Sverigedemokraternas säkerhetspolitik är farlig för Sverige

Mitt blogginlägg efter diskussionen på twitter med Lantvärnet, Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitiska råd, har fått stor uppmärksamhet. Det har citerats på Expressens ledarsida och fått många reaktioner på sociala medier. 

Om jag lämnar trollreaktioner som anklagar mig för att vara ryssfobiker, skriva rännstenspamfletter, bara har besökare på bloggen från nigerianska robotar, att man skriver ”ljug” om SD bara för att få följare på twitter och annat trams, så är den intressantaste reaktionen och kritiken från Sverigedemokraternas riksdagsledamot Martin Kinnunen som också fortfarande är partiets presschef.

Om jag enkelt ska sammanfatta det tycker han nog att jag är dum i hela huvudet, där jag också fått höra från riksdagsledamoten att jag sprider halvsanningar med direkta lögner vilket är en milstolpe som aldrig tidigare inträffat under de snart 20 år har bevakat politik på i Sveriges fyra olika politiska nivåer.

Jag ska försöka bena i Sverigedemokraternas reaktioner på ett sätt som är logiskt och kanske begripligt för er som är nya i diskussionen. Dels så ska jag försöka besvara Martin Kinnunens invändningar och kritik och dels som ett parallellt spår som flätas in i Kinnunens argumentation och som utspelat sig på Expressen där en rad Sverigedemokrater går till motattack. 

Sverigedemokraterna är inte riktigt som andra partier att föra en diskussion med i sakfrågor. Det är svårt att få SD att svara och diskutera utan att frågeställningarna hoppar omkring i diskussionen i en enda röra där högt och lågt blandas av SD. Att under den här diskussionsdansen klara av att behålla en resonerande, intellektuell och ömsesidigt respektfull ton även om man särskiljer sig i sak eller analys är sällsynt. Det ska sägas att den/de som twittrar bakom SD:s Lantvärnet på ett positivt sätt utgör ett undantag.

Men det Kinnunen tillsammans med flera andra Sverigedemokrater inte verkar förstå, och som Lantvärnet antydde på twitter att man förstått och där flaggat för svängning, är att man med dagens säkerhetspolitiska läge inte kan stycka upp politiken i små segment utan att man måste ha en helhetssyn och se den större bilden. Den helhetssynen har inte Sverigedemokraterna idag i Sveriges två lagstiftande kamrar. Och när det gäller signalerna från Lantvärnet blev det tyvärr steg bakåt i debattartikeln i Expressen, en artikel som jag uppfattar som tillbaka ned i skyttegraven. 

Och för att bli tydlig, den större bilden för svensk säkerhetspolitiskt vidkommande är ett auktoritärt och revanschlystet styre i Ryssland som är beredd att använda hela verktygslådan, från betalda nättroll till regelrätt invasion, för att uppnå sina mål. I Kremls målbild är inte gränser i Europa heliga och okränkbara.

En rad länder har undan för undan sökt orientering västerut av oro för Rysslands agerande, självständiga stater som vill tillhöra en större och säkrare politisk gruppering. Denna grupp kan vara EU, Nato eller både och. Några har hunnit in i en västlig gemenskap som de baltiska staterna, andra befinner sig på fel sida av staketet och ber om hjälp – som Georgien, Moldavien och Ukraina.

Låt oss i detta definiera Sveriges nationella intresse. Enligt de flestas uppfattning är det att folkrätten ska gälla, nationernas självbestämmande att själv välja väg, att aggression inte ska löna sig och solidaritet i att stödja en demokratisk fredlig utveckling i EU:s närområde. Eftersom Sverige idag inte har ett försvar som kan värna territoriell integritet vid en konflikt är det av yttersta vikt att fortsätta säkerställa kollektiva säkerhetslösningar (som finns i EU:s solidaritetsklausul). Att undergräva en kollektiv säkerhetslösning är i nuläget att vara nyttig idiot eller ha hybris.

Ser man inte denna större bild faller man i nyttig idiotfällan.  En del Sverigedemokrater är dessutom fast i Kremls världsbild som ”Putinister” eller ”Putinversteher”. För den som vill fördjupa sig i ”Putinister” och den diskussionen kan läsa Stefan Olssons blogg.

Kinnunens paradargument har varit att man är emot associationsavtalen med Ukraina, Georgien och Moldavien för att man inte vill utvidga EU och hänvisar till riksdagskollegan Pavel Gamovs argumentering. På Sverigedemokraterna låter det som att detta EU-inträde skulle vara nära förestående. Så är inte fallet.

Vad är då ett associationsavtal?

– Ett associationsavtal är ett avtal mellan EU och andra länder om ett ramverk för samarbete. Ett sådant avtal är grunden till ett nära samarbete och kan senare leda till EU-medlemskap. Man kan säga att att associationsavtal är ett försteg till att så småningom göra en ansökan om att bli kandidatland.

Är medlemskap i EU nära för Ukraina, Georgien och Moldavien?

– Nej, det är väldigt långt borta. Oerhört långt borta om ens någonsin. Jean-Claude Juncker, kommissionens ordförande, har sagt att förutsättningen att EU utvidgas under den här mandatperioden (fram till 2019) inte finns. Det finns också en rad länder som redan ligger i ansökningskön som Albanien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Turkiet.

– I fallet Ukraina hoppas president Porosjenko på att kunna lämna in en ansökan om att bli kandidatland 2020. Tittar vi på det realistiskt med erfarenhet från andra länder i kön så kan det ta flera år innan kandidatlandsstatusen godkänns och därefter år innan förhandlingar inleds och ännu längre tid om de slutförs, om någonsin. Min bästa gissning är att Ukraina inte kommer att bli konkret fråga om medlemskap på den här sidan av 2030. Detsamma torde gälla för Moldavien och Georgien.

Varför sade då Gamov det i riksdagsdebatten?sd

– Min tolkning av det Gamov anförde är att egentligen ligger inte Sverigedemokraternas främsta motstånd mot Georgien, Ukraina och Moldavien i att de någon gång om 20-30 år kanske blir medlemmar i EU. Sverigedemokraternas motstånd ligger framför allt i att de anser att dessa länder, mot sin vilja, ska befinna sig i Moskvas intressesfär. Det är en uppfattning som Gamov är öppen med:

”Sverigedemokraterna motsätter sig därför en ytterligare utvidgning av EU, och vi motsätter oss den utvidgning av EU:s inflytelsesfär som delar av associeringsavtalen innebär. Ukraina, Moldavien och Georgien har helt enkelt en alldeles för lång väg att gå innan dessa länders samhällssektorer på ett realistiskt sätt ska kunna harmoniseras med övriga Europa. Det senare gäller alltifrån korruptionsbekämpning och ekonomisk utveckling till grundläggande territoriell integritet.”

– Smaka ”inflytelsesfär” och sedan på ”grundläggande territoriell integritet”. I Sverigedemokraternas värld har Ryssland veto eftersom Moskva i samtliga tre fall skapat frusna konflikter inom ländernas gränser eller annekterat landområden (Krim). Även om SD kritiserat annekteringen av Krim så ska Ukraina inte få välja väg.

Fanns Ryssland i debatten som Kinnunen hänvisade till?

– Ja och nej. Övriga partier tog upp den ryska dimensionen, att rysk aggression är ett skäl att stödja dessa länders vilja att närma sig väst. Det var ett argument Gamov inte ville erkänna i debatten. Ryssland finns inte Sverigedemokraternas världsbild när frågan diskuteras. Istället gör Gamov kopplingen till att det bara handlar om att släppa in länderna i EU (vilket inte som sagt var är aktuellt under överskådlig politisk framtid) och göra populistisk koppling till att det är Sverige som kommer att betala kalaset. Här kommer två citat från Gamov i debatten:

”Sedan, herr talman, betackar jag mig för halmgubbar i form av hänvisningar till ryska federationens president. Det är inte vad den här debatten handlar om. Debatten handlar om att samtliga övriga sjuklöverpartier vill göda fattiga, korrupta länder och vill se till att de stora svenska behov som vi har i den svenska välfärden inte tillgodoses utan att vi skänker bort skattepengar och vår demokrati till de här länderna.”

”Den här debatten handlar inte om Ryssland, Ryska federationen, utan den handlar om Moldavien, Ukraina och Georgien. Det är tre länder, varav ett inte ens ligger i Europa, som är mycket fattiga och korrupta och som Kerstin Lundgren och övriga partier i sjuklövern vill ska ingå i Europeiska unionen. Detta kommer att få katastrofala konsekvenser för svensk demokrati, men kanske framför allt för svensk ekonomi där vi redan i dag är den största nettobidragsgivaren till unionen. Vi skänker bort ungefär 30 miljarder utan att få någonting tillbaka. Det är en mycket allvarlig utveckling. Jag konstaterar att Kerstin Lundgren vill spä på den utvecklingen, och jag är återigen mycket tacksam att man är så uppriktig med detta.”

Ok, men Sverigedemokraterna är för handelsavtal med de här länderna i alla fall, eller hur?

– Ja och nej, så här sade Gamov i EU-nämndens debatt (vilket upprepades i olika former flera gånger):  ”Däremot anser vi i Sverigedemokraterna att vi kan upprätta frihandelsavtal med dessa länder för att genom ett utbyte på lika villkor låta såväl EU:s som dessa länders ekonomier utvecklas. Samarbeten byggda på en verklig samsyn, ett ekonomiskt utbyte och handel har genom historien byggt Sverige och Europa starkt. Det är någonting helt annat än att i förlängningen knyta till sig dessa länder som medlemsländer i Europeiska unionen.”

– Men när frågan om att slopa tullar i handel med Ukraina så röstade Gamovs partikamrater Winberg och Lundgren nej i Europaparlamentet. Så det som är ord i Stockholm är motsatt handling i Strasbourg.

Men SD har ju varit en stark röst mot Ryssland, så skriver ju Björn Söder, Julia Kronlid och Mikael Jansson på Expressens debattsida, bland annat om röstning i Europaparlamentet – ”Hade det bara rört sig om resolutioner för att kritisera Ryssland hade vi naturligtvis röstat ja till dessa.”

– Det finns två alternativ till att Söder, Kronlid & Jansson skriver som de gör. Antingen har de själva inte koll eller kunskap om hur deras partikamrater röstar i Sveriges andra lagstiftande församling, eller så ljuger de medvetet och räknar iskallt med att ingen läsare ska kunna syna bluffen. Sverigedemokraterna röstar inte ens ja när det finns en resolution som kritiserar Ryssland som inte berör associationsavtalen. Jag säger det igen. Putins bästa svenska vänner i Europaparlamentet är Sverigedemokraterna. Tittar vi på röstningsprotokollet kan vi ta det ett steg till, Sverigedemokraterna är Putins bästa nordiska vänner i Europaparparlamentet. Både Sannfinländarna och Dansk Folkeparti röstar annorlunda än Sverigedemokraterna. Röstningsprotokoll ljuger inte.

Men är du inte orättvis, SD har ju i riksdagen stött sanktionerna mot Ryssland. Man förordar inte sanktioner mot någon man tycker är snäll, som SD skriver i Expressen.

– Sverigedemokraterna försöker sitta på två stolar samtidigt. Med ena handen säger man att Ukraina tillhör Moskvas inflytelsesfär och visar det i praktisk handling, vilket är politik i linje med partiets Putinister, och sedan på den mer publika hemmaplanen så säger man ajabaja, inte roffa land vilket tillfredsställer partiets Nykaroliner. Snyggt manövrerat.

Vad har Riksdagen & Europaparlamentet för roller i det här?

– I fråga om Ryssland är den gemensamma politiken inom ramen för EU (för Sveriges del) den viktiga politiska arenan. Europaparlamentet har här en viktigare roll än Riksdagen, bland genom att  associationsavtal och handelsavtal ska godkännas av parlamentet. Riksdagen spelar en roll som givare av mandat till regeringen inför rådsförhandlingarna. Som politisk arena väger alltså Europaparlamentet tyngre. Det är också lättare där se hur ett parti agerar i jämförelse med andra partier, både i samma partigrupp och i närliggande partigrupper.

Du tycks anse att Sverigedemokraterna inte trovärdiga och inte värnar Sveriges nationella intresse, stämmer det?

– Ja, det stämmer. Förutom att röstningsprotokollen visar partiets inställning i Europaparlamentet så har inte Sverigedemokraterna något som helst svar på hur partiet de närmaste tio åren ska kunna värna Sveriges rätt till territoriell integritet som man säger sig stå för. Även om Sverige igår hade beslutat att fördubbla försvarsanslagen skulle det ta den tiden (minst om ens någonsin) att få till ett stånd ett försvar som i en väpnad konflikt gör att Sverige kan klara sig utan hjälp utifrån.

– Sverigedemokraterna har uteslutit Natomedlemskap och gör sitt bästa för att undergräva EU och få Sverige att gå ur så snabbt som möjligt. Jag citerar valmanifestet: ”En ny folkomröstning om det svenska EU-medlemskapet med målet att Sverige snarast möjligt skall lämna den överstatliga unionen och återgå till ett mellanstatligt europeiskt samarbete.” 

– Hur detta mellanstatliga samarbete ska se ut kan vi spekulera massor i, men när SD i Expressenartikeln likställer EU och Ryssland med orden ”vi värnar Sveriges rätt till territoriell integritet, suveränitet och självbestämmande gentemot såväl EU som Ryssland” så är det en signal att på allvar bli oroad över. En inte alltför långsökt reflektion är att Sverigedemokraterna tänker då i praktiken lämna till exempel EU-medlemmarna i Baltikum åt sitt öde vid en konflikt med Ryssland. Att dessutom tro att Finland skulle vara intresserad av den försvarsunion som SD vill få till, om Sverige inte är med i EU eller Nato tillsammans med Finland, är inget annat än luftslott.

– Min slutsats kvarstår, det finns spänningar inom Sverigedemokraterna mellan ”Nykaroliner” och ”Putinister” (min ovetenskapliga etikett för att beskriva hur jag uppfattar olika företrädare i SD) och troligen har partiets mittfåra svårt att hänga (liksom många andra) i det snabba vindomslag som nu sker. Gamla sanningar som präglat olika partiers politiska bedömningar när det gäller försvarspolitik och säkerhetspolitik har snabbt visat sig vara föråldrade.

– Att rösta emot resolutioner som kritiserar Ryssland och genom att kämpa emot associeringsavtalen för Georgien, Moldavien och Ukraina, självständiga staters vägval, är att i praktiken lämna över dessa länder till Moskvas eget gottfinnande. Det är precis vad Putin vill.

– Om Sverigedemokraterna hade gjort den större analysen om vad som ligger i konungariket Sveriges nationella intressen kunde man ha röstat för Rysslandsresolutionen, lagt ned sina röster i associationsavtalet och röstat för resolutionen om att fördöma Rysslands stängning av Sakharovpristagaren Memorial. Jag trodde att det var den analysen som Lantvärnet signalerade om och att man var på väg att göra om och göra rätt.

– Nu har Sverigedemokraterna fler chanser, redan i veckan, att fortsätta vara Putins bästa vänner i Norden:

  • Under tisdagen röstar Europaparlamentet om associationsavtalet med Georgien. (TILLÄGG – omröstningen är flyttad till onsdagen).
  • På torsdag röstar parlamentet om en resolution om utvecklingen Abchazien och Sydossetien och om relationerna med Ryssland.

Slutsummering:

– Att Sverigedemokraterna reagerat starkt på att EUbloggen redogjort för hur partiet i praktisk politisk handling har agerat beror på att många av partiets väljare som har försvaret som en viktig fråga nog hellre skulle hugga av sin högra hand än att bli sedda på Rysslands sida.

– För mig är det tydligt när jag granskar Sverigedemokraternas röstning och argumentation kring sin röstning är att partiet är på Rysslands sida i Poltava. När nu temperaturen stiger i Baltikum återstår att se vilken sida som Sverigedemokraterna tar vid Narva.

(PO)

Tillägg: Efter att jag postade det här inlägget dök på tisdagen ett debattinlägg från SD, som jag länge väntade på men till sist inte gav mig tålamod att vänta in, upp på Aftonbladet där man klargör att man ser Ryssland som ett hot mot freden. Texten är skriven av Mikael Jansson och Björn Söder och där man också klargör på ett tydligt sätt att man inte delar Nationella Fronten och UKIP:s syn på Ryssland. Det är första gången, förutom på twitter, jag ser ett sådant officiellt avståndstagande.

Däremot innehåller inte artikeln något svar på hur man lever upp till att undvika slutklämmen ”Säkerhetspolitiskt har man inte råd att vara naiv.” Artikeln är dock i mina ögon en första positionsförflyttning och ett klargörande i linje med twitterdiskussionen med Lantvärnet. Nu återstår att se om det blir något genomslag i praktisk politik, till exempel i voteringarna i Europaparlamentet. Fortsättning följer.

Tillägg 2: Efter frågor om vad som avses har ett stycke förtydligats i inledningen jämfört med första postningen. Sakinnehållet har inte ändrats, men nu är det förhoppningsvis fullständiga meningar och mer begriplig svenska.

Fotnot: Notera att jag har skapat etiketterna ”Nykaroliner” för Sverigedemokrater som vill rusta upp försvaret och ha en tuff hållning mot Ryssland och ”Putinister” för Sverigedemokrater som i Ryssland ser en vän och en förebild eftersom det är deras fiendes (EU, NATO, Väst (fyll i lämplig entitet) fiende (och detta fiendeskap är skapat i Moskva och inte i Väst). Etiketterna är inte vetenskapliga utan ett sätt att åskådliggöra grupperingarna. Begreppet Putinversteher är däremot etablerat.

Nyttig idiot är en term som beskriver någon som går annans ärende utan att förstå det. 

Annonser

EU-nämnden var nyckeln till Göran Perssons minoritetsregerande

riksdagshuset

Winter is coming Foto: Melker Dahlstrand/Riksdagsförvaltningen

EUbloggens inlägg om vad som hände på EU-nämnden i veckan närmar sig i skrivande stund smått häpnadsväckande 35 000 visningar. Genomslaget för blogginlägget har varit enormt för den lilla EUbloggen som inte sett något annat inlägg med den trafiken, det näst mest lästa ligger över 5000 visningar. I det här inlägget fördjupar EUbloggen betydelsen av EU-nämnden.

Löfvens misslyckande i EU-nämnden har fått konsekvensen att både Expressen och Aftonbladet på ledarplats nu säger samma sak som EUbloggen gjorde när det begav sig, ett misstag av regeringen att inte ha en EU-minister.

Att toppmötet blev ”Luktsaltsuppgörelsen” på betydligt svagare nivåer än det som var uppe på EU-nämnden gör ju inte historien roligare. Men toppmötesnattens EU-nämndsmöte har inte riktigt uppmärksammats till fullo, för mötet visar hur nära regeringskris Sverige är.

Löfven åkte ju ned med Alliansens mandat (kommissionen plus), på toppmötet var polska kolbiten (nåja, kolmanschettknappar om får tro på twitter) starkare än den svenska kolbiten. På bordet låg ett förslag som var svagare än det EU-kommissionen lagt fram. Budet var accepterat av alla länder och den man väntade på var Sverige och Stefan Löfven.

När regeringschefen ringde hem till EU-nämnden där mitt i natten för att säga ge mig stöd att göra ett avtal som är betydligt sämre än det ni uppdragit åt mig (och mycket, mycket sämre än det som regeringen ville ha från början) var han i en utsatt situation.

Skulle EU-nämnden inte ge sitt stöd skulle Stefan Löfven på sitt första toppmöte behöva gå ut till Merkel och dom andra säga, det blir inget. Jag är inte med. Att EU-ledarna inte skulle ha nått en uppgörelse vore en prestigeförlust för alla och dessutom förgifta Löfvens EU-relationer de kommande åren. Det skulle också bli en diskussion här hemma om Regeringen över huvud taget skulle kunna sitta kvar.

Helt uppenbart är att Sverige, inte Polen, skulle få bära hundhuvudet för att det inte blev ens en tummetott.

Tillbaka till Brussels Calling:

I telefonsamtalet blev det snabbt klart att Vänsterpartiet inte var beredd att stödja regeringen den här gången heller. Vänsterpartiet har ju möjlighet att ta över positioneringen som partiet med stort Miljö-M från Miljöpartiet och har gått i opposition i miljöfrågor. ”Något land måste stå upp för vad klimatet och vår planet behöver. Det borde ha varit Sverige. Nu blev det tyvärr inte så” skriver Jens Holm (V) på sin blogg.

Sverigedemokraterna är en joker. Vi återkommer litet längre ned med resonemang kring agerandet, men SD ville ju lägga det lägsta mandatet på EU-nämnden. Här uppkommer möjligheten att 1) stödja regeringen på en låg nivå och visa att Löfven faktiskt behöver SD 2) stoppa en uppgörelse för hela EU och dessutom skapa rejäl kris för Löfven. Att Sverigedemokraterna skulle kunna påverka hela EU vore en fjäder i hatten för Johnny Skalin & Pavel Gamov i nämnden. 

Alliansen ville ju gå hårdare fram än kommissionen och höja ambitionen. På bordet där på natten ligger ett förslag som är sämre än kommissionens och alltså betydligt sämre än det mandat som Löfven fått med sig från Stockholm.

Alliansen har nu tre val i samtalet med Löfven:

1) Göra som Vänsterpartiet och ta oppositionslinjen, även om det betyder att man frammanar en EU-kris. I praktiken gör man i det läget Regeringen beroende av SD 2) Lägga ned sina röster och markera att det inte var bra nog Löfven, men undanröja risken för EU-kris och regeringskris genom att inte rösta emot. S+MP är ju fler än V+SD vilket gör att Löfven kan skriva på. 3) Ge statsministern stöd och säga bra kämpat Löfven, vi köper det här. 

Alliansen valde nummer 2) och desarmerade därmed den politiska bomb som Löfven satt på.

Sverigedemokraterna skulle nu kunna markera och säga nej till att ge regeringen mandat, men det vore en markering utan praktisk betydelse. Istället valde man att ställa sig på den vinnande sidan.

Inte nog med Sverigedemokraterna ”vann” sakpolitiskt genom att utfallet blev närmast SD:s linje i nämnden från början, partiet har också demonstrerat sitt oberoende och sin makt inför budgetomröstningen på en betydligt mer undanskymd arena. Men räkna med att budskapet gått fram, både till regeringen och Alliansen.

Återrapporteringen till EU-nämnden är öppen och kan ses här för att höra eftersnacket.

Stefan Löfven borde nu rimligtvis inse att det hade borde ha varit bättre för honom att inhämta EU-råd från Göran Persson än att sätta Perssons antagonist Margot Wallström som politiskt ansvarig för EU-frågorna. Göran Perssons kunskaper att ratta EU-politken genom de politiska blindskären, både på hemmaplan och i EU, är något Löfven saknar.

Dessutom har regeringen valt att tillsätta EU-motståndaren Carl Schlyter som ordförande i nämnden. Schlyter har gedigna erfarenheter som Europaparlamentariker men har inte suttit i Riksdagen förut vilket i det här läget är en svaghet.

Statsvetaren Göran von Sydow påminner på twitter om artikeln ”Mellan konflikt och samförstånd: Ordförandeskapet i svensk inrikespolitik” SNS 2010 där Göran Persson (intervju 2007) lyfte EU-nämnden som den viktigaste arenan för sin minoritetsregering:

– Jag tror att få har förstått hur viktig EU-nämnden var för den regeringsmodell som jag valde. I själva verket var det riksdagens EU-nämnd som gjorde det möjligt för socialdemokraterna att regera i minoritet. Samarbetet med andra partier i riksdagen var ett bräckligt kontrakt. Att vi klarade EU-frågorna berodde på att det fanns en ordning för hur de skulle förankras i riksdagen. EU-nämnden beredde min regering ytterst få bekymmer under de många år som den utgjorde förutsättningen för en konsekvent Europapolitik. Man skulle kunna uttrycka det som att Sverige hade en samlingsregering kring Europafrågorna under denna tid, eftersom det var i EU-nämnden som politiken lades fast. 

Att inte kunna agera långsiktigt i EU-politiken kommer att underminera Sveriges position och förtroende i EU-samarbetet i ministerrådet. När Sveriges position blir svårförutsägbar och Sverige sist av alla på nattliga ministerrådsmöten efter samtal hem till Stockholm kan säga bu eller bä så kommer det inte att gynna svenska intressen.

Stefan Löfven har nu att snabbt anamma det som Göran Persson gjorde eller så finns det en annan socialdemokratisk statsminister att titta på, Rickard Sandler från Ådalen.

I samband med sin avgång efter 1,5 år som statsminister konstaterade han: ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.

Läs fler inlägg på EUbloggen som berör Regeringens EU-politik:

Omstritt klimatavtal

Löfvens misslyckande i EU-nämnden

Majoritet av Regerings-MEP:ar röstade nej till Kommissionen

EU-motståndare tar över EU-nämnden

En Wallström räcker inte

Sandlerska_ministären

Ministären Sandlers sista konselj 1926.

EU-nämnden i hetluften

riksdag

Nu klockan nio sammanträder EU-nämnden och det blir ett intressant sammanträde som kan bli ett tecken på hur nämnden kommer att utveckla sig under mandatperioden. Två frågor är uppe för ordföranden Carl Schlyter att försöka få igenom. Dels handlar det om klimatförhandlingsmålet som Alliansen vill skärpa efter i alla fall under gårdagen otydlig linje från regeringen (se SvD). 

Den andra frågan handlar om situationen i Mellanöstern där EUbloggen erfar att alliansen vill få tydligare skrivningar om avståndstagande från Hamas och raketbeskjutningen av Israel. Normalt sett borde det vara en fråga som även Sverigedemokraterna röstar för. Så det blir intressant att se hur Pavel Gamov och Johnny Skalin i SD agerar i frågan.

(PO)