Europaparlamentet om Palestina – lätt förvirrad historia

Michele Rivasi i Gröna Gruppen gör tummen upp Foto © European Union 2014 - EP

Michele Rivasi i Gröna Gruppen gör tummen upp Foto © European Union 2014 – EP

När Europaparlamentet röstade om en resolution kring Palestina är det lätt att bli förvirrad. Låt mig börja med att klargöra att resolutionerna har ingen praktisk politisk betydelse eftersom Europaparlamentet inte har den befogenheten. Däremot är det en opinionsyttring som kan påverka.

Resolutionen var en kompromiss mellan flera av partigrupperna. Den är undertecknad av både Gunnar Hökmark (tidigare ordförande i samfundet Sverige-Israel) och Marita Ulvskog (S) & Soraya Post (Fi) från S&D-gruppen. Och här någonstans börjar du kanske förstå att man kan tolka innehållet lite olika när inte ens de som undertecknat resolutionen är överens efteråt på twitter vad den innebär.

När olika polariserade åsikter om Mellanöstern hittar en kompromiss som de stora grupperna kan stödja så finns det något för alla. På pluskontot kan man spekulera att i förhandlingarna mellan partigrupperna kan bidra till olika åsikter om konflikten fått ökad förståelse för den andra sidans syn.

Kärnan i resolutionen (som du kan läsa här) att tvåstatslösning (med 1967 års gränser och Jerusalem som huvudstad för båda staterna) och i princip ett erkännande av Palestina (ordet princip kommer ni se att man tolkar olika). Dessutom innehåller resolutionen fördömande av våldshandlingar ”Parlamentet fördömer i skarpast möjliga ordalag alla terror- och våldsdåd” och varnar för upptrappningar som kan förstöra möjligheterna till en tvåstatslösning.

Trots en bred överenskommelse som gick igenom med 498 röster mot 88 nej och hela 111 nedlagda så var svenskarna i sin röstning ganska splittrade, och i sin tolkning av resolutionen.

Fyra ledamöter röstade nej. Peter Lundgren och Kristina Winberg från Sverigedemokraterna, Lars Adaktusson (KD) och Cecilia Wikström (FP).

Två lade ned sina röster, Marit Paulsen (FP) och Fredrick Federley (C).  Övriga svenskar röstade ja.

Och det är nu som tolkningsdiskussionen utbryter på twitter:

 

Om några som var överens är så oöverens om man vad man var överens om så förstår ni att konflikten Israel-Palestina inte är lättlöst…

(PO)

Annonser

Wallström KU-anmäls för Palestina efter EU-nämnden

Nu har utrikesminister Margot Wallström KU-anmälts efter mötet med EU-nämnden 17:e oktober. KU-anmälan är den första EU-relaterade mot någon minister i regeringen Löfven.

Wallström anmäls av moderata gruppledaren Ulrika Karlsson i EU-nämnden för uttalanden i Palestinafrågan på Utrikesrådsmötet (FAC). Bakgrunden var att EU-nämndens majoritet inte ville att utrikesministern skulle informera om ställningstagandet att erkänna Palestina som stat innan riksdagsbehandling genom att frågan varit i Utrikesnämnden. Beslutet föregicks efter en irriterad replikväxling (från anförande 81 i det stenografiska protokollet) där Wallström bland annat sade:

– Ni kan inte hindra mig från att informera om någonting. Ni kan säga att jag inte har ett mandat att driva en fråga. Men det finns ingenting i ståndpunkterna som antyder att jag skulle driva något. Att hindra mig från att informera blir att ni säger att ni lägger munkavle på mig. Vill ni verkligen det?

Under mötets lunch fick Wallström en direkt fråga från utrikeschefen Lady Ashton om Palestinaerkännandet, och det är svaret på det som nu blir en fråga för Konstitutionsutskottet.

(PO)

Anmälan i sin helhet:

Till: Konstitutionsutskottet

Begäran om granskning av om utrikesminister Margot Wallström handlat i strid med beslut i EU-nämnden.

Regeringsformen (RF) 10 kap. 10 § slår fast att regeringen fortlöpande ska informera riksdagen och samråda med EU-nämnden om vad som sker inom ramen för samarbetet i EU. Regeringen ska enligt RF 10 kap. 11§ också fortlöpande hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta som det behövs. I alla utrikesärenden av större vikt ska regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske.

När EU-nämnden sammanträdde den 17 oktober 2014 uttryckte utrikesminister Margot Wallström att hon hade för avsikt att informera EU:s övriga utrikesministrar om Sveriges hållning rörande Palestinafrågan vid det efterföljande rådsmötet (Foreign Affairs Council, FAC). Majoriteten i EU-nämnden uppmanade då utrikesministern att inte göra detta, eftersom utrikesministern inte hade överlagt med Utrikesnämnden angående ett eventuellt erkännande av Palestina.

Enligt uppgifter i media (bl.a. Svenska Dagbladet den 20 oktober 2014, Wallström informerade om Palestina och DN den 21 oktober 2014, Wallström trotsade EU-nämnd) tog utrikesministern, trots EU-nämndens uppmaning, upp Palestinafrågan vid FAC. Utrikesministern menade enligt medieuppgifter att hon måste kunna tala med andra om saken med anledning av att den står uttryckt i regeringsförklaringen. Hon beskriver EU-nämndens uppmaning som en ”underlig åsikt” och ett försök att sätta munkavle på henne. Hennes uttalanden ger vid handen att det måste ha stått klart för utrikesministern att EU-nämnden inte ville att hon vid FAC skulle göra uttalanden om Sveriges hållning i Palestinafrågan. Trots detta valde utrikesministern att göra sådana uttalanden.

Riksdagen är folkets främsta företrädare och det ankommer inte på en minister att efter eget gottfinnande välja när ett beslut i EU-nämnden ska följas och inte.

Mot bakgrund av det begär jag att konstitutionsutskottet granskar om utrikesministern handlat i strid med EU-nämndens beslut och därigenom brutit mot reglerna för regeringens skyldighet att söka och få stöd i EU-nämnden för EU-relaterade åtgärder.

Ulrika Karlsson

Riksdagsledamot (M)