Anna Hedh skuggrapportör i kvotering av bolagsstyrelser

FOTO © European Union 2013 - EP

Anna Hedh (S) FOTO © European Union 2013 – EP

Socialdemokraten Anna Hedh har utsetts till en av de parlamentariker som ska arbeta med parlamentets andra behandling av kommissionens omstridda förslag att införa kvotering för det underrepresenterade könet i bolaggstyrelserna 2020 för bolag över 250 anställda. Frågan har drivits hårt av kommissionären Vivane Reding som kallat det för ”första sprickan i glastaket”.

Förslaget fick också stöd i Europaparlamentets första läsning med en stor majoritet.

I Rådet, medlemsländernas behandling, är var det stora motståndet finns. Fler länder har uttryckt tveksamheter kring kvoteringskravet som till exempel Nederländerna, Danmark, Storbritannien, Sverige, Ungern, Tjeckien, Litauen, Malta, Slovenien och Bulgarien har i varierande grad uttalat sig emot bindande krav.

Frågan var uppe i rådet i början av juli senast och då noterades följande slutsats:

”During the Hellenic Presidency, the Council working party discussions have revealed a broad consensus in favour of the proposal’s objective; nevertheless opinions continue to differ sharply regarding the best way of achieving it.

While all delegations are in principle in favour of improving gender balance on company boards, a number of delegations continue to prefer national measures (or non-binding measures at the EU level) whereas others support EU-wide legislation. During the Hellenic Presidency, the working party has mainly concentrated its work on technical aspects. Further work and political reflection will be required before a compromise can be reached. ”

Notera den fina omskrivningen för att det finns motstånd i Rådet; ”Further work and political reflection…”

Parlamentet förbereder sig nu för att få tillbaka bollen, och helst också sätta press på rådet, genom att formera sitt team av parlamentariker som ska lotsa frågan en andra gång, med Rådets ändringsförslag (om nu inte rådet mot förmodan antar parlamentets position). genom utskotten och i plenum. Ansvaret ligger hos två olika utskott, Rättsliga utskottet (JURI) och jämställdhetsutskottet (FEMM).

Anna Hedh har blivit socialdemokratiska partigruppens skuggrapportör i FEMM. Skuggrapportören arbetar med lagförslaget, nära huvudrapportören, på uppdrag av partigruppen. Rapportörer  är Evelyn REGNER (JURI, S&D, Österrike) och Mariya GABRIEL (FEMM, EPP, Bulgarien).

 


(PO)

Det är hög tid att nominera Sveriges kommissionär

Foto (C) Europeiska Unionen 2014

Blir Cecilia nominerad när Fredrik är tillbaka från semestern är frågan som EU-nördar som EUbloggen ställer sig… Foto (C) Europeiska Unionen 2014

Vi EU-nördar går i väntans tider – vi väntar på nedkomsten av en svensk kandidat till EU-kommission och den som följt EUbloggen vet att vi gjort det ett tag. Flera länder har redan lämnat besked men regeringen Reinfeldt dröjer.

Finns gör Cecilia Malmström som suttit i EU-kommissionen i fem år med en tung portfölj av inrikesärenden, bland annat migrationsfrågor. Malmström har på en svår post gjort ett stabilt jobb, vad jag har sett har ingen större kritik riktats mot hennes sätt att sköta jobbet. Cecilia Malmström satt också i Europaparlamentet för Folkpartiet, var EU-minister, har doktorerat i Stasvetenskap och har ett gediget politiskt nätverk i Europa med erfarenheter från alla tre maktcentra i EU (kommissionen-rådet-parlamentet). Jag har inte heller sett någon uppgift som gör gällande att Malmström INTE skulle vara redo att axla ansvaret i fem ytterligare år.

Det finns tre skäl som talar för att Malmström skulle kunna få en lika tung eller tyngre portfölj i Juncker-kommissionen.

…Hon är erfaren och beprövad och har suttit fem år som kommissionär. Hon nämns också av vissa som en möjlig kompromisskandidat till utrikeschefsjobbet om liberalerna ska få en av EU:s tunga poster.

…Hon är liberal, i det europeiska spelet är fördelning av poster mellan olika kraftfält en sak att beakta och hittills är det ont om liberaler i den tillträdande Juncker-kommissionen.

…Hon är kvinna, hittills har bara Tjeckien (Vera Jourova, idag  regional utvecklingsminister) nominerat en kvinna– och varningens finger höjs mot att Juncker-kommissionen kan få färre kvinnor än avgående Barroso II, vilket leder till politiska problem (mer om den fäktningen i ett senare inlägg).

Den officiella tidtabellen är att senast under augusti ska medlemsländerna tillkännage sina nomineringar till kommissionen för att i september frågas ut av Europaparlamentet och för att sedan under sessionen 20-23 oktober godkännas i sin helhet av Europaparlamentet för att tillträda sitt uppdrag 1:a november (utrikeschefen börjar en månad senare). Innan de frågas ut av Europaparlamentet ska dessutom Juncker fördelat portföljerna så att kandidaterna kan läsa på inför parlamentsförhöret.

Varför dröjer då Regeringen Reinfeldt med att tillkännage Cecilia Malmström?

Tittar vi på den politiska kartan är den komplex. I Sverige har vi ett val mellan det att Sverige ska nominera kommissionär och kommissionären tillträder. Utfrågningen kommer att ske mitt i spurten av valrörelsen eller direkt efter valet (det görs av det utskott som är politiskt relevant för kommissionärens portfölj).

Det gör att rimligtvis borde Sveriges kandidat vara förankrad med det största oppositionspartiet Socialdemokraterna. Jag har inte sett några invändningar mot Malmström från socialdemokratin.

Regeringen Reinfeldt är en koalitionsregeringen bestående av fyra partier. Officiellt har jag inte sett några invändningar mot Malmström, men hört rykten om att Gunilla Carlsson (M) och Lena Ek (C) skulle kunna vara alternativ. Carlsson & Ek har liksom Malmström både parlaments- och rådserfarenheter vilket gör dem kvalificerade. Resonemanget i det scenariot skulle vara att Folkpartiet har haft posten i fem år och det är dags att något annat parti får det. Många tror ju också att det är den sista maktposten på ett tag som en borglig regering kan tillsätta vilket gör frågan lite extra laddad. Det som talar emot är att peta Malmström knappast gör Folkpartiet glada och öppnar upp för en massa gliringar om alliansens splittring i valrörelsen. Det blir stökigt med andra ord.

En annan förklaring skulle vara att Reinfeldt spelar kortspel med jokrar. På senaste toppmötet misslyckades stats- och regeringscheferna med att utse Rådets ordförande (har inte med kommissionärsposterna att göra men är en spelbricka) och EU:s utrikeschef (som också är vice ordförande i EU-kommissionen och som utses lite annorlunda än de övriga kommissionärerna). Istället sköt man upp det till det hela 30:e augusti för att försöka nå enighet. I europeisk press nämns Carl Bildt som kandidat till utrikeschef, men bästa sättet att bli bortskjuten ur fältet är att flagga sitt intresse för tidigt och för öppet. Det har både Polens Sikorski och Italiens Mogherini fått erfara. Att hålla på Sveriges nominering in i det sista skulle i det här scenariot vara för att Reinfeldt vill kunna spela kortet Carl Bildt under en sen nattmangling när alla andra alternativ är sönderkörda och i ett paket där någon kvinnlig socialist (läs Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt som backas öppet av allt fler) får ta över rådet allt för att få ihop en kompromiss.

Problemet med det scenariot är att jag inte tror att små gamla Östersjöländer kan få två tunga positioner. Dessutom verkar det som om huvudspåret är att det ska bli en kvinnlig socialdemokrat som ska bli utrikeschef (och plötsligt ser man med svenskt perspektiv hur Margot Wallström eller Mona Sahlin plötsligt skulle kunna bli en jokrarnas joker så där på småtimmarna när ögonen går i kors hos Merkel, Hollande och alla de andra) men det kan som sagt var ändras när hela havet stormar, det kan i pusslandet lika gärna bli en socialist som rådets ordförande och öppna dörren för en från EPP som utrikeschef.

Skulle inte Sverige kunna nominera Malmström i förväg men dra tillbaka det om det ändå skulle kunna bli Bildt den 30:e augusti? Jo, visst skulle man kunna tänka sig det, men samtidigt – snacka om dolkstötsdebatt och liv från Folkpartiet, Feministiskt Initiativ (man tar kvinnas plats, vilket gör att även V & MP skulle haka på av jämställdhetsskäl och av anti-Bildtska skäl) och även om Socialdemokraternas ledning var uppgörelsemässigt med på noterna skulle valrörelsens dynamik göra att andra mer perifera partikamrater säkert skulle rasa i kapp. Att det är just Carl Bildt skulle få några debattörer att få lite extra indignerat darr på stämman. Men Reinfeldt vill inte ha fler orosmoment i valrörelsen än de som redan finns, därför tror jag inte på det heller.

EU-nämndens Désirée Pethrus (KD) har på twitter varit inne på kompromisslösning att Sverige ska nominera både Malmström och Bildt.

Juncker har ju öppet sagt att han egentligen vill att länderna ska nominera flera kandidater (män och kvinnor) så att han kan pussla ihop ett bättre lag. Låter logiskt och bra, men ge Juncker och parlamentet mer makt är maktstarkt för de flesta stats- och regeringschefer, därför har ingen gjort det ännu. Det som också talar emot en nominering är att jag inte tror att Carl Bildt vill utsätta sig för nesan att bli dissad av Juncker (som kommer att välja Malmström (om Bildt inte blev utrikeschef) för att rädda jämställdheten av i kommissionen som helhet).

Den sista teoretiska (notera nu ordet teoretiska och att spår av ironi kan förekomma i EUbloggen) förklaringen är att Reinfeldt genuint brottas med den svenska jämställdhetsaspekten. Ingen svensk man har ännu fått krossa glastaket och blivit betrodd sköta Sveriges tyngsta EU-jobb i EU-kommissionen. Att nominera en man efter att i 20 år haft kvinnor på posten (Anita Gradin, Margot Wallström och Cecilia Malmström) borde väl vara självklart i ett av världens mest jämställda länder, för visst ska alla uppdrag och jobb vara öppna för båda könen…inte kan väl Sverige offra sin jämställdhet för att andra europeiska länder ska få vara ojämställda?

Vad blir slutsatsen?

Reinfeldt borde rimligtvis när han är tillbaka från sin semester, solbränd och utvilad, kickstarta valrörelsen med att hålla en presskonferens tillsammans med Cecilia Malmström där han tillkännager att Malmström är Sveriges kandidat till EU-kommissionen, och att Sverige nu lägger all kraft bakom att få Malmström som kompromisskandidaten till EU:s utrikeschefsjobb. På så sätt får Reinfeldt minst inrikespolitiska problem och kan plocka poänger på att Sverige tar för sig. Dessutom blir Juncker glad som får en beprövad, kunnig och erfaren kvinna som är liberal till sin kommissionsmix, och även om hon inte når Utrikesjobbet (som många tror nu tillfaller en socialist, och gärna en annan kvinna) borde det finnas ett schysst tröstpris i Junckers portfölj att dra fram till Malmström.

Så Fredrik, när slutar din semester?

(PO)

Europas dyraste vikarier

Foto (C) Europeiska Unionen 2014 EP

Foto (C) Europeiska Unionen 2014 EP

Det här är Europas dyraste vikarier.

Ferdinando Nelli Feroci (Italien) som vikarierar med industriportföljen när Tajani slutar, Jacek Dominik (Polen) tar hand om budgetfrågorna efter Janusz Lewandowski, Martine Reicherts (Luxemburg) ska sköta rättighetsfrågorna istället för Viviane Reding och Finlands förre statsminister Jyrki Katainen tar över ekonomifrågorna från Olli Rehn. Uppdraget, gör jobbet (läs håll ställningarna) fram till sista oktober när Barrosokommissionen avgår.

Det är SlösO (som finansieras av Skattebetalarnas förening) Martin Borgs som uppmärksammar vad som från början är en dansk artikel att kommissionsersättarna som ska jobba de sista månaderna av Barroso II-kommissionen får generösa förmåner och fallskärmar för fyra månaders jobb. Av dessa fyra är det troligen bara Katainen som ska fortsätta jobbet i Junckerkommissionen, de övriga blir alltså väldigt välavlönade vikarier. Inte nog med lönen 190 000 kr i månaden och 29 000 kr i bostadsbidrag så får de två månadslöner i samband med att de börjar jobbet, och sedan när det tar slut får de en extra månadslön. Alltså sju månadslöner för fyra månaders jobb, därtill kommer att flyttkostnaderna betalas samt lite representationspengar på det. Lägg till också att de upp till TRE års tid får 40 procent av lönen, dvs 76 000 kr som nedtrappning på uppdraget (avgångsvederlag).

Att ersättningarna slår snett och att det handlar om så många på samma gång är att det är kommissionärer som slutar för att istället bli Europaparlamentariker.

Dock är lönepåslagen vid jobbstart och jobbslut och särskilt den treåriga övergångslönen iögonfallande när många Europas länder tvingas skäras i budgeten och när EU:s budget dessutom minskat för första gången. Att ha så trubbiga regler som ger överdrivet generösa villkor vid kort insats skadar också förtroendet för både EU som helhet och EU-kommissionen.

Här borde EU-kommissionen för framtiden trycka på Rådet (som beslutar om utformningen av reglerna för kommissionärerna) att se över ersättningsreglerna med exempelvis minimitid för tjänstgöring för att få ta del av det treåriga avgångsvederlaget eller att ha en trappstegsmodell där ersättningstiden står i proportion till tjänstgöringstiden.

Europa behöver inte mer av politikerförakt, tvärtom. Och för tydlighetens skull, jag anser att det är rimligt att kommissionärerna har marknadsmässiga (och höga) löner eftersom det är ett 7/24-uppdrag med stort ansvar – men konstruktionen av ersättningen behöver ses över så att det inte blir så att den som hoppar in för ett par månaders jobb ska få miljonersättningar.

PO

Utländskt atomavfall i Sverige

EU har beslutat sig för att tackla energi, miljö och klimatfrågorna gemensamt. Därför är det inte konstigt att tänka sig att gemensamt ansvar för kärnkraften kommer att komma. Kärnkraften står för ungefär en tredjedel av EU:s energiförsörjning. EU-kommissionen har sedan sex år ett lagförslag som är blockerat i ministerrådet, men det finns nu förhoppningar om att det kan komma att röra på sig i slutförvarsfrågan.

Sverige och Finland är de länder som kommit längst när det gäller geologiskt slutförvar. I Sverige ska SKB under nästa år besluta sig om Forsmark eller Oskarshamn. Det är inte orimligt att tro att det i en inte alltför avlägsen framtid blir en diskussion om det svenska slutförvaret inte ska ta emot avfall från andra länder. Det vore irrationellt att för de 15 länder (av EU:s 27) som har kärnkraft att lösa problemen på egen hand var och en för sig. Enbart Sverige genererar årligen 230 ton avfall. Både ekonomi och säkerhet torde bli bättre av ett par tre slutförvarslösningar istället för 15. Att ett av dessa en dag hamnar i Sverige är ingen orimlig gissning.

Där är vi ännu inte i debatten eller i processen, men kärnkraftsvännerna har medvind. I Almedalen diskuteras både slutförvar med Sigyn på plats och kärnkraften. I dag gick också Svenskt Näringsliv, LO och fackförbundet Pappers ut i en gemensam debattartikel där man säger att man behöver kärnkraften för företagens och jobbens skull när klimatfrågan utmanar. På EU-nivå hörs också kärnkraftsanhängarna allt mer medan motståndarna både inom och utanför kommissionen, som exempelvis Margot Wallström, hörs mer sällan. Här är exempelvis Europaparlamentariker Christofer Fjellner (m) representativ för den typsike europeiske kärnkraftsanhängarnas syn på det hela, när han argumenterar att den som är orolig för klimatförändringarna men emot kärnkraft inte är trovärdig.

Klimatet har haft effekt i opinionen, enligt en Eurobarometer som kom i början av månaden så är det 44 procent mot 45 procent mellan anhängare och motståndare, dött lopp alltså. För bara tre år sedan var siffrorna 37-55 till kärnkraftsmotståndarnas favör.

Ju mer kärnkraften hamnar i fokus, desto snabbare kommer de gemensamma säkerhetsfrågorna och slutförvaret att hamna på agendan. 39 procent av europeerna uppger att de skulle ändra sig bara man kunde lösa slutförvaret. 93 procent säger att de tycker att man ska lösa slutförvarsfrågan nu – inte sen.

Mycket talar för att det blir en debatt ganska snart i Sverige om vi ska ta emot avfall från andra länder.

Några som rapporterat om frågan är TV4Nyheterna i Uppsala, SR Uppland och EUObserver.