Oklarheter om EU-mandatet i Libyenfrågan

IMG_0409Under onsdagen hade jag möjligheten att närvara på plats under Riksdagens EU-nämnd inför toppmötet. Jag roade mig också med att försöka livetwitterrapportera från mötet – som du kan ta del av här & fortsättningen här.

Mötet var på förhand tämligen okomplicerat. Mest för att det inte finns några stora svenska strider om frågorna som ska upp (läs mitt lite mer nördiga inlägg om toppmötet eller en mer publik sammanfattning på HelaHälsingland.se) i Bryssel. Annars har ju EU-nämndens möten varit återkommande på EUbloggen med till exempel ”sifferbingo” och Wallström.

En lite mer avvikande sak jämfört med förväntad spelplan inträffade på slutet av mötet i fråga om Libyen. Libyen är en av toppmötets punkter på dagordningen men i underlaget till EU-nämnden om förberedda slutsatser så är det tomt. Diskussionen som varit de senaste dagarna har handlat om EU ska, efter godkännande från FN:s säkerhetsråd, skicka trupp (troligen stridsgruppen som leds av Sverige just nu). Formellt behöver regeringen få förhandlingsmandat från riksdagens EU-nämnd och det här påpekades mot slutet av mötet av Desirée Pethrus (KD):IMG_0410

– Vi har inga texter om Libyen idag, det är bara en punkt. Det enda jag har att relatera till är utrikesrådets uttalande i måndags. Är det dom texterna som ska bekräftas?

Statsminister Löfven (S) svarade:

-Vi har inte fått några texter om Libyen ännu över huvud taget. Är det någon text som går utöver något mandat får vi återkomma.

Nämndens ordförande Carl Schlyter klev in och konstaterade att om något inträffar så kommer kansliet informeras och frågan tas i nämnden (som är van att få godkänna frågor mitt i natten under EU-toppmöten). Men Pethrus stod på sig och hänvisade till utrikesministermötets skrivningar som inte varit föremål för nämndens godkännande.

– Nu har utrikesministern gett ok på den här texten, men vi har inte gett ok. Om den ska komma igen, ska den då förhandlas?

I det här läget passade Löfven över frågan till kabinettssekreteraren Annika Söder kring hur det behandlats tidigare:

– Jag deltog inte själv i EU-nämndens sammanträde senast men min minnesbild är att både utrikesutskottet och EU-nämnden ett flertal tillfällen meddelats att det finns en diskussionen om att vid en lämplig tidpunkt för att förbereda optioner för eventuella insatser inom ramen för den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken.

Den text som nämnden godkände under Wallströms besök i Riksdagen löd:

Diskussionspunkt
Rådet förväntas diskutera utvecklingen i Libyen, inklusive dialogsamtalen och möjliga åtgärder.

Regeringens ståndpunkt:

Krisen i Libyen, inklusive terrorattacker, hårda strider och förvärrad humanitär situation, är mycket oroande. Regeringen ger fullt stöd till dialogsamtalen i FN:s regi i syfte att nå en politisk lösning och få parterna att enas om en nationell samlingsregering och eldupphör. Regeringen uppmanar samtliga aktörer att avstå från handlingar som riskerar att förvärra situationen. Regeringen välkomnar diskussionen om EU:s fortsatta engagemang i Libyen. Viktigt att detta syftar till att stödja den FN-ledda dialogen.

I den texten (eller i någon annan av nämnden godkänd text) finns inga skrivningar eller tolkningar om militär insats i Libyen. Texten som spökar efter utrikesministermötet (och som är ministrarnas slutsats) och som då inte nått statsrådsberedningen, varken från EU-håll och uppenbart inte heller från utrikesminister Margot Wallström, lyder:

  1. As soon as there is an agreement on a Government of National Unity and related security arrangements, the EU stands ready to enhance its support to Libya and contribute to the successful implementation of the agreements through the ongoing support to key Libyan institutions and in key areas, including rule of law, economic cooperation and DDR, making full use of all its instruments. In this regard, the Council invites the High Representative to present as soon as possible proposals on possible CSDP activities in support of the security arrangements, in close coordination with the UN, Libya, key partners and regional actors, as part of a wider set of policy options in the context of an updated Political Framework for Crisis Approach, to be developed by the High Representative and the Commission.

Nyckelorden här är CSDP activitites in support of the security arrangements. CSDP betyder Common Security & Defence Policy. I medierapporteringen från utrikesministermötet har trupp diskuterats. Att det i sak inte lär finnas någon motsättning mellan Socialdemokraterna och Alliansen om att skicka den svenskledda stridsgruppen till Libyen OM FN:s säkerhetsråd ger sitt godkännande och om Libyen begär så innebär inte att det inte finns problem. Det är inte helt klart vilket ben regeringspartiet Miljöpartiet landar på.

Dessutom finns formfrågan, en lagrad irritation, om att regeringen är lite slarvig i mandatfrågorna från EU-nämnden. Det är inte första gången som det gnisslat i trion Statsministern & Utrikesministern & EU-nämnden.IMG_0397

Slutsatsen landar i att om det rör sig om något annat än en handfull militära rådgivare eller liknande så krävs det ett EU-nämndsbeslut för att Sverige ska kunna ge klartecken under toppmötet. Det beslutet borde ha varit uppe till diskussion på EU-nämndens möte idag, men så blev det alltså inte. Trots minst sagt intensiv inkörningsperiod i höstas mellan regeringen och nämnden så gnisslar det fortfarande i formfrågorna för regeringen Löfven. Det  gör livet lite besvärligare för regeringen än vad det borde behöva vara.

Det hade jag inte räknat med.

Den som vill ta del av EU-nämndens sammanträde kan göra det här.

(PO)

Januaritoppen på EUbloggen: Ryssland, Ryssland & Nordic Battle Group

800px-Flag-map_of_Russia.svgJanuari passerade förbi i hög hastighet. Här är månadstoppen som domineras av inlägg kopplade till Rysslands-indexet (5 av 10 inlägg).

1) EUbloggens Rysslands-index visar vattendelare mellan EU-kritiska partier

2) Russia-index: 11 more EU-sceptic parties added

3) Nordic Battle Group – Should I go or Should I stay

4) Grekiska valet tweet för tweet

5) Mikael Jansson: Jag tänker aldrig vara Putins femte kolonn

6) True Finns: We see Russia as a threat

7) ANALYS: Tsipras första drag var en rejäl rysskram som förhandlingsutspel

8) Sverigedemokraterna fortsätter sin Putinvänliga röstsvitnbg

9) Smutskastningen mot Litauens president länkas till EFDD-tjänsteman

10) SVT Opinion: Efter 20 år får det vara nog med okunskapen

(PO)

Nordic Battle Group – should I stay or should I go?

Det har väl inte undgått någon som har ett försvars- och säkerhetspolitiskt intresse i vårt avlånga land att Sverige från och med årsskiftet leder Nordic Battlegroup. 1900 svenskar ingår i styrkan som totalt omfattar ca 2500 personer från Lettland, Litauen, Estland, Finland, Norge och Irland.

Styrkan ska med tio dagars varsel under första halvåret i år kunna börja vara på plats i ett insatsområde. Beslutet måste fattas enhälligt av EU-länderna. Ett sådant beslut har aldrig fattats tidigare. Jag har sedan en tid tillbaka hört snack om att Sverige trycker på rätt hårt att försöka få enighet att skicka styrkan – någonstans, varstans som helst, bara det blir skarpt. Ställena jag hört talas om är Mali (där Sverige i januari kommer att ha 250 man i en FN-insats), östra Kongo och Sydsudan. På twitter har Carl Bildt även spekulerat om Libyen. nbg

Och innan ni undrar om NBG15 inte skulle kunna användas som fredsbevarare i Östra Ukraina så låt mig bara säga att det är en politisk omöjlighet utan Rysslands godkännande och engagemang. Just nu finns det inte på kartan att Ryssland skulle vilja se en EU-styrka i Ukraina nära ryska gränsen.

Och det är fler än jag som märkt av ett svenskt intresse att få använda trupperna skarpt. Enligt Irish Independent så är den svenska lobbyingen kraftfull:

However, Sweden, which will act as the lead country in this battlegroup, is exerting huge pressure at political level for deployment.

”Huge pressure” är en anmärkningsvärd stark formulering vilket säger en del om hur det uppfattas från irländskt håll. Det finns flera samverkande politiska skäl till att Sverige trycker på. Det handlar om att positionera Sverige så att man plockar poäng till omröstningen om en plats i FN:s säkerhetsråd 2017-2018 där Sverige konkurrerar med Nederländerna och Italien om två EU-platser. Det finns en bred uppslutning i svensk politik att sikta på att få en sådan plats.

Från de som vill se ett mer aktivt EU-samarbete i KUSP-frågorna (Utrikes- och säkerhetspolitik) så är det också önskvärt att EU efter sju långa år använder sig av sina militära resurser. Det är en efterlängtad milstolpe som anhängarna hoppas ska svetsa samman unionen mer och bidra till värdefulla erfarenheter att bygga vidare på. ”Om vi nu har stridsgrupper så ska de väl användas för att förbättra säkerheten i världen” är det grundläggande argumentet.

Samtidigt finns det motstånd att skicka iväg styrkan. Margot Wallströms motpol i regeringen uppges vara försvarsminister Peter Hultqvist som inte vill använda sig av styrkan.

Jag kan bara spekulera i varför, om nu ryktena stämmer, och att det i sådana fall handlar om försvarets anstränga ekonomi och att i ett osäkert läge i Östersjöområdet skicka iväg en Nordisk Stridsgrupp till Afrika är att spela bort ett av få spelkort som finns vid en plötsligt upptrappning som också involverat ett av EU:s medlemsländer.

Det är ingen hemlighet direkt att Ryssland utövar starkt tryck på våra baltiska grannar (som går att läsa om i en FOI-rapport). I händelseutvecklingen finns bland annat att FSB kidnappnat den estniske säkerhetsofficeren Eston Kohver (som nu är fängslad i Moskva), att Ryssland krävt att litauiska desertörer från sovjetarmén ska utelämnas till Ryssland och lagföras,  spionage mot Natobaser avslöjats samtidigt som Lettland nu är ordförandeland för hela EU och är värd för ett Östligt Partnerskapstoppmöte i maj där bland annat Ukraina och Moldavien hoppas på att få visumfrihet.

Det var ju Ukrainas önskan om söka samarbete och närmande gentemot EU som utlyste den ryska aggressionen med annekteringen av Krim och invasionen i östra delarna av landet. Krisen med Ryssland kommer att uppta stor del av EU:s utrikesfokus under 2015. EUbloggen förutspådde redan i september en lång och kall vinter.

Utifrån det perspektivet är det inte konstigt att mer försiktiga politiker i Östersjöområdet kommer att vara motsträviga att skicka iväg NBG15. Satt jag som försvarsminister i Estland, Lettland och Litauen så skulle i alla fall jag varit väldigt tveksam. Hur den dragkampen kommer att sluta är ovisst.

Stridsgrupperna har funnits sedan 2007 och besluten om gemensam militär krishanteringskapacitet går tillbaka till 1999 och toppmötet i Helsingfors. Stridsgruppen är utbildad på att under en begränsad tid kunna agera längs hela konfliktskalan, från humanitär hjälp till väpnad strid. Jag har tidigare skrivit om hur ett medlemsland som Sverige skulle få militär hjälp genom EU:s strukturer. 

Fakta om styrkan: En kärna av arméförband, förband för logistik, sjukvård och spaning samt ett flygförband med 8 st JAS 39 Gripen, 7 st helikoptrar (för akutsjukvård och trupptransport) och två transportflygplan. Styrkan ska kunna operera i 30 dagar i insatsområdet, och med försörjning vara på plats i upp till 120 dagar.

Läs merNBG15:s hemsida, du kan också följa NBG på twitter och instagram.

Skärmavbild 2015-01-03 kl. 09.14.59

(PO)

Tillägg 1: Inlägget har uppdaterats och förtydligats efter påpekande av Reservofficer på twitter, som också följt upp med ett blogginlägg där en eventuell utstationering analyseras ur mer militärt perspektiv. Läs det här

Tillägg 2: Carl Bildt har nu utvecklat sina tankar kring NBG15 och varnar för att det kan bli den sista. Läs blogginlägget här.

Tillägg 3: Debatten om NBG15 har gått rätt het efter att inlägget postades. Även Johan Wiktorin har bloggat om det och argumenterar för att NBG15 inte ska skickas iväg, och många har diskuterat styrkan på twitter, här ett urval av tweets: