Junckers dilemma 1: Malmströms möjliga portföljer

Foto (C) Europeiska Unionen 2014 - EP

Foto (C) Europeiska Unionen 2014 – EP

En rad inlägg kommer att handla om Junckers olika dilemman kring kommissionens portföljer. Det här första inlägget handlar om vilken portfölj som Cecilia Malmström kan få.

KONKURRENSEN

Konkurrensen är på många sätt stenhård. Aldrig tidigare har en kommission haft så många gamla regeringschefer, finansministrar och utrikesministrar som alla anser att just de är kompetenta för en rejäl portfölj. Det är också en avspegling av hur mycket många länder nu prioriterar EU-arbetet och ett tecken på att kommissionen håller på att transformeras från ”byråkratprofil” till ”politisk”. De ”tiotaggare” som Juncker (själv både regeringschef och finansminister) har att placera ut är följande:

Fd regeringschefer: Valdis Dombrovskis (Lettland), Andrus Ansip (Estland), Jyrki Katainen (Finland), Alenka Bratušek (Slovenien*)

Sittande utrikesministrar: Radek Sikorski (Polen), Federica Mogherini (Italien), Karl Erjavec (Slovenien*) och Tibor Navracsics (Ungern**).

Fd finansminister: Pierre Moscovici (Frankrike)

Utöver dessa kan vi lägga till att Tyskland av storlek och vikt är att betraktas som tiotaggare oavsett vem som Tyskland skickar (här får energikommissionären Oettinger förnya förtroende).

Två länder (Belgien och Bulgarien) uppges inte ha levererat några namn inom ramen för deadline. Tre länder har inte officiellt tillkännagivit sina kandidater, från Nederländerna är finansminister Jeroen Dijsselbloem den som nämns som möjlig kandidat

KOMPETENSEN

Cecilia Malmström har en lång erfarenhet, både som Europaparlamentariker och svensk EU-minister. Dessutom har Malmström en doktorshatt i statsvetenskap, internationella studier och språkkunskaper (sex av EU-språken). Av många internationella journalister är Malmström uppskattad, vilket inte minst märktes i twitterreaktionerna efter utnämningen. I fem år har Malmström haft den utmanande portföljen för Migration & Säkerhet. Malmströms politiska profil ligger i utrikes-, rättighets- och konstitutionella frågor även om hon även satt i IMCO, inre marknadsutskottet, som ersättare under sin parlamentstid.

GRUNDPUSSLET

Det vanliga är att posterna i kommissionen roteras så räkna med viss förändring. Samtidigt i spekulationen ska vi komma ihåg några saker; dels att Juncker kan välja att dela upp frågorna på ett annat sätt vad hans företrädare Barroso har gjort för att ge meningsfulla uppdrag till alla de 27 andra och dels att det finns en debatt om att bygga kluster med en överordnad kommissionär som jobbar i team med underordnade kommissionärer.***

En annan sak som är en osäkerhetsfaktor, jag har inte sett någonstans där det tydligt framgår vilka poster Sverige har siktat in sig på. Juncker har också ont om kvinnor (det är ett annat av Junckers dilemman) och han sitter också väntar in stats- och regeringschefernas beslut i framför allt vem som blir EU:s utrikeschef. Utrikeschefen är också kommissionär och vice ordförande i EU-kommissionen, och denne behöver utses först innan Juncker gör den sista fördelningen av portföljer och tillkännager vem som får vad. I pusslet kan det också ha betydelse vem som blir EU:s Rådsordförande (ej en kommissionspost) som leder Rådets arbete.

PORTFÖLJERNA

Här kommer en genomgång på vad portföljläget är utifrån Malmströms perspektiv.

Det här får INTE Malmström:

Ekonomiska frågor. Dels går troligen ekonomiportföljen till Frankrikes Moscovici (han uppger om att han har blivit lovad det) och det är också huggning kring övriga portföljer som kan knytas till ekonomi. Här finns flera stora länder samt flera tidigare regeringschefer, varav åtminstone Jyrki Katainen ska ha blivit lovat en tung portfölj, som står i kö för uppdragen. Malmström har inte ekonomiska frågor i sin politiska profil vilket gör att jag bedömer att vi kan stryka det ur spekulationerna och samtidigt stryka konkurrensfrågor, inre marknad, skatter, energi, industri och budget av bara farten.

Portföljer med det stora ekonomiska transaktioner som till exempel jordbruk och regionalstöd (även om doktor Malmström skrev sin avhandling om regionala partier) lär inte det heller hamna på Malmströms bord, troligen går dessa uppdrag till länder med den gemensamma valutan och som har profilmässigt bättre lämpade kandidater. Malmström har heller ingen profil i området fiske, miljö & klimat, turism och hälsa. Vi stryker det också.

Det här är MÖJLIGT:

Europaparlamentarikern Olle Schmidt skriver på sin Facebooksida att han hoppas att Malmström får handelsfrågorna på sitt bord, där man under mandatperioden bland annat ska ro i land TTIP med USA. Sverige är av tradition ett frihandelsvänligt land och det skulle också vara en statusmässig uppgradering att få ta hand om de viktiga handelsfrågorna. Frihandel är ju också en klassisk liberal paradgren.

En annan post som Malmström skulle kunna komma ifråga för är digitala frågor, framtidsfrågorna väntas bli en stor fråga under mandatperioden. Om Katainen inte skulle få en tung ekonomiportfölj kan han möjligtvis vara en konkurrent här. Konsumentfrågor skulle väl teoretiskt vara möjligt men i jämförelse med handel- och digitala frågor är det en nitlott.

Att Malmström som drivit One Seat-kampanjen (sluta åka till Strasbourg med Europaparlamentet) skulle få ta hand om inter-institutionella frågor kanske är för magstarkt för fransmännen, men portföljen får ändå hamna i den här kategorin.  Andra som jag inte kan utesluta men som jag inte tror på är forskningsfrågor samt utbildning/kultur.

Stefan Löfven har också varit ute och sagt att han vill att Sverige ska ha arbetsmarknadsportföljen (inte heller det en tung EU-portfölj och i jämförelse med handel och digitala frågor får det betraktas som ett sämre val) och om Reinfeldt fört Löfvens önskemål vidare till Juncker kan väl allt hända…

Det här är TROLIGT:

Cecila Malmström har ju sin tyngd inom utrikes- & säkerhet men även i rättighetsfrågor. Portföljer som passar det är: Biståndsfrågor, internationellt samarbete – och krishantering samt Utvidgning och grannskapspolitik. Vinstlotten i sammanhanget vore portföljen som Vivianne Reding har idag: Rättsliga frågor, grundläggande rättigheter och medborgarskap.  

Samtidigt har EU-minister Birgitta Ohlsson varit ute och sagt att EU borde inrätta en renodlad portfölj för mänskliga rättigheter, alltså bryta ut den frågan ur Redings nuvarande portfölj.  Om Juncker lyssnar på det örat kan det mycket väl bli så att Malmström får den, det blir en portfölj som är  ganska lätt om den blir verklighet eftersom den torde inte få särskilt mycket lagstiftning utan mer bli en EU-övervakare. Självklart kan portföljen kombineras med andra frågor, återstår att se hur Juncker tumlar gränsdragningarna mellan uppdragen.

Skalad mänsklig rättighetsportfölj och kanske ett påhäng som vice ordförande i EU-kommissionen påminner väldigt mycket om Wallströms andra period. Den blev jämfört med den första (miljökommissionär) en ökenvandring. Som kommunikationskommissionär och vice ordförande var hon utan lagstiftningsfrågor och fick stora problem med att nå resultat i opinionsbildandet. Utan lagstiftningsfrågor blir en kommissionär ganska avlövad på makt och inflytande.

Det här är JACKPOT som kan gå in:

Det finns ett jackpotscenario som inte kan uteslutas: Cecilia Malmström blir kompromisskandidaten som ror hem Utrikeschefstrofén. Jag har nämnt det tidigare på bloggen men utvecklingen senaste tiden spelar upp låsningarna från toppmötet för öppen ridå.

Vid julimötet blockerades Federica Mogherini av bland annat av länder som Litauen. Frågan låste sig mellan hökar och duvor i Rysslandsfrågan, där Mogherini är för mycket duva för att kunna smältas av hökarna. Men trots nobben på toppmötet så fortsätter italiens premiärminister att satsa på Mogherini och slänger in henne som Italiens kandidat. Polen svarade med att kontra genom att nominera  höken Sikorski (som nämnts tidigare men som efter en polsk avlyssningsskandal räknats bort).  Det troliga scenariot är att Mogherini och Sikorskis kandidaturer förgör varandra (läs gärna Henrik Brors längre analys om dragkampen)  och att toppmötet 30 augusti måste landa i en kompromisskandidat. Om Socialdemokraterna tar rådsordförandeposten så borde även liberalerna få ett tröstpris för att man är med i den stora koalitionen, och det är på den vägen som Cecilia Malmström träder in i bilden.

Sverige är tillräckligt hökaktig för Polen, Malmström är inte profilerad i Rysslandsfrågor och kan då vara acceptabel för Italien. Det är inte ett huvudspår, men det är ett jackpotscenario som så här lite en månad innan toppmötet inte kan uteslutas som orimlig eller omöjlig. Kvalifikationerna i utrikes- och säkerhetsfrågor, kombinerat med språkkunskaper och hög personlig likability liksom låsningen i frågan talar för Malmström. Räkna med att Malmström kommer att bäsa frågan, som när TT ställde den i veckan, och hänvisa till att det finns en massa utrikesministrar som är sugna…

”Jag tror att man söker i de förra utrikesministerkretsarna.”
Cecilia Malmström till TT 31/7

(PO)

*Notera att Slovenien har nominerat flera personer som Juncker kan välja mellan, Slovenien är enda landet som hörsammade Junckers önskan om att få alternativ. Det behöver alltså inte ens bli någon av de två jag listar.

**Det här är ett annat av Junckers dilemma. Bli inte förvånad om Ungern tvingas byta…

***Personligen ser jag problem med den konstruktionen, framför allt politiskt. Om inte ett stort land får en ”super”-post blir det liv, det blir liv också om de små ländernas kommissionärer ska cementeras i en underordnad roll.

 

 

Det blir Juncker nästa vecka

Skärmavbild 2014-05-15 kl. 06.32.13

När det börjar bli dags att ta fram sillen och en isig brännsvinsflaska så får man ta tillbaka tidigare blogginlägg. Jag har sagt att jag inte tror att Jean-Claude Juncker blir vald till EU-kommissionens ordförande, jag har till och med satt en lunch på det i vadslagning med kristdemokraternas riksdagsledamot Désirée Pethrus (som jag nu tror jag förlorar alltså).  Nu ändrar jag min bedömning. Det blir Juncker.

Trots starkt principiellt motstånd från länder som Storbritannien och Ungern med ifrågasättande signaler från Nederländerna, Sverige och Italien så är tendensen nu att David Camerons hårdföra motstånd som tvingade Tysklands Angela Merkel ut på banan i försvar har gjort att det bara är Cameron och Orban i Ungern som kommer att motsätta sig Juncker. Cameron anses ha spelat bort chanserna att stoppa Juncker genom att gå ut för hårt.

Italien har kohandlat i veckan om att få minskad åtstramningspolitik i utbyte mot att stödja Juncker, vilket gör att Italiens socialdemokratiske regeringschef Renzi kan notera en inrikespolitisk framgång, samtidigt som det också försvagar Merkels hökposition när det gäller budgetdisciplin.

Både Reinfeldt och Rutte har börjat betona innehåll framför person och procedur, och Ruttes fall lär även Benelux-solidaritet ha börjat spela in (Juncker är från Luxemburg).

Det gör att det inte kommer att finnas en blockerande minoritet på toppmötet 26-27 juni. Det blir med andra ord Jean-Claude Juncker. Jag räknar nu alltså med att få bjuda riksdagsledamoten Pethrus på lunch.

FOTO (C) Europeiska Unionen 2012

Två förlorare i spelet om kommissionens ordförande. David Cameron och socialdemokraternas Martin Schulz FOTO (C) Europeiska Unionen 2012

Frågan är vad David Cameron ska få som tröstpris så att han inte får för mycket stryk? För mycket brittisk stryk kan skynda på Brexit-omröstningen, om Storbritannien ska lämna EU eller inte. En tung kommissionärspost till Andrew Lansley är självklar. Däremot ska det mycket till för att Cameron ska få igenom (sin i och för sig rationella…) idé om att ha en grupp superkommissionärer som chefar över andra kommissionärer. Även om små länder nog kan acceptera en sådan ordning så är tanken på att en fransk kommissionär skulle vara junior för svårsmält i Paris. Och omvänt, om det skulle institutionaliseras att bara de stora länderna besitter superkommissionärersposter så är det i det långa loppet något de mindre länderna har svårt att ställa upp på. Bland annat Barroso och Juncker har varit kritiska mot tanken. Troligen får Cameron bindande löften om brittiska undantag från Merkel, Juncker och andra nyckelpersoner, som ska ge Storbritannien den omförhandling med EU som gör att landet stannar kvar i EU.

För att balansera Juncker öppnar det här för att Europeiska Rådets ordförande kan hämtas från ett land som inte är med i Euron vilket öppnar möjligheten både för Danmark och Sverige, även om det blir Litauen som tar posten.

Tories i Europaparlamentet har också öppet sagt att välja Sajjad Karim till (förste muslimske) talman är ett sätt att ge Storbritannien ett tröstpris. I slutändan tror jag dock de två största grupperna S&D och EPP inte släpper fram någon annan på talmansposten.

Mitt tips just nu på maktposterna:

Kommissionens ordförande: Jean-Claude Juncker

Rådets ordförande: Favorit: Dalia Grybauskaite. Utmanare: Helle Thorning-Schmidt Joker: Fredrik Reinfeldt

Kommentar: För att balansera kan en ledare från ett icke-euroland komma i fråga. Troligen blir det en kvinna, och det här jobbet kan vara skälet till att Dalia Grybauskaite lämnar Vilnius efter att blivit omvald som president i fjol.  En kvinna behövs efter att många länder bara nominerar män till EU-kommissionen. Posten är på 2,5 år och kan förnyas en gång. 

EU:s utrikeschef:  Favorit: Helle Thorning-Schmidt Utmanare: Radoslaw Sikorski, Joker: Federica Mogherini

Kommentar: I Helle Thorning-Schmidt får socialdemokraterna sitt samtidigt som det blir ännu en kvinna till ett toppjobb. Sikorski är en stark utmanare men betraktas som för högaktig gentemot Ryssland. De nya medlemsländerna har fått sitt genom Grybauskaite, därför Thorning-Schmidt. Mogherini är Italiens socialdemokratiska utrikesminister.

Tysklands EU-kommissionär: Omval av Günther Oettinger

Kommentar: Socialdemokraternas spitzenkandidaten Martin Schulz som öppet sagt att han vill bli Tysklands EU-kommissionär för att bli Junckers radarpar i EU-kommissionen släpps inte fram av den kristdemokratiska-socialdemokratiska regeringskoalitionen i Berlin. Valets stora segrare var inte Socialdemokraterna, därför går posten till en kristdemokrat och det innebär att Oettinger får fortsatt förtroende som kommissionär.

Foto (C) Europeiska Unionen 2014

Malmström väntar på besked att bli få fortsätta. Foto (C) Europeiska Unionen 2014

Sveriges EU-kommissionär: Favorit Cecilia Malmström Utmanare: Gunilla Carlsson och Lena Ek

Kommentar: Det borde vara en done deal att nominera Malmström. Men beskedet dröjer från svenska regeringen, en del spekulerar i att man hållit Reinfeldt som kandidat till kommissionens ordförande ifall Juncker faller. En annan orsak kan vara att de andra runt regeringsbordet tycker att Folkpartiet fått sitt och det är sista chansen på länge att dela ut maktposter och att det då i rättvisans namn borde gå till något annat parti. I ett sådant resonemang nämns exempelvis Gunilla Carlsson och Lena Ek. Sverige har bara haft kvinnliga EU-kommissionärer (Anita Gradin, Margot Wallström och Cecilia Malmström) och kommer fortsätta att ta ansvar för kommissionens helhet, även om det finns de som muttrar och säger att det nu är dags för Sverige att kvotera in en man på en post som aldrig en man har haft…

Talman Europaparlamentet: Martin Schulz Jokrar: Sajjad Karim och Guy Verhofstadt.

Kommentar: Posten väljs på 2,5 år. Tillägg: Frågan avgjordes i praktiken i Berlin på Midsommaraftonen. Det blir Schulz.

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Snart ser vi utfallet i poster av valet… FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Till sist – någon annans tankar:

Olle Schmidt, tidigare Europaparlamentariker för Folkpartiet, skriver om sitt eget dreamteam i GP:

”IMF-chefen Christine Lagarde blir kommissionens ordförande. Jean-Claude Juncker trivs bättre i rollen som europeiska rådets ordförande. EPP-gruppen har fått sitt.

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt, Danmarks statsminister, blir den höga representanten för utrikesfrågor. Talman i parlamentet blir liberalen, den förre premiärministern i Belgien, Guy Verhofstadt.

Och i Sverige hoppas jag att Cecilia Malmström efter sitt utmärkta värv får förnyat förtroende som Sveriges kommissionär. Joker i leken är Fredrik Reinfeldt.”

Olle lovar belgisk choklad till den som har mest rätt, jag siktar på att kompensera min lunchförlust till KD genom choklad från FP, men å andra sidan så brukar det bli kompromisser som ingen spekulant har på kartan. Jag blir inte förvånad om jag blir chokladlös 🙂

(PO)

Sverigedemokraterna ljuger eller blandar äpplen och päron

Image

Ljuger är ett starkt ord. Det kan också vara okunskap och mänskligt fel, eller bara ett totalt ointresse av att hålla ordning på siffror. Vilket det är lämnar jag till andra att bedöma.

Sverigedemokraterna har i det valmaterial som skickats ut till hushållen och som fått sin beskärda del av uppmärksamhet i sociala medier säger att ”Det är dags att sätta stopp för EU:s korruption…”

Noterade på twitter att en person (som jag inte känner) frågade för tre dagar sedan vad SD menade och jag kunde inte låta bli att gå in och ställa fråga om källhänvisning. Jag har fortfarande inte fått svar.

Image

Det som Sverigedemokraterna ljuger om, blandar ihop eller är bara ointresserade och slarviga om handlar om två skilda saker. När jag gräver lite snabbt får jag fram följande (och notera att det är olika siffror/uppskattningar som kan variera men jag kommer inte i närheten av att hitta SD:s siffror).

Ca 100-190 miljarder EURO handlar om momsbedrägerier och/eller korruption i EU:s medlemsländer. Det har alltså inget med EU-pengar att göra annat än att det är momsfusk som inte kommer till medlemsländernas kassor. Låt oss ta ett konkret exempel, om Jimmy tar in sin kompis Björn som bygger om badrummet och Jimmy betalar Björn, polare osv, svart så är det ett momsbedrägeri eftersom pengarna inte skattas för och inte kommer in i skattkassan. Det är hissnande summor som försvinner från 28 stater varje år, men det är inte pengar från EU:s budget. Här nämns olika siffror vid olika tillfällen och lite beroende på vad man syftar på.

Europarlamentarikern Olle Schmidt (FP) har bloggat om det här. Läs mer i SvD här. Och kommissionär Cecilia Malmström här.

Den andra summan, som årligen försvinner ur EU:s budget genom bedrägerier ligger närmare 3,5-5,5 miljarder KRONOR. 2010 uppskattades det till 600 miljoner euro (ca 5,4 miljarder kronor). Läs även det här.

OLAF, EU:s korruptionsbekämpare har konstaterat för 2012 följande: 

Expenditure

  • irregularities reported as fraudulent costing €315 million (0.25% of total EU expenditure) in 2012 –  compared with €295 million (0.21%) in 2011

Revenue

  • irregularities reported as fraudulent involving €77.6 million (0.42% of the gross amount of traditional own resources collected) for 2012 compared with €109 million (1.24%) for 2011.

Det blir ca 3,5 miljarder kronor. Om man lägger till Olafs siffror för det som inte är betraktat som bedrägerier men som inte redovisats för på ett korrekt sätt landar den totala summan på 30 miljarder kronor. Alltså långt från Sverigedemokraternas 100 miljarder.

Stora summor: Absolut. Ett problem: Självklart. Allvarligt: Varje förslösad skattekrona/euro är en stöld från folket (Gustav Möller).

Jag bagatelliserar inte bedrägerierna men i en faktagranskare skulle det alltså bli illrött blinkande sken för Sverigedemokraternas påstående om 100 miljarder (oklart vilken valuta…) Vill man vara ett parti i elitserien kan man inte spela div II-hockey.

Och jag väntar fortfarande på att få en källa till SD:s påstående, men av tidigare erfarenheter av SD:s räknefel lär jag få vänta.

(PO)

PS: Jag ska tillägga att jag har inget emot att bli överbevisad. Jag har ingen prestige som hindrar mig att publicera det på bloggen. Bollen till Sverigedemokraterna. 

———————-

Uppdatering 19:e maj kl 15:25

Försöker få svar via twitter, det går väl så där…

Skärmavbild 2014-05-19 kl. 15.20.47

 

Skärmavbild 2014-05-19 kl. 15.23.43

Det här vill inte Folkpartiet att du läser

DSC_0127

Folkpartiets valstuga i Uppsala

EUbloggens serie om vad partierna inte vill prata om gästar idag Folkpartiet. Serien handlar om att försöka lyfta upp de frågor som varje parti inte så gärna pratar om.

Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

Kapitel 2: Folkpartiet är  det svåraste partiet att skriva om i den här serien, eftersom de vill prata om allt, har nästan samma lösning på alla problem (mer samarbete/överstatlighet) och lever som dom lär och det syns i valaffischerna också (som i bilden ovan). I klartext så är alltså Folkpartiet Sveriges mest federalistiska parti. Där alla andra “EU-vänliga partier” har tveksamheter kring överstatlighet eller vilka frågor som beslutas av EU egentligen säger Folkpartiet (hårddraget) – nu kör vi. EU-skatt, javisst! Europeiskt FBI, absolut.

När den liberala partigruppen ALDE:s kandidat till EU-kommissionens ordförande Guy Verhofstadt kom till Stockholm kunde man inte skåda en enda Centerpartist så långt ögat kunde nå, men deras gruppkamrater Folkpartisterna fanns överallt. För Folkpartiet är det inte konstigt, onaturligt eller fel att den märkliga konstruktion som de mer federalistiskt inriktade drivit fram – att partigrupperna utser kandidater till kommissionens ordförande och att man förväntar sig att den partigrupp som blir störst också får dess kandidat vald till kommissionsordförande. Alltså att en röst på Folkparti är en indirekt röst på Verhofstadt som ordförande för EU-kommissionen. Frågar du en Centerpartist, Socialdemokrat, Miljöpartist eller Moderat blir det lätt hummande, mumlande och muttrande – men här blir det ett stolt javisst! Självklart!

Vad vill då inte Folkpartiet prata om då, egentligen?

En sak som inte kommer fram, och det kanske beror på journalisters oförmåga till följdfrågor, är konsekvenser för dagens styelseskick med federalismen och Folkpartiets EU-politik. Vad blir kvar för riksdagen att besluta om egentligen? Vad händer med den traditionella svenska närheten till beslutsfattande och legitimiteten i besluten när avstånden ökar? Hur blir kvaliteten i besluten när beslutsfattarna inte har erfarenhet av den svenska verkligheten (här är betesdirektivet ett bra exempel hur tokigt det kan gå när svenskar (eller finländare) inte är med runt bordet).

Men det inte alltid Folkpartisterna är eniga. I fråga om EU-försvar har till exempel Cecilia Wikström gått längre än Marit Paulsen och Olle Schmidt.

Folkpartiet betonar gärna att Sverige kan nå stort inflytande genom aktivt arbete, men krasst så är vi ett litet land där vi förvisso kan nå större inflytande än vad vår folkmängd eller BNP skulle ge oss proportionellt genom intensivt och strategiskt arbete men mer än en perifer spelare kommer inte lilla Sverige att bli vid sidan om tungviktarna Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien och Polen – varken i kommissionen, ministerrådet eller parlamentet. Det oavsett hur entusiastisk man är över federalism.

På tal om Europaparlamentet – Cecilia Wikström har fått mycket uppmärksamhet i medierna för att vara flitigaste Europaparlamentarikern i Sverige. Framför allt är det statistik från Votewatch, men även SvD har gjort en sammanställning, som ligger till grund för rapporteringen som har kallats för “Präst bäst i test”. Statistik ljuger aldrig brukar det heta, men vad siffrorna inte berättar är att det finns skillnad på rapportörskap och rapportörskap. De tyngsta uppdragen är lagstiftande direktiv medan hälften av Wikströms rapportörskap (5 st) har handlat om att utreda immunitetsärenden för parlamentariker. Ingen av rapporterna har handlat om mandatperiodens tyngsta lagstiftande ärenden.

Vad tycker du att Folkpartiet inte vill prata om? Dela gärna med dig!

Läs tidigare inlägg i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Olle Schmidt (FP) skuggrapportör i momsfrågan

Folkpartiets Europaparlamentariker Olle Schmidt har utsetts till den liberala (ALDE) gruppens skuggrapportör på momspaketet. Just nu gör EU-kommissionen en översyn av det direktiv vars tolkningar orsakat strid mellan kommissionen å en sidan och det svenska föreningslivet och det offentliga svenska livet. Stridsfrågan handlar om gränsdragningar där Sverige vill ha ett undantag som är tio gånger högre än vad direktivet föreskriver, vilket bland annat fått Riksidrottsförbundet och svensk idrott att gå i taket.

Kommissionens grönbok avslutas i maj och sedan tar det väl ungefär ett halvår innan det kommer ett skarpt förslag som parlamentet och ministerrådet ska arbeta med. Det är alltså den processen som Olle Schmidt blivit skuggrapportör för, det betyder enkelt förklarat att han är den liberala gruppens ansvarige i frågan. I parlamentet är det en parlamentariker från en partigrupp som utses som rapportör som har det övergripande ansvaret att sy ihop lösningar och kompromisser, de andra partigrupperna utser var sin skugga som också jobbar med paketet. För att ett förslag sedan ska bli verklighet som parlamentet och ministerrådet också komma överens.

ALDE är parlamentets tredje största partigrupp och beskedet är ett litet men viktigt steg för svenska intressen att skaffa sig centrala positioner inför behandlingen av momsfrågan. När det gäller tolkningen av det nuvarande direktivet är det en fråga mellan kommissionen och den svenska regeringen, där kommissionen som är väktare och första uttolkare av EU:s lagar och förordningar kan komma att dra Sverige inför EU-domstolen som då får avgöra om Sverige följer eller bryter mot direktivet.

(PO)