VEM GÖR UPP MED VEM? – Olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Innan vi går in på olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet 2014-2019 så ska några av skillnaderna jämfört med svensk politik understrykas.

Europaparlamentet vs Riksdagen

Europaparlamentet har inget kvittningssystem som svenska riksdagen. Den som inte är med på en omröstning förlorar sin röst ( i riksdagen kan majoritet behållas genom att frånvarande ledamöter kan kvittas ut mot varandra). En annan skillnad är att partidisciplinen är svagare i Europaparlamentet än i svenska riksdagen (även om i genomsnitt 9 av 10 följer partilinjen). En tredje skillnad är det inte finns någon fast blockpolitik utan det är sakorienterade och hoppande majoriteter, där man gärna samlar en så bred majoritet om det innebär att man kan sätta press på EU:s andra lagstiftande kammare (ministerrådet med medlemsländerna).

Enkel majoritet 

Det normala beslutsfattandet är att Europaparlamentet använder sig av en enkel majoritet (av de ledamöter som röstar), vilket sker i en lagstiftnings första läsning i Europaparlamentet. Det gör att det exakta antalet som behövs för att uppnå en majoritet kommer att variera beroende på hur många ledamöter befinner sig i sin stol och trycker på röstningsknappen. Parlamentet har 751 ledamöter vilket gör att den teoretiska magiska gränsen är 376 om alla är på plats. I genomsnitt är det ca 15 procent som är frånvarande vilket gör att ca 625-650 ledamöter på plats får anses som normalt. Alltså i praktiken ”bara” ca 315-325 röster.

Om vi räknar med ett bortfall på tio procent som röstar mot sin partilinje så tappar en majoritet sisådär 30-40 röster till. Man kan anta även motståndarsidan tappar några, men vanligtvis inte lika många. Därför behöver man komma upp i lite över 400 ledamöter på papperet i ett ”normal fall” om man inte vill gå in och ha väldigt nervösa och ovissa omröstningar.

Sajjad Karim FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Sajjad Karim ECR FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Absolut majoritet krävs i andra läsningen

I första läsningen är det inte nödvändigt att vinna stort, men ju fler som röstar för Europaparlamentets position desto starkare står parlamentet gentemot ministerrådet, vilket blir formellt viktigt i en andra läsning om ministerrådet och Europaparlamentet inte är överens. Om Europaparlamentet vill föreslå ändringar till rådets ståndpunkter från den första behandlingar så måste Europaparlamentets ändring antas av en absolut majoritet av parlamentets ledamöter. Det betyder i klartext att det måste vara minst 376 ledamöter på plats i kammaren som trycker på knappen vid varje ändringsförslag. Då börjar ni förstå att det blir svettigt…

Ett räkneexempel

Vi tar ”Grande Coalition+ALDE” som exempel. Socialdemokraterna, EPP (Moderater och Kristdemokrater) och ALDE (liberalerna med Folkpartiet och Centerpartiet) har på papperet 479 ledamöter vilket ser ut som en stabil majoritet. Med det här exemplet vill jag att visa att det kommer att behövas ett aktivt arbete för att säkerställa röstsegern, för om man bara kör på som vanligt blir det statistiskt en obehaglig överraskning…

Koalitionen är överens om att man vill trycka till rådet med ändringsförslag Y men har av olika skäl inte alls de övriga partigrupperna med sig (de kanske gillar rådets ståndpunkt, de kanske är allmänt anti-EU och trycker alltid nej eller så vill de lägga ned sina röster). Statistiskt sett så tappar S & EPP & ALDE då ca 7o ledamöter som inte är i salen under omröstningen (de kanske är sjuka, på en resa på något sidouppdrag, har nationellt uppdrag, prioriterade annat politiskt arbete på plats under sessionen än att vara och rösta). Fortfarande finns en stabil majoritet med ca 410 MEP:ar från de tre partigrupperna som är i salen under omröstningen.

Men nu råkar det här vara ett förslag som just svenska kristdemokrater och socialdemokrater är väldigt mycket emot, tillsammans med några andra partier från andra länder. Statistiskt sett så röstar 1 av 10 ledamöter emot sin grupp och när 40 ledamöter byter sida så är vi plötsligt nere under den magiska absoluta majoriteten av ledamöterna –  376. Ändringsförslaget faller, ministerrådets ståndpunkt blir den gällande. (Den som vill fördjupa sig i detalj i hela lagstiftningsprocessen kan kolla in det här).

Samarbetsscenarion

Det här är anledningen till varför Europaparlamentet behöver breda uppgörelser över många partigrupper. Jag har tagit fram några olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet som samlar över 400 ledamöter. I samtliga finns den största partigruppen EPP med. Jag har inte tagit fram exempel utan EPP eftersom jag har svårt att se hur man kan få ihop över 400 ledamöter utan EPP i Europaparlamentet 2014-2019. Scenariona visar också det som många sagt i analyser efter valet, att det kommer att krävas ännu mera samarbete mellan de två stora partigrupperna för att få lagstiftningen gjord  än tidigare. Det kommer att ställa stora krav på gruppledarna och på den nye talmannen för att kunna lotsa igenom ändringar av ministerrådets ståndpunkter vid en andra läsning.

Socialdemokrater, Liberaler, Gröna och Vänstern samlar bara 360 ledamöter tillsammans. Att göra scenarior där dessa får med sig antingen ECR eller EFD men inte EPP känns inte som ett scenario som inträffar var och varannan session om jag uttrycker mig så…

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 20.35.56

Stora koalitionen är inte så stor…samlar numera bara 412 ledamöter

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 20.44.55


De två stora + liberalerna ger en större majoritet med 479 ledamöter.

 

Grande Coalition + ALDE kan egentligen bytas mot valfri annan partigrupp. Det är alltså ett scenario där S&D och EPP får med sig ytterligare en partigrupp. Mest troligt handlar det om ALDE. Om vi byter ALDE mot De Gröna blir det 462 ledamöter. Ett byte mot ECR skulle ge 482 ledamöter. Minst sannolikt är att man får med sig partigrupperna längst ut på kanterna dvs högerpopulistiska EU-kritiker i EFD och vänstergruppen GUE/NGL.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 20.49.08

Regnbågen med 529 ledamöter samlar partigrupperna som är positivt inställda till EU.

Det här Regnbågsscenariot är exempelvis vad som skulle krävas för att ha en möjlighet att exempelvis avsätta EU-kommissionen (fast då skulle nog alla EU-kritiska grupper vara väldigt på…). För att avsätta kommissionen krävs förutom absolut majoritet av parlamentarikerna även att av de som röstar så måste 2/3 rösta för att avsätta EU-kommissionen.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 22.24.26

Om liberaler, gröna och högern lyckas samarbeta får de 408 ledamöter.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 21.01.30

Om liberalerna går till höger, som får med sig högern om höger också blir det 406 ledamöter.

För partigrupperna innebär parlamentet 2014-2019 att det blir ännu viktigare att hålla koll på sina parlamentariker, att försöka sätta tryck på att röstdisciplinen upprätthålls och veta vilka som är bortresta och inte. Trycket, men även makten hos gruppernas inpiskarna ökar. Det kommer också att
gynna mer sammanhållna och homogena partigrupper (i det utgående parlamentet EPP, S&D och de Gröna) där man kan räkna med få löshästar jämfört med partigrupper där man lovat större frihet till partierna att rösta som de själva vill, oavsett om det är en fråga om ideologi eller realpolitik i att ”köpa in ett parti in i partigruppen” (i den period jag skämtsamt kallar för MEP-draften). Här är min bild att särskilt EFD kommer att ha fortsatt svårt att rösta på ett sammanhållet sätt, men även ECR kommer troligen att vara mer röstsplittrat än ALDE denna mandatperiod.

För de stora partigrupperna EPP & S&D kommer troligen det här att innebära ett mer kyligt kalkylerat när man väljer att förhandla med de andra partigrupperna och när man anser att det räcker att få med sig delar av de andra partigrupperna på ett förslag.

Till sist – summa summarum

Räkna med att samarbetsförmågan och kompromissandet konst kommer att finslipas ytterligare under kommande fem år, men räkna också med att politiska grupperingar till höger och vänster kommer att anklaga de stora mittenpartierna för konsensunspolitik och smyguppgörelser (här i Sverige är det ju nästintill ett blockpolitiskt tabu att prata om hur Moderater & Socialdemokrater skulle göra upp i de flesta stora politiska frågor). I de mer politiskt känsliga frågorna där det finns låsningar i Ministerrådet eller mellan ministerrådet och parlamentet kommer vi att se ur S&D och EPP gör upp med någon grupp till för att kunna säkra den absoluta majoriteten med 376 röster.

Räkna med att liberalerna är fortsatta favoriserade partners, men även att ECR och de Gröna vill försöka vara med att påverka där de har intresse och möjlighet.

LÄS ÄVEN: PARTIGRUPPERNA: Störst – ökar mest – minst

(PO)

Tillägg: Tack till Göran von Sydow och Åsa Westlund som påpekade otydlighet i syftning till röstlojalitet i gruppen och att jag missat att De Gröna följer partilinjen i högre utsträckning än ALDE. De Gröna är den mest röstlojala gruppen. Jag har förtydligat och rättat.

 

Annonser

PARTIGRUPPERNA: Störst – ökar mest – minst

PARTIGRUPPERNA från vänster till höger

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 21.18.12

*I valresultatet ingår nya partier + grupplösa förra mandatperioden

När deadine passerat är det det dags att summera utfallet i det som jag skämtsamt kallat för MEP-draften, dvs perioden efter valet där det förhandlas om vilka partier som ingår i vilka grupper. Den stora nyheten före deadline var att EAF med högerextrema partier som Nationella Fronten mfl inte lyckades klara kriterierna att ha minst 25 ledamöter från en fjärdedel av medlemsländerna.

Den stora skrällen är att ALDE tappar sin traditionella position som tredje största partigrupp och är numera bara fyra. Vinnare i bronskampen är gruppen ECR med EU-skeptiska högerpartier som breddats till att numera omfatta mer populistiska partier. EPP (Moderater & Kristdemokrater) och S&D (Socialdemokrater) är fortsatt utan konkurrens de största partigrupperna.

EFD där Sverigedemokraterna ingår blev minsta partigrupp även den här gången men ökar i antal medlemmar på grund 5stjärnerörelsen i Italien och valframgångar för UKIP. I antal tappade mandat jämfört med förra mandatperioden är EPP och ALDE parlamentets förlorare, men där förlusten av ALDES självklara tredje plats svider mest.

Partigruppernas storlek har betydelse inte bara i praktisk maktpolitik (att få igenom sin politik) utan även i fördelning av maktposter i parlamentet. Parlamentet använder sig av d´Hondt-metoden för att fördela utskottsordförandeposter, vice ordförandeposter och rapportörskap där ju större grupp desto mer ”poäng” finns att skaffa sig poster. Här har storleksordning betydelse i vem som väljer först.

Hur politiken påverkas och hur olika konstellationer kan se ut kan du läsa här.

Officiell uppräkning av grupperna på parlamentets hemsida.

Titta gärna igenom en ganska pedagogisk video från Europaparlamentet hur det här med partigrupperna fungerar.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 22.04.57

Klicka på bilden för att komma till filmen

(PO)

 

 

EP2014: Vinnare och förlorare i vem tar vem

Det är mycket Silly Season-snack just nu med massa rykten och skvaller kring vilket parti byter till vilken partigrupp? Vart tar de nya vägen? För svensk del är det intressant att se var Sverigedemokraterna hamnar, de har till exempel sagt att de vill sitta med brittiska Tory (vilket varken jag eller någon annan tror på) eller med UKIP i EFD (som sagt nej), men de har själva nobbat Le Pens EAF, en partigrupp som ännu inte tillkännagivits. Även Feministiskt Initiativ pratar med olika grupper, från GUE/NGL till De Gröna vidare till Socialdemokraterna.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.18

 

 

 

 

 

 

EUbloggen har gjort en sammanställning på hur mandatfördelningen i Europaparlamentet ser ut just nu, denna fredag förmiddag 6:e juni. Dansandet kommer att fortsätta och staplarna kommer att ändra sig ända fram till parlamentets första sammanträde i juni, och även kanske därefter.

Noterbart är att alla grupper utom två ökat efter valresultatet. Nigel Farages EFD minskar mest, och som riskerar att minska ytterligare när Le Pen offentliggör sin grupp EAF. Farage tappade i veckan både Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. Farages hopp är att fiska i gruppen ej valt, men hittills är det bara ett parti som valt EFD, tjeckiska ”Fria medborgares parti” (Svobodní) med ett mandat. Farage har förlorat flera dragkamper mot ECR där Tory är dominerande och EFD har inte råd att misslyckas så många gånger till för att överhuvudtaget kunna bilda en partigrupp. För att klara målsnöret krävs minst 25 ledamöter och sju länder (ledamöter är  inte problemet om Farage får till det med Beppe Grillo som har med sig 17 stycken, däremot sju länder kan bli svettigare).

Liberala gruppen ALDE som var en av valets stora förlorare har också tappat. De har förvisso vunnit två nya medlemmar och förlorat en medlem, Rumänska PNL som tog med sig hela 6 mandat till EPP när de gick. Sedan kan det vara att man blir glad över att bli av med mandat, Vänsterpartiet drog nog en suck av lättnad när Grekiska Kommunistpartiet tog sina två mandat och lämnade GUE/NGL.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.43

 

 

 

 

 

 

I det här diagrammet ser vi tydligare vinnare och förlorare i de olika etapperna. Längst till vänster är läget”Just Nu” jämfört med valresultatet. Alltså vilka som är framgångsrika att ragga nya medlemmar (och behålla sina befintliga) efter valet. Överlägset bäst går ECR, följd av EPP (som ni förstår tog hela vinsten på att sno PNL från ALDE).

Kolumn två ovan är själva valresultatet med förändringar i mandat. Valresultatsmässigt var det EPP och ALDE som tog mest stryk, men även Socialdemokraterna i PSE och DE Gröna backade. Vinnare i valet var Vänstergruppen GUE/NGL och de grupplösa samt nyvalda partier. I kolumnen ej valt ser vi att av de 56 nyvalda mandaten så återstår 32 mandat att bestämma var de hamnar (varav 17 alltså följer med Beppe Grillo någonstans), i någon av partigrupperna eller i den grupplösa raden.

Kolumn tre ovan är skillnaden mellan förra parlamentet och läget just nu, som alltså tar hänsyn till förändringarna i grupperna. Här blir det tydligt att ECR har tagit igen sin valförlust med råge och ökar starkt. Socialdemokraterna har också jobbat sig upp på ett blygsamt plusmandat.

Det som inte finns med i tabellen är vilka partier i befintliga grupper som har sagt att de funderar kring var de ska sitta och som ännu inte bestämt sig vad jag har sett:

 Nya Flamländska Alliansen (N-VA) 4 mandat: (Gröna —> ECR, EPP, ALDE el Gröna?)

 Lega Nord (LN) 4 mandat: (EFD  —> EAF, EFD el Grupplös?)

 Lettiska Ryska Alliansen 4 mandat: (Gröna —> Gröna el Grupplös?)

 Ordning och Rättvisa (TT) 2 mandat: (EFD—> EFD el EAF?)

 Reformerta Samhällspartiet (SGP) 1 mandat: (EFD—> ECR el EFD?)

 Lag & Rättvisa (PiS) 19 mandat: (ECR —> ECR el EPP?)

I den sista grafiken har jag hämtat det officiella valresultatet som bygger på hur partierna klarade sig i valet och som INTE tar hänsyn till händelserna under transferseason. Där ser ni även procentfördelningen

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.03.37

Klicka på bilden för att komma till den officiella sammanställningen av valresultatet.

(PO)

FOTNOT: Notera att det utgående parlamentet hade 766 ledamöter, det nyvalda har 751 ledamöter.

 

Den tyska dominansen ökar

ms3

Schulz på kampanjbesök i Umeå. Fotograf: Mattias Larsson.

I veckan stod det klart att Martin Schulz siktar på att ta tillbaka gruppledarposten i Socialdemokraterna i Europaparlamentet. Schulz har också utsetts till partigruppens förhandlare i EU-kommissionsordförandefrågan, där parlamentets kandidat just nu är Jean-Claude Juncker, något som bl a Storbritannien motsätter sig i rådet.

Det tog två dagar efter valet för Schulz att öppet erkänna att Juncker hade första tjing på jobbet som ordförande i kommissionen, men med reservation att det är hans tur att försöka få en kvalificerad majoritet i Rådet om Juncker inte får det. Det innebär i förlängningen att Socialdemokraternas förhandlingsman kommer att förhandla delvis om sig själv.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 08.09.23

Nu räknar dock ingen bedömare att Schulz kommer i fråga för uppdraget, så därför ter sig beskedet att Schulz vill bli vald till gruppledare den 18:e juni som ett tröstpris. Schulz hade uppdraget innan han blev parlamentets talman.

Det här innebär att de två största grupperna kommer att ledas av tyskar, EPP valde i veckan Manfred Weber till sin gruppordförande. Det är också troligt att De Gröna väljer tyskan Ska Keller (som också var en av ”Spitzenkandidaten”) till en av sina gruppledare. Sett ur ett större perspektiv är det olyckligt för Europaparlamentets legitimitet om de större och mer inflytelserika gruppens ledare kommer alla från och ett samma land. Det är om man ska vara krass mer känsligt att det kommer från Tyskland som redan nu är en tungviktare ekonomiskt och politiskt än om samtliga skulle komma från säg Nederländerna.

Den troliga effekten av valresultatet är att EPP (Moderaterna & Kristdemokrater) och Socialdemokraterna kommer att göra upp ännu fler lagförslag än de 70% som det handlade om förra mandatperioden (i en mätning i en Timbrorapport). Om då allmänhetens bild av detta blir att Manfred Weber och Martin Schulz sitter på en bierstube och kohandlar så kommer det att slå mot valdeltagandet 2019 och gynna de mer EU-skeptiska krafterna.

Ny generation tar över EPP

Det blir en ny generation politiker som tar över ledningen av EPP, den största partigruppen i Europaparlamentet. Tysken Manfred Weber är född 1972 och efterträder fransmannen Joseph Daul (född 1947) som gruppens ordförande.

Weber valdes nästintill enhälligt, 190 av 192 närvarande röstade på CSU:aren. Weber är till yrket ingenjör och gör sin tredje mandatperiod i parlamentet.

Tyskland är den största delegationen i EPP med 34 ledamöter, följt av Polen 23 och Frankrike 20. Sverige har fyra ledamöter i partigruppen; moderaterna Gunnar Hökmark, Christofer Fjellner och Anna-Maria Corazza Bildt samt kristdemokraten Lars Adaktusson.

Om PSE (Socialdemokraterna) fortsätter med Martin Schulz som partigruppsordförande blir alltså Europaparlamentsarbetets två nyckelfigurer tyskar. Hur det kommer att påverka synen på Tysklands makt inom EU och bilden av en traditionell fransk-tyskaxel som EU:s motor låter jag vara osagt, kanske löser Socialdemokraterna det genom att välja en fransman…

Läs mer på EPP:s hemsida.

Schulz eller Juncker, nej det blir en kvinna!

Skärmavbild 2014-05-25 kl. 09.59.12

”Bara genom att rösta på Socialdemokraterna så kan en tysk bli kommissionens ordförande” – fungerar nog bättre i Berlin än i Borås…

Skådespelet med de indirekta valda kandidaterna till ordförande för EU-kommissionen blir allt mer parodisk i elfte timmen. Socialdemokraternas kandidat (japp, så säger man i alla fall – att en röst på Marita Ulvskog och de andra på S-listan är en röst på Schulz) har hemma i Tyskland kört en föga pan-Europeisk affisch. I ett desperat försök att boosta de tyska socialdemokraterna så är budskapet att det är enda chansen för att få en tysk kommissionsordförande. Fungerar nog kanske bättre i Berlin än i Borås. Inte nog med det, även om Socialdemokraterna inte blir största gruppen tänker Schulz försöka bli ordförande ändå genom att skaffa stöd (troligtvis riktar han sig in på  liberalerna, de Gröna och vänstern) från de andra grupperna. Det är ett helt nytt besked i valrörelsen, där budskapet annars från toppkandidaterna att ministerrådet måste välja kandidaten från den största gruppen (intervju på tyska med Martin Schulz om detta, om min dåliga tyska gjort jag tolkat budskapet fel, tveka inte att säga till).

På den andra sidan så har Jean-Claude Juncker fått öppet problem med Storbritanniens Cameron som letar allierade för att stoppa honom. Jag har skrivit tidigare om varför både Schulz och Juncker blir ratade. Frågan är bara hur Rådet ska kunna föreslå en kandidat som får Europaparlamentets majoritet med sig.

Spelplan om PSE (Socialdemokraterna) blir största grupp (15% chans enligt Pollwatch):

Merkel vill nog slippa Schulz (vill inte ge en kommissionärspost till S om hon kan slippa det), dessutom är kritiken given att Tyskland får en för tung roll inom EU. Därför gäller att hitta en kandidat som ingen kan säga nej till. Det finns två kandidater som jag ser som mer troliga kommer upp för diskussionen.

Med Pascal Lamy skulle EU-kommissionen få en erfaren handelsinriktad socialist som både varit chef för WTO och suttit som Handelskommissionär. Nyckeln i Lamys kandidatur är att han 1) är fransman (och i valet mellan att stödja en fransmän eller en tysk borde Frankrikes president Hollande svänga äver till Lamy, och Merkel kan i generöst ge sitt stöd till en fransman och stärka axeln Paris-Berlin) 2) är van att arbeta för att skapa kompromisser med många olika intressen. Lamy nämns mest även om jag tror att det politiska spellogiken talar minst lika mycket för en ordförande från Danmark.

Den andra kandidaten är statsminister Helle Thorning-Schmidt. Hon skulle vara ett historiskt val, som den första kvinnan som EU-kommissionens ordförande. Den första ordföranden också från ett nordiskt land. Det är svårt att se hur Schulz ska kunna mobilisera vänstersidan i Europaparlamentet för att säga nej till en kvinnlig socialdemokrat med de ledarskapsmeriter som Thorning-Schmidt har.

Spelplan om EPP (M&Kd) blir största grupp (85% enligt Pollwatch):

För att Cameron ska kunna spela spelet utan att hamna för tydlig i blamegame måste en oförvitlig EPP-kandidat lyftas fram som får Juncker att framstå som en trött föredetting. Den kandidat som enklast skulle åstadkomma det är att kalla in IMF-bossen Christine Lagarde som har gedigen regeringserfarenhet och liksom Lamy erfarenhet att leda en internationell organisation. En kvinna skulle applåderas av ALDE och Socialdemokraterna och helt ställa Schulz försök att skapa en parlamentsmajoritet för hans namn. Däremot skulle inte Hollande vara helt road över att franska högern tar kommissionärsposten från Frankrike, men å andra sida är en fransyska en fransyska.

Övriga namn som det pratas om i EU-kretsar är Jyrki Katainen (främst från finländskt håll som nämner honom), Enda Kenny, Donald Tusk eller kompromissen att det blir så svårt att lösa att man ger ett förordnande på 2,5 år till José Manuel Barroso som fortsätta som Barroso III.

Lite paradoxalt så kanske den största landvinningen i det här valet för jämställdhet bli (inte Gudrun Schymans Fi) att EU-kommissionens får sin första kvinnliga ordförande – för att det politiska rävspelet i att undvika två herrar slutar i en dam.

(PO)

EPP har kopplat greppet

Image

I den sista Pollwatchsammanställningen före valet (som inleds i ett par länder redan på torsdag) så är det nu fördel EPP. Jag redovisar de siffror som Pollwatch förutspår när de tar hänsyn till vilka partier som hamnar i vilka grupper. Några iakttagelser i punktform:

*EPP drygar ut ledningen som största partigrupp.

*Pollwatch räknar inte helt ut Socialdemokraternas chanser, men anger att den statistiska chansen att PSE blir största gruppen och slår EPP på upploppet är 15 procent.

*Liberalerna i ALDE blir tredje största grupp, men får se upp med vilka partier som trillar in i EFD och har GUE/NGL som naffsar i hälarna.

*Parlamentet väntas bli mer polariserat, kanterna växer. EU-skeptiker på höger väntas landa på 22 % (upp från 16%) och till vänster på 13% (upp från 12%). Resultatet är att det blir trängre i mitten och räkna med att de stora partigrupperna EPP och PSE får göra upp i ännu flera frågor för att kunna samla en stabil majoritet.

*För Sveriges del räknar Pollwatch med att SD kommer in men inte Piratpartiet eller Feministiskt Initiativ. KD och C klarar sina mandat. Två mandat vardera till Vänsterpartiet och Folkpartiet medan Miljöpartiet tar tre, Moderaterna fyra och Socialdemokraterna sex.

Läs mer på Pollwatch.

Schulz i fiendeland

Image

Martin Schulz & Sveriges jobbigaste evenemang… Foto: Mattias Larsson

Jag studsade till igår när jag såg i mitt flöde att gamla kollegan från Bryssel, Rolf Fredriksson, rapporterade att Martin Schulz kampanjade i min gamla hemstad Umeå.

Här var federalisten Schulz i en ”president”-kampanj mitt i det svenska epicentrumet för Euro-motståndet (och mot ökad överstatlighet).

Det var med Umeå som bas som det svenska nejet till Euron organiserades (bara så ni icke-norrländska läsare på bloggen förstår magnituden. Jonas Sjöstedt ordnade 40 procent i EU-parlamentsvalet 2004 i Västerbotten, S blev hälften så stora då med 20 procent. Socialdemokraten Sören Wibe gick in i riksdagsvalrörelsen 2002 och sökte ett Euro-kritiskt stöd av Västerbottningarna från icke-valbar plats och kryssades in med ett rungande stöd. Det enda nejpartiet på den borgliga sidan var Centerpartiet med Maud Olofsson från Umeås grannkommun Robertsfors som partiledare ).

Dessutom hade Schulz vid sin sida Marita Ulvskog som om det vore folkomröstning idag om Sverige skulle gå med skulle ha röstat nej. Med tanke på Socialdemokraternas brittiska systerparti Labour nobbat besök Schulz blev jag överraskad över att S i Sverige tog Schulz till Umeå.

Image

Jag vet inte varför Schulz valde Umeå, kanske för att det är Kulturhuvudstad, kanske för att Schulz expertgren verkar vara att reta upp folk. Jag citerar Independent: ”but his rabble-rousing and frequent pronouncements in favour of deeper integration make him unpopular with politicians in Britain and Labour have asked him not to campaign in the UK.”

Då borde Umeå vara den perfekta platsen i Sverige att besöka.

Enligt de rapporter jag fått var det ca 100 personer på Rådhustorget, de flesta partiaktiva, antalet var en bråkdel av vad Euromotståndarna kunde samla inför folkomröstningen.

Bilderna har jag fått publicerat med tillstånd av fotografen Mattias Larsson.

Läs mer om Schulz och varför han inte blir EU-kommissionens nästa ordförande (även om S blir största partigruppen) och den senaste presidentdebatten.

Image

Image

Image

Image

Högergrupperna kommer att bildas enligt Pollwatch

Pollwatch, som sammanställer opinionsmätningar över hela Europa, har i sin senaste rapport gjort samma slutsats som EUbloggen – partierna till höger om högern kommer att få ihop sin gruppmatematik. Det som är intressant med den senaste rapporten är att man gjort hypotetiska grupperingar om var partierna hamnar, och då ser det ut så här:

Skärmavbild 2014-05-14 kl. 12.36.20

Särskilt intressant tycker jag att det är att Beppe Grillos Italienska vänsterpopulister placeras hos Nigel Farages EFD-grupp, jag ska ärligt säga att jag hade missat den kärlekshistorien och inte alls hängt med på den matematiken.

Mer noterat från Pollwatch:

*Sverigedemokraterna fortsätter att hamna ihop med Le Pen i EAF, trots SD:s tystnad som jag skrivit om förut.

*Socialdemokraterna tar in på EPP, nu skiljer bara futtiga tre-fyra mandat (tre i grundsiffrorna, fyra när hänsyn tagits till hypotetisk grupptillhörighet) Upplagt för dramatik kring socialdemokraternas kandidat som kommissionsordförande – Martin Schulz

(PO)

 

 

 

Schulz stänger dörrar till mitten och höger

DSC_0075

S-valstuga i Uppsala

Socialdemokraternas kandidat till EU-kommissionens ordförande, den tyske talmannen, Martin Schulz var på kampanjmöte i Nantes för att både ge och få stöd av det skadskjutna franska socialistpartiet. Eftersom svenska medier (och svenska partier) gärna blundar för den semipresidentvalskampanj som pågår mellan de stora partigrupperna så är det värt att då och då titta till vad de egentligen gör.

  • SNABBFAKTA: Lissabonfördraget säger att valet av kommissionens ordförande ska ta hänsyn till valet i Europaparlamentet. Det har de stora partigrupperna valt att tolka så att man tagit fram sina officiella kandidater och sagt att man förväntar sig att stats- och regeringscheferna ska föreslå den största partigruppens kandidat till EU-kommissionens ordförande (som sedan ska godkännas av en majoritet av parlamentet). Nu börjar ni kanske förstå det institutionella tjuv- och rackarspel som ligger bakom detta…

Martin Schulz var (trots opinionsmätningarna) segerviss och enligt Liberation/AFP sade han (fri översättning) att socialistgruppen kommer att bli största gruppen ”…och jag, som nästa ordförande för EU-kommissionen är redo att förändra och styra Europa i en annan riktning”. Den riktning som Schulz vill styra åt innebär mindre åtstramningspolitik men också skatt på EU-nivå.

På frågan om samarbete mellan partigrupperna (det behövs starka majoriteter för att få igenom politik i EU och ingen grupp är i närheten av egen majoritet) svarade Schulz ”vi är vänsterns kandidater, vi söker vår majoritet till vänster”.

Det är intressanta besked på så sätt att:

*PSE (Socialdemokraterna) och GUE/NGL (Vänstergruppen med bl a sex kommunistpartier) har i senaste Pollwatch bara 254 mandat. Lägger vi till den Gröna Gruppen är vi uppe i 291, inte ens om vi lägger till liberalerna i ALDE räcker det för majoritet. Med ALDE (FP & C) når Schulz 354 ledamöter, så det är en bit kvar till de 376 ledamöter som behövs för enkel majoritet (parlamentet har 751 ledamöter efter valet). Hur räknar Schulz? (Ok, innan någon påpekar det – så måste jag konstatera att en del av de nya partierna som hamnar i den grupplösa stapeln kan komma att ingå i ex GUE/NGL).

*Att Schulz är så säker på att medlemsländernas stats- och regeringschefer kommer att spela med i spelet som partiorganisationerna på europeisk nivå dragit igång. Kommissionen har inte haft en tysk som ordförande 1967 och det finns en rädsla att samla för mycket makt i tyska händer inom EU, men det är något som Schulz räknar med inte ska hindra honom.

*Kommissionens ordförande ska vara samlande och arbeta över partigränserna och samarbeta med olika institutioner. Kravprofilen är snarast en brobyggare än en person som polariserar. Schulz är en polariserande politiker (läs mer om kritiken här) och därför en svår kandidat.

Stödet Schulz har fått av svenska socialdemokraterna kan inte ses som annat än halvhjärtat. Till TT säger Stefan Löfven:

– Schulz är vald av de europeiska socialdemokraterna och det är han som ska stödjas, de andra är liberaler och annat. Jag vill ha en socialdemokrat.

Om Socialdemokraterna blir största partigruppen så kan ni vänta ett stormigt stats- och regeringschefsmöte när kommissionens ordförande ska föreslås. Räkna sen också med en svekdebatt om Schulz blir ratad, även om det är till förmån för en annan Socialdemokrat.

Mer om Schulz i Nantes här, här, här, här,