Medan jag suttit på en fjälltopp…

IMG_2263

Kvällsutsikt från Storulvåns fjällstation. 33 grader i solen uppmättes på ett vindstilla fjäll utan skugga.

…så har inte Europeiska Unionen stått stilla. Under min semester kan bland annat följande noteras:

FÖR DET FÖRSTA: Jean-Claude Juncker valdes som väntat till EU-kommissionens ordförande. Röstsiffrorna blev 422 för, 250 emot och 47 som avstod. 10 röster var ogiltiga och 22 saknades vid röstningen. 422 var bekvämt över gränsen 376 som Juncker behövde, även om det inte var överväldigande. Officiellt röstade EPP, S&D och ALDE för. Omröstningen är hemlig, så med reservation för att jag kan ha fått något om bakfoten så röstade svenskarna så här:
För: Federley (C), Wikström (FP), Paulsen (FP), Post (Fi), Adaktusson (KD), Hökmark (M), Fjellner (M), Corraza Bildt (M).

Avstod: Ulvskog (S), Ludvigsson (S), Hedh (S), Guteland (S), Nilsson (S), Eriksson (MP), Ceballos (MP), Lövin (MP)

Emot: Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD), Andersson (MP)

Den Gröna Gruppen, trots en riktig påhejare till Spitzenkandidatenupplägget var splittrad vilket också avspeglar sig i Miljöpartiets röstning. Läs mer om MP & Juncker, notera särskilt att det var Max Andersson som röstade nej som svarade på mina twitterfrågor.

 Socialdemokraternas partigrupp var för Juncker och betraktade valet som en seger, både för Junckers löften men också för maktöverföringen till parlamentet. Här gick de svenska S-ledamöterna mot partilinjen och avstod att rösta. Däremot följde Post (Fi) partilinjen vilket hon fått kritik för i bloggar, sociala medier och av Fi:s förra MEP Maria Robsahm. Svenskarna i S-gruppens agerande får betraktas som ett utslag för hela den svenska kluvenheten inför Spitzenkandidaten och dynamiken med dubbla partilojaliteter (mot europeisk partigrupp och svensk debatt).

Vänsterpartiet hamnade på nejsidan tillsammans med det enda svenska parti som stod utanför Spitzenkandidaten – Sverigedemokraterna. Läs mer om V & Juncker. Jag har också på väg ned från fjället twitterdiskuterat detta även med Lars Ohly och tydligen är jag helt obegriplig när jag konstaterar att Vänsterpartiet har ätit kakan (haft en kandidat med i Spitzenkandidaten-racet som sagt att största partigruppens kandidat måste väljas) och sedan vill ha den kvar (att rösta emot Juncker).

FÖR DET ANDRA: Jag förlorade vadet om en lunch.

Jag lovar att återkomma med en uppdatering och redovisning att jag betalat min skuld här på bloggen.

FÖR DET TREDJE: Att spekulationerna kring om, hur, och vilka som väljs till Rådets ordförande och EU:s utrikeschef i kväll. Jag har sen långt tidigare gjort min lista på vilka jag tror på. I ärlighetens namn tror jag att en har fallit ifrån – Dalia Grybauskaitè har varit alldeles för kritisk mot Ryssland och tagit strid mot den italienska kandidaten för utrikesposten (pga för mjuk mot Ryssland) för att få stöd…

Hur går det då? Leta efter en kombination som innehåller en, men inte två socialdemokrater, minst en kvinna, en från ett nytt medlemsland. Men det troliga är att det inte blir några besked i natt alls.

FÖR DET FJÄRDE: Att den bleke, matte, svettige och trötte Juncker gjorde ett helt annat intryck i kammaren i Strasbourg än under kampanjen. Läs Ronny Patz analys om Junckers nyvunna energi.

FÖR DET FEMTE: Cameron överraskade och utsåg Lord Hill till kommissionär från Storbritannien. Därmed sidsteppade han favoriten Andrew Lansley. Läs även Guardians analys (tack till Ralf Grahn för länken). EUobserver går så långt att Lorden kallas för obskyr

Till sist noterar jag att Reinfeldt ännu inte gjort sitt drag om den svenska kommissionärsposten. Kanske avvaktar han utfallet av den långa natten med stats- och regeringscheferna för att ha en teoretisk chans att ge Carl Bildt utrikesjobbet (jo, Bildt har nämnts i internationella medier) eller kanske, kanske få uppdraget själv som rådets ordförande. Nu tror jag inte att det blir så, men jag kan inte se något annat skäl till att dröja med beskedet för svensk vidkommande.

(PO)

IMG_2356

Bloggaren gör en #fjällfie från Ulvåtjärnsstugan.