Frankrike aktiverar 42.7

//platform.twitter.com/widgets.js

En historisk tweet. Frankrike väljer att aktivera 42.7 och inte 222.

För mer läsning om de olika artiklarna finns en utmärkt genomgång på Folk och Försvar.

Jag har tidigare skrivit om solidaritetsförklaring (och ffa 222).

Annonser

Sveriges möjligheter att begära EU-hjälp, fråga Finland först

Foto © European Union 2014 - EP

Foto © European Union 2014 – EP

Med anledning av den underrättelseoperation som pågår i Stockholms skärgård och som kan utveckla sig i värsta fall till Sveriges värsta säkerhetspolitiska kris sedan Catalinaaffären (jo, allvarligare än U137 pga en mer svårförutsägbar omvärld) så tar EUbloggen och ägnar ett inlägg åt politiska ramverk för militär hjälp från tredje land. 

Sverige är ju som bekant inte Natomedlem. Det finns dock två solidaritetsstrukturer som Sveriges regering skulle kunna vända sig till och be om hjälp för att hantera en upptrappad kris.

Den första är EU:s solidaritetsförklaring i artikel 222  som säger: The Union and its Member States shall act jointly in a spirit of solidarity if a Member State is the object of a terrorist attack or the victim of a natural or man-made disaster. The Union shall mobilise all the instruments at its disposal, including the military resources made available by the Member States.

Skrivningar som inkluderade ömsesidigt försvar ströks i fördragsarbetet pga motstånd från neutrala länder, som Sverige, och från Natoländer som Storbritannien som inte ville underminera Natos roll. Framför allt kan solidaritetsförklaringen åberopas om andra möjligheter är uttömda. Beslutet att aktivera solidaritetsförklaringen ligger hos det enskilda medlemslandet som också har att definiera hjälpen man önskar. Efter att hjälpen är begärd så kan även kommissionen och utrikeschefen inventera militära resurser med stöd av EU:s militära stab. Här finns bland annat EU:s stridsgrupper (två stycken av ungefär bataljonsstorlek). Militära resurser måste också upp på rådsnivå för beslut, till skillnad från de gånger Sverige aktiverat den civila skyddsmekanismen.

Även om det tydligt sägs i artikel 222 att det inte har någon försvarspolitisk bäring så har ändå Sverige valt att tolka det som att man förväntar sig att EU-länder ska bistå Sverige militärt om Sverige angrips. Man räknar alltså med en positiv rådsbehandling och att andra medlemsländer är beredda att skicka sin militär som undsättning. Dock kommer en sådan hjälp att dröja. Stridsgrupperna har till exempel en starttid på tio dagar från beslut. Det är tre dagar mer än det beryktade en veckas försvaret.

Mer närliggande än EU-hjälpen är kanske den Nordiska solidaritetsförklaringen från 2011, som enkelt kan beskrivas som ”En för alla, alla för en”. I förklaringen slås det fast att om ett nordiskt land skulle bli anfallet ska de andra länderna bistå med de medel som krävs om de blir ombedda till det. I sjätte generationens krigföring är det svårt att veta när något börjar eller sluta därför är signalen från från Finlands försvarsminister Carl Haglund på twitter nu ikväll intressant och som finländske bloggaren Corporal Frisk skrivit om.

Om Sverige, även utan att hänvisa till nordiska solidaritetsförklaringen, skulle vända sig till Finland och be om understöd i underrättelseoperationen så skulle Haglund personligen vara positivt inställd till en sådan förfrågan. Dock behöver Peter Hultqvist plocka upp telefonen och ringa Helsingfors, budskapet är tydligt om vem det är som måste ta kontakt med vem.

Med tanke på det svensk-finska försvarsnärmandet och att Sverige har utsett en Norden-minister skulle det vara ett klokt sätt göra praktik av teorin och i alla fall slå en signal och be om hjälp, i alla fall symboliskt. Hashtaggen: #RuotsinAsiaOnMeidän är redan lätt skämtsamt lanserad på twitter (Sveriges sak är vår).

Till sist, jag är alltså en #EUpol-bloggare i huvudsak, det finns många ute i #Säkpol #Föpol-bloggosfären som kan avgöra om det finns någon praktisk finländsk resurs som skulle kunna bidra på ett vettigt sätt till svenska försvarets verksamhet i skärgården just nu. Den frågan lämnar jag med varm hand över till er.

Belgisk arméövning © Photo Parlement Europeen

Belgisk arméövning. EU:s stridsgrupp har tio dagar från beslut till operationsområde. © Photo Parlement Europeen

(PO)

PS: Har samlat åtskilliga inlägg om utvecklingen i Ryssland här

Sunde får inte, men Svartholm Warg går bra…

Efter inlägget om Besättningen som får Piratpartiet att kapa nya mandat så dök det upp lite frågor kring valregler. Under gårdagen fick jag tackförnämlig hjälp av Sara Ahnborg på Europaparlamentet att reda ut frågeställningarna.

Får man kandidera om man sitter fängelse?

De gemensamma valreglerna sätter inte stopp för det, utan den frågan avgörs av varje enskilt land. Här kan alltså två medlemsstater ha helt olika regler. I Sverige, när det gäller Europaparlamentsvalet, finns det ingen begränsning vad beträffande fängelsestraff. Det innebär att, som jag föreslog i blogginlägget, det är möjligt för Gottfrid Svartholm Warg att kandidera, trots att han kommer att skaka galler under valet.

Kan man kandidera i flera länder?

En annan frågeställning som dök upp är huruvida man kandidera i olika länder samtidigt. Den andre Pirate Baygrundaren, Peter Sunde, står på listan för finländska Piratpartiet, kan han kandidera i Sverige också? Svaret är nej, det går bara att kandidera i ett land åt gången. Det regleras i RÅDETS DIREKTIV av den 6 december 1993  (93/109/EG) och Artikel 4:

1. Väljare skall utöva sin rösträtt antingen i bosättningsstaten eller i hemstaten. Ingen får rösta mer än en gång vid samma val.

2. Ingen får kandidera i mer än en medlemsstat vid samma val.

Ett halvvågat förslag från Eubloggen som skulle kunna göra att Sunde kan kandidera i flera länder

Nästa Europaparlament, det som väljs 2014, får en ännu tyngre maktroll. I enlighet med Lissabonfördraget ska medlemsstaterna ta hänsyn till valresultatet när nästa ordförande för EU-kommissionen ska föreslås. Medlemsstaterna måste också föreslå en kandidat med kvalificerad majoritet i rådet, som sedan måste nå en majoritet i omröstningen i Europaparlamentet. Europaparlamentet kan alltså för första gången säga nej till kommissionens ordförande utan att fälla kommissionen som helhet.

Ett problem som Europaparlamentsvalet har är att det är 28 olika val i 28 olika länder utan en gemensam valdebatt eller känsla för kammarens gemensamma utmaningar. Det finns också demokratikritik mot att för mycket sker i slutna processer. Ett förslag som skulle göra valrörelsen mer intressant, och mer övergripande över hela EU, är om de som var kandidater till kommissionens ordförande måste toppa valsedlar för säg minst en fjärdedel av medlemsstaterna (samma regel som att bilda partigrupp i Europaparlamentet).

Då skulle också det kunna ske gemensamma valdebatter där toppnamnen kunde mötas och diskutera vilket EU de vill ha i framtiden. Sedan efter valet skulle medlemsländerna föreslå med kvalificerad majoritet och Europaparlamentet godkänna eller underkänna med vanlig majoritet. Men då skulle den nyvalde kommissionsordförande vara en välkänd europeisk politisk figur, som blivit belyst av kritisk journalistik, debatter med motståndare och passerat genom väljarens nålsöga – så väl som genom medlemsstaternas realpolitik och en majoritet av parlamentet.

I ett sådant scenario skulle Peter Sunde kunna ha varit piratrörelsens förslag till kommissionens ordförande och toppat listorna i Sverige, Finland, Österrike, Tyskland, Kroatien, Spanien, Tjeckien och Belgien…

(PO)

Sverige har fått två nya ledamöter i parlamentet

Så har till sist det sista parlamentet sagt ja, postgången till EU:s arkiv till Rom har inte tappat bort påskriften och så har det registrerats i vederbörlig ordning. 2009 stod det klart att Jens Nilsson (S) och Amelia Andersdotter (PP) skulle bli Sveriges 19:e och 20:e Europaparlamentariker så snart Lissabonfördraget trädde i kraft – så sades då. Men EU är ju ofta mycket kring teknikaliteter och juridik – så även om förändringen fanns med i fördraget så hamnade det rent tekniskt i ett tilläggsprotokoll som sedan behövde ratificeras. Europaparlamentet får nu tillfälligt 754 ledamöter för att sjunka till 751 efter valet 2014. Processen att ratificera protokollet har tagit längre tid än vad de flesta någonsin kunde drömma –  och väntan har tidvis varit frustrerande för ledamöterna som inte vetat när, eller rent av om, de ska kunna ta en plats i parlamentet.

Men från och med nu är det alltså klart – och Jens Nilsson säger på S-gruppens hemsida: ”Jag har stått frustande och stampat det senaste året. Nu ser jag mycket fram emot att kunna börja arbeta på riktigt. ”

Nilsson tar plats i utskottet för regional utveckling.

På Piratpartiets hemsida finns också en pressrelease men ingen uppgift om vilket/vilka utskott som Andersdotter tar plats i. Kanske någon läsare som kan fylla i det?

(PO)

PS Att Sverige skulle troligtvis få 20 ledamöter var något jag rapporterade om redan 2007 när jag var korre. Det ger ett perspektiv på EU:s långa cykler 🙂

 

EU-flagga i London-OS 2012?

Genom Lissabonfördragets artikel 165 ska EU utveckla kompetens på sportområdet. En sportpolicy är på gång och Eubloggen har bland annat tagit upp att EU-kommissionen bland annat gett sig på sporträttigheterna i TV. 2008 lekte vi också med en alternativ medaljliga, som tröst när det var ont om svenska medaljer.

Sport berör och debatten om vad EU vill med idrott har nu börjat på allvar. En del i den debatten är till exempel att  Unga Federalisters ordförande i Frankrike lanserar förslaget, i ett brev till nättidningen Euractiv, att alla EU-länder, vid sidan av den nationella flaggan ska ha EU-flaggan vid inmarschen i London-OS. Dessutom ska OS-deltagarna ha ett EU-märke på dräkterna.

Jean-Guy Giraud skriver att förslaget inte direkt skulle ruinera EU-budgeten ”men skulle betyda betydligt mer för det europeiska medborgarskapet än många andra tidigare dyra kommunikationssatsningar”.

EU-kommissionen håller på att ta fram det första sportprogrammet någonsin, en begränsad version väntas tas i bruk 2012 men fullt ut från 2014. I förra månaden kom kommissionen med ett första meddelande där man pekar ut en lång frågeställningar som till exempel:

  • Förbättra säkerhetskraven och säkerhetsrutinerna vid internationella idrottsevenemang.
  • Utveckla standarder för tillgänglighet när det gäller idrottsorganisationer, idrottsverksamhet, idrottsevenemang och idrottsplatser.
  • Främja kvinnors möjligheter att få chefsbefattningar på idrottsområdet.
  • Idrottsorganisationerna bör utveckla mekanismer för kollektiv försäljning av medierättigheter för att se till att intäkterna omfördelas i tillräcklig utsträckning.
  • Se över de immateriella rättigheterna inom idrott.
  • Utbyta information om olika möjligheter att finansiera idrott, för att öka insynen och hållbarheten.
  • Övervaka tillämpningen av lagstiftningen om statligt stöd på idrottsområdet.
  • Utnyttja möjligheterna att stödja idrott genom strukturfonderna.
  • Försöka ta fram jämförbara statistiska uppgifter om idrott i alla EU-länder.
  • Överväga att vidta åtgärder i fråga om idrottsagenters verksamhet.
  • Uppmuntra arbetsmarknadens parter och idrottsorganisationer till att på EU-nivå inleda en arbetsmarknadsdialog som omfattar idrotts- och fritidssektorn.

Det är inga direkta småfrågor det handlar om alltså. Räkna med att en hel del av detta kommer att diskuteras av idrottsrörelsen det kommande året, bland annat på Riksidrottsmötet i Uppsala i maj (som hålls på UKK typ två spjutkast från mitt hem). Men EU-flaggor vid inmarschen vid OS 2012, det får nog federalister som Giraud fortsätta att drömma om.

(PO)

Åland ställer krav för att godkänna Lissabonfördraget

Åland, som har ett eget parlament och en särställning i sitt EU-medlemskap (bl a gällande tax free-handel) ställer krav på Finlands regering för att ratificera Lissabonfördraget.

Åland kräver bland annat på sikt en reserverad plats i Europaparlamentet och rätt att delta i medlemsstaternas rådsmöten. Dessutom vill man ha en bevakande roll i att subsidiaritetprincipen efterlevs.

Det viktigaste kravet, som även verkar vinna gehör hos den den ansvariga finländska ministern Astrid Thors (sfp), är att Åland ska ha rätt att föra sin egen talan inför EU. Detta kommer nu troligtvis att skrivas in i Ålands självstyrelselag.

Finlands riksdag kan godkänna Lissabonfördraget utan Åland, men hamnar då i en besvärlig situation där Ålands roll i EU inte är klarlagt. Det åländska parlamentet verkar dock ha en positiv grundinställning till fördraget: ”Vår ledstjärna ska vara att vi ska kunna säga ja” understryker Britt Lundberg (c)

(BH)

Irländarna säger nej till att rösta igen

Sju av tio irländarna vill inte folkomrösta igen om Lissabonfördraget, det visar en opinionsundersökning som citeras i flera internationella medier. Det är företaget Red C som gjort det på uppdrag av EU-kritiska tankesmedjan Open Europe i London. Undersökningen gjordes kort efter Sarkozys irlandsbesök (som i flera medier beskrivs som en väldigt lyckad charmoffensiv).

Undersökningen visar också att 67 procent av de tillfrågade höll med om påståendet ”politiker i Europa respekterar inte Irlands nejröst” samt 61 procent höll inte med om påståendet att ”om alla andra 26 länder skriver på fördraget i sina parlamentet så kommer Irland behöva ändra sig och stödja fördraget.”

(PO)