Le Pens röstkort användes av annan MEP

Uppmärksammar på Hela Hälsingland den senaste skandalen i Europaparlamentet – kring hur Le Pen röstade utan att vara i kammaren,

Det uppmärksammades först av Anna Maria Corazza Bildt.

//platform.twitter.com/widgets.js

//platform.twitter.com/widgets.js

//platform.twitter.com/widgets.js

I Sverige har bland andra Teresa Küchler på SvD skrivit om skandalen.

Annonser

Sverigedemokraterna är Nigel Farage lydigaste parti

Peter Lundgren (SD) Foto © European Union 2014 - EP

Peter Lundgren (SD) Foto © European Union 2014 – EP

Om ni tror att Sverigedemokraterna har skickat några självständiga rebeller till Europaparlamentet, eller att för den delen att partiet efterliknar sina förebilder i Dansk Folkeparti så tror ni fel. Sverigedemokraterna beter sig så svenskt som nidbilden ofta gör gällande, lojala mot partigruppens ledare Nigel Farage och ställer inte till något större väsen.

Det är en hårdkokt sammanfattning av en mycket längre och akademisk text ”A Loyal Rookie? The Sweden Democrats´ First Year in the European Parliament” av Niklas Bolin som publicerats i The Polish Quarterly of International affair. Bolin är statsvetare vid Mittuniversitet och artikeln hänvisar även till data och intervjuer från just EUbloggens genomgångar av SD:s omröstningar.

Bolins artikel belyser både hur SD hamnade i partigruppen EFDD och hur det första året varit:

The analysis shows that, while vote loyalty is generally low in the EFDD group, the SD tends to vote in a similar way as UKIP. Moreover, and surprisingly, the coherence between the SD and the DPP is very low, indicating that group membership is more important than political affinity for the SD in deciding on its voting stance in the EP.

Att vara en lojal spelare till gruppens tyngsta parti, UKIP, tycks alltså ha varit viktigare än att följa sin förebild Dansk Folkeparti. En orsak till det kan återfinnas i spelet om var SD skulle hamna. Bolin konstaterar att SD skulle kunna ha bidragit till att Le Pen fått ihop sin partigrupp snabbare (och därigenom fått det svårt för Farage att få ihop EFDD). Det hade inte varit konstigt med tanke på att Kent Ekeroth var kassör i den Le Pens EAF och att Kasselstrand samarbetade med ungdomsförbunden till Front National, FPÖ och Vlaams Belang.

FOTO © Europeiska Unionen 2014

Nigel Farage FOTO © Europeiska Unionen 2014

Först när UKIP stod utan Sannfinländarna och Dansk Folkeparti, som gick över till ECR, som dörren för SD öppnades. Men det var inte en enkel eller oproblematisk process.

While first denying it, the two SD MEPs were forced to sign an agreement distancing themselves from the party’s past. As we shall see, this might also be a possible explanation for how the SD has acted during its first year in the EP.

Bolin visar att Sverigedemokraterna och UKIP är de partier som röstar mest lika i EFDD. Vidare visar Bolin att SD faktiskt röstar överlägset mest lika UKIP i ett större urval av partier. Även Geert Wilders VVP, som är med i Le Pens partigrupp, har en hög överensstämmelse med SD.

Däremot är andelen omröstningar där man hamnar på lika som Dansk Folkeparti överraskande få. Notera också hur lite lSD röstar lika som det andra stora partiet i EFDD, Beppe Grillos 5-stjärnerörelse.

Skärmavbild 2015-10-08 kl. 19.28.29

Resultatet som Bolin får motsäger också SD:s favoritargument att man röstar som man röstar i Europaparlamentet för att man röstar emot europeisk integration.

While the overall coherence with other radical right parties is low, it is somewhat higher than with the other included parties. Interestingly, it is hard to find any evidence that the stances towards European integration are of any importance in understanding behaviour in the EP. If, for example, the SD’s level of coherence with the Sweden’s most EU-friendly party, the Liberal Party, is compared with the other hard Eurosceptic party, the Left Party, only small differences can be identified. While overall coherence is somewhat higher for the Liberal Party, the opposite holds true if only final votes are compared.

Och Bolins slutsats landar i följande:

The UKIP leadership, on the other hand, was initially sceptical about the SD. Hence, loyalty towards UKIP might be a way for the SD to increase its credibility and ensure that the extremism of the past is consigned to history. Of course, it is also possible that the reasons referred to by the SD, such as lack of resources and experience, are equally important.

Kristina Winberg (SD)

Kristina Winberg (SD)

(PO)

Uppgifter: Rättegång mot Marine Le Pen

PHOTO © European Union 2014

PHOTO © European Union 2014

France 24 har publicerat ett AFP-telegram som uppger att Europaparlamentariken och partiledaren Marine Le Pen som leder Nationella Fronten ska upp i rätten i oktober anklagad för anstiftan till rashat efter att ha jämfört muslimska böner med nazistockupationen. Jämförelsen ska ha gjorts 2010 och frågan har utretts sedan 2012.
(PO)

Socialdemokrat går över till Le Pens-partigrupp

le penI Europaparlamentet har Socialdemokraterna och Feministiskt Initiativ under onsdagen tappat en partigruppkamrat. En ledamot i S&D-gruppen lämnar och går över till Marine Le Pens högerextrema grupp ENF. Det tillkännagavs av Marine Le Pen på twitter vid lunchtid.

Partigruppen får därmed ytterligare stadga och fasthet genom en ny nationalitet. Det krävs minst sju nationaliteter för att bilda en partigrupp, ENF har nu åtta.

Rebega tillhörde det socialdemokratiska partiet i Rumänien, ett parti som brukar betraktas som S-gruppens svarta får bland annat på grund av diskrimineringen av romer i Rumänien.

(PO)

Det tog ett år, men sen fick Wilders rätt om extremhögergruppen

EUbloggens läsare från fjolåret fick följa med i turerna och spekulationerna om bildningsprocesserna av grupperna till höger om den europeiska högern. Då var den stora nyheten i slutändan att Le Pen & Wilders misslyckades, men Wilders spådde att gruppen skulle bildas under året. Det blev inte 2014, men det tog ett år. Nu är ”Nationernas och friheternas Europa” här, gruppens officiella svenska förkortning är ENF. I en ledare på Hela Hälsingland skriver jag mer om gruppen, vilka som ingår, och vad det betyder (pengar & politik). Utöver det har reaktionerna varit starka på gruppens bildande:

SD:s huvudvärk med ”Putinisterna” gammal historia avslöjar Expo

sd

Bad Expo om hjälp.

EUbloggen har i flera inlägg diskuterat SD:s så kallade ”Putinister” utifrån ett synsätt att det finns en grupp i partiet i Europapolitiken har samma synsätt på relation EU-Ryssland som ex Le Pens Nationella Fronten. Flera av dessa är så kallade ”identitärer” en grupp som står längre till höger i SD. Läs mer i exempelvis Stormvarning i SD.

Nu avslöjar Expo på sin blogg att SD:s vikarierande partiledare Mattias Karlsson redan i december 2013 (när Karlsson var riksdagsman) ville ha Expos hjälp att kartlägga grupperingen i partiet som anses vara närstående Patrik Brinkmann, bokförlaget Arktos (som ger ut Alexander Dugin) och tankesmedjan Motpol där bland annat den ur SD uteslutne Patrik Ehn numera är verksam.

I brevet till Daniel Poohl på Expo beskriver Karlsson gruppen som en ”ulv i fårakläder” och att dom är ”farligare än vad sådana grupper brukar vara eftersom det är intelligenta, stabila och strukturerade människor som är skickliga på marknadsföring att maskera sin radikalism.”

Expo väljer nu att publicera brevet för visa på SD-ledningens dubbelspel, å ena sidan kritisera Expo ”för vänsterextremism” och porta Expo från att bevaka landsdagarna medan man samtidigt  ber om hjälp för att rensa ut ideologiska avvikare.

Expos blogginlägg lär kasta ved i brasan i den interna konflikten i SD där grupperingen som gillar Front National kan luta sig mot att det går bra för fransmännen, ja riktigt bra.

Nationella Fronten har stark medvind i lokalvalen på söndag. Marine Le Pen som är Europaparlamentariker har också gett sig på den svenska nationalikonen Zlatan som i ett utbrott på domaren drog till med att Frankrike var ett skitland. Detta hamnade i den franska valdebatten när Le Pen konstaterade att tyckte man så kunde man ju lämna Frankrike.

Nationella Fronten väntas bli största parti visar opinionsmätningarna i Frankrike. Regerande socialisterna väntas göra ett katastrofval.

För EU och Europeisk säkerhet är det en isande kall signal.  Både för att Le Pen är en svuren fiende till EU och för att partiet är beroende av ryska pengar och röstar i enlighet med Rysslands intressen.

(PO)

Nej Le Pen, dödsstraff är emot EU:s fördrag

PHOTO © European Union 2014

Far och dotter Le Pen PHOTO © European Union 2014

”The death penalty is cruel and inhuman, and has not been shown in any way to act as a deterrent to crime. The European Union regards abolition as essential for the protection of human dignity, as well as for the progressive development of human rights.”

Citatet ovan är hämtat från EU:s utrikesservice. I svallvågorna efter terrordådet mot Charlie Hebdo finns olika politiska utspel. Ett av de tydligaste och mer populistiska är att Nationella Frontens ledare Marine Le Pen nu kräver en folkomröstning om att återinföra dödsstraffet. Politiskt är utspelet en win-win för henne (sedan kan man tycka vad man vill om det osmakliga i utspelet).

Eftersom dödsstraff är emot EU:s fördrag kan inte Frankrike genomföra en lagstiftning om dödsstraff utan mycket allvarliga konsekvenser. Eftersom Le Pens uttalade mål är att förstöra hela EU (någon annan gång kommer jag gå in på konsekvenserna av en sådan utveckling, låt mig bara säga att jag är helt övertygad om att det kommer att sluta väldigt illa både för europeisk ekonomi, för fred och säkerhetsläget i vårt närområde) så ligger konsekvenserna i hennes intresse (för att inte tala om andra regionala aktörer).

Nu ska jag understryka att jag inte är jurist utan analyserar politik, det finns säkert läsare som kan bidra med mer här, så ha det i åtanke när du läser inlägget.

Men min bedömning är att Frankrike skulle behöva skrota både Europakonventionen för mänskliga rättigheter (samtliga EU-medlemmar har ratificerat det sjätte protokollet) och lämna EU, vilket med tanke på historien är ett likhetstecken att EU upphör att existera som vi känner det.

Enda gången som Europakonventionen godkänner dödsstraff är en krigssituation. Så här svarade EU-kommissionen på en fråga kring dödsstraffet från Ashley Mote (UKIP) 2008 (vad jag vet lär inte rättsläget ha ändrats):

”In relation to Article 2 of the Charter, ‘Right to life’, the explanations quote in particular Article 2(2) of the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (ECHR), which states that ‘Deprivation of life shall not be regarded as inflicted in contravention of this article when it results from the use of force which is no more than absolutely necessary: (a) in defence of any person from unlawful violence; (b) in order to effect a lawful arrest or to prevent the escape of a person lawfully detained; (c) in action lawfully taken for the purpose of quelling a riot or insurrection’.

They also quote Article 2 of Protocol No 6 to the ECHR, according to which ‘A State may make provision in its law for the death penalty in respect of acts committed in time of war or of imminent threat of war; such penalty shall be applied only in the instances laid down in the law and in accordance with its provisions’.

Neither these references to the Charter nor even Article 2 itself have the effect of allowing the death penalty to be reintroduced in Europe.

It is worth noting that Protocol No 13 to the ECHR is in fact intended to abolish the death penalty in all circumstances, even in time of war or of imminent threat of war.”

EU har också en högprofilerad politisk agenda att arbeta emot dödsstraff i världen. EU:s utrikesservice skriver på sin hemsida:

”The European Union holds a strong and principled position against the death penalty; its abolition is a key objective for the Union’s human rights policy. Abolition is, of course, also a pre-condition for entry into the Union.

Indeed, the EU is the leading institutional actor and largest donor to the fight against the death penalty.”

Och blir det inte en folkomröstning så kan Le Pen skylla på att EU satt stopp. En Win-Win.

Så när du läser om Le Pens utspel, ha då i åtanke att målet är inte att få till den primitiva hämnden öga-för-öga gentemot förrövarna utan att faktiskt rasera Europa som vi känner det.

(PO)

SD flaggar för att ändra politiken gentemot Ryssland

Efter att ett tre månader gammalt blogginlägg om Putins bästa svenska vänner (Sverigedemokraterna genom sitt konsekventa agerande i Europaparlamentet) fått viral spridning och ny fart har jag återigen hamnat i diskussion med Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitiska råd som går under twitter- & bloggnamnet Lantvärnet. Resultatet av den diskussionen är en tydlig signal om att det finns krafter i Sverigedemokraterna som nu vill ändra partiets politik i Europaparlamentet när det gäller Ryssland, vilket innebär en omsvängning på 180-grader jämfört med hur partiet agerat hittills.

– SD delar inte den syn på Ryssland som UKIP eller FN har. Det ligger inte i vårt säkpol intresse, säger Lantvärnet i en tweet till EUbloggen.

Först lite bakgrund: Lite förenklat kan man säga att Lantvärnet företräder en falang inom Sverigedemokraterna som vi kan kalla för ”Nykarolinerna” medan partiet i Europaparlamentet har agerat i enlighet med den andra falangen som kan kallas för ”Putinisterna”. Mest kände och uttalade Putinisten får anses vara SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand som uttryckt beundran för Putin och som står nära det Moskvafinansierade Nationella Fronten med familjen Le Pen (där fader Le Pen fått 2 miljoner Euro från en fd KGB-agent).

En av många minst bevarade hemligheter i Bryssel är att Europaparlamentarikerna Peter Lundgren och Kristina Winberg har haft Kent Ekroth som överrock och styrande i bland annat partigruppsförhandlingar. Samme Ekroth har suttit (när jag frågade SD för ett halvår sedan fick jag otillfredsställande otydligt svar om engagemanget var avvecklat eller inte) som kassör i EAF, ett europeiskt partisamarbete där även Le Pens parti är med.

EAF har också en ungdomsorganisation där SDU med Kasselstrand ingått.  I Europaparlamentet sitter dock Sverigedemokraterna tillsammans med bl a Putinorienterade UKIP i EFDD.

Läget fram till nu: Genom att konsekvent rösta på ett sådant sätt som gynnar Rysslands intressen, och som urholkar stödet för Ukraina, så har Sverigedemokraterna i Europaparlamentet agerat tillsammans med de krafter som i mer hätska stunder beskrivits som Moskvas femtekolonn i väst eller som den nya Komintern. Klart är i alla fall att dessa partier skyller rysk aggression på EU och Väst och att man på olika sätt bidragit till att legitimera Rysslands folkrättsbrott, bland annat genom att skicka valobservatörer till Krim och Donetsk. Sverigedemokraterna kan här med snälla ord sägas agerat som nyttiga idioter.

Kristina Winberg (SD)

Kristina Winberg (SD)

När jag frågade en av partiets parlamentariker, Kristina Winberg, kring om hon inte såg det som problematiskt att stödja Ryssland i Europaparlamentet fick jag också upplysa henne om att hennes baltiska EFDD-kollegor röstat efter eget huvud och inte gått på UKIP:s linje som är EFDD:s officiella.

Den säkerhetspolitiska dimensionen i voteringarna kring olika resolutioner och uttalanden om Ukraina hade gått Winberg förbi som argumenterade sitt ställningstagande med att SD var emot att EU utvidgades och att voteringarna kunde ses som tidiga steg mot EU-medlemskap trots att Ukraina är mycket långt från att ens vara i närheten av att inleda förhandlingar och ännu mindre kvalificera sig för medlemskap.

Diskussionen med Lantvärnet:
Upprinnelsen till diskussionen var en tweet om att mitt gamla inlägg fått fart genom Facebookdelningar där Lantvärnet gick in och svarade.

Jag konstaterade att där tycks Lantvärnet företräda en minoritetslinje i SD eftersom voteringarna och samarbetena internationellt inte kan sägas ligga i Sveriges säkerhetspolitiska intresse och att det inte fungerar att köra som argument för SD att ”min fiende (EU) fiendes (Ryssland) är min vän”. Blev lite förvånad när jag fick medhåll och Lantvärnet flaggade för ett förtydligande av partiets linje, något jag menade inte räcker utan att man behöver faktiskt visa i praktiskt agerande var man står någonstans.

Fler blandade sig i diskussionen och pekade på just de fraktioner som jag beskrivit ovan (Putinister & Nykaroliner) och ett för mig i alla fall oväntat tydligt besked kom om vem som äger makten över att definiera partilinjen i dessa frågor, den makten sitter hos Björn Söder och förre partiledaren Mikael Jansson.  Och dom håller uppenbarligen inte med Kristina Winberg, Peter Lundgren och Kent Ekroth.

Vidare efterlyste jag skriftliga källor på var den linjen tydliggjorts och fick svaret Mikael Jansson uttalat sig (oklart var och hur) – och att man också kommer att presentera hållningen i en artikel framöver (oklart för mig när eller var). Dock underströks det att samliga i Sverigedemokraternas säkerhetspolitiska råd ska stå bakom den här linjen och att partiets Europaparlamentariker och Ekroth ska tas i öra.

Vad händer nu?EFD2

En rad frågetecken behöver rätas upp genom konkretiseringar att förverkliga den påstådda linjen. Bevisningen återstår alltså. Jag kan heller inte värdera styrkeförhållandena i SD mer än att mitt övergripande intryck är att Putinisterna pressats tillbaka steg för steg.

Om det Lantvärnet uppger på twitter är korrekt bör för det första en linjemarkering dyka upp inom kort i skrift och med ett tydligt avståndstagande från Nationella Fronten och UKIP:s Rysslandspolitik. Det bör tydliggöra att man inte kommer att följa EFDD:s officiella linje i frågor som rör Ryssland.

Därefter behöver partiets parlamentariker visa i praktisk voteringshandling vid kommande omröstningar att man inte stödjer Ryssland direkt eller indirekt. Detta får betraktas som en oväntad och smått sensationell förändring av Sverigedemokraternas agerande i Europapolitiken, om det nu blir verklighet.

Om Sverigedemokraterna sätter Sveriges säkerhetspolitiska intresse främst borde det också synas i en nedtonad anti-EU-retorik på de områden som handlar om kollektiv säkerhet och motståndskraft, exempelvis energiunionen. Att vårda EU:s solidaritetsförklaring bör, om SD ska bli trovärdig, bli en prioritering som går före det mekaniska ”EU är dumt”.

Rent krasst är Sveriges försvarsskafferi tomt och vi är helt beroende av en kollektiv säkerhetsmodell för minst femton år framåt i tiden även om vi idag skulle fatta beslut om att dubbla försvarsanslagen redan nästa år (så lång tid tar det). Den kollektiva säkerhetsmodellen är Nato eller som allra minst att hoppas på att EU:s solidaritetsförklaring inte urholkas genom för stora framgångar för Nationella Fronten och UKIP i nyckelländerna Frankrike och Storbritannien. Att då vara med själv och undergräva sin egen säkerhet får anses som…korkat.

Därutöver, vilket SD inte klarat av hittills, bör partiet ta ett allvarligt samtal med Gustav Kasselstrand och få små-Putinisterna i ungdomsförbundet med omedelbar verkan lämna EAF:s ungdomsorganisation. TILLÄGG: Här var jag varit ouppdaterad och hade missat att SDU tvingats gå ur redan efter två månader. Läs SDU:s hemsida här där man beklagar att man tvingas lämna YEAH. Den punkten är alltså uppfylld.

Och vill Sverigedemokraterna bli Ceasars hustru (höjd över varje misstanke) på allvar och därigenom befria sig från epitetet som 2010-talets VPK borde en extern oförvitlig person, exempelvis Inga-Britt Ahlenius, få fri tillgång för att granska och publicera sina rön om huruvida Sverigedemokraterna har under 2000-talet mottagit finansiering från utlandet, något som man fick under 90-talet från Le Pen, som vi idag vet får sina pengar från Moskva… Detta bör göras innan Vintervalet i mars.

Sverigedemokraterna riskerar att inte ha så mycket tid på sig att vända under galgen i Rysslandsfrågan.

Nyheterna från idag är oroande. Litauen höjer sin beredskap, rekordstor rysk styrkedemonstration och övning med bombplan med kärnvapenkapacitet (faktiskt fler flygplan i luften än vad Nato har stationerat i Baltikum) i Östersjön samt att patriarken Kirill har varit i förbön för att stoppa krig mellan Moskva och Väst och valt att göra det i Kaliningrad som gränsar till Litauen:

– Vi ber, särskilt här, att Gud ska bevara Ryssland från attacker, även i den här regionen (enklaven Kaliningrad (min anm)) och för att förhindra krig mellan Ryssland och Väst, så att ingen skrämmer oss med krig och så att vi alltid har kraften att stå upp för vårt folk.

Jag har tidigare varnat för en kall vinter och tecknen hopar sig för en Rysk Jul. Måhända kan det vara så att SD börjar inse att man har bråttom att byta fot och sparka av sig skon som det står Putin på.

(PO)

Tillägg: Den som vill få en översikt på Rysslands agerande gentemot olika partier kan exempelvis läsa the Guardian.

Medan jag suttit på en fjälltopp

IMG_4279

Ibland blir det stopp på bloggandet och batteriet fylls på i fjällen. Så även nu en vecka. Och som vanligt tenderar det ju att hända en del när man är borta. Så medan jag har suttit på en fjälltopp…

…så har Stefan Löfvens numera allt för välkända humör och brist på politisk kyla i pressade lägen (tänker på bl a EU-nämnden & TV-debatten) har gjort att vi för första gången på över ett halvsekel får ett extra val. EUbloggen ska ju egentligen hålla sig till EU-perspektivet, men konstaterar kort att Löfven kunde ha undvikit att förlora budgetomröstningen om regeringspartierna gjort som SD och valt att bryta praxis (istället för att begära att Alliansen skulle bryta praxis till förmån för regeringen). Genom att första rundan knocka Alliansens budgetförslag genom att aktivt rösta på SD:s budget hade fört fram SD:s budget i ett avgörande mot Regeringens, då hade Alliansen lagt ned rösterna och Löfven vunnit (och sen haft ett år på sig att hitta en överenskommelse om en ny praxis eller regelverk för minoritetsregeringars budgetar). Det finns ett par möjliga skäl till varför det inte gjordes, dels att det finns en beröringsskräck för SD som sitter så djupt in i märgen att man hellre förlorar matchen än att valla budgetbollen förbi Alliansen via SD-sargen och sätta den i mål. TILLÄGG: S i Skåne gjorde just så, reaktionen är inte nådig från ex Anders Lindberg på Aftonbladet även om det finns socialdemokrater som applåderar det, som förre kommunalrådet i Umeå Lennart Holmlund.

Det andra skälet handlar förstås om Löfvens humör. För att travestera Tjuren Ferdinand ”Riksdagsledamöterna var arga, Regeringen var ännu argare, men argast av dom alla var Statsministern”.

EU-perspektivet i detta då för att knyta ihop säcken? Jo, som Europaparlamentariker Gunnar Hökmark (M) konstaterar, i Europaparlamentet ska en majoritet skapas i varje enskild fråga utan att den finns där från början. Under processen från att EU-kommissionen lämnar ifrån sig ett lagförslag till att hitta en majoritet (både i parlamentet och i rådet) så kommer innehållet att förändras. Dessutom finns det en massa taktiska svängningar hit och dit (som att rösta på ett visst sätt för att hamna i ett annat läge) och en vana att vara osams i ett en fråga för att bli rörande överens i nästa utan att man bränt broar till varandra. Sveriges Riksdag är på väg att bli lika komplex som Europaparlamentet att få igenom sin politik i. IMG_4295

…så har jag läst en hel del böcker. En bok som är värd en eller flera egna inlägg lite senare handlar om Folkomröstningen 1994, som inte hade slutat med ett Ja om inte politiska motståndare kunnat samarbeta mot ett gemensamt mål. Boken Människor för JA! av förre kampanjgeneralen Lars Göran Johansson är läsvärd som en tillbakablick på en tid så nära men ändå så oändligt långt borta.

…så har svensk-tyska Ann Mettler blivit en nyckelspelare i Junckers framtidslag för EU. Mettler blir chef för kommissionens nya interna tankesmedja som går under EU-akronymen EPSC (European Political Strategy Centre). Syftet är att centret ska bistå kommissionen med goda råd och blicka framåt längre än kommissionens dagliga perspektiv. Ann Mettler växte upp i Tyskland och har dubbla medborgarskap. Under sin karriär har hon hunnit varit med och startat Tankesmedjan Lisbon Council, och arbetat åt World Economic Forum samt varit verksam i Washington. På CV:et finns även studier i New Mexico och i Bonn. I ett pressmeddelande lyfter EU-kommissionen Mettlers erfarenheter som strategisk analytiker och expertis när det gäller innovation och digitial ekonomi.

…så har förre kommissionären Jacques Barrot avlidit 77 år gammal. Barrot tjänstgjorde både med Margot Wallström och Cecilia Malmström i kommissionen och hann med att vara transportkommissionär och ha rättsliga och inrikesportföljen. Barrot var också fransk minister i flera omgångar. Han klarade sig också politiskt från en skandal där han varit delaktig i att slussa statliga pengar vidare till sitt parti.

…så har ordkriget mellan EU och Ryssland fortsatt. Donald Tusk har tillträtt (med svensk i kabinettet) som rådsordförande och sagt återigen att Ryssland ska ut ur Ukraina, men ordbråket har också handlat om South Stream, att Ryssland målar upp Stora Fosterländska Kriget i retoriken med väst (det blir en kall vinter har Bloggen konstaterat förut) och säkert mer som jag missat helt där på fjälltoppen. För övrigt spår Slovakiens premiärminister risken för utökat krig i Ukraina är stor: “There is a 70% probability of a military conflict in Ukraine and not only there”. Ett uttalande som dock fått mycket kritik. Men å andra sidan, om han får rätt lär det lösa Löfvens problem med extra val, för då lär det bli samlingsregering som behövs istället för ett upptrissat tonläge som drar åt det beryktade andrakammarvalet 1928. IMG_4296

…så har det visat sig att en gammal KGB-agent har lånat ut 2 miljoner Euro till Nationella Frontens Le Pen, bara en av många anmärkningsvärda pengaöverföringar från Moskva till den franska extremhögern (och naturligtvis en del i Moskvas söndra och härska). Nationella Fronten har för övrigt tidigare bidragit med både pengar och stöd till Sverigedemokraterna här hemma i Sverige.

…så har förstås svenska MEP:ar twittrat om än det ena och än det andra i sin #EUpol-vardag som inte direkt har att göra med regeringskrisen:

Och till sist, en inte alltför ovanlig illustration om hur tungt jämställdhetsfrågorna väger hos politiker från andra länder…

(PO)

IMG_4216

Misstroendeomröstningen visar på sprickor

nototax

GUE/NGL demonstrerade, men de flesta lade ned sina röster Foto © European Union 2014 – EP

Så är misstroendeomröstningen i Luxleaks kölvatten avdiskad. Allmänt i spinnet runt dagens misstroendeomröstning för EU-kommissionen och Juncker är att Juncker nu stärkt sin ställning.

Misstroendeomröstningen som dragits fram av EFDD tillsammans med grupplösa Moskvafinansierade Front National fick stöd av 101 parlamentariker, 88 avstod och 461 för. Argumentet för att man stärkt sin ställning är att när kommissionen godkändes så gjordes det med färre röster. EUbloggen är inte helt övertygad om det och lyfter i det här inlägget det motsatta perspektivet.

Det finns en skillnad i att inte rösta för ett tillträde och i misstroendevotum kräva att kommissionen faller. Rimligtvis är det senare ett mycket större steg än att rösta nej i första läget. Dessutom så är det många som inte vill hamna på samma sida i en omröstning som initierats av EFDD och som backas upp av Le Pen & Co. Och visst syns det i röstlistorna. I flera fall har nej till Junckerkommissionen bytts mot ett ja eller en blank.

Till exempel så lär inte Wallström örfila Anna Hedh och sina regeringskamrater i Miljöpartiet den här gången. Deras Nej till Juncker blev nu ett Nej till misstroendet och ett stöd för Juncker. Malin Björk i Vänsterpartiet valde att lägga ned sin röst, det gjorde också Fi:s Soraya Post (med i S&D)-gruppen.

Men om jag var Juncker och läste röstlistorna så skulle jag ändå rynka lätt bekymrat med pannan. En tredjedel av parlamentet är inte beredd att ge stöd. Vikten av att hålla en stor koalition där även liberalerna ingår blir allt tydligare när det gäller att få igenom policyfrågor. Trots att det är Nigel Farage (som valde att avstå i debatten för att inte hamna intill Le Pen i talarlistan och sen skolkade från omröstningen) och Marine Le Pen som är symboliska frontfigurer för omröstningen vilket får de flesta att rusa åt andra hållet är det ändå påfallande många som valt att inte aktivt stödja kommissionen.

Tittar vi grupp för grupp är det lätt att se att ECR är den mest splittrade och trasiga gruppen. En stor minoritet med 16 ledamöter med bl a Sannfinländare och AfD röstade för misstroendeförklaringen. Tre MEP:ar (belgiska N-VA) gav Juncker sitt stöd medan 42 lade ned sina röster (Tory & Dansk Folkeparti bland dessa).

Majoriteten av GUE/NGL valde att lägga ned sina röster men sex ledamöter valde ändå att rösta på samma sätt som sina politiska motståndare i högern bortom höger. Än mer anmärkningsvärt är att en socialdemokrat röstade likadant. Tre socialdemokrater (däribland Post som sagt var) valde att lägga ned sina röster. Tio gröna bröt också partilinjen och lade ned sina röster, tillsammans med en EPP:are.

Det är tecken på sprickor i parlamentet som borde oroa EU-kommissionen. EPP-gruppens talesman Antti Timonen konstaterade att omröstningen var ett försök att försvaga EU som helhet, och utifrån det perspektivet tror jag inte att Nigel Farage & Marine Le Pen är alltför besvikna idag med röstsiffrorna eftersom det var fler som röstade mot Juncker än som tidigare hade skrivit på begäran om omröstningen.

(PO)


Röstade för misstroendet (kommissionens avgång):

ECR: Gericke, Halla-aho, Henkel, Jurek, Kölmel, Krasnodębski, Lucke, Marias, Piotrowski, Pretzell, von Storch, Sulík, Terho, Tošenovský, Trebesius, Zahradil

EFDD: Affronte, Agea, Agnew, Aiuto, Aker, Arnott, Atkinson, Bashir, Beghin, Bergeron, Borrelli, Bours, Carver, Castaldo, Coburn, Collins, Corrao, D’Amato, (The Earl of) Dartmouth, Evi, Gill Nathan, Helmer, Iwaszkiewicz, James, Lundgren, Mach, Mazuronis, Moi, Nuttall, O’Flynn, Parker, Pedicini, Reid, Seymour, Tamburrano, Valli, Winberg, Woolfe, Zanni, Zullo

GUE/NGL: Hazekamp, de Jong, Kari, Konečná, Maštálka, Mineur

NI: Aliot, Arnautu, Balczó, Bay, Bilde, Bizzotto, Borghezio, Boutonnet, Briois, Buonanno, Chauprade, D’Ornano, Epitideios, Ferrand, Fontana, Fountoulis, Goddyn, Gollnisch, de Graaff, Korwin-Mikke, Kovács, Lebreton, Le Pen Marine, Martin Dominique, Marusik, Mayer, Mélin, Monot, Montel, Morvai, Obermayr, Salvini, Schaffhauser, Stuger, Synadinos, Troszczynski, Vilimsky, Voigt

S&D: Flašíková Beňová

Röstade emot misstroendet (och för kommissionen):

ALDE: Ali, Arthuis, Auštrevičius, Bearder, Becerra Basterrechea, Bilbao Barandica, Calvet Chambon, Cavada, Charanzová, De Backer, Deprez, de Sarnez, Diaconu, Dlabajová, Faria, Federley, Gerbrandy, Goerens, Goulard, Griesbeck, Harkin, Huitema, Hyusmenova, in ‘t Veld, Jäätteenmäki, Jakovčić, Ježek, Kallas, Kyuchyuk, Lambsdorff, Maura Barandiarán, Meissner, Michel, Mihaylova, van Miltenburg, Mlinar, Müller, Nicolai, van Nieuwenhuizen, Paet, Pagazaurtundúa Ruiz, Paulsen, Petersen, Radoš, Ries, Riquet, Rochefort, Schaake, Telička, Theurer, Toom, Tørnæs, Tremosa i Balcells, Uspaskich, Vajgl, Verhofstadt, Weber Renate, Wikström

ECR: Demesmaeker, Loones, Stevens

GUE/NGL: Eck

NI: Sonneborn

PPE: Adaktusson, Alliot-Marie, Arimont, Ayuso, Bach, Balz, Becker, Belet, Bendtsen, Bocskor, Böge, Bogovič, Boni, Brok, Buda, Buzek, Cadec, Casa, Caspary, del Castillo Vera, Cesa, Christoforou, Cicu, Clune, Coelho, Collin-Langen, Comi, Comodini Cachia, Csáky, Danjean, Dantin, Dati, Delahaye, Deli, Deß, Deutsch, Díaz de Mera García Consuegra, Dorfmann, Ehler, Engel, Erdős, Estaràs Ferragut, Ferber, Fernandes, Fjellner, Florenz, Gabriel, Gahler, Gál, Gáll-Pelcz, Gambús, Gardini, Gieseke, González Pons, de Grandes Pascual, Gräßle, Grossetête, Grzyb, Gyürk, Hayes, Hellvig, Herranz García, Hetman, Hohlmeier, Hökmark, Hortefeux, Hübner, Jahr, Jazłowiecka, Jiménez-Becerril Barrio, Joulaud, Juvin, Kalinowski, Kalniete, Karas, Kariņš, Kefalogiannis, Kelam, Kelly, Koch, Kósa, Köstinger, Kovatchev, Kudrycka, Kuhn, Kukan, Lamassoure, Landsbergis, de Lange, Langen, La Via, Lavrilleux, Le Grip, Lenaers, Lewandowski, Lins, Lope Fontagné, López-Istúriz White, Łukacijewska, McAllister, McGuinness, Macovei, Maletić, Malinov, Mănescu, Mann, Marinescu, Martusciello, Matera, Mato, Melo, Metsola, Mikolášik, Millán Mon, Morano, Morin-Chartier, Mureşan, Muselier, Mussolini, Nagy, Niebler, Niedermayer, van Nistelrooij, Olbrycht, Pabriks, Paunova, Peterle, Petir, Pieper, Pietikäinen, Pitera, Plenković, Plura, Pogliese, Ponga, Pospíšil, Preda, Proust, Quisthoudt-Rowohl, Radev, Rangel, Reding, Reul, Ribeiro, Rolin, Rosati, Ruas, Rübig, Saïfi, Salini, Sander, Sarvamaa, Saudargas, Schmidt, Schöpflin, Schreijer-Pierik, Schulze, Schwab, Sernagiotto, Siekierski, Sógor, Šojdrová, Spyraki, Štefanec, Štětina, Stier, Stolojan, Šuica, Šulin, Svoboda, Szájer, Szejnfeld, Tajani, Thun und Hohenstein, Tőkés, Tomc, Ungureanu, Urutchev, Vaidere, Valcárcel, Vălean, Vandenkendelaere, Verheyen, Virkkunen, Voss, Vozemberg, Wałęsa, Weber Manfred, Wenta, Wieland, Winkler Hermann, Winkler Iuliu, Záborská, Zalba Bidegain, Zdechovský, Zdrojewski, Zeller, Zver, Zwiefka

S&D: Aguilera García, Anderson Lucy, Andrieu, Arena, Assis, Ayala Sender, Balas, Balčytis, Bayet, Benifei, Berès, Bettini, Blanco López, Blinkevičiūtė, Bonafè, Borzan, Boştinaru, Brannen, Bresso, Briano, Bullmann, Cabezón Ruiz, Caputo, Chinnici, Christensen, Corbett, Costa, Dalli, Dance, Danti, Delvaux, De Monte, Denanot, Drăghici, Ertug, Fajon, Fernández, Ferreira Elisa, Fleckenstein, Freund, Frunzulică, García Pérez, Gardiazabal Rubial, Gasbarra, Gebhardt, Geier, Gentile, Geringer de Oedenberg, Gierek, Gill Neena, Giuffrida, Gomes, Grammatikakis, Grapini, Griffin, Groote, Gualtieri, Guerrero Salom, Guillaume, Gutiérrez Prieto, Hedh, Hoffmann, Honeyball, Howitt, Iotova, Jaakonsaari, Jáuregui Atondo, Jongerius, Kadenbach, Kaili, Kammerevert, Kaufmann, Keller Jan, Khan, Kirton-Darling, Kofod, Köster, Kumpula-Natri, Lange, Lauristin, Leichtfried, Leinen, Liberadzki, Lietz, López, Ludvigsson, Łybacka, McAvan, Maňka, Manscour, Martin David, Martin Edouard, Maurel, Mizzi, Moisă, Moody, Moraes, Morgano, Mosca, Negrescu, Nekov, Neuser, Niedermüller, Nilsson, Noichl, Panzeri, Paolucci, Papadakis Demetris, Pargneaux, Paşcu, Pavel, Peillon, Picierno, Picula, Piri, Pirinski, Pittella, Poc, Poche, Preuß, Rebega, Regner, Revault D’Allonnes Bonnefoy, Rodrigues Liliana, Rodrigues Maria João, Rodríguez-Piñero Fernández, Rodust, Rozière, Sant, Sassoli, Schaldemose, Schlein, Schulz, Schuster, Sehnalová, Serrão Santos, Silva Pereira, Simon Peter, Simon Siôn, Sippel, Smolková, Stanishev, Steinruck, Stihler, Szanyi, Tănăsescu, Tang, Tapardel, Tarabella, Thomas, Ujhelyi, Ulvskog, Valenciano Martínez-Orozco, Van Brempt, Vaughan, Viotti, Ward, Weidenholzer, von Weizsäcker, Werner, Westphal, Willmott, Zala, Zanonato, Zemke, Zorrinho

Verts/ALE: Andersson, Auken, Bové, Bütikofer, Ceballos, Cramer, Eickhout, Engström, Eriksson, Evans, Giegold, Harms, Häusling, Hautala, Heubuch, Hudghton, Keller Ska, Lambert, Lochbihler, Lunacek, Maragall, Reda, Ropė, Sargentini, Scott Cato, Smith, Staes, Tarand, Taylor, Terricabras, Trüpel, Vana, Ždanoka

Lade ned sina röster:

ECR: Ashworth, Belder, Campbell Bannerman, Czarnecki, van Dalen, Dohrmann, Duda, Duncan, Dzhambazki, Ford, Foster, Fotyga, Fox, Girling, Gosiewska, Gróbarczyk, Hannan, Jackiewicz, Kamall, Karim, Karlsson, Karski, Kirkhope, Kuźmiuk, Legutko, Lewer, McClarkin, Messerschmidt, Ożóg, Piecha, Poręba, Škripek, Swinburne, Tannock, Tomašić, Ujazdowski, Van Orden, Vistisen, Wiśniewska, Zīle, Žitňanská, Złotowski

GUE/NGL: Albiol Guzmán, Anderson Martina, Björk, Boylan, Carthy, Couso Permuy, De Masi, Echenique, Ernst, Ferreira João, Forenza, Glezos, Iglesias, Juaristi Abaunz, Kuneva, Kyllönen, López Bermejo, Lösing, Maltese, Matias, Mélenchon, Michels, Ní Riada, Sakorafa, Sánchez Caldentey, Scholz, Senra Rodríguez, Spinelli, Vallina, Vergiat, Viegas, Zuber

PPE: Polčák

S&D: Childers, Mamikins, Post

Verts/ALE: Buchner, Delli, Durand, Meszerics, Reimon, Reintke, Sebastià, Škrlec, Šoltes, Urtasun