Tindemans & Bradbourn har gått ur tiden

Leo Tindemans 1999 Foto (C) European Union - EP

Leo Tindemans 1999 Foto (C) European Union – EP

Belgaren Leo Tindemans har gått bort vid 92 års ålder. Tindemans var kristdemokratisk politiker från Flandern som har det belgiska rekordet att bli vald med störst stöd till Europaparlamentet. Tindemans hann vara belgisk premiärminister 74-78. När den europeiska partiorganisationen EPP (från Sverige är M och KD med) bildades 1976 blev han dess förste ordförande. Därigenom fick han en nyckelroll i att utforma EPP och blev vald till Europaparlamentariker i det första direktvalda parlamentet 1979. Han återvände till belgisk politik 1981 men kom tillbaka till Europaparlamentet 1989-1999.

Även en sittande MEP har gått bort efter en tids sjukdom. Det är Tory-veteranen Philip Bradbourn som kom in i parlamentet samtidigt som Tidemans lämnade, alltså 1999. Bradbourn från West Midlands satt som ersättare i transportutskottet och budgetkontrollutskottet och ordinarie i Rysslandsdelegationen. Cricketspelaren Dan Dalton väntas ersätta Bradbourn. Philip Bradbourn blev 63 år.

Annonser

Crowley kickas ut för avhoppet

Brian Crowley gav både ALDE och den irländska politiken en chock genom att överraskande hoppa från Liberalerna till ECR som domineras av Tories. Att gå i säng med den gamla kolonialmaktens konservativa parti gör man inte ostraffat i Eamon de Valeras gamla parti. Idag kom beskedet att Crowley kastas ut ut Fianna Fail.

(PO)

Tillägg: Som sig bör i en uppkopplad värld där man byter kunskap och perspektiv med varandra så har min koppling med Eamon de Valera och att han skulle ha något emot brittiska Tories från sin grav fått mothugg. Läs det här blogginlägget från 2009 av Tim Roll Pickering i London. 

FLASH: ECR skriver historia och blir tredje störst

Det skrivs just nu historia i Europaparlamentet. Den liberala partigruppen ALDE har petats ned till fjärde största grupp. Detta efter att det flamländska nationalistpartiet N-VA beslutat sig för att till sist välja ECR sent på onsdagskvällen. Förutom att partiet själv rapporterar om det på twitter så skriver De Standaard att ECR erbjöd partiet mest:

– Vi har valt den grupp där vi får största möjliga autonomi att fritt bestämma våra åsikter och rösta, säger  Johan Van Overtveldt i ett pressmeddelande.

Därmed har nu ECR 68 ledamöter medan ALDE ligger kvar på 67. Det här är en missräkning för den liberala gruppen, bland annat eftersom flera ledamöter under de senaste dagarna gått ut och sagt att man landar på 72 (och räknat in N-VA). ALDE sträckte ut en öppen famn med ett beslut att det flamländska partiet var välkommen men N-VA gjorde den kyliga kalkylen och räknade hem var den egna vinsten skulle bli störst.

För ECR och Tory är detta ännu en framgång. ECR har verkligen lyckats i MEP-draften den här gången och varit skickliga i att värva nya medlemmar till partigruppen. Läs mer om ECR:s drag här.

Orsaken till varför att det är viktigt att bli tredje största gruppen är för att parlamentet använder D´Hondts system för att beräkna vilka partigrupper som får besätta olika viktiga tunga poster, som till exempel vice talmän, kvestorer, ordförandeskapen i utskott och delegationer samt rapportörskapen (ansvaret för lagstiftningsärenden). Det är detta som gör att bl a grupplöshet är lika med hopplöshet, och att små grupper går miste om de mer intressanta posterna. För svenskt vidkommande så innebär det minskade möjligheter till svenskt inflytande. Ingen svensk MEP ingår i ECR som nu tar tredje platsen, medan tre svenskar (Cecilia Wikström, Marit Paulsen och Fredrik Federley) sitter med ALDE, som alltså nu får färre maktuppdrag att fördela internt i gruppen.

Slutligen ska det sägas att det är den 24:e som är deadline för att årets pengamedel ska fördelas till partigrupperna, men också att en ledamot kan byta grupp när som helst under mandatperioden. Det innebär att ECR:s historiska tredje plats kan komma att förändras både före och efter den 24:e juni.

(PO)

Tillägg: En tidigare version av inlägget angav 69 ledamöter på ECR. Enligt Europedecide (mfl) så har ena halvan i Bulgarien utan censur inte bestämt grupp. Det är alltså möjligt för ledamöter i samma parti att välja grupp. Det gör att ECR är 68 ledamöter. Ledamoten Angel Dzhambzki uppges vara uppvaktad ff a av EAF. 

Europedecide har också markerat att katalanska CDC (CiU), som just nu är i ALDE, har signalerat att ECR är en möjlighet. Det handlar då om ett mandat.

Enligt medierapporter var det bara futtiga fem som röstade för ALDE, fler röstade på de Gröna men allra flest alltså på ECR. Det här beskrivs i belgiska medier utifrån ett belgiskt inrikespolitiskt perspektiv som ett stort nederlag för ALDE:s gruppledare, belgaren Guy Verhofstadt.

AfD has done the impossible

This blog is usually not written in English, however this post is an exception.

ECR has today decided to admit AfD, the German Anti-Europarty, despite official Tory opposition.

According to a Reuters report the tally of the ballot was not released but sources, both to Reuter and to this blog states the the votes where 29 for and 26 against. Reuter also states that two members of Cameron´s Conservatives jumped rank and voted yes instead of no and therefor turned to vote from no to a yes.

However Tory was not the only ones voting officially no to AfD. The Polish PiS party also voted no. According to Polish sources Ryszard Legutko stated:

”The Polish delegation objected to the AFD, but we respect the democratic verdict of the majority”.

Tories has 19 MEP.

PiS has 19 MEP.

In my primary school math book that adds up to 38. So if PiS and Tories voted both against with full rank, the vote would have ended 38 – 17. With two Tories defecting it is still 36-19, quite far from 26-29. So who where the other ten that left their official position? Polish or British MEPs?.

Read more about the subject in Swedish.

(PO)

 

 

Skickliga schackdrag av ECR

Skärmavbild 2014-06-12 kl. 15.19.19

Klicka på bilden för att komma till ECR på twitter.

De konservativa skeptikerna i Europaparlamentet har idag haft en intensiv dag. I skuggorna finns en eller flera skicklig politisk spelare som antagligen är Torypolitiker –  som idag har lyckats med följande:

*ECR & Tories gör sig immun mot kritiken att samarbeta med dömda rashetsare i Dansk Folkparti och Sannfinländarna genom att välja ännu en muslim som ledare. Ny gruppledare är Syed Kamall, en 46-årig Londonbo. Kamall är bördig från Guyana. Detta kommer veckan efter att ECR utsett en annan muslim som talmanskandidat, torykollegan Sajjad Karim. Det är helt uppenbart att DFP och Jussi Halla-Aho i Sannfinländarna nu betalar priset för att vara med i ECR och har att lojalt sluta upp bakom Kamall & Karim.

*Skickat ännu en torped på UKIP:s förhoppningar att få ihop EFD-gruppen genom att ta med tyska eurokritiska partiet AfD med 7 ledamöter i ECR, som dock fick vänta en vecka extra så att Cameron hann träffa Merkel i Harpsund och försöka kohandla om att Merkel skulle släppa stödet för spitzenkandidaten Juncker.

*Extra väntetiden att ta med AfD gjorde att andra partier (ex Sannfinländarna och Dansk Folkeparti) hann tas in så Tory skulle hamna i en knapp minoritet, så att Tory vid omröstningen kunde rösta EMOT AfD i ECR och sen säga – sorry förbundskansler Merkel, vi kunde inte stoppa dina tyska motståndare men vi tycker bäst om dig i alla fall, du är vår sanna tyska syster (jag finner det osannolikt att AfD skulle kunna ha fått gå med i ECR utan ett tyst godkännande från Tories, det vi ser nu är skickligt politiskt spel. Om Merkel ute på Harpsund gett David Cameron Juncker på ett silverfat så hade AfD inte gått med i ECR, jag kan naturligtvis inte bevisa den slutsatsen – kalla det fingerspitzengefühl eller nåt).

*Liten bonus, även ett bulgariskt parti med två MEP:ar togs in i gruppen.

*ECR stävar nu helt öppet att försöka nå positionen som tredje största partigrupp i Europaparlamentet. En position som innebär en möjlig roll som Kingmaker och tungan på vågan när majoriteter ska försöka skapas för att exempelvis välja Kommissionens ordförande eller talman. Bland annat drar Beppe Grillos svårberäkneliga 5stjärnerörelse igång en omröstning om vilken av grupperna man ska välja, där ECR är tydligen ett alternativ. 24 juni är målsnöredagen då grupperna ska formeras formellt.

Den eller de som står för den politiska planeringen i Tory skulle just nu vara värdiga en egen TV-serie som West Wing.

(PO)

Tillägg: Tory med 19 ledamöter ska ha röstat nej. Även polackerna i gruppen med 19 ledamöter ska ha röstat nej. Det är 38 ledamöter emot…läs mer om matematiken som inte borde gå ihop sig hur man än vänder och vrider på det. 

Tillägg: ECR kom sist i omröstningen m Beppe Grillo, vann gjorde EFD.

 

EXKLUSIVT med talmanskandidaten Sajjad Karim

Sajjad Karim FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Sajjad Karim FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

I skuggan av den stora striden kring kommissionens ordförande börjar kandidaterna till talmansposten utkristalliseras. Den högerkonservativa gruppen ECR för nu fram Tory-politikern Sajjad Karim från nordvästra England. EUbloggen fick ett twittersnack med Karim under helgen. Europaparlamentet står inför stora utmaningar eftersom andelen ledamöter som på olika sätt vill riva EU ökade i antalet, vilket gör det svårare att få igenom lagstiftning. Det innebär också att talmansrollen kommer att bli både svårare och viktigare för att få EU som helhet att fungera.

– ”Förstörarna” i extremhögern och extremvänstern är den största utmaningen jämfört med förra mandatperioden. De kommer att göra allt för att försöka paralysera parlamentets arbete, säger Sajjad Karim till EUbloggen.

Sajjad Karim är advokat som suttit i parlamentet sedan 2004, först som liberal och senare gick han över till Tory, det konservativa partiet. Sajjad har rötter i Pakistan och blev Storbritanniens förste muslimske Europaparlamentariker. Beslutet att nominera Sajjad Karim till talmansposten var enhälligt i ECR, det innebär att även Sannfinländarna med Jussi Halla-aho som dömts för hets mot folkgrupp i samband med att han kallade Islam för en pedofilreligion och Dansk Folkeparti står bakom Sajjad Karims kandidatur. Ett beslut som är notervärt i ett nordiskt perspektiv efter det uppmärksammade gruppbytet.

I Europaparlamentet har 43-årige Karim bland annat varit rapportör för frihandelsavtalet med Indien. Han är ECR:s talesman i justitiefrågor och har varit i hetluften under ett terrordrama i Taj Mahal 2008. Han har offentligt uppmanat de andra grupperna att sluta upp bakom hans kandidatur för att ”det är dags för EU att enas och mota extremisternas försök till att splittra Europa”. Och när han får frågan varför han skulle vara rätt val till posten så handlar det just om att vara en samlande motkraft.

– Jag har 20 års erfarenhet av att få förtroendet från väljarna att sitta i olika politiska församlingar, 10 av dessa 20 är i Europaparlamentet. Jag kan också möta extremisternas hat och splittring genom att vara en symbol för det moderna Europa och ingjuta hopp. 

Sajjads chanser då? Stalltipset från flera insiders är att talmansposten går till liberalen Guy Verhofstadt eftersom liberalerna inte väntas få någon av posterna som EU-kommissionens ordförande, rådets ordförande eller utrikeschefsjobbet eller att det blir förre talmannen Martin Schulz från Socialdemokraterna kommer tillbaka.

Det som talar för Sajjad är två saker, för det första kan det vara ett tröstpris för David Cameron i den stora debatten kring kommissionens ordförande och för det andra driver Sajjad en kandidatur som tydligt ska innebär en motkraft mot extremkanterna. Det kan vara lockande för en del ledamöter att släppa fram en talman som inte kommer från någon av de partigrupper som traditionellt innehar posten och att Sajjad kan vara en symbol för det moderna Europa och europeisk integration.

Talmannen väljs för 2,5 år i taget. Läs mer om talmannarollen här.

(PO)

Torysamarbetet sker för att knäcka UKIP

FOTO (C) Europeiska Unionen 2012

David Cameron (till vänster på bilden) möter S-ledaren Martin Schulz.                                                 FOTO (C) Europeiska Unionen 2012

David Cameron kommer till Sverige i morgon och leder ett parti som har tagit in både Sannfinländarna och Dansk Folkeparti i partigruppen ECR. Ett drag som har förvånat många, varför vill Cameron politiskt ”normalisera” dömda brottslingar som Jussi Halla-aho. Halla-aho fick så sent som 2012 en dom för hets mot folkgrupp och brott mot trosfriden i Finland. Hans parti Sannfinländarna har en språkpolitik mot den svenskspråkiga minoriteten som åtminstone i mina ögon är obehagligt likt det gamla finska fascistpartiet IKL från 30-talet.

I Dansk Folkeparti finns den megapopuläre Morten Messerschmidt, men även han är dömd (2002). För fem år sedan ville inte Tory ha med DFP i ECR, men varför nu? Vad är skillnaden? Om vi bortser från politisk retorik som att partierna har förändrats och är mer mogna…

Först måste vi konstatera: All politics is local. Tory led ett förnedrande nederlag i valet mot UKIP och Nigel Farage. Det Tory gör nu är att försöka slå undan benen på Farage och få honom att framstå som en misslyckad demagog som inte kan få ihop en partigrupp. Priset, att bli associerade med Jussi Halla-aho, svenskhetsande Sannfinländarna och Dansk Folkeparti, betraktas som acceptabelt. Genom att sno åt sig UKIP:s allierade eller potentiella partners (där priset är acceptabelt, det lär det inte vara i Sverigedemokraternas fall med tanke på relationen till Fredrik Reinfeldt) framför nosen ska Nigel Farage lämnas ensam, få mindre talartid och försvinna in i tystnaden. Det andra scenariot är lika lovande för Tories, att Farage ska till sist inse att enda chansen att få en grupp är att samarbeta med Le Pens Nationella Fronten. Då kan Tories demonisera UKIP som smygfascister i den stundande brittiska valkampanjen.

För David Cameron är hotet från UKIP en fråga om politisk överlevnad och fortsatt regeringsmakt. Genom ett smart spel i Europaparlamentet kan Cameron vända katastrofen som gjorde UKIP störst till en Machiavellisk triumf. Återstår att se om han kan hantera Angela Merkel och frågan om Juncker likadant, att bli av med Juncker är ytterligare en sak som skulle stärka Cameron gentemot UKIP. Räkna med att de tyska eurokritikerna AfD inte kommer med i ECR om Merkel går med att stoppa Juncker, räkna med det motsatta om Harpsundsrodden inte ger ett för Cameron önskvärt resultat.

(PO)

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

EP2014: Vinnare och förlorare i vem tar vem

Det är mycket Silly Season-snack just nu med massa rykten och skvaller kring vilket parti byter till vilken partigrupp? Vart tar de nya vägen? För svensk del är det intressant att se var Sverigedemokraterna hamnar, de har till exempel sagt att de vill sitta med brittiska Tory (vilket varken jag eller någon annan tror på) eller med UKIP i EFD (som sagt nej), men de har själva nobbat Le Pens EAF, en partigrupp som ännu inte tillkännagivits. Även Feministiskt Initiativ pratar med olika grupper, från GUE/NGL till De Gröna vidare till Socialdemokraterna.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.18

 

 

 

 

 

 

EUbloggen har gjort en sammanställning på hur mandatfördelningen i Europaparlamentet ser ut just nu, denna fredag förmiddag 6:e juni. Dansandet kommer att fortsätta och staplarna kommer att ändra sig ända fram till parlamentets första sammanträde i juni, och även kanske därefter.

Noterbart är att alla grupper utom två ökat efter valresultatet. Nigel Farages EFD minskar mest, och som riskerar att minska ytterligare när Le Pen offentliggör sin grupp EAF. Farage tappade i veckan både Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. Farages hopp är att fiska i gruppen ej valt, men hittills är det bara ett parti som valt EFD, tjeckiska ”Fria medborgares parti” (Svobodní) med ett mandat. Farage har förlorat flera dragkamper mot ECR där Tory är dominerande och EFD har inte råd att misslyckas så många gånger till för att överhuvudtaget kunna bilda en partigrupp. För att klara målsnöret krävs minst 25 ledamöter och sju länder (ledamöter är  inte problemet om Farage får till det med Beppe Grillo som har med sig 17 stycken, däremot sju länder kan bli svettigare).

Liberala gruppen ALDE som var en av valets stora förlorare har också tappat. De har förvisso vunnit två nya medlemmar och förlorat en medlem, Rumänska PNL som tog med sig hela 6 mandat till EPP när de gick. Sedan kan det vara att man blir glad över att bli av med mandat, Vänsterpartiet drog nog en suck av lättnad när Grekiska Kommunistpartiet tog sina två mandat och lämnade GUE/NGL.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.43

 

 

 

 

 

 

I det här diagrammet ser vi tydligare vinnare och förlorare i de olika etapperna. Längst till vänster är läget”Just Nu” jämfört med valresultatet. Alltså vilka som är framgångsrika att ragga nya medlemmar (och behålla sina befintliga) efter valet. Överlägset bäst går ECR, följd av EPP (som ni förstår tog hela vinsten på att sno PNL från ALDE).

Kolumn två ovan är själva valresultatet med förändringar i mandat. Valresultatsmässigt var det EPP och ALDE som tog mest stryk, men även Socialdemokraterna i PSE och DE Gröna backade. Vinnare i valet var Vänstergruppen GUE/NGL och de grupplösa samt nyvalda partier. I kolumnen ej valt ser vi att av de 56 nyvalda mandaten så återstår 32 mandat att bestämma var de hamnar (varav 17 alltså följer med Beppe Grillo någonstans), i någon av partigrupperna eller i den grupplösa raden.

Kolumn tre ovan är skillnaden mellan förra parlamentet och läget just nu, som alltså tar hänsyn till förändringarna i grupperna. Här blir det tydligt att ECR har tagit igen sin valförlust med råge och ökar starkt. Socialdemokraterna har också jobbat sig upp på ett blygsamt plusmandat.

Det som inte finns med i tabellen är vilka partier i befintliga grupper som har sagt att de funderar kring var de ska sitta och som ännu inte bestämt sig vad jag har sett:

 Nya Flamländska Alliansen (N-VA) 4 mandat: (Gröna —> ECR, EPP, ALDE el Gröna?)

 Lega Nord (LN) 4 mandat: (EFD  —> EAF, EFD el Grupplös?)

 Lettiska Ryska Alliansen 4 mandat: (Gröna —> Gröna el Grupplös?)

 Ordning och Rättvisa (TT) 2 mandat: (EFD—> EFD el EAF?)

 Reformerta Samhällspartiet (SGP) 1 mandat: (EFD—> ECR el EFD?)

 Lag & Rättvisa (PiS) 19 mandat: (ECR —> ECR el EPP?)

I den sista grafiken har jag hämtat det officiella valresultatet som bygger på hur partierna klarade sig i valet och som INTE tar hänsyn till händelserna under transferseason. Där ser ni även procentfördelningen

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.03.37

Klicka på bilden för att komma till den officiella sammanställningen av valresultatet.

(PO)

FOTNOT: Notera att det utgående parlamentet hade 766 ledamöter, det nyvalda har 751 ledamöter.

 

Tories + Dansk Folkeparti = SANT!

Danska medier berättar att Tories har godkänt Dansk Folkeparti som nya medlemmar i den konservativa och EU-skeptiska gruppen ECR. Därmed får brittiska tabloider jobba med rubriker i morgon som ”Messerschmidt conquered Britain” och liknande.

Nyhetsbyrån Ritzau har fått nyheten bekräftad av ECR:s talesperson. Morten Messerschmidt blev Danmarks mest kryssade politiker i valet, och han får med sig tre danska partikrater in i ECR.

Nyhetssajten Altinget.DK uppger att även Sannfinländarna har accepterats av ECR. Något som ännu inte plockats upp av svenskspråkiga medier i Finland.

För United Kingdom Independent Party och Nigel Farage EFD-grupp är det här dåliga nyheter. Efter att Dansk Folkeparti och Sannfinländarna lämnat EFD blir det intressant att se hur EFD pusslar vidare..

Även Sverigedemokraterna har skickat in en ansökan till ECR, men chansen att David Cameron, Reinfeldts roddkamrat i Harpsund om tio dagar, skulle godkänna Jimmy Åkessons parti får betraktas som osannolik, typ ”när helvetet fryser till is”. När till och med UKIP har beröringsskräck med SD och vill helst hålla dom borta med armslängds avstånd så är att sikta på Tories inte seriöst, därför får Kent Ekroths skrivelse ses som mest politiskt skuggspel (Ekroth sitter som europeisk partikassör på eget mandat tillsammans med Marine Le Pen & EAF-gänget och skriver brev till Tory om att hans svenska parti ska få bli kompisar. Samma EAF som Sverigedemokraterna nu dissat som för extrema eftersom det skrämmer svenska väljare. Snacka om att försöka göra det omöjliga…)

Däremot, ju längre tid det går för Farage att få ihop sin partigrupp EFD – desto mer frestande lär det att blunda och ”think of England” när Jimmy kommer och vill komma med.

(PO)

 

Det här vill inte Centerpartiet att du läser

DSC_0123

Smalare men vassare, men vad betyder det egentligen. Bild från Valstugan i Uppsala.

Det här är det femte blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

 Kapitel 5: Det här vill inte Centerpartiet att du läser

Smalare men vassare har i tre val varit Centerpartiets devis i Europapolitiken, den dammas av vart femte år och återanvänds, men det som Centerpartiet gärna inte pratar om hur partiet klarar av att balansera smalare men vassare med både det man gör och det man säger.

Centerpartiet är idag med i ALDE, den liberala partigruppen, vars inställning till EU-samarbetet kan enklast förklaras med den latinska devisen Citius, altius, fortius, snabbare högre och starkare. Det är också olympiska spelens devis. Om Folkpartiet är den hängivna familjemedlemmen i arbetet för ett federalistiskt Europa så framstår Centerpartiet som den motsträviga kusinen…från landet.

När ALDE:s kandidat till kommissionsordförandeposten – Guy Verhofstadt, en av Europapolitikens stora federalister, var på kampanjbesök i Stockholm gick han inte många meter utan att vara omgiven av flockande Folkpartister (som stod för inbjudan till Stockholm). Centerpartisterna lyste däremot med sin frånvaro. Verhofstadt är partigruppens kandidat i det som håller på att utveckla sig till en holmgång mellan Europaparlamentet (och de mer federalistiska krafterna) och Europeiska Rådet med stats- och regeringscheferna. Kandidaterna förväntar sig att den som tillhör den största partigruppen ska utses till kommissionens ordförande av Rådet. (TILLÄGG/RÄTTELSE: Det finns faktiskt bilder på Verhofstadt och Centerpartister från besöket i Sthlm – se längs ned)

– Otänkbart att välja någon annan, det är vi väl alla överens om. Allvarligt talat, ingen annan kan komma ifråga, annars kan vi lägga ned Europaparlamentet, röt Guy Verhofstadt  i den senaste debatten mellan kandidaterna när frågan kom på tal.

Står Centerpartiet verkligen bakom Verhofstadt med tanke på att partiets politiska kommunikation i det här valet mer påminner om Tories i Storbritannien än ett ALDE-parti?

Låt oss titta närmare på några av partiets valfilmer:

Filmen ovan är en film om en fråga som inte hör hemma i Europaparlamentet. Euro i Sverige avgörs INTE i Europaparlamentet. Den frågan är egentligen avgjord eftersom Sverige är fördragsbunden att införa Euron (jo, du läste rätt). Du undrar säkert vad det var Sverige röstade nej till, svaret på det är att Sverige i en folkomröstning beslutade att inte uppfylla kraven som ställs för att Euron ska införas, men så fort Sverige gör det ska valutan införas. Läs även om kritiken mot filmen.

Så varför har Centerpartiet en konspiratorisk valfilm i en fråga som inte hör hemma i parlamentsvalet? Det som skulle ha varit mer relevant hade varit ett vallöfte att i alla forum driva frågan om en ändring av EU:s fördrag så att ett undantag för Sverige skulle skrivas in. De enda Centerpartisterna jag har sett uttalat det i valrörelsen är EU-kritikern Håkan Larsson från Jämtland, och han kandiderar till Riksdagsvalet, och federalisten Fredrick Federley

Den enda elefanten i vardagsrummet jag ser i den här frågan är varför man inte vill driva frågan om ett permanent undantag i fördraget för Sverige.

Snygg och välgjord, men vad är egentligen budskapet. Vill Centerpartiet avskaffa bedrägeribekämparna Olaf som kämpar mot korruption och felaktiga utbetalningar? Filmen om EU:s regler om hagar missar att berätta den stora skandalen med EU-reglerna – Sverige sov när beslutet togs. Att skylla på ”EU” håller inte, vi är med runt bordet men om vi sover, missar möten eller inte förstår konsekvenser, tacka f-n för att det kan bli snett. Men alla tillkortakommanden för egen del sopas under mattan när man pekar finger mot det avlägsna Bryssel och ”EU” som är tacksam att skylla på.

Låt mig bara skissa på hur förhandlingarna kan ha gått till:

Hur ser hagar ut i Frankrike, Spanien, Tyskland, Holland och hur ser skog ut i dessa länder, ja de vet mötesdeltagarna runt bordet mycket väl.

– Ach so, vi behöver regler så att inte luriga franska bönder söker bidrag för hagar på sina skogar, säger Alle Magne.

-Zut Alors, skulle vi – non, non, det är spanjorer och greker som är problemet – de använder olivlundar till hagar, ryter Marianne de Gaul

– Madre de dios, vilken förolämpning. Låt oss ha tydliga regler så att ingen kan misstänka fusk, dundrar Juan D´Espagna.

Men lösningen kommer från plötsligt från Holland.

– Vi sätter en gräns för hur många träd som får finnas i en hage, för sen vet ju alla det blir skog av det. Ja, mer än 60 träd på en hektar – då är det ju inte hage längre!  Alla jublar glatt åt att en kompromiss är nådd, ännu ett framsteg för att lösa problem gemensamt har skett.

Sverige då? Ja, ett praktfiasko av svenska intressen att inte vara vakna eller förstå konsekvensen av beslutet innan det är försent. Fiaskot gäller både LRF så väl som svenska representanter i olika EU-organ som skulle kunna ha larmat vad som var på gång. Hagfilmen borde egentligen ha en payoff, så här går det om vi inte blir vassare…

Kommunikativt är alltså Centerpartiet suggestivt EU-kritiskt på en nivå som för tankarna mer åt den engelska debatten eller något man skulle kunna förvänta sig från mer uttalat EU-skeptiska partier. Tittar vi enbart på valfilmskommunikationen borde Centerpartiet ta sig en frågeställare om man trivs i den liberala ALDE-gruppen med alla federalister, kanske är den konservativt EU-skeptiska ECR ett alternativ?

Tittar vi på röstningen blir känslan att Centerpartiet är mer hemma i ALDE än vad i filmerna visar.  Centerpartiet har röstat för budgetökningar, ja till krav att EU ska kunna ta upp skatt, däribland moms. Centerpartiet har även stött kulturarvsmärkning och snabbare beslutsvägar för att sätta in EU:s militära insatsstyrkor. Det är knappast smalare.

På tio år skulle man kunna begära att ett parti lyckas bli tydlig med vad man menar med smalare men vassare. Att inte kunna reda ut det kan komma kosta partiet mandatet på söndag.

Läs de andra kapitlen i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

(PO)

RÄTTELSE: Rätt ska ju vara rätt. Det finns bildbevis på att Centerpartister har setts med Guy Verhoftstadt i Stockholm 5 maj. Bilden nedan har jag fått skickat till mig av Mathias Larsson som granskar granskaren. Däremot har jag inte lyckats hitta (varken före jag skrev texten, eller nu efteråt när jag vill dubbelkolla att jag inte stoppat foten i mun alldeles för mycket) någonting om att Centerpartiet har haft något officiellt med Verhofstadts besök i Stockholm. Det finns inget pressmeddelande på partiets hemsida, och alla tänkbara googlekombinationer (jag brukar vara bra på att googla) har hittills inte gett napp. Om någon kan bidra med länkar som motbevisar mig publicerar jag det gärna. Skärmavbild 2014-05-18 kl. 22.24.42