Federley och Post tar täten på twitter

Fredrick Federley från Centerpartiet är den Liberala ALDE-gruppens mest följda twittrare och den mest aktive liberale twittraren i det nyvalda Europaparlamentet. Federley med 44 000 följare är dock liten på twitter jämfört med den spanska talmanskandidaten för Vänstern Pablo Iglesias som har tio gånger så många följare.

Federley twittrar i snitt 29 gånger per dag vilket gör honom till ledare i liberala gruppen även där. Men en som är flitigare är Soraya Post (Fi) som är den socialdemokratiska partigruppens ivrigaste twittrare med 35 dagliga inlägg (dock är hon betydligt mer sparsmakad på twitter efter valet än före).

Läs hela sammanställningen från Europedecide om Europaparlamentariker på twitter. Däremot kan det finnas fel i sammanställningen, eller så är det jag som inte har hittat Peter Eriksson (MP) på twitter, men enligt rapporten ska samtliga svenska parlamentariker finnas på twitter.

(PO)

Vänsterpartiet vill stoppa Juncker

Före valet var jag kritisk mot de flesta partier som på europeisk nivå slöt upp bakom sin #Spitzenkandidaten talade så tyst om det på hemmaplan i valrörelsen. Vänsterpartiet var inget undantag, partiet stod bakom Alex Tsipras som tillsammans med de andra kandidaterna målade upp svek-kris-katastrofscenarior om regeringscheferna skulle ha mage att nobba kandidaten från största partigruppen (vilket jag i ärlighetens namn trodde att de skulle göra för att man inte vill flytta mer makt från medlemsländerna till Europaparlamentet).

Dagens EU-nämnd där Fredrik Reinfeldt fick mandat inför toppmötet (där vinnaren Juncker väntas föreslås) blev stormigt. Vänsterpartiet och Miljöpartiet, trots att de i sina europeiska partigrupper stått bakom Spitzenkandidatenupplägget under valrörelsen (med det moraliska åtaganden att rösta ja i parlamentet till vinnaren) samt att man även gett rådets ordförande beskedet att man säger ja till Juncker om han nomineras, sade trots det nej till Jean-Claude Juncker i EU-nämnden. Socialdemokraterna vobblade omkring i frågeställningen och lade ned sina röster till sist.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt har själv lång erfarenhet i Europaparlamentet (och är den enda partiledare i Sverige som varit MEP) kommenterade det hela på twitter. Det blev en lång diskussion där även riksdagsledamoten Jens Holm, även han tidigare Europaparlamentariker, och Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg deltog. Sjöstedt ska ha heder av att ha tagit diskussionen som så många andra undvikit, både i Sverige och i andra länder. Här har jag försökt få ihop kärnan i tråden (skärmdumparna är från olika tillfällen därav olika tider – men kronologin ska stämma):

Skärmavbild 2014-06-25 kl. 19.43.04Skärmavbild 2014-06-25 kl. 20.16.23

Jag har ställt samma grundfrågeställning till Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och MEP:arna på twitter, samt frågan till Socialdemokraterna om de i parlamentsomröstningen tänker lägga ned sina röster. Återstår att se om de svarar.

(PO)

För mer läsning om toppmötet:

Hermans inbjudan: – Vi tar det jobbigaste sist

Det blir Juncker

No Merry Men in tights

A true modest proposal

Schulz omvald till S-ledare

Foto (C) Mattias Larsson

Martin Schulz på valbesök i Umeå Foto (C) Mattias Larsson

Martin Schulz blir ånyo S-gruppens ledare i Europaparlamentet. I alla fall en kort tid. Martin Schulz klev av jobbet för att bli talman i parlamentet, han var sedan Socialdemokraternas Spitzenkandidaten till jobbet som EU-kommissionens ordförande. Den som kliver av uppdraget är österrikaren Hannes Swoboda.

Varken Schulz eller S-gruppen gör någon hemlighet att man vill se Schulz som Tysklands näste EU-kommissionär med en tung portfölj i kommissionen, vilket spär på ryktet att S-gruppen skulle vara beredda att utpressa Angela Merkel genom att hota att säga nej till även Juncker som kommissionens ordförande om inte Schulz får jobbet. Läs mer om ryktet här som jag är skeptisk till (eller i alla fall var tills jag läste citatet i EUobserver).

Det är mer troligt att Angela Merkel och S-ledaren på hemmaplan Sigmar Gabriel gör upp om att det blir en kristdemokratisk kommissionär, att Schulz får sitta 2,5 år som talman eftersom som EPP & S&D gör en överenskommelse om att dela posten i 2,5 år vardera.

Schulz lämnar därmed posten som talman med omedelbar verkan och i hans ställe kommer Gianni Pitella från Italien att svinga klubban vid den första sessionen i juli då talmannen ska väljas.

Röstsiffrorna enligt Jens Nilsson var nästintill enhälligt.

 

Fi väljer S-gruppen

Vaknar efter en kortare utlandsresa till beskedet att Fi väljer att söka medlemskap i S-gruppen.

Vad har då hänt sedan Gudrun Schyman gav EUbloggen beskedet under valrörelsen att det var De Gröna eller Vänstergruppen som gällde?

Min gissning är att Fi börjat förstå att möjligheten till inflytande är potentiellt större i en grupp som är närmare fyra gånger så stor som alternativen, samt signaler att man är välkommen. För Fi är det också inrikespolitiskt taktiskt att framstå lite mer mot mitten för att inte skrämma väljare 14:e september. Frågetecknet är om valet anses för mainstream av partiets mer radikala bas.

Socialdemokratiska gruppen väntas godkänna ansökan, särskilt eftersom den svenska delegationsledaren Marita Ulvskog är positiv. För S innebär också det här att man kan ”normalisera” Fi.

Återstår att se vilket inflytande och påverkan Soraya Post kan få i S-gruppen. En ren gissning är att man siktar på en presidieplats i Jämställdhetsutskottet ”FEMM” (som haft V:s Eva-Britt Svensson och Mikael Gustafsson som ordförande). Så här långt gör Fi allt rätt.

TILLÄGG: Tydligen är det en plats i LIBE som eftersträvas, skriver Veronica Svärd på sin blogg. Fokus blir då asyl & migrationsfrågor. LIBE är ett utskott med lagstiftningsärenden vilket FEMM inte är. Jag upprepar mig; ”Så här långt gör Fi allt rätt.”

(PO)
.

EP2014: Vinnare och förlorare i vem tar vem

Det är mycket Silly Season-snack just nu med massa rykten och skvaller kring vilket parti byter till vilken partigrupp? Vart tar de nya vägen? För svensk del är det intressant att se var Sverigedemokraterna hamnar, de har till exempel sagt att de vill sitta med brittiska Tory (vilket varken jag eller någon annan tror på) eller med UKIP i EFD (som sagt nej), men de har själva nobbat Le Pens EAF, en partigrupp som ännu inte tillkännagivits. Även Feministiskt Initiativ pratar med olika grupper, från GUE/NGL till De Gröna vidare till Socialdemokraterna.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.18

 

 

 

 

 

 

EUbloggen har gjort en sammanställning på hur mandatfördelningen i Europaparlamentet ser ut just nu, denna fredag förmiddag 6:e juni. Dansandet kommer att fortsätta och staplarna kommer att ändra sig ända fram till parlamentets första sammanträde i juni, och även kanske därefter.

Noterbart är att alla grupper utom två ökat efter valresultatet. Nigel Farages EFD minskar mest, och som riskerar att minska ytterligare när Le Pen offentliggör sin grupp EAF. Farage tappade i veckan både Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. Farages hopp är att fiska i gruppen ej valt, men hittills är det bara ett parti som valt EFD, tjeckiska ”Fria medborgares parti” (Svobodní) med ett mandat. Farage har förlorat flera dragkamper mot ECR där Tory är dominerande och EFD har inte råd att misslyckas så många gånger till för att överhuvudtaget kunna bilda en partigrupp. För att klara målsnöret krävs minst 25 ledamöter och sju länder (ledamöter är  inte problemet om Farage får till det med Beppe Grillo som har med sig 17 stycken, däremot sju länder kan bli svettigare).

Liberala gruppen ALDE som var en av valets stora förlorare har också tappat. De har förvisso vunnit två nya medlemmar och förlorat en medlem, Rumänska PNL som tog med sig hela 6 mandat till EPP när de gick. Sedan kan det vara att man blir glad över att bli av med mandat, Vänsterpartiet drog nog en suck av lättnad när Grekiska Kommunistpartiet tog sina två mandat och lämnade GUE/NGL.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.43

 

 

 

 

 

 

I det här diagrammet ser vi tydligare vinnare och förlorare i de olika etapperna. Längst till vänster är läget”Just Nu” jämfört med valresultatet. Alltså vilka som är framgångsrika att ragga nya medlemmar (och behålla sina befintliga) efter valet. Överlägset bäst går ECR, följd av EPP (som ni förstår tog hela vinsten på att sno PNL från ALDE).

Kolumn två ovan är själva valresultatet med förändringar i mandat. Valresultatsmässigt var det EPP och ALDE som tog mest stryk, men även Socialdemokraterna i PSE och DE Gröna backade. Vinnare i valet var Vänstergruppen GUE/NGL och de grupplösa samt nyvalda partier. I kolumnen ej valt ser vi att av de 56 nyvalda mandaten så återstår 32 mandat att bestämma var de hamnar (varav 17 alltså följer med Beppe Grillo någonstans), i någon av partigrupperna eller i den grupplösa raden.

Kolumn tre ovan är skillnaden mellan förra parlamentet och läget just nu, som alltså tar hänsyn till förändringarna i grupperna. Här blir det tydligt att ECR har tagit igen sin valförlust med råge och ökar starkt. Socialdemokraterna har också jobbat sig upp på ett blygsamt plusmandat.

Det som inte finns med i tabellen är vilka partier i befintliga grupper som har sagt att de funderar kring var de ska sitta och som ännu inte bestämt sig vad jag har sett:

 Nya Flamländska Alliansen (N-VA) 4 mandat: (Gröna —> ECR, EPP, ALDE el Gröna?)

 Lega Nord (LN) 4 mandat: (EFD  —> EAF, EFD el Grupplös?)

 Lettiska Ryska Alliansen 4 mandat: (Gröna —> Gröna el Grupplös?)

 Ordning och Rättvisa (TT) 2 mandat: (EFD—> EFD el EAF?)

 Reformerta Samhällspartiet (SGP) 1 mandat: (EFD—> ECR el EFD?)

 Lag & Rättvisa (PiS) 19 mandat: (ECR —> ECR el EPP?)

I den sista grafiken har jag hämtat det officiella valresultatet som bygger på hur partierna klarade sig i valet och som INTE tar hänsyn till händelserna under transferseason. Där ser ni även procentfördelningen

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.03.37

Klicka på bilden för att komma till den officiella sammanställningen av valresultatet.

(PO)

FOTNOT: Notera att det utgående parlamentet hade 766 ledamöter, det nyvalda har 751 ledamöter.

 

Den tyska dominansen ökar

ms3

Schulz på kampanjbesök i Umeå. Fotograf: Mattias Larsson.

I veckan stod det klart att Martin Schulz siktar på att ta tillbaka gruppledarposten i Socialdemokraterna i Europaparlamentet. Schulz har också utsetts till partigruppens förhandlare i EU-kommissionsordförandefrågan, där parlamentets kandidat just nu är Jean-Claude Juncker, något som bl a Storbritannien motsätter sig i rådet.

Det tog två dagar efter valet för Schulz att öppet erkänna att Juncker hade första tjing på jobbet som ordförande i kommissionen, men med reservation att det är hans tur att försöka få en kvalificerad majoritet i Rådet om Juncker inte får det. Det innebär i förlängningen att Socialdemokraternas förhandlingsman kommer att förhandla delvis om sig själv.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 08.09.23

Nu räknar dock ingen bedömare att Schulz kommer i fråga för uppdraget, så därför ter sig beskedet att Schulz vill bli vald till gruppledare den 18:e juni som ett tröstpris. Schulz hade uppdraget innan han blev parlamentets talman.

Det här innebär att de två största grupperna kommer att ledas av tyskar, EPP valde i veckan Manfred Weber till sin gruppordförande. Det är också troligt att De Gröna väljer tyskan Ska Keller (som också var en av ”Spitzenkandidaten”) till en av sina gruppledare. Sett ur ett större perspektiv är det olyckligt för Europaparlamentets legitimitet om de större och mer inflytelserika gruppens ledare kommer alla från och ett samma land. Det är om man ska vara krass mer känsligt att det kommer från Tyskland som redan nu är en tungviktare ekonomiskt och politiskt än om samtliga skulle komma från säg Nederländerna.

Den troliga effekten av valresultatet är att EPP (Moderaterna & Kristdemokrater) och Socialdemokraterna kommer att göra upp ännu fler lagförslag än de 70% som det handlade om förra mandatperioden (i en mätning i en Timbrorapport). Om då allmänhetens bild av detta blir att Manfred Weber och Martin Schulz sitter på en bierstube och kohandlar så kommer det att slå mot valdeltagandet 2019 och gynna de mer EU-skeptiska krafterna.

ANALYS: 712 och 4200 skiljde S & C från mandat

Nu har jag räknat ut marginalen i antalet röster som Miljöpartiet hade i kampen om det 20:e så kallade Hökmarkska mandatet.

Om Socialdemokraterna hade fått 712 röster till hade de knipit mandatet före Miljöpartiet.

Centerpartiet på sin bronsplats hade behövt 4200 röster för att få sitt andra mandat. 

Räkna med att partihögkvarteren kommer att nagelfara valdata för att analysera var blev den svaga punkten, och vad ska man göra för att inte misslyckas där igen.

(Siffrorna med reservation för att jag räknat rätt. Siffrorna gäller hur många röster partiet hade behövt ytterligare, alla andra siffror oförändrade)

(PO)

ANALYS: Miljöpartiet – köp en trisslott

Det parti som har mest flyt just nu är Miljöpartiet. Partiets medvind är på den nivån att det är dags att köpa en trisslott, vinsten är nog garanterad. Målfotosegern som gör att Max Andersson får åka till Bryssel i kampen om det Hökmarkska mandatet maximerar partiets utdelning.

Image

Miljöpartiet är 8,8 procentenheter mindre än Socialdemokraterna, 1,76 större än Moderaterna, 5,52 större än Folkpartiet och 8,92 större än Centerpartiet.

I mandat får alltså Socialdemokraterna 5, Miljöpartiet 4, Moderaterma 3, Folkpartiet 2, Centerpartiet 1.

I relativa tal är MP:s tilldelning av mandat i förhållande till röstandel följande:

S är 57 procent större i röster men har bara 25 procent fler mandat.

Moderaterna har 89 procent av Miljöpartiets röster och 75 procent av mandaten.

Folkpartiet har 64 procent av Miljöpartiets röster och 50 procent av mandaten.

Centerpartiet har 42 procent av Miljöpartiets röster och 25 procent av mandaten.

Snacka om att ha stolparna på sin sida i matchen om mandaten.

Grattis Miljöpartiet. Plötsligt händer det.

(PO)

 

FLASH: Vinst för MP på målfoto

Skärmavbild 2014-05-30 kl. 02.24.49

En av Sveriges nya Europaparlamentariker (klicka på bilden för att komma till hemsidan)

Natten mellan torsdagen och fredagen blev historisk. Natten slutade med att Max Andersson blir Miljöpartiets fjärde parlamentariker genom att ta det sista mandatet som Sverige har. För Socialdemokraterna innebar det istället att partiet tappade sitt sjätte mandat man haft ända sedan valnatt. Ett rejält bakslag för partiet.

Dramatiken blev stor, länge fanns det tre partier som hade chansen att ta mandatet men på upploppet när Stockholm räknades föll Centerpartiet bort ur racet. Kvar var Socialdemokraterna i ledning ända in på slutet, med Miljöpartiet jagande bakom sig.

Med fyra valdistrikt kvar att räkna, tre uppsamlingsdistrikt i Stockholm och Österskär 2 var det dött lopp mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet om det 20:e Hökmarkska mandatet.

Jämförelsetalsdifferansen mellan partierna i fördelningen av mandatet var 7 i Socialdemokraternas fördel vilket motsvarade mindre än 40 röster ytterligare till Miljöpartiet med för övrigt oförändrade siffror. Avståndet hade då krympt mellan partierna hela kvällen och in på småtimmarna innan man någon gång vid 01:41 gick förbi.

Med ett distrikt kvar var Miljöpartiets ledning en jämförelsetalsdifferans på 54 i sin favör. Då återstod bara uppsamlingsdistriktet i Sollentuna. Avståndet 54 i diff motsvarar i storleksordningen ca 350 röster och det var först då det stod helt klart att Miljöpartiet var vinnare.

EUbloggen utropade därmed MP som vinnare av sitt fjärde mandat och att Max Andersson får packa väskan till Bryssel omgående.

När sedan Sollentunas sista uppsamlingsdistrikt rapporterades in efter 02:00 hade Miljöpartiets marginal ökat till 64 i jämförelsetalen i kampen om det sista mandatet.

Valet var länge ”TO CLOSE TO CALL”, och den lilla skillnaden mellan partierna innebär troligen att det kommer att dröja innan Valmyndigheten officiellt utser vinnaren av det 20:e och sista mandatet, vilket innebär officiellt fortsatt väntan för Socialdemokraternas Aleksander Gabelic som är partiets sjättenamn och Miljöpartiets Max Andersson på fjärde plats.

Orsaken till det är att när skillnaden nu är så liten mellan partierna vill myndigheten säkerställa resultatet. Det har hänt exempelvis i Västerbotten att förtidsröster kommit på avvägar.

Valdeltagandet landade på över 51 procent.

(PO)

Nu väntar vi på Solna, Värmdö och Österåker i kampen om 20:e mandatet

I praktiken är det dessa kommuner som återstår, samt varierande antal valdistrikt i fallande ordning (mest först) i Vallentuna, Upplands-Bro, Tyresö samt en drös kommuner till i Stockholm med några eller något valdistrikt var.

Läget när 6072 distrikt av 6227 är räknade så har Socialdemokraterna fortsatt mandatet och alltså får skicka 6 MEP:ar. Jag körde siffrorna just nu valkalkylatorn för att få fram jämförelsetalen efter 19:e mandatet:

Socialdemokraterna 79953

Miljöpartiet 78375

Centerpartiet 78191

I den här uppställningen, alla andra parametrar oförändrade, så skulle Miljöpartiet behöva ha ytterligare mellan 11000 och 12000 fler röster för att få ett högre jämförelsetal än Socialdemokraterna. Det avståndet är troligtvis alldeles för stort.

Tittar vi på vad vi har att vänta så är Solna, Värmdö och Österåker samtliga kommuner där Miljöpartiet gick bättre än Socialdemokraterna, och dessutom kommuner som man gick bättre än i rikssnittet, medan motsatsen gäller för Socialdemokraterna. Centerpartiet går sämre än rikssnittet i dessa tre kommuner.

Det gör att vi kan räkna bort Centerpartiet ur ekvationen. Det kommer att stå mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet när de sista valdistrikten räknas, men fortfarande har Socialdemokraterna greppet om Hökmarkska 20:e mandatet. Jag tänker inte gå ed på hur det slutar.

Läs tidigare blogginlägg om mandatkampen här och här.

(PO)

Tillägg: Jag har vänner som också sitter trötta i natt och har räknat på vad som händer när man lägger in de kvarvarande distrikten och prognosticerad rörelse, och då blir utfallet att MP tar det med minsta möjliga marginal. Som sagt var, jag törs inte säga hur det slutar. TBC