highlights”). Lite bättre är det på SVT Forum, men där är hela den rafflande upplösningen inte med som jag skulle vilja se igen för att riktigt hänga med. SVT bröt häpnadsväckande nog för en intervju med Göran Hägglund, det är som att bryta en avgörande kvalmatch fotboll när det är som mest rafflande och dramatiskt med en kvart kvar att spela. Hade det varit fotboll lovar jag att kvällstidningarna hade haft löpsedlar med krav på att ansvarig för tablå måste avgå.

Därför får upplösningen bli fritt ur minnet med tweets som stöd för minnet.

Skärmavbild 2014-10-22 kl. 21.53.00

Nämnden, skärmdump från Riksdagens hemsida

Bakgrund: Regeringen söker mandat för toppmötet som handlar om klimat och energi. Statsminister Löfven ska på sitt första toppmöte, det är också den nya regeringens första toppmöte och synkroniserandet mellan MP och S verkar ha kärvat i frågan och olika turer varit med andra ministrar, både i miljöutskottet och EU-nämnden. Nu kommer Löfven för första gången till EU-nämnden inför ett toppmöte.

På mötet: Löfven presenterar först formeln 50-40-30 (utsläppen i atmosfären 50 procent längre 2030 än 1990, andelen förnyelsebart 40 procent och effektivisering på 30 procent). Men man vill också ha stöd för Kommissionens förslag på 40-27-30 och begär alltså två mandat, något nämnden inte brukar ge i förväg. Istället brukar nämnden sammankallas parallellt under toppmöten för att ge löpande mandat i förhandlingarna om så behövs. Att båda siffrorna cirkulerar under mötet menar elaka tungor beror på att MP & S inte riktigt kommit överens riktigt själva. Under mötet så glider Löfven mer och mer till att betona 40-27-30.

För att förtydliga, det mandat vi efterfrågar är att kunna landa på 40-27-30, sen därutöver att kunna konsultera EU-nämnden om det inte skulle räcka, sade Stefan Löfven (vid 06:12:35) på en fråga från Maria Weimer (FP), och flaggar här för att han tror i praktiken att det blir lägre än Kommissionens förslag.

Varvid EU-nämndens ordförande Carl Schlyter spontant konstaterar:

– Nu måste jag erkänna att jag blir lite förvirrad. 

Schlyter var inte den enda som blev förvirrad, men han fick jakande svar från statsministern om att det i första hand var 50-40-30 man sökte stöd på men med 40-27-30 som reträttposition. Frågan följdes upp av Désirée Pethrus (KD) och hon fick samma svar från Löfven.

– Vi håller i 40-27-30. Det är vårt. Ja, det är det som vi vill ha mandat för, säger Löfven (6.24.30).

Alliansen har sin linje, som vi kan kalla för Kommissionen+, dvs 40-27-30 men att EU också ska göra 10 procent utsläppsreduktion utanför EU.

Skärmdump från Riksdagens hemsida

Skärmdump från Riksdagens hemsida

Ej ännu tillgängligt: Det här händer på slutet, som inte finns på SVT Forum (som då slutat sända) och inte heller på Riksdagens hemsida vilket gör att det blir ur minnet.

Men i korthet; när Löfven säger 50-40-30 så säger Sverigedemokraternas Johnny Skalin att man stödjer Alliansen. När Löfven säger 40-27-30 så säger SD att man stödjer regeringen.

Sverigedemokraternas linje är helt enkelt att stödja det som är lägst istället för att driva ett eget alternativ och sen lägga ned sina röster. Därmed förvandlas SD vågmästare i mötet. Till sist är allt så uppsnurrat att moderaternas gruppledare Ulrika Karlsson kallar det för sifferbingo och att någon ordning måste det vara.

Då går Löfven in och pratar om förhandlingarna ”där nere i Bryssel” (vilket är värd en egen mässa, EU-politik är inte därnere i Bryssel – det är här i vår verklighet) och säger återigen att han vill ha stöd på 40-27-30. Då påpekar KD:s Désirée Pethrus att Löfven inte kan göra yrkande, och att det inte överenstämmer med yrkandet som socialdemokratiska gruppledaren Granlund har gjort (som yrkat 50-40-30). När Granlund får ordet konstaterar hon att hon inte längre törs säga några siffror över huvud taget.

I det här läget ser Carl Schlyter som EU-nämndens ordförande närmast desperat ut och vet nog inte riktigt hur han ska gå vidare i mötet.

Räddningen: Då kliver Jonas Sjöstedt in i handlingen och begär fem minuters ajournering för att rådgöra med statsministern. En snygg taktisk time out av rutinerad EU-räv (Sjöstedt är ju gammal MEP) som sett hur Löfven snurrat in sig allt mer. I praktiken räddar Sjöstedt regeringen här från att göra bort sig totalt. Vad som sker under den pausen kan vi bara spekulera i. Det skulle kunna ha låtit så här:

– Men Stefan, du håller på att lägga dig på en nivå som är lägre än alliansens och som då röstas igenom med hjälp SD. Hur skulle det se ut? Du blir mosad av oss efteråt, Greenpeace kommer att tugga fradga, Naturskyddsföreningen blir helt koko och Romson kölhalar dig. Det blir bara käbbel. Du måste förstå att du bara kan ha ett mål som får nämndens stöd och sen får du begära löpande mandat under toppmötesnatten när nivåerna sjunker som en sten när polackerna trillskas och hotar med veto.

Du vet väl själv från en löneförhandling, att du inte kan gå in till arbetsgivaren och säga att du vill ha 150 kr men kan acceptera 100 kr. Får man någonsin 150 kr då? 

Och du Stefan, du kan ju inte heller riskera att få en bottennivå av nämnden. Dels vet då alla var Sveriges smärtgräns går, och sen skulle nämnden riskera att binda dig vid att använda ett veto. Att köra veto på sitt första toppmöte för att du snurrat till det i Riksdagen går inte. Backa nu och kör BARA på 50-40-30, sen spinner vi nederlaget till seger genom att säga att Alliansen underminerar klimatarbetet tillsammans med Sverigedemokraterna.  Romson, SNF & Greenpeace kan alla rasa tillsammans med oss. Det är det bästa vi kan göra nu. 

Efter ajourneringen går allt i en rasande fart. Löfven är tillbaka vid 50-40-30 som alltså inte får stöd, utan får åka till Toppmötet med ”Kommissionen+” (även om det går så fort så att vi som tittar inte riktigt hänger med i svängarna (se tweetsen längst ned). Rödgröna mobiliserar snabbt sedan snabbt för att trumma på Alliansen + SD = underminerar klimatmålen.

Den genanta historien för regeringen är inte nederlaget i sig utan hela hanteringen. EUbloggen har tidigare i oroande ordalag varit bekymrad över regeringen Löfvens EU-kompetens. Det är nu uppenbart att Löfven har två stora handikapp i EU-arbetet, dels att han inte har erfarenhet av EU:s lagstiftande processer och dels att han inte har riksdagserfarenhet.

Det är också tydligt att statssekreterarsamordningen på Statsrådsberedningen inte är varm i kläderna eller inte lyssnas till. Här är jag övertygad om att det är ett misstag att inte ha en minister med EU-ansvar hos statsrådsberedningen och att det idag (det politiska ministeransvaret, även om statssekreteraren ligger på SB) ligger hos utrikesminister Margot Wallström. Vidare är det uppenbart efter dagens möte att Regeringen MÅSTE ta sig tid till att snacka igenom en gameplan på EU-nämndens möten med sina partikamrater. I klartext S-gruppledaren Marie Granlund och nämndens ordförande Carl Schlyter.

Så här oförberedd och ogenomtänkt kan man inte komma till en förhandling om man vill vinna. Det inser vilken metallklubb som helst. Efter att dagens EU-nämnd så är det mest positiva kan jag säga – det kan bara bli bättre (och ring nu Göran Färm och be om hjälp). Ja, jag sågar men jag är inte ensam.

– Det har inte stärkt dem (regeringen (min anm)). Det är inte en god förhandlingsstrategi. Vi förstår att de måste kompromissa och återkoppla till EU-nämnden men att på förhand lägga ett bud som är lägre än det man vill uppnå försvagar ens förhandlingsposition och jag tror inte att det kommer ske igen, säger Jonas Sjöstedt (V) till Expressen.

– Jag är van vid att man i EU-förhandlingar måste kompromissa. Jag har inte normalt gjort så att man i förväg sagt exakt var gränsen går för en överenskommelse, säger Carl Schlyter, (MP) till Expressen.

Läs mer i Expressen, SvD, & TT:s rapportering (bl a i Aftonbladet).

TILLÄGG torsdag kl 10:30: Nu finns (äntligen) hela sammanträdet på Riksdagens hemsida. Vill du titta men inte se hela. Kolla in upplösningen från ca 115 min och framåt. Även DN & KG Bergström i Expressen har nu skrivit om mötet.

TILLÄGG torsdag kl 11:11: Den som vill fördjupa sig i de olika EU-ländernas förhandlingspositioner inför toppmötet kan kolla in grafiken i Jacob Hederos blogginlägg på EUbloggen.

TILLÄGG torsdag 19:15: EU-nämndens mandat redan överspelat.

TILLÄGG söndag 11:00: EU-nämnden central för Göran Persson

Här ett urval av mina & andras tweets som illustrerar förvirringen:

Bratusek fick tummen ned – Canete klarar sig

Canete FOTO © European Union 2014 - EP

Canete klarade sig FOTO © European Union 2014 – EP

Kvällens omröstningar slutade som väntat. Efter en tumultartad dag där Alenka Bratusek först uppgavs dra tillbaka sin kandidatur men sedan slog tillbaka mot ryktena med kraft gav utskotten ENVI/ITRE henne tummen ned.

Hennes egen partigrupp ALDE begärde en andra utfrågning, övriga partigrupper tyckte det var slöseri med tid – dom hade redan bestämt sig.

FOTO (C) European Union - EP 2014

FOTO (C) European Union – EP 2014

I den egentliga omröstningen i utskotten blev det 112 som inte tyckte att hon var lämplig, 13 som röstade för och 3 som avstod. Siffror som Bratusek inte hade behövt utstå om hon hade dragit sig tillbaka. Uppenbarligen har någon eller några rådgivare inte lyckats få henne att inse att loppet var kört och att röstningen bara är en offentlig spik i kistan.

Miguel Arias Canete klarade sig i omröstningen som väntat. Stödet från EPP backades upp, trots viss osäkerhet, av S&D som gjorde att röstsiffrorna blev 77 mot 48. Därmed höll den stora alliansen mellan EPP & S&D, precis som jag skrev om igår. Om S&D hade (trycket har varit stort på att få bort Canete) röstat bort Canete skulle MAD-scenario 1 ha fallit ut och då skulle socialistiske ekonomikommissionären Moscovici rykt senare kväll också. Nu kan vi vänta att Katainen, Hill, Moscovici och Dombrovski vevas igenom.

Tillägg: Katainen 98-52, Hill 42-16, Moscovici 32-15 (men 12 avstod) och Dombrovski 54-37 (11 avstod).

Återstår då att se hur man tumlar om portföljerna eftersom Tibor Navracsics inte får ha rättighetsportföljen. Det troliga är ett trepartsbyte som du kan läsa mer om här. Samtidigt uppger Socialisterna att priset som Juncker fick betala för att få igenom Canete var att Timmermans som förste vice ordförande får ett särskilt ansvar för hållbar utveckling.

– This means the responsibility for coordinating all portfolios that can make a contribution to sustainable development, including climate action and energy. This is more than just a commitment or an aspiration of the Socialist and Democrat’s strategy, säger gruppledaren Pittella i presmeddelandet.

Från Slovenien verkar det bli som EUbloggen erfarit tidigare, inte någon socialdemokrat utan en liberal. Violeta Bulc är namnet som nämns, Bulc är minister utan portfölj men med ansvar för utveckling av sammanhållningspolitiken och strategiska projekt. Hon kommer senast från Vibacom, ett företag hon var med och grundade, och som beskriver sig som ett konsultföretag för hållbar tillväxt. Bulc är inte bekräftad av Slovenien ännu.

(PO)

Reax på twitter:

 

(PO)