Kalniete tar ställning. Foto (C) European Unionen 2014 – EP
Sandra Kalniete är vice ordförande i EPP (KD & M) i Europaparlamentet och lettisk politiker som bland annat har en bakgrund som EU-kommissionär, utrikesminister och är en högljudd kritiker av Rysslands politik. Med tanke på hennes bakgrund som född i Gulag är det inte konstigt att hon var en av de ledande politikerna vid Lettlands självständighet.
När Ryssland nu väljer att kasta ut Kalniete ur landet och neka henne att delta i begravningen av Boris Nemtsov (läs min ledare om Nemtsovmordet på HelaHälsingland.se) så är det inget slumpmässigt val av politiker. Dels handlar det om psykologi gentemot Baltikum som redan är under rysk informationskrig, dels handlar det om plocka en högprofilerad politiker för ett budskap men samtidigt undvika att reta de stora medlemsländerna i EU i onödan. När EU stoppar ryska politiker från besök så sker det öppet och meddelas i förväg i form av sanktionslistor som blir gällande genom publicering i officiellt tidning. Ryssarna kör mer med ”roulette”-metoden vilket gör att det är svårförutsägbart och mer nervöst för en besökare som kan bli stoppad och utkastad när som helst. Ni kan ju gissa om det är EU eller Ryssland som följer ”rättsstatens principer”…
Kalniete fick alltså resa tillbaka till parlamentet i Bryssel, men först efter att hon fick veta att det var straffbart för henne att vistas i Ryssland. Det ryska beslutet fick talmannen Martin Schulz att gå i taket:
– Det här är dubbelt allvarligt. I en tid när det behövs återhållsamhet och good will för att trappa ned konflikten så fortsätter den ryska administrationen att trycka på alla knappar som går motsatt riktning.
UPPDATERAT:Uppmärksamma läsare berättar att Ryska UD uppger att man tidigare meddelat Vilnius att Kalniete var ”persona non grata” pga sin ”aktivism” och att detta var meddelat till Riga. En talesman för ryska UD kallade Kalnietes besök för en provokation.
Här nedan berättar Kalniete själv i sina tweets om upplevelsen att bli stoppad i Moskva:
In Moscow for #Nemtsov funeral. In Sheremetyevo denied entry, my diplomatic passport not yet returned. Have to stay in the “Snowden Hotel”..
Det har väl inte undgått någon som har ett försvars- och säkerhetspolitiskt intresse i vårt avlånga land att Sverige från och med årsskiftet leder Nordic Battlegroup. 1900 svenskar ingår i styrkan som totalt omfattar ca 2500 personer från Lettland, Litauen, Estland, Finland, Norge och Irland.
Styrkan ska med tio dagars varsel under första halvåret i år kunna börja vara på plats i ett insatsområde. Beslutet måste fattas enhälligt av EU-länderna. Ett sådant beslut har aldrig fattats tidigare. Jag har sedan en tid tillbaka hört snack om att Sverige trycker på rätt hårt att försöka få enighet att skicka styrkan – någonstans, varstans som helst, bara det blir skarpt. Ställena jag hört talas om är Mali (där Sverige i januari kommer att ha 250 man i en FN-insats), östra Kongo och Sydsudan. På twitter har Carl Bildt även spekulerat om Libyen.
Och innan ni undrar om NBG15 inte skulle kunna användas som fredsbevarare i Östra Ukraina så låt mig bara säga att det är en politisk omöjlighet utan Rysslands godkännande och engagemang. Just nu finns det inte på kartan att Ryssland skulle vilja se en EU-styrka i Ukraina nära ryska gränsen.
Och det är fler än jag som märkt av ett svenskt intresse att få använda trupperna skarpt. Enligt Irish Independent så är den svenska lobbyingen kraftfull:
However, Sweden, which will act as the lead country in this battlegroup, is exerting huge pressure at political level for deployment.
”Huge pressure” är en anmärkningsvärd stark formulering vilket säger en del om hur det uppfattas från irländskt håll. Det finns flera samverkande politiska skäl till att Sverige trycker på. Det handlar om att positionera Sverige så att man plockar poäng till omröstningen om en plats i FN:s säkerhetsråd 2017-2018 där Sverige konkurrerar med Nederländerna och Italien om två EU-platser. Det finns en bred uppslutning i svensk politik att sikta på att få en sådan plats.
Från de som vill se ett mer aktivt EU-samarbete i KUSP-frågorna (Utrikes- och säkerhetspolitik) så är det också önskvärt att EU efter sju långa år använder sig av sina militära resurser. Det är en efterlängtad milstolpe som anhängarna hoppas ska svetsa samman unionen mer och bidra till värdefulla erfarenheter att bygga vidare på. ”Om vi nu har stridsgrupper så ska de väl användas för att förbättra säkerheten i världen” är det grundläggande argumentet.
Samtidigt finns det motstånd att skicka iväg styrkan. Margot Wallströms motpol i regeringen uppges vara försvarsminister Peter Hultqvist som inte vill använda sig av styrkan.
Jag kan bara spekulera i varför, om nu ryktena stämmer, och att det i sådana fall handlar om försvarets anstränga ekonomi och att i ett osäkert läge i Östersjöområdet skicka iväg en Nordisk Stridsgrupp till Afrika är att spela bort ett av få spelkort som finns vid en plötsligt upptrappning som också involverat ett av EU:s medlemsländer.
Det var ju Ukrainas önskan om söka samarbete och närmande gentemot EU som utlyste den ryska aggressionen med annekteringen av Krim och invasionen i östra delarna av landet. Krisen med Ryssland kommer att uppta stor del av EU:s utrikesfokus under 2015. EUbloggen förutspådde redan i september en lång och kall vinter.
Utifrån det perspektivet är det inte konstigt att mer försiktiga politiker i Östersjöområdet kommer att vara motsträviga att skicka iväg NBG15. Satt jag som försvarsminister i Estland, Lettland och Litauen så skulle i alla fall jag varit väldigt tveksam. Hur den dragkampen kommer att sluta är ovisst.
Stridsgrupperna har funnits sedan 2007 och besluten om gemensam militär krishanteringskapacitet går tillbaka till 1999 och toppmötet i Helsingfors. Stridsgruppen är utbildad på att under en begränsad tid kunna agera längs hela konfliktskalan, från humanitär hjälp till väpnad strid. Jag har tidigare skrivit om hur ett medlemsland som Sverige skulle få militär hjälp genom EU:s strukturer.
Fakta om styrkan: En kärna av arméförband, förband för logistik, sjukvård och spaning samt ett flygförband med 8 st JAS 39 Gripen, 7 st helikoptrar (för akutsjukvård och trupptransport) och två transportflygplan. Styrkan ska kunna operera i 30 dagar i insatsområdet, och med försörjning vara på plats i upp till 120 dagar.
Tillägg 1: Inlägget har uppdaterats och förtydligats efter påpekande av Reservofficer på twitter, som också följt upp med ett blogginlägg där en eventuell utstationering analyseras ur mer militärt perspektiv. Läs det här.
Tillägg 2: Carl Bildt har nu utvecklat sina tankar kring NBG15 och varnar för att det kan bli den sista. Läs blogginlägget här.
Tillägg 3: Debatten om NBG15 har gått rätt het efter att inlägget postades. Även Johan Wiktorin har bloggat om det och argumenterar för att NBG15 inte ska skickas iväg, och många har diskuterat styrkan på twitter, här ett urval av tweets:
Lettland tar första januari över ordförandeskapet. Det innebär att landet har en nyckelroll i Ministerrådet under sex månader. Det är första gången letterna tar över rodret i EU.
I en intervju säger landets utrikesminister Edgars Rinkēvičs att prioriteringarna kommer att handla om det Östra Partnerskapet, Centralasien, TTIP och så förstås Ukraina.
– Om vi ser att det förbättras i Östra Ukraina, om Ryssland blir en del av lösningen istället för att vara en del av problemet så kan vi mjuka upp eller till och med lyfta en del sanktioner. Om det blir värre så är det oundvikligt att använda det här instrumentet. Mycket beror på politisk dialog. Oturligt nog så ser vi i de senaste dagarnas politiska retorik från det ryska ledarskap inte något som jag skulle se som uppmuntrande, säger Rinkēvičs lettiska public servicebolaget.
Tidigare i år hade jag också möjligheten att vara i Riga och föra en del samtal på plats, något jag sammanfattat i en Youtube-special inför ordförandskapet.
Nu ikväll tillkännagav Edgars Rinkēvičs att han är homosexuell och kommer ut i offentligheten. 41-årige Edgars Rinkēvičs från Jürmala är Lettlands utrikesminister sedan 2011 och han är en aktiv politiker i Lettlands twittersfär. När jag besökte Riga i helgen som gick pratades det om honom som Lettlands motsvarighet till Estlands internationellt kände twittrande president Toomas Hendrik Ilves.
För den som är intresserad av mer om Lettland så har jag i min engelskspråkiga videosammanfattning gjort en ”special edition” om Lettland som egentligen är planerad att postas lite senare här på bloggen när jag skrivit ett eller ett par inlägg om Lettland. I videoklippet tar jag upp snacket inför det Lettiska ordförandeskapet, hur Rysslands aggression i Ukraina påverkar och så VP i kommissionen Valdis Dombrovskis.
Vid lunchtid idag började uppgifter cirkulera om att EFDD-gruppen bryter samman.
Orsaken uppges vara att en lettisk ledamot lämnar gruppen och därmed så är inte EFDD längre en behörig grupp enligt parlamentets regler. Det betyder mindre finansiering, sämre tillgång till talartiden och rapportörskap.
Det betyder för SD:s två MEP:ar att sitta med grupplösa och utan inflytande. Sammanbrottet kommer att innebära en ny process i vem som tar vem till höger om högern och om den leder fram till en lösning kommer en ny grupp att bildas, eller så misslyckas man igen. Extremhögern i Europaparlamentet är inte så bra på samarbete.
Jag sitter upptagen med andra saker under dagen men hoppas kunna uppdatera i kväll/natt med mer, inklusive bekräftelse på vad som skett.
UPPDATERAT 13:00: Uppgifterna är nu bekräftade av Europaparlamentets officiella talesperson. Genom det lettiska avhoppet finns inte längre medlemmar från sju länder och gruppen upplöstes idag. Sverigedemokraterna i detta nu alltså grupplösa.
UPPDATERAT 23:50: Som jag konstaterade tidigare – så har det varit en späckad dag med annat så det är först nu som jag kunnat uppdatera. En formulering i orginalinlägget har retat några SD-vänner på twitter var: ”Extremhögern i Europaparlamentet är inte så bra på samarbete.” Dels syftar jag på den havererade ITS och de partier som är i grupplöshet idag, men även en del av de som ingick i EFDD. För den som vill fördjupa sig i hur mycket höger om högern de olika partierna är bjuder jag på den här fyrfältaren. Därmed lämnar jag etikettsdiskussionen för den här gången, men den som vill kan se twittertråden.
Officiellt från EFDD håll skyller man på att elakingen talmannen Martin Schulz, stygga EPP & Socialdemokraterna utpressat och tvingat bort Iveta Grigule från Lettland ur gruppen för att hon ska kunna bli ordförande för någon av delegationerna till något av Stan-länderna i forna Sovjetunionen. Det ligger i linje med hur EFDD försöker spinna sina motgångar, att etablissemanget motarbetar dom och att det är ful spel. EFDD har rätt i att Europaparlamentet inte är någon söndagsskola direkt. Det är mycket skvaller, positioneringar och politisk hardboll emellanåt (fråga Cecilia Malmström om någon), men i just det här fallet tror jag det handlar om Vladimir.
Jag är egentligen förvånad över att inte SD och övriga i EFDD sett det här scenariot komma. Jag tog upp frågan för ett par veckor sedan när jag träffade Kristina Winberg i Europaparlmentet och det blev väldigt tydligt att den interna kommunikationen och processen i EFDD verkade obefintligt. Frågan jag tog upp var varför SD agerar som Putins bästa vänner i Europaparlamentet genom att rösta emot allt som har med Ukraina att göra. När jag frågade varför det inte var aktuellt för henne och Peter Lundgren att faktiskt göra gemensam sak med partigruppens balter och rösta för Ukraina och gå emot Farages fabläss för Putin precis som dom har gjort visade det sig att Winberg inte ens visste att partigruppskamraterna från Baltikum röstat annorlunda.
Om vi vänder blickarna mot den lettiska inrikespolitiken så är inte vänster-höger den stora skiljelinjen utan Putin är vattendelaren. Grigules parti sitter efter valet i koalitionsförhandlingar och hör alltså på hemmaplan till anti-Putinlinjen. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att tänka ut scenariot att det inte är så poppis att man i Europaparlamentet bidrar med politiskt inflytande och mer pengar till någon som agerar emot ens nationella intressen. All politik är lokal, Sverige och bilden av SD här hemma i Sverige är viktigaste för SD. Det är samma sak för den Grigules lettiska bondeunion. Ska man bilda regering i Riga under allt hårdare tryck från Ryssland kan man inte samtidigt göda sin fiendes vänner på det ställe man hoppas på stöd och uppbackning i en krissituation. Jag tror faktiskt att avhoppet varken är enklare eller svårare än så, och om EFDD hade varit lite mer politiskt smart och sammanhållet hade man sett det här komma och kunnat undvika ett så snabbt sammanbrott.
Tittar vi framåt – vad händer nu. Officiellt från Sverigedemokratiskt håll är beskedet tidigare besked ligger fast. På en tweet från statsvetaren Niklas Bolin i diskussion med en annan twittrare går SD:s riksdagsledamot Martin Kinnunen in och säger – rodret ligger fast.
Det betyder att SD i nuläget inte är beredd att samarbeta med Front National och Le Pen. Priset här hemma i Sverige är för stort fortfarande. Däremot är det ingen hemlighet att det finns i SD folk som gärna ser ett samarbete med FN, Vlaams Belang & de andra, det märks i bloggar och det vet jag också från samtal med Sverigedemokrater men även under åren med andra partier. Så långt tillbaka som 2007 fördes dialog mellan SD och dåvarande ITS om att SD skulle vid ett mandat i valet 2009 kliva in tillsammans med Le Pen. Det räcker också för den som hänger på PLUX för att se vilka som hänger med vilka för att inse att det finns kontakter från SD till partier som idag är grupplösa.
Däremot, för att understryka det återigen, Jimmie Åkesson är en smart partiledare som tvättar partiet och positionerar det för att ta steget upp till 20 procent i nästa riksdagsval. Därför gör han inte misstaget att tillåta SD i Europaparlamentet hoppa i säng med Le Pen & Wilders.
Den idag enda chansen för EFDD att överleva är att ge sig ut på rövarjakt efter en MEP från något land som idag inte är med i gruppen och köpa över den till gruppen. Det lär inte handla om någon av de grupplösa idag. Tittar vi på det är en allsköns soppa av fascister, högerextremister, stalinister och allmänna galningar för att uttrycka sig frankt. Skulle UKIP behöva ta i en sådan i tång förstör det chanserna i nästa brittiska val (precis vad Tory vill).
Farage har redan fått ta alldeles för mycket chans genom att ta in Sverigedemokraterna som man först ratade, men efter att Tory spelat hardball och hackat sönder dåvarande EFD till oigenkännlighet genom att värva över partier hade inte Farage så mycket val. Därför är det mest troliga att Farage och Grillos femstjärnerörelse ger sig ut på jakt efter partier som finns andra partigrupper och som kan vara öppna för en övergång under pågående säsong (för att använda sportliknelsen).
Om den manövern misslyckas så är det troliga scenariot att vinnaren på EFDD:s sönderfall blir den Gröna Gruppen till svenska Miljöpartister stora glädje. Ett antal Femstjärnepartister kommer att vilja gå med i Gröna Gruppen, och för svenska MP är det ett välkommet tillskottet eftersom MP är EU-skeptiker medan partigruppen är federalistiskt. Med italienarna så blir den EU-kritiska falangen i Gröna Gruppen märkbart starkare. Ni förstår kopplingen och flörten mellan De Gröna och Grillos gäng om man ser hur exempelvis MP ställde sig på EFDD:s sida i spelet om presidieplatserna.
För Sverigedemokraterna betyder dagens utveckling, och om inte värvarjakten på att sno över någon till sitt läger lyckas, en prestigeförlust, mindre talartid, färre möjligheter till rapportörskap och mindre pengar. Varje MEP var i partigruppsbidrag för 2015 värd 84 320 Euro, alltså totalt ca 170 000 euro (ca 1,5 MSEK). Hur pengarna sedan fördelats internt i EFDD låter jag vara osagt, men sett på fem år rör det sig alltså om ca 7,5 MSEK.
Tillägg fredag 13:20: Nyheten om Jimmie Åkessons sjukskrivning för utmattning kom överraskande i alla fall för mig. Om det blir en relativt kortvarig frånvaro påverkar inte det analysen ovan. Om Åkessons frånvaro blir väldigt lång eller om han efter sin viloperiod väljer att kliva av politiken så är framtiden mer osäker i hur SD kan tänkas agera i förhållande till Le Pen & Co.
Medmänskligt hoppas jag att Jimmie Åkesson kryar på sig och tillfrisknar.
TILLÄGG lördag 11:10: På twitter får jag höra av flera att jag underskattar förankringen att säga nej till samarbete med Le Pen inom Sverigedemokraterna, och att det inte står eller faller med Åkesson. Det är möjligt att det är så, samtidigt är Sverigedemokraterna duktiga på att skicka dubbla signaler.
Geert Wilders i Holland har ju bundit sig och sitt parti VvP med Le Pens FN, och Sverigedemokraternas MEP Peter Lundgren har valt att rekrytera två assister med bakgrund i just VvP. Och som sagt var, de kontaktytor som har funnits och finns skickar andra signaler. Vad som är starkast får en eventuell framtid utvisa.
KALASJNIKOV, ZJIRINOVSKIJ & GAZPROM: EU kom idag med ännu fler sanktioner mot Ryssland pga landets krig i Ukraina, bland annat mot oljejättar och välkända firmor som Kalasjnikov och den ökände nationalisten Zjirinovski som fram till 2011 ville återföra Finland in under det Ryska Imperiets spira. Bland annat slår EU mot bolagens möjlighet att finansiera sig i EU och listan på personer utökas bland annat med tolv Duma-ledamöter som högljutt stött Rysslands krig i Ukraina.
Avgående rådsordföranden Herman Van Rompuy konstaterar att EU kommer att utvärdera i slutet av månaden om den bräckliga vapenvilan håller i Ukraina eller inte, och det avgör om EU rullar tillbaka sanktioner eller inte.
Det finns flera tecken på att den kollektiva säkerheten inom EU kommer att testas ytterligare av Ryssland denna höst och vinter, som riskerar att bli riktigt kall.
Redan nu har Ryssland strypt gasleveranser till Polen med nästan hälften, något som förnekas av Gazprom. Men det är uppenbart att polskt stöd till Ukraina, bland annat med vidare export av gas, och landets hökaktiga hållning påverkar.
Ryssland väntas också slå tillbaka mot EU där det gör som ondast. Europeiska flygbolag riskerar att stoppas att flyga över Ryssland, vilket innebär kostnader och intäktsbortfall för många redan skakiga flygbolag. Det talas om importstopp av bilar från EU, vilket slår mot bilindustrin. Här är det många europeiska bilföretag som inte mår riktigt bra. Att hålla ögonen på är reaktionen i länder som visat sig vara tveksamma till sanktioner mot Ryssland och som även har en utsatt bilindustri. Särskilt intressant blir det att följa Italien.
Det finns också andra saker som oroar:
1) Kränkningen av EU:s yttre gräns Schengen när den estniska säkerhetspolis Estor Kohver som undersökte gränsöverskridande brott lockades i en fälla kort efter att USA:s president Barack Obama varit på besök. Ryska säkerhetstjänsten FSB använde sig av rökgranater och elektronisk störning och plockade säkerhetspolisen innan dennes back up hann reagera. Estlands förhoppning om att undvika göra storpolitik av det har grusats av att Kohver nu sitter i det ökända Lefortovofängelset där han inte fått träffa estniska diplomater. EU har nu krävt att Ryssland ska släppa Kohver, men risken är uppenbar att han nu är bara en liten bricka i det större söndra och härskaspelet. Det ska tilläggas att Ryssland och Estland träter om på vilken sida av gränsen som Kohver stod. Estland har en stor ryskspråkig minoritet, framför allt i gränstrakterna.
2) Lettland, även det ett land med stor ryskspråkig minoritet, går till val i oktober och det finns ryskspråkiga letter som slåss på separatisternas sida i Ukraina. Lettlands säkerhetspolis har precis gjort ett större tillslag i landet och bland annat funnit vapen. Det finns alltså risk för att det blir oroligheter i samband med valet. Situationen i Estland och Lettland är extra bekymmersam pga den nya ryska doktrinen om att beskydda etniska ryssar över allt, vilket kan användas som en ursäkt.
3) Litauiska medborgare som deserterade från Sovjetunionens väpnade styrkor när landet förklarade sig självständigt bör inte resa till länder som har utlämningsavtal med Ryssland. Ryssland vill nu ställa den första inför rätta. Det påstådda brottet är alltså över 20 år gammalt mot ett land som inte längre finns.
4) Ryssland vinner mediekriget eftersom vi inte har verktygen att dissekera propagandan. Det här blogginlägget från en fd redaktör på Kyiv Post beskriver det som den mest sofistikerade propagandamaskinen som världen har sett:
”…one that attacks, undermines and emasculates a key source of information that you may rely on: the Western media.”
Det sker genom att underminera trovärdigheten i de medier som är verksamma i demokratier (ryska medier är i regimens kontroll numera även om de i formen försöker framställa sig som likvärdiga med oberoende demokratiska medier). De ryska medierna spelar i samma lag som ryska staten och med statens mål för ögonen, vilket inte västmedia gör. Journalister i väst vill inte göra fel, är försiktiga och vill ha saker verifierade av alla parter innan man slår fast en absolut sanning. Även om det är jakt på att nyheten ska komma först, så vill man inte göra ett fel som kommer att jaga en. Eftersom de ryska soldaterna på Krim inte hade ryska uniformer eller bekräftade att de var ryska soldater så avstod de flesta västmedier från att rapportera att det nu dykt upp ryska soldater på Krim även om man visste att det var sant.
”Absurd though it seems, these are the reasons I cannot tell you on the radio tonight some things that I know personally to be true: There never was a rebellion in Ukraine: it was fomented by Russian intelligence operatives – most people in eastern Ukraine never supported the separatists. The reason the Ukrainian army has suffered reverses in the last two weeks is because Russia sent in massive quantities of men and materiel to stop the ”rebels” from losing. MH17 was almost certainly shot down by a BUK anti-aircraft missile, operated by Russians. And the ”ceasefire” is almost certainly a ruse to wrong foot the West and the Ukrainian government into lowering its guard ahead of further Russian intervention in Ukraine, and then further afield.
I can’t tell you all that because the Kremlin propagandists will assault my every claim with obfuscation, confusion and denial, and their account will be broadcast in the Western media, who ”seek the other side of the story,” and give it equal airtime, as if this other side of the story is not the outright lies and propaganda that it actually is.”
Till det kommer att Kreml är skicklig på att utnyttja den grundläggande sunda antiauktoritära skepticismen som finns i fungerande demokratier, den som gör att man ifrågarsätter det som sägs och rapporteras. Alex Voronov skriver i Eskilstuna-Kuriren om Putins nättroll.
Det man kan lägga till sedan Voronov skrivit det är att tecknen hopar sig att de ryska nättrollen flyttat in på svenska på twitter. Anonyma twitterkonton som sår tvivel och förvirring, och som serverar sanningar anpassade efter mottagaren.
Gentemot ”Hökar” hån och indirekta hot i syfte att få dom att tystna eller sänka sin profil och gentemot duvor en servil vänskap och matande med länkar och information från den ryska propagandan för att bygga på relativistiska resonemang om den ena sidan och den andra sidan och i förlängningen att skapa förståelse för Rysslands agerande. Det sker, här och just nu.
TILLÄGG: Efter att blogginlägget skrevs har Finlands försvarsminister Carl Haglund gått ut och pratat offentligt om Rysslands ”trollfarmar” och propagandan i sociala medier. Läs mer här.
Ryssland har sedan länge kunskapen om hur man klär lögn till sanning. Den ryske trubaduren Vysotskij (1938-1980) fångar det Kreml nu gör på ett väldigt elegant sätt.
För EU innebär Rysslands fortsatta agerande en utmaning att klara av söndra och härskaspelet. EU med sina 28 medlemsländer har varit stegen efter för att möta hoten på ett sådant sätt att upptrappningen från Rysslands sida inte fortsätter. EU-långsamheten är inte så konstigt eftersom det är svårt att få konsensus i ett stort rum om vad som ska göras, och att man är betydligt nervösare ju närmare man är oroshärden.
För Sveriges del är det beklagligt att vårens dramatiska vindkantring i säkerhetspolitiken inte upptagit mer plats i valrörelsen. Frågorna man skulle vilja få höra de sista dagarna i valrörelsen är bland annat: Hur ser partierna i dag på den svenska ensidiga solidaritetsförklaringen där vi ska ge hjälp till våra grannar (och ta emot hjälp om så behövs). Försvarsberedningens formulering:
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vi ska därför förbereda oss för att efter egna nationella beslut kunna ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt.”
Gäller den eller inte? Det här är frågor som i värsta fall blir konkreta under mandatperioden och som hamnar på den sittande regeringens bord:
Vad säger partierna om Estlands president Ilves ringer och ber om att tio JAS-plan ska stationeras i Tallinn för att freda estniskt luftrum och svenska fartyg och soldater ska skickas som förstärkning för att stoppa ”små gröna män” i Narva? Ja eller nej?
Eller vapenexportfråga, i samma scenario men Ilves ber om omedelbar leverans av vapen, kan Sverige exportera vapen till länder i krig? Ja eller nej?
Men det är också intressant att få svar på hur Sverige och EU egentligen ska agera? Har vi förmågan att hantera ”asymmetriska hot” som att det kommer ”små vänliga gröna män som kastar varpa på Gotland”? Jag säger inte att det kommer att hända, men att det är frågor som vi behöver ställa oss idag.
Slutligen, hur Vladimir Putin och Ryssland kommer att agera framöver är omöjligt att säga. Moder Ryssland är heligt för Putin, problemet är bara att Moskva inte är enig med resten av världen var gränserna för denna moder går. Det gör att det kan bli en kall vinter.
Senaste Eurobarometern har landat och det finns många intressanta saker att notera, fler blogginlägg kommer att dyka upp i takt med att jag hinner gå igenom siffrorna. Dagens inlägg handlar om två saker som kanske överraskar:
Svenskarna toppar i att säga att deras röst i EU har betydelse.
Att de som nu svarar ja på frågan om den egna rösten har betydelse är tillbaka på högre nivåer än före krisen.
Svenskarna i topp.
78 procent av svenskarna tycker att deras röst i EU har betydelse. Medborgarna Sverige och Danmark är här i en klass för sig i att anse att deras röst har betydelse, det kan jämföras med 33 procent av britterna (vars medlemskap är i frågasatt) och i botten hittar vi Italien och Lettland på 19 procent. Det är anmärkningsvärt stora skillnader. Sveriges ökning jämfört med 2009 är också anmärkningsvärd, Sverige låg då på 58 procent och andelen har alltså ökat med 20 procentenheter sedan förra valet till Europaparlamentet. I den långsiktiga trenden brukar det peaka åren då det är Europaparlamentsval. Att det slår ”genom taket” och ökar så markant är troligen att det blev en ganska omfattande Europaparlamentsdebatt och rapportering i framför allt regionala, att Sverige jämfört med många andra länder klarat den ekonomiska krisen bättre i kombination med att det svenska EU självförtroendet är på väg att växa. En annan orsak kan hittas i att den svenska debatten har lämnat skyttegravarna sedan 1994 och handlar inte längre om för eller emot EU. I botten finns också en stark demokratisk tradition.
Europaparlamentsvalet har också haft påverkan på övriga länder. Sammanlagt tycker över 4 av 10 européer att deras röst räknas. Uppgången jämfört med fjol är 13 procentenheter, och det ligger valen både 2009 och 2004. När det gäller motsatsen – de som säger att deras röst INTE hörs så är nivån nu nere på 2004 års nivå.
Sammantaget är det en bild av Europas befolkning efter chockkrisen i slutet av förra årtiondet och vad det med innebar i form av förtroende för makthavare och samhällsinstitutioner är på väg att normaliseras. Samtidigt är spännvidden väldigt stor mellan olika länder, och så länge det är så stora extremer som mellan Italien och Sverige, samt (vilket är min gissning ur siffrorna) mellan olika samhällsgrupper inom ett och samma land, så kommer det att innebära påfrestningar i förtroende. Men årets Eurobarometer är ett tecken åt att det rör sig åt rätt håll efter många och långa år.
(PO)
Fotnot: 1008 svenskar har tillfrågats i Eurobarometern, totalt över 28 000 personer i hela EU. Eurobarometern publiceras två gånger per år och den här är gjord i första hälften av juni, efter Europaparlamentsvalet.
Temperaturen kring euron fortsätter att stiga. Fler och fler signaler om att beslutsfattare runt omkring i Europa börjar bli nervösa när det gäller euron och dess framtid hopar sig.
De länder som ska införa valutan enligt fördragsåtaganden, som Sverige, skattar sig just nu lyckliga att man inte kom med. Trots att Sverige röstade nej i folkmomröstningen så är egentligen Sverige bundet av fördraget att införa Euron när konvergenskriterierna är uppfyllda – vilket Sverige medvetet valt att inte uppfylla. Under min tid i EU-kommissionens pressrum 2006-2007 kom frågan flera gånger till EU-kommissionens talesmän när man skulle skruva åt tumskruvarna på Sverige så att man uppfyller sina åtaganden.
Just nu är många Eurovänner glada över att Sverige står utanför. I Agenda i söndags sade bland annat finansminister Anders Borg att det var skönt att Sverige inte är med, läs mer i Expressen. Men regeringskamraterna i Folkpartiet är de enda som just nu i Sverige ändå förordar ett medlemskap – som i fredags på SvD Brännpunkt.
Det är snarare Borgs försiktighetslinje som präglar inriktningen i andra länder än Birgitta Ohlssons europositiva hållning.
Euractiv rapporterar idag om AFP som uppger att flera nya medlemsstater i EU, som också har förbundit sig att införa Euron när de är redo, nu tvekar och vill ta sig ur sina förbindelser. Diplomatiska källor pekar ut sju länder som är överväger folkomröstningar för att ändra sina fördrag med EU. Det är förutom tidigare euroskeptiska Tjeckien med presidenten Vaclav Klaus i spetsen och Ungern som hintat åt det här hållet tidigare, även Bulgarien, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien. Samtliga länder kom med 2004 eller 2007. De här länderna har också krävt att få sitta med vid bordet när euroländerna diskuterar krisen, eftersom besluten också påverkar länder som också är förbundna att gå med i framtiden.
Cypern, Estland, Malta, Slovakien och Slovenien som också de kom med i den femte utvidgningsvågen har redan infört Euron som valuta.
Samtidigt ökar trycket på Grekland med ryktena om en statskonkurs, och diskussionerna om ett land kan lämna eller inte går heta. EU-kommissionen försöker skapa lugn genom att slå fast att det inte går att lämna eurosamarbetet (till skillnad från själva EU som genom fördraget fått en utträdesklausul och att det finns anledning till optimism efter 2012. Men ihärdiga rykten om att Tyskland förbereder sig för ett grekiskt ”worst case/statskonkurs” får bankaktierna att falla rapporterar SvD. Om reaktionerna är överdrivna eller inte låter jag vara osagt, men det är tecken på instabiliteten och hur nervöst läget är.
Att allt fler länder mer eller mindre öppet pratar i termer som Anders Borg, ”skönt att vi inte är med”, visar bara på lägets allvar. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – nyckeln för framtiden är vad de fransk-tyska politikerna nu förmår att göra för att hantera krisen.
Inom EU är det små stater som tillhört Sovjetunionen eller varit i dess intressesfär som tillsammans med svenske utrikesministern Carl Bildt varit mest kritiska emot Ryssland.
Här är ett axplock av EU-reaktionerna på det som händer i Georgien:
”Vi accepterade inte att Milosevics Serbien intervenerade militärt i andra f d jugoslaviska stater med hänvisning till skyddet av de som har serbiska pass. Och vi har anledning att minnas hur Hitler för lite mer än ett halvt sekel sedan använde just denna doktrin för att underminera och anfalla betydande delar av Centraleuropa.”
Estlands president Toomas HendrikIlves säger enligt Forbes följande: ”‘War has broken out in Europe, a European nation has fallen victim to the aggression of its neighbour, and the European Union, as the bearer of European values, cannot remain a helpless bystander.”
Estland, Lettland, Litauen och Polen har gjort ett gemensamt uttalande: ”The European Union and NATO must take up the initiative and oppose the spread of imperialist and revisionist policy in the east of Europe.” Läs hela uttalandet här.
Polen är också beredd att sända fredsbevarande trupp under EU-flagg till Georgien. Läs mer här.
Tjeckiens utrikesminister Karel Schwarzenberg kopplar händelserna i Georgien till Sovjetunionens invasion i Tjeckoslovakien 1968 enligt AP: ”It is a sad coincidence that the fighting in Georgia takes place at the moment when the country is marking the 40th anniversary of the invasion of Warsaw Pact troops in August 1968.”
Storbritanniens Gordon Brown säger enligt BBC: ”Continued aggression against Georgia – and especially an escalation of the conflict beyond South Ossetia – will only serve to damage Russia’s international reputation and its relations with countries across the globe.”
Gernot Erler, biträdande tysk utrikesminister, säger enligt IHT att: ”…it is time to say that there is no longera ny justification for further military attacks.”
Förövrigt kan det vara intressant att läsa rysk och georgisk press, BBC har sammanställt pressröster här.
Den senaste utveckling i konflikten där Ryssland har tillbakavisat fredsförslag från Kouchner och Stubb samt att ryska trupper ska ha gått in i Georgien kan ni läsa i Aftonbladet, Expressen, DN, SvD, och Sydsvenskan.
EUbloggen 