Serbien dras mellan EU och Ryssland

Gunnar Hökmark (M)

För ett par veckor sedan besökte jag Europaparlamentet och fick tillfälle att prata med åtskilliga parlamentariker. Ett möte var med Gunnar Hökmark och en sak låg kvar i mig efter mötet och som jag tänkt på att det här borde jag skriva mer om.

Nu har tiden mer än väl hunnit ikapp mig (hobbybloggarens dilemma). Putin är på väg till Belgrad för att få medalj.

Det som fastnade hos mig i mötet med Hökmark handlade just om Serbien, ett land som Gunnar Hökmark tog upp som nästa ställe att hålla ögonen på. EU har ju som bekant haft en process med landet men Serbien är också av tradition nära allierat med Ryssland.

Den historien går tillbaka 100 år, högaktuellt i och med skotten i Sarajevo. Det var då serbiska nationalister tände elden som satte hela Europa i brand och kastade tillbaka globaliseringen och den fria rörligheten så att det tog in i våra dagar att komma ikapp.

Genom att skjuta Österrike-Ungerns tronarvinge så svarade Österrike-Ungern med krig mot Serbien, vars bundsförvant Ryssland svarade med att ställa sig på Serbiens sida. Resten är historia.

I Serbien just nu finns det krafter som tittar västerut, och sedan finns det krafter som tittar österut.  I den senare kretsen finns människor som var runt förre diktatorn Slobodan Milosevic. Konflikten här blir extra tydlig och polariserad efter det senaste årets ryska aggression mot områden som regimen i Kreml betraktar som sitt historiska nationella intresse.

Annekteringen av Krim och truppinmarsch i Östra Ukraina är bara två exempel. Det ökande trycket på de baltiska staterna med kidnappad estnisk officer, beslagtagen lettisk fiskebåt och ryska rättsliga processer mot litauiska desertörer från sovjetarmén är bra andra exempel. EUbloggen har ägnat sig åt Ryssland specifikt i inlägget ”Winter is Coming”.

För Putin är Serbien både av historisk och emotionell betydelse, och känslorna tycks vara besvarade i Belgrad enligt AP när han anländer under torsdagen. Hur ska annars en grandios militärparad (första på 30 år) med 4500 man och en hjältes mottagande annars kunna förklaras. Hjälten ska också medalj, Serbiens finaste – trots annekteringen av Krim… Putin är populär i serbiska nationalistkretsar som inte glömt Natobomberna och Kosovo. Serbien har också hållit sig borta från allt vad sanktioner heter mot Ryssland.

Besöket från Putin knyter an till en annan historisk händelse, Röda Arméns (tillsammans med Titos partisaner) befrielse av Belgrad för 70 år sedan. Räkna med bombastisk retorik om segern mot nazismen och att Putin kommer att försöka spela nassekortet återigen mot Ukraina, Polen och Baltikum under besöket. Divide et Impera.

Under det sex timmar långa besöket lär alltså Putin hinna stöka till det för EU, som hela tiden känns som man är steget efter tvingas agera reaktivt. 

Från EU-håll är det svårt att se att en militärparad och medalj för en folkrättsförbrytare är det bästa sättet att bli integrerat i EU. Putins ambition är tydlig, för det första så är det ett ryskt absolut mål att stoppa ett eventuellt framtida serbiskt Natointräde och helst även ett EU-inträde. Budskapet tidigare till Belgrad har varit kristallklart, det schyssta frihandelsavtalet med Ryssland ryker all världens väg om Belgrad väljer Bryssel.

Putin vill också få Serbien att bygga sin del av den omstridda gasledningen South Stream som EU lagt på hold efter Ukrainakrisen. Här har tidigare Serbien vacklat och signalerat att man nog inte tänker börja bygga i väntan på att Bryssel och Moskva ska lösa upp sina knutar, ingen mening med att ha en gasledning som börjar vid en gräns och slutar vid en gräns utan anslutning till gas…

Putin som spelar propagandakorten skickligare än många andra och som vet vilka punkter han ska trycka på för att komma dit han vill kommer att försöka så split och splittring i Belgrads drömmar om att integrera sig mot väst. EU:s agerande med utvidgningströtthet, ingen utvidgningskommissionär, ekonomisk kris, svårighet att möta rysk aggression spelar Putin i händerna och understryker Kremls budskap.

– Som signal är det fel att vi inte har en utvidgningskommissionär i den nya kommissionen, konstaterade Gunnar Hökmark när jag träffade honom.

För Hökmark är förlorad tro på utvidgningen ett levande hot, och trots att Juncker har sagt att det inte blir någon utvidgning de kommande fem åren och därför inte behövs någon särskild kommissionär så är det viktigt att kicka igång tron på fortsatt utvidgning för den tillträdande kommissionen.

– Serbien, men också Ukraina och Turkiet ska veta att de är välkomna om de vill och uppfyller kraven. Jag vill inte att dagens Turkiet ska bli medlem, däremot morgondagens Turkiet som är fritt, öppet och sekulariserat med lika rättigheter vill jag gärna ska bli medlem. Dagens Ukraina ska inte bli medlem, men inte morgondagens Ukraina heller, men det Ukraina som kommer sedan ska kunna bli medlem. Ukraina och Polen var på samma BNP 1990, idag är BNP:n tre gånger högre i Polen och på väg upp. 

Hur BNP är på väg att utvecklas i Ukraina behöver vi inte gå in på, men det är allt annat än uppåt. En beslutsam Putin som spelar skickligt och ett EU som är tvåa på bollen kan innebära släckta drömmar för fler än serberna. Här kommer Federica Mogherini, EU:s nya utrikeschef, hamna i hetluften och sättas på prov. För som Hökmark påpekade så har Mogherini tidigare uppvisat en problematisk syn på Ryssland, mest präglat utifrån italienska handelsintressen som har Ryssland som strategisk partner. Hennes uttalanden sedan hon blivit vald har visat ett skärpt och tydligare tonfall mot Ryssland, hur det omsätts till handling är en annan av frågorna som EU:s nya ledning har svara på.

I dragkampen mellan de västliga och östliga krafterna i Serbien så är jag inte beredd att sätta min sista slant på att de demokratiska och västliga krafterna vinner den dragkampen. Situationen på Balkan är fortfarande ett läckande oljefat och det finns fler än Putin som springer omkring med tändstickor.

Händelsen i veckan i matchen mellan Serbien och Albanien, när någon skickade in en drönare med en kontroversiell storalbansk flagga där Kosovo fanns med gjorde att matchen fick brytas efter handgemäng. För storserber är flaggan en skymf och förnedring, för storalbaner är flaggan helig. Provokationen på Serbiens hemmaplan spelar i nationalistiska krafter rätt i händerna. Albanerna fick fly från planen.

Det är i ett land med spänningar som Putin i morgon landar i. Serbien är stället att ägna en del uppmärksamhet åt den kommande tiden.

(PO)

Kolla filmklippen från matchen