Tunga EU-länder i topp på att missköta sina budgetar

Skärmavbild 2015-02-15 kl. 21.27.59

Bilden ovan är hämtad från en presentation som EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker höll för Stefan Löfven och de andra ledarna på toppmötet i veckan. Bilden visar hur många år som medlemsländerna har haft olagligt stora underskott sedan 1997.

Det är rätt mycket huvudvärk för den ekonomiska och monetära unionen. Fem euroländer och ytterligare två länder utanför eurosamarbetet har sedan 1997 haft för stora budgetunderskott i minst tio år. Här finns tungviktare som Frankrike och Storbritannien, men även Polen, Irland, Portugal, Grekland och Malta.

Det är bara tre länder som aldrig haft för stora underskott, förutom Sverige även Luxemburg och Estland.

Skärmavbild 2015-02-15 kl. 22.05.54

Klicka för att se en större bild.

Dragningen visar också hur Euroområdet har halkat efter USA de senaste åren både när det gäller BNP och arbetslöshet. Det ger en illustration över hur Euroområdet har fastnat i den ekonomiska krisen och inte orkat återhämta sig, och att de senaste åren varit stillastående i ekonomisk utvecklig.

Dragningen var framtagen i samarbete med rådsordföranden Donald Tusk, Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem och centralbankschefen Mario Draghi.

Analysen är den första grundstenen i den diskussion och den analys som ska mynna ut i att de fyra ska lägga fram en framtidsrapport för den ekonomiska och monetära unionen på junitoppmötet.

(PO)

Annonser

”Grekland är under attack av inkompetens”

Citatet ovan har jag nämnt tidigare, jag mötte det själv för fyra år sedan när jag bevakade förödande bränder som skördade åtskilliga liv. Uppfattningen av att Grekland är under attack av inkompetens, och att det orsakar landets problem. Jag har också från höga EU-politiker hört hur man lagt ut texten om Grekland och kallat det för en misslyckad statsbildning.

Beskedet att Greklands politiska ledning nu drar i nödbromsen och lägger landets framtid i händerna på en folkomröstning är för att använda Churchills ord: ”This is not the end, this is not even the beginning of the end, but it is the end of the beginning”.

Den grekiska tragedin är redo för ett nytt kapitel, ett kapitel där mörka konturer kan skönjas. En plågad grekisk befolkning med rekordlågt förtroende för den politiska ledningen, trött på åratal av vanstyre och hur makthavare på olika sätt har skott sig, ska i en folkomröstning säga vad? Nej till krispaket? Ja till konkurs? Eller Ja, vi ställer upp bakom en ledning vars förtroende (det gäller både regeringspartiet PASOK och det konservativa Ny Demokrati som är främsta oppositionsparti) är förbrukat eller Nej, vi vill ha en ny framtid men ingen vet hur vi ska få den? Ja till Euro, nej till Euro?

Viljan från övriga världen att mobilisera stöd till räddningsfonden lär svalna i väntan på en mycket osäker folkomröstning i januari. För Papandreou är det ett chansspel på hög nivå – där priset för förlust kommer att vara avgrundsdjup. Istället för att sitta i förarsätet har nu den grekiska regeringen satt sig i baksätet när bilen rullar mot stupet.

Grekland har som jag ser det följande alternativ:

1) Genomföra besparingarna och sätta sitt hopp till räddningspaketen. Stanna kvar i Euron.

2) Gå i konkurs, lämna Euron, devalvera valutan med omkring 50 procent och därigenom få ökad konkurrenskraft.

Båda alternativen behöver politiskt ledarskap och mobilisering, något som Grekland saknar, för att minska skadeverkningarna – både för de grekiska medborgarna och för övriga världen. Om det inte finns ett ledarskap riskerar händelsernas egen kraft ta över och då riskerar allt glida utom kontroll och med det konsekvenser som är ytterst svåröverblickbara.

Papandreou spelar högt, och historiens dom kommer att bli hård om spelet misslyckas.

(PO)

Läs mer nyheter: Bankaktierna rasar, Papandreou spelar högt, Finansministern till sjukhus, ”Samhällskollaps hotar”, Ilska i Europa, börsen i Athen störtdyker, Sarkozy kallar det för farligt och mer osäkerhet väntar.

Bloggar: Gunnar Hökmark (M) är inne på samma linje kring bristen på politiskt ansvar i Grekland.

Fler olycksbådande röster om euron

Ekonomer har varnat för det, gamle Kohl har muttrat ilsket om det, men nu börjar relativt tunga EU-politiker prata öppet om risken för en eurokollaps. Bara det att locket lyfts från grytan är en signal om det allvarliga läget.

Det är Polens finansminister Jacek Rostowski som varnar för vad som kan hända om inte ledande länder som Tyskland tar sitt ansvar (se även blogginlägget Korparna kraxar om Euron). Till den polska dagstidningen Gazeta Wyborcza, citerad av EUobserver, säger Rostowski: ”Europeiska eliten, inklusive den tyska, måste bestämma sig om man vill att euron ska överleva, även om priset blir högt, eller inte. Om inte, då borde vi förbereda för en kontrollerad avveckling av valutaunionen.”

Framför allt är Rostowski kritisk till tysk ovilja att ställa upp och betala för krisen och menar att valet står mellan solidaritet eller kollaps. Finland får kritik för att ha agerat egoistiskt i försöken att skaffa sig säkerheter till grekiska lån. Rostowski förespråkar också en djupare politisk integration som lösning på det djupare och mer bakomliggande problemet när den akuta fasen är hanterad, men det stora hotet är två olika sorters populism som härjar i den europeiska politiken. I nordliga länder som Tyskland och Finland, framför allt manifesterat av Sannfinländarna (min kommentar) i valrörelsen tidigare i år, handlar det om bristande solidaritet med sydliga länder och en ovilja att ställa upp. I länder som Grekland pekar Rostowski ut en populism som bygger på en ekonomisk ansvarslöshet.

När de här två samverkar förstärker de bara varandra. Polen som inte har infört euron som valutan skulle inte stå skadeslös vid en kollaps. Det skulle bli en katastrofalt säger Rostowski i intervjun.

Rostowski är vad jag har sett den första tyngre finansministern som så tydligt varnat för vad som kan hända och analyserat mekanismerna öppet. Polen är dessutom EU:s ordförandeland just nu, även om den funktionen har minskat i betydelse efter Lissabonfördraget.

Det ska bli intressant att se om någon annan vågar följa efter och om det i sådana fall sätter fart på integrationsprocessen eller om någon större aktör (läs Tyskland) på allvar inleder en diskussion om avveckling. Om debatten tar det senare spåret (vilket inte är osannolikt men nog inte det mest troliga alternativet, jag håller ändå ökad integration som lågoddsaren ) kan en avveckling ske mycket fort eftersom ingen kommer att vilja hänga kvar vid något som fått en dödskyss.

Kanske är det också så att något det spekulerats i faktiskt kan vara sant och som påverkar den tyska hållningen – att euron var något som kohandlades fram och ett pris Tyskland fick betala för återföreningen. Det finns ett läsvärt reportage i Der Spiegel om hur kohandeln i sådana fall skulle ha gått till. Fransmännen, med Mitterand i spetsen, var minst sagt avogt inställda till ett nytt stort tyskt rike i centrala Europa.

Lösningen blev ökad integration, en inre marknad och en principuppgörelse om en valutaunion som kom i bruk först flera år senare. Resten är som det brukar heta – historia.

(PO)