Enligt vallokalsundersökningar så kommer Polens nya president att hämtas från Europaparlamentet. Andrzej Duda (ECR) ser ut att alltså slå ut sittande presidenten Bronislaw Komorowski i en andra valomgång.
Duda har varit ledamot i JURI, utskottet för justitiefrågor, samt ersättare i IMCO, inre marknadsutskottet, och suttit som ersättare i USA-delegationen. Dessutom har han varit vice ordförande i ACP-EU:s parlamentariska församling.
Resultatet tillkännages senare i veckan, men enligt vallokalsundersökningar landar det på 53/52-48/47 för Duda. Komorowski har också erkänt sig besegrad. Duda tillhör Lag och Rättivsa (PiS) som är med i samma partigrupp som Tory, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna i Europaparlamentet medan Komorowski står mer till mitten och representerar PO (”Samhällsplattformen).
Ett presidentskap under Duda (om ni vallokalsundersökningarna står sig) väntas i utrikespolitiken innebär att Polen rör sig från ett nära samarbete med Tyskland och istället fokuserar på transatlantiska band. PiS är ju med i en EU-kritisk partigrupp och ser av tradition med misstänksamhet mot grannen Tyskland (1939 är inte glömt). Gentemot Ryssland anses Duda vara något mer förlåtande än Komorowski.
Inrikespolitiskt har Duda gått till val på vinna stöd i de delar av Polen som halkat efter landets succéartade år, dvs stora delar av landsbygden.
Eftersom den alternativa resvägen till Berlin, som är slutmålet, är via Baltikum och Polen är den enda logiska vägen via Sverige. Därför är det högst sannolikt att Nattvargarna som tagit sig in i Finland kommer att fortsätta genom Sverige.
Nattvargarna kan beskrivas som en blandning av orthodoxa nationalister och stalinnostalgiker som stödjer Putin. Gänget uppges ha ca 5000 medlemmar och det fanns nattvargar som spelade en roll i övertagandet av Krim och som sedan slagits på ryska sidan i Donbass. Syftet med resan till Berlin är att fira segern i andra världskriget, medan man från till exempel Polens sida ser MC-gängets resa som en ren provokation.
UPPDATERAT: Die Welt rapporterar om att en grupp Nattvargar nu är Wien och under söndagen väntas passera in i Tyskland. Gruppen uppges bestå av två ryska medborgare och ett 20-tal sympatisörer från Slovakien och Tjeckien. Tillsammans med ryske ambassadören i Wien lade Nattvargarna ned en krans vid Röda arméns hjältemonument.
Tyskland har vägrat ge visum till Nattvargarna som grupp och åtminstone tre personer har blivit nekade inpassering via flygplatsen i Berlin vilket ryska myndigheter protesterat emot.
För ett par veckor sedan besökte jag Europaparlamentet och fick tillfälle att prata med åtskilliga parlamentariker. Ett möte var med Gunnar Hökmark och en sak låg kvar i mig efter mötet och som jag tänkt på att det här borde jag skriva mer om.
Nu har tiden mer än väl hunnit ikapp mig (hobbybloggarens dilemma). Putin är på väg till Belgrad för att få medalj.
Det som fastnade hos mig i mötet med Hökmark handlade just om Serbien, ett land som Gunnar Hökmark tog upp som nästa ställe att hålla ögonen på. EU har ju som bekant haft en process med landet men Serbien är också av tradition nära allierat med Ryssland.
Den historien går tillbaka 100 år, högaktuellt i och med skotten i Sarajevo. Det var då serbiska nationalister tände elden som satte hela Europa i brand och kastade tillbaka globaliseringen och den fria rörligheten så att det tog in i våra dagar att komma ikapp.
Genom att skjuta Österrike-Ungerns tronarvinge så svarade Österrike-Ungern med krig mot Serbien, vars bundsförvant Ryssland svarade med att ställa sig på Serbiens sida. Resten är historia.
I Serbien just nu finns det krafter som tittar västerut, och sedan finns det krafter som tittar österut. I den senare kretsen finns människor som var runt förre diktatorn Slobodan Milosevic. Konflikten här blir extra tydlig och polariserad efter det senaste årets ryska aggression mot områden som regimen i Kreml betraktar som sitt historiska nationella intresse.
Annekteringen av Krim och truppinmarsch i Östra Ukraina är bara två exempel. Det ökande trycket på de baltiska staterna med kidnappad estnisk officer, beslagtagen lettisk fiskebåt och ryska rättsliga processer mot litauiska desertörer från sovjetarmén är bra andra exempel. EUbloggen har ägnat sig åt Ryssland specifikt i inlägget ”Winter is Coming”.
För Putin är Serbien både av historisk och emotionell betydelse, och känslorna tycks vara besvarade i Belgrad enligt AP när han anländer under torsdagen. Hur ska annars en grandios militärparad (första på 30 år) med 4500 man och en hjältes mottagande annars kunna förklaras. Hjälten ska också medalj, Serbiens finaste – trots annekteringen av Krim… Putin är populär i serbiska nationalistkretsar som inte glömt Natobomberna och Kosovo. Serbien har också hållit sig borta från allt vad sanktioner heter mot Ryssland.
Besöket från Putin knyter an till en annan historisk händelse, Röda Arméns (tillsammans med Titos partisaner) befrielse av Belgrad för 70 år sedan. Räkna med bombastisk retorik om segern mot nazismen och att Putin kommer att försöka spela nassekortet återigen mot Ukraina, Polen och Baltikum under besöket. Divide et Impera.
Under det sex timmar långa besöket lär alltså Putin hinna stöka till det för EU, som hela tiden känns som man är steget efter tvingas agera reaktivt.
Från EU-håll är det svårt att se att en militärparad och medalj för en folkrättsförbrytare är det bästa sättet att bli integrerat i EU. Putins ambition är tydlig, för det första så är det ett ryskt absolut mål att stoppa ett eventuellt framtida serbiskt Natointräde och helst även ett EU-inträde. Budskapet tidigare till Belgrad har varit kristallklart, det schyssta frihandelsavtalet med Ryssland ryker all världens väg om Belgrad väljer Bryssel.
Putin vill också få Serbien att bygga sin del av den omstridda gasledningen South Stream som EU lagt på hold efter Ukrainakrisen. Här har tidigare Serbien vacklat och signalerat att man nog inte tänker börja bygga i väntan på att Bryssel och Moskva ska lösa upp sina knutar, ingen mening med att ha en gasledning som börjar vid en gräns och slutar vid en gräns utan anslutning till gas…
Putin som spelar propagandakorten skickligare än många andra och som vet vilka punkter han ska trycka på för att komma dit han vill kommer att försöka så split och splittring i Belgrads drömmar om att integrera sig mot väst. EU:s agerande med utvidgningströtthet, ingen utvidgningskommissionär, ekonomisk kris, svårighet att möta rysk aggression spelar Putin i händerna och understryker Kremls budskap.
– Som signal är det fel att vi inte har en utvidgningskommissionär i den nya kommissionen, konstaterade Gunnar Hökmark när jag träffade honom.
För Hökmark är förlorad tro på utvidgningen ett levande hot, och trots att Juncker har sagt att det inte blir någon utvidgning de kommande fem åren och därför inte behövs någon särskild kommissionär så är det viktigt att kicka igång tron på fortsatt utvidgning för den tillträdande kommissionen.
– Serbien, men också Ukraina och Turkiet ska veta att de är välkomna om de vill och uppfyller kraven. Jag vill inte att dagens Turkiet ska bli medlem, däremot morgondagens Turkiet som är fritt, öppet och sekulariserat med lika rättigheter vill jag gärna ska bli medlem. Dagens Ukraina ska inte bli medlem, men inte morgondagens Ukraina heller, men det Ukraina som kommer sedan ska kunna bli medlem. Ukraina och Polen var på samma BNP 1990, idag är BNP:n tre gånger högre i Polen och på väg upp.
Hur BNP är på väg att utvecklas i Ukraina behöver vi inte gå in på, men det är allt annat än uppåt. En beslutsam Putin som spelar skickligt och ett EU som är tvåa på bollen kan innebära släckta drömmar för fler än serberna. Här kommer Federica Mogherini, EU:s nya utrikeschef, hamna i hetluften och sättas på prov. För som Hökmark påpekade så har Mogherini tidigare uppvisat en problematisk syn på Ryssland, mest präglat utifrån italienska handelsintressen som har Ryssland som strategisk partner. Hennes uttalanden sedan hon blivit vald har visat ett skärpt och tydligare tonfall mot Ryssland, hur det omsätts till handling är en annan av frågorna som EU:s nya ledning har svara på.
I dragkampen mellan de västliga och östliga krafterna i Serbien så är jag inte beredd att sätta min sista slant på att de demokratiska och västliga krafterna vinner den dragkampen. Situationen på Balkan är fortfarande ett läckande oljefat och det finns fler än Putin som springer omkring med tändstickor.
Händelsen i veckan i matchen mellan Serbien och Albanien, när någon skickade in en drönare med en kontroversiell storalbansk flagga där Kosovo fanns med gjorde att matchen fick brytas efter handgemäng. För storserber är flaggan en skymf och förnedring, för storalbaner är flaggan helig. Provokationen på Serbiens hemmaplan spelar i nationalistiska krafter rätt i händerna. Albanerna fick fly från planen.
Det är i ett land med spänningar som Putin i morgon landar i. Serbien är stället att ägna en del uppmärksamhet åt den kommande tiden.
KALASJNIKOV, ZJIRINOVSKIJ & GAZPROM: EU kom idag med ännu fler sanktioner mot Ryssland pga landets krig i Ukraina, bland annat mot oljejättar och välkända firmor som Kalasjnikov och den ökände nationalisten Zjirinovski som fram till 2011 ville återföra Finland in under det Ryska Imperiets spira. Bland annat slår EU mot bolagens möjlighet att finansiera sig i EU och listan på personer utökas bland annat med tolv Duma-ledamöter som högljutt stött Rysslands krig i Ukraina.
Avgående rådsordföranden Herman Van Rompuy konstaterar att EU kommer att utvärdera i slutet av månaden om den bräckliga vapenvilan håller i Ukraina eller inte, och det avgör om EU rullar tillbaka sanktioner eller inte.
Det finns flera tecken på att den kollektiva säkerheten inom EU kommer att testas ytterligare av Ryssland denna höst och vinter, som riskerar att bli riktigt kall.
Redan nu har Ryssland strypt gasleveranser till Polen med nästan hälften, något som förnekas av Gazprom. Men det är uppenbart att polskt stöd till Ukraina, bland annat med vidare export av gas, och landets hökaktiga hållning påverkar.
Ryssland väntas också slå tillbaka mot EU där det gör som ondast. Europeiska flygbolag riskerar att stoppas att flyga över Ryssland, vilket innebär kostnader och intäktsbortfall för många redan skakiga flygbolag. Det talas om importstopp av bilar från EU, vilket slår mot bilindustrin. Här är det många europeiska bilföretag som inte mår riktigt bra. Att hålla ögonen på är reaktionen i länder som visat sig vara tveksamma till sanktioner mot Ryssland och som även har en utsatt bilindustri. Särskilt intressant blir det att följa Italien.
Det finns också andra saker som oroar:
1) Kränkningen av EU:s yttre gräns Schengen när den estniska säkerhetspolis Estor Kohver som undersökte gränsöverskridande brott lockades i en fälla kort efter att USA:s president Barack Obama varit på besök. Ryska säkerhetstjänsten FSB använde sig av rökgranater och elektronisk störning och plockade säkerhetspolisen innan dennes back up hann reagera. Estlands förhoppning om att undvika göra storpolitik av det har grusats av att Kohver nu sitter i det ökända Lefortovofängelset där han inte fått träffa estniska diplomater. EU har nu krävt att Ryssland ska släppa Kohver, men risken är uppenbar att han nu är bara en liten bricka i det större söndra och härskaspelet. Det ska tilläggas att Ryssland och Estland träter om på vilken sida av gränsen som Kohver stod. Estland har en stor ryskspråkig minoritet, framför allt i gränstrakterna.
2) Lettland, även det ett land med stor ryskspråkig minoritet, går till val i oktober och det finns ryskspråkiga letter som slåss på separatisternas sida i Ukraina. Lettlands säkerhetspolis har precis gjort ett större tillslag i landet och bland annat funnit vapen. Det finns alltså risk för att det blir oroligheter i samband med valet. Situationen i Estland och Lettland är extra bekymmersam pga den nya ryska doktrinen om att beskydda etniska ryssar över allt, vilket kan användas som en ursäkt.
3) Litauiska medborgare som deserterade från Sovjetunionens väpnade styrkor när landet förklarade sig självständigt bör inte resa till länder som har utlämningsavtal med Ryssland. Ryssland vill nu ställa den första inför rätta. Det påstådda brottet är alltså över 20 år gammalt mot ett land som inte längre finns.
4) Ryssland vinner mediekriget eftersom vi inte har verktygen att dissekera propagandan. Det här blogginlägget från en fd redaktör på Kyiv Post beskriver det som den mest sofistikerade propagandamaskinen som världen har sett:
”…one that attacks, undermines and emasculates a key source of information that you may rely on: the Western media.”
Det sker genom att underminera trovärdigheten i de medier som är verksamma i demokratier (ryska medier är i regimens kontroll numera även om de i formen försöker framställa sig som likvärdiga med oberoende demokratiska medier). De ryska medierna spelar i samma lag som ryska staten och med statens mål för ögonen, vilket inte västmedia gör. Journalister i väst vill inte göra fel, är försiktiga och vill ha saker verifierade av alla parter innan man slår fast en absolut sanning. Även om det är jakt på att nyheten ska komma först, så vill man inte göra ett fel som kommer att jaga en. Eftersom de ryska soldaterna på Krim inte hade ryska uniformer eller bekräftade att de var ryska soldater så avstod de flesta västmedier från att rapportera att det nu dykt upp ryska soldater på Krim även om man visste att det var sant.
”Absurd though it seems, these are the reasons I cannot tell you on the radio tonight some things that I know personally to be true: There never was a rebellion in Ukraine: it was fomented by Russian intelligence operatives – most people in eastern Ukraine never supported the separatists. The reason the Ukrainian army has suffered reverses in the last two weeks is because Russia sent in massive quantities of men and materiel to stop the ”rebels” from losing. MH17 was almost certainly shot down by a BUK anti-aircraft missile, operated by Russians. And the ”ceasefire” is almost certainly a ruse to wrong foot the West and the Ukrainian government into lowering its guard ahead of further Russian intervention in Ukraine, and then further afield.
I can’t tell you all that because the Kremlin propagandists will assault my every claim with obfuscation, confusion and denial, and their account will be broadcast in the Western media, who ”seek the other side of the story,” and give it equal airtime, as if this other side of the story is not the outright lies and propaganda that it actually is.”
Till det kommer att Kreml är skicklig på att utnyttja den grundläggande sunda antiauktoritära skepticismen som finns i fungerande demokratier, den som gör att man ifrågarsätter det som sägs och rapporteras. Alex Voronov skriver i Eskilstuna-Kuriren om Putins nättroll.
Det man kan lägga till sedan Voronov skrivit det är att tecknen hopar sig att de ryska nättrollen flyttat in på svenska på twitter. Anonyma twitterkonton som sår tvivel och förvirring, och som serverar sanningar anpassade efter mottagaren.
Gentemot ”Hökar” hån och indirekta hot i syfte att få dom att tystna eller sänka sin profil och gentemot duvor en servil vänskap och matande med länkar och information från den ryska propagandan för att bygga på relativistiska resonemang om den ena sidan och den andra sidan och i förlängningen att skapa förståelse för Rysslands agerande. Det sker, här och just nu.
TILLÄGG: Efter att blogginlägget skrevs har Finlands försvarsminister Carl Haglund gått ut och pratat offentligt om Rysslands ”trollfarmar” och propagandan i sociala medier. Läs mer här.
Ryssland har sedan länge kunskapen om hur man klär lögn till sanning. Den ryske trubaduren Vysotskij (1938-1980) fångar det Kreml nu gör på ett väldigt elegant sätt.
För EU innebär Rysslands fortsatta agerande en utmaning att klara av söndra och härskaspelet. EU med sina 28 medlemsländer har varit stegen efter för att möta hoten på ett sådant sätt att upptrappningen från Rysslands sida inte fortsätter. EU-långsamheten är inte så konstigt eftersom det är svårt att få konsensus i ett stort rum om vad som ska göras, och att man är betydligt nervösare ju närmare man är oroshärden.
För Sveriges del är det beklagligt att vårens dramatiska vindkantring i säkerhetspolitiken inte upptagit mer plats i valrörelsen. Frågorna man skulle vilja få höra de sista dagarna i valrörelsen är bland annat: Hur ser partierna i dag på den svenska ensidiga solidaritetsförklaringen där vi ska ge hjälp till våra grannar (och ta emot hjälp om så behövs). Försvarsberedningens formulering:
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vi ska därför förbereda oss för att efter egna nationella beslut kunna ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt.”
Gäller den eller inte? Det här är frågor som i värsta fall blir konkreta under mandatperioden och som hamnar på den sittande regeringens bord:
Vad säger partierna om Estlands president Ilves ringer och ber om att tio JAS-plan ska stationeras i Tallinn för att freda estniskt luftrum och svenska fartyg och soldater ska skickas som förstärkning för att stoppa ”små gröna män” i Narva? Ja eller nej?
Eller vapenexportfråga, i samma scenario men Ilves ber om omedelbar leverans av vapen, kan Sverige exportera vapen till länder i krig? Ja eller nej?
Men det är också intressant att få svar på hur Sverige och EU egentligen ska agera? Har vi förmågan att hantera ”asymmetriska hot” som att det kommer ”små vänliga gröna män som kastar varpa på Gotland”? Jag säger inte att det kommer att hända, men att det är frågor som vi behöver ställa oss idag.
Slutligen, hur Vladimir Putin och Ryssland kommer att agera framöver är omöjligt att säga. Moder Ryssland är heligt för Putin, problemet är bara att Moskva inte är enig med resten av världen var gränserna för denna moder går. Det gör att det kan bli en kall vinter.
Polen är tidiga med att visa sina kort inför förhandlingsspelet om toppjobben inom EU. Polen för fram landets utrikesminister Radoslaw Sikorski som kandidat till posten som EU:s utrikeschef, en post som Lady Ashton har idag. Ashton har meddelat att hon inte står till förfogande för en ny period.
Radoslaw Sikorski har varit en hökarna inom EU som stått upp emot duvorna när det gäller synen på hur EU ska möta utmaningen från Ryssland i Ukrainakrisen. Sikorski fick asyl i Storbritannien under kommunisttiden och är gift med författaren och journalisten Anne Applebaum. Tillsammans är de ett anglo-polskt intellektuellt superkändispar.
Sikorski har också en bakgrund som krigskorrespondent i Afghanistan och Angola, han vann nyhetskategorin World Press Photo 1987 med en stark bild(känsliga läsare bör inte klicka sig vidare) på en familj som dödats i en flyganfall i Afghanistan.
Utifrån de särskilda svensk-polska relationer som finns, särskilt i öst-politiken, har jag svårt att tänka mig att Sikorskis kandidatur inte har Sveriges och utrikesminister Carl Bildts uppbackning. Sikorski är också kommendör med stora korset av Nordstjärneorden (KmstkNO).
Polens EU-kommissionär Lewandowski som har budgetfrågor på sitt bord har hamnat i blåsväder för att ha varit med och tydliggjort något alla tar för givet men ändå förnekar – att EU-kommissionärerna delvis spelar med hemmanationens bästa för ögonen istället för unionshelheten.
När en kommissionär tillträder får den svära på att tillvarata unionens intressen, inte sitt medlemslands intresse. Det som Lewandowski hamnat i och som återberättas bl a av EUobserver är att den polska regeringen uttryckligen – på film – har sagt att Lewandowski är vår man i Bryssel och hans ska ordna mer zloty till Polen. Filmen har gjorts som ett inlägg i den polska valrörelsen.
Det är ett flagrant etikettsbrott och fått en hel del känslor att svalla. I princip är det en lojalitetsskandal där förtroendet för Lewandowski sjunker kraftigt – i praktiken har det polska regeringspartiet bara berättat hur det fungerar i praktiken…
Temperaturen kring euron fortsätter att stiga. Fler och fler signaler om att beslutsfattare runt omkring i Europa börjar bli nervösa när det gäller euron och dess framtid hopar sig.
De länder som ska införa valutan enligt fördragsåtaganden, som Sverige, skattar sig just nu lyckliga att man inte kom med. Trots att Sverige röstade nej i folkmomröstningen så är egentligen Sverige bundet av fördraget att införa Euron när konvergenskriterierna är uppfyllda – vilket Sverige medvetet valt att inte uppfylla. Under min tid i EU-kommissionens pressrum 2006-2007 kom frågan flera gånger till EU-kommissionens talesmän när man skulle skruva åt tumskruvarna på Sverige så att man uppfyller sina åtaganden.
Just nu är många Eurovänner glada över att Sverige står utanför. I Agenda i söndags sade bland annat finansminister Anders Borg att det var skönt att Sverige inte är med, läs mer i Expressen. Men regeringskamraterna i Folkpartiet är de enda som just nu i Sverige ändå förordar ett medlemskap – som i fredags på SvD Brännpunkt.
Det är snarare Borgs försiktighetslinje som präglar inriktningen i andra länder än Birgitta Ohlssons europositiva hållning.
Euractiv rapporterar idag om AFP som uppger att flera nya medlemsstater i EU, som också har förbundit sig att införa Euron när de är redo, nu tvekar och vill ta sig ur sina förbindelser. Diplomatiska källor pekar ut sju länder som är överväger folkomröstningar för att ändra sina fördrag med EU. Det är förutom tidigare euroskeptiska Tjeckien med presidenten Vaclav Klaus i spetsen och Ungern som hintat åt det här hållet tidigare, även Bulgarien, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien. Samtliga länder kom med 2004 eller 2007. De här länderna har också krävt att få sitta med vid bordet när euroländerna diskuterar krisen, eftersom besluten också påverkar länder som också är förbundna att gå med i framtiden.
Cypern, Estland, Malta, Slovakien och Slovenien som också de kom med i den femte utvidgningsvågen har redan infört Euron som valuta.
Samtidigt ökar trycket på Grekland med ryktena om en statskonkurs, och diskussionerna om ett land kan lämna eller inte går heta. EU-kommissionen försöker skapa lugn genom att slå fast att det inte går att lämna eurosamarbetet (till skillnad från själva EU som genom fördraget fått en utträdesklausul och att det finns anledning till optimism efter 2012. Men ihärdiga rykten om att Tyskland förbereder sig för ett grekiskt ”worst case/statskonkurs” får bankaktierna att falla rapporterar SvD. Om reaktionerna är överdrivna eller inte låter jag vara osagt, men det är tecken på instabiliteten och hur nervöst läget är.
Att allt fler länder mer eller mindre öppet pratar i termer som Anders Borg, ”skönt att vi inte är med”, visar bara på lägets allvar. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – nyckeln för framtiden är vad de fransk-tyska politikerna nu förmår att göra för att hantera krisen.
Ekonomer har varnat för det, gamle Kohl har muttrat ilsket om det, men nu börjar relativt tunga EU-politiker prata öppet om risken för en eurokollaps. Bara det att locket lyfts från grytan är en signal om det allvarliga läget.
Det är Polens finansminister Jacek Rostowski som varnar för vad som kan hända om inte ledande länder som Tyskland tar sitt ansvar (se även blogginlägget Korparna kraxar om Euron). Till den polska dagstidningen Gazeta Wyborcza, citerad av EUobserver, säger Rostowski: ”Europeiska eliten, inklusive den tyska, måste bestämma sig om man vill att euron ska överleva, även om priset blir högt, eller inte. Om inte, då borde vi förbereda för en kontrollerad avveckling av valutaunionen.”
Framför allt är Rostowski kritisk till tysk ovilja att ställa upp och betala för krisen och menar att valet står mellan solidaritet eller kollaps. Finland får kritik för att ha agerat egoistiskt i försöken att skaffa sig säkerheter till grekiska lån. Rostowski förespråkar också en djupare politisk integration som lösning på det djupare och mer bakomliggande problemet när den akuta fasen är hanterad, men det stora hotet är två olika sorters populism som härjar i den europeiska politiken. I nordliga länder som Tyskland och Finland, framför allt manifesterat av Sannfinländarna (min kommentar) i valrörelsen tidigare i år, handlar det om bristande solidaritet med sydliga länder och en ovilja att ställa upp. I länder som Grekland pekar Rostowski ut en populism som bygger på en ekonomisk ansvarslöshet.
När de här två samverkar förstärker de bara varandra. Polen som inte har infört euron som valutan skulle inte stå skadeslös vid en kollaps. Det skulle bli en katastrofalt säger Rostowski i intervjun.
Rostowski är vad jag har sett den första tyngre finansministern som så tydligt varnat för vad som kan hända och analyserat mekanismerna öppet. Polen är dessutom EU:s ordförandeland just nu, även om den funktionen har minskat i betydelse efter Lissabonfördraget.
Det ska bli intressant att se om någon annan vågar följa efter och om det i sådana fall sätter fart på integrationsprocessen eller om någon större aktör (läs Tyskland) på allvar inleder en diskussion om avveckling. Om debatten tar det senare spåret (vilket inte är osannolikt men nog inte det mest troliga alternativet, jag håller ändå ökad integration som lågoddsaren ) kan en avveckling ske mycket fort eftersom ingen kommer att vilja hänga kvar vid något som fått en dödskyss.
Kanske är det också så att något det spekulerats i faktiskt kan vara sant och som påverkar den tyska hållningen – att euron var något som kohandlades fram och ett pris Tyskland fick betala för återföreningen. Det finns ett läsvärt reportage i Der Spiegel om hur kohandeln i sådana fall skulle ha gått till. Fransmännen, med Mitterand i spetsen, var minst sagt avogt inställda till ett nytt stort tyskt rike i centrala Europa.
Lösningen blev ökad integration, en inre marknad och en principuppgörelse om en valutaunion som kom i bruk först flera år senare. Resten är som det brukar heta – historia.
Polens liberale premiärminster Donald Tusk tillkännagav på onsdagen sina planer att föra Polen in i euron 2011. Polen kommer i så fall att bli det 17e landet som inför euron och det största av de nya medlemsländerna som inför den gemensamma valutan.
Bland de nya medlemsländerna är Slovenien redan med och Slovakien kommer troligtvis att införa euron 1 januari 2009.
Tidigare har Polens president Kaczynski uttryckt skepsis om att överge zlotyn och hotat med att genomföra en folkomröstning innan slutet på sin mandatperiod 2010. Oro över missade EU-bidrag har dock satt press på ledarna att övergå till euron.
Alla nya medlemsländer måste, liksom Sverige, införa euron som valuta enligt inträdesavtalen. Dock krävs det stabilitet i budgetunderskott och prisutveckling i två år innan ett land godkänns som medlem.
Inom EU är det små stater som tillhört Sovjetunionen eller varit i dess intressesfär som tillsammans med svenske utrikesministern Carl Bildt varit mest kritiska emot Ryssland.
Här är ett axplock av EU-reaktionerna på det som händer i Georgien:
”Vi accepterade inte att Milosevics Serbien intervenerade militärt i andra f d jugoslaviska stater med hänvisning till skyddet av de som har serbiska pass. Och vi har anledning att minnas hur Hitler för lite mer än ett halvt sekel sedan använde just denna doktrin för att underminera och anfalla betydande delar av Centraleuropa.”
Estlands president Toomas HendrikIlves säger enligt Forbes följande: ”‘War has broken out in Europe, a European nation has fallen victim to the aggression of its neighbour, and the European Union, as the bearer of European values, cannot remain a helpless bystander.”
Estland, Lettland, Litauen och Polen har gjort ett gemensamt uttalande: ”The European Union and NATO must take up the initiative and oppose the spread of imperialist and revisionist policy in the east of Europe.” Läs hela uttalandet här.
Polen är också beredd att sända fredsbevarande trupp under EU-flagg till Georgien. Läs mer här.
Tjeckiens utrikesminister Karel Schwarzenberg kopplar händelserna i Georgien till Sovjetunionens invasion i Tjeckoslovakien 1968 enligt AP: ”It is a sad coincidence that the fighting in Georgia takes place at the moment when the country is marking the 40th anniversary of the invasion of Warsaw Pact troops in August 1968.”
Storbritanniens Gordon Brown säger enligt BBC: ”Continued aggression against Georgia – and especially an escalation of the conflict beyond South Ossetia – will only serve to damage Russia’s international reputation and its relations with countries across the globe.”
Gernot Erler, biträdande tysk utrikesminister, säger enligt IHT att: ”…it is time to say that there is no longera ny justification for further military attacks.”
Förövrigt kan det vara intressant att läsa rysk och georgisk press, BBC har sammanställt pressröster här.
Den senaste utveckling i konflikten där Ryssland har tillbakavisat fredsförslag från Kouchner och Stubb samt att ryska trupper ska ha gått in i Georgien kan ni läsa i Aftonbladet, Expressen, DN, SvD, och Sydsvenskan.
EUbloggen 